Sommar-tv är repris-tv.
Men Sveriges unga slackers kan skratta hela vägen till tv-soffan.
Om sommaren i allmänhet är en sorglig tillställning för den tv-sugne är fredagarna i synnerhet ingen fest.
Signalen är tydlig: sitt inte här – gå ut och lek.
Men det finns en målgrupp som inte påverkas nämnvärt av att kanalernas tablå-läggare ligger på en strand och sippar sangria: unga slackers. De där som söker ”unga, sköna, ironiska tv-serier”. Det är så MTG-koncernen, som äger bland annat TV3, TV6 och TV8, beskriver TV6-tittarna. De söker opretentiös tv.
Och herregud, det är precis vad de får.

I går kunde jag lagom till frukost bli serverad två avsnitt av ”Våra värsta år”, följt av ett avsnitt av amerikanska komediserien ”Shit my dad says”. Sen rullar det bara på: Jag får två avsnitt av ”Simpsons”, lite ”Stargate”, två avsnitt ”Seinfeld”, två till av ”Simpsons”, två avsnitt ”Family guy”, ”Spin city”, Två avsnitt ”Speeders” från 2007 (!) och två ”Cops” från 2005 (!!), mer ”Family guy” och sedan ett dubbelavsnitt ”Simpsons” för tredje gången på en dag.
Även om också TV6 går lite på lågvarv över sommaren – de egna profilerna Erik & Mackan ska väl också ha semester – så är den här sommartablån inte långt ifrån en vanlig kväll på TV6. Släng in några avsnitt ”2 2/1 män” och ”How I met your mother” så får vi en vilken oktoberdag som helst.
Och Sveriges unga slackers verkar jubla.

Medan systerkanalen TV3 kämpar mot vikande tittarsiffror lever TV6 livets glada dagar. Våren 2013 var deras starkaste någonsin, enligt branschtidningen Dagens media. Ibland räcker repriser långt.
Jag vet inte hur ”ungt och skönt” det känns med sex avsnitt ”Simpsons” på en dag, men så är jag heller varken ung eller slacker.

I kväll ser jag dokumentären ”Rihanna 777” som uppladdning för stjärnans stundande Sverigebesök.

Ulrika Sjöblom

Det är sommar, och i tv-kriget råder vapenstillestånd. SVT har lagt ner gevären, Fyran låter kanonerna vila och TV6 slickar sina sår.
Då, plötsligt, sveper internet ner och ödelägger hela slagfältet.

I går kväll på tv: En kortfilm om en tjej som gillar glass (”Glass tycker jag om”, SVT1); ”Sommar med Ernst” (TV4) – ett program så tidlöst att det lika gärna kunde varit inspelat 2009, eller 1987; en halvhjärtad realitysåpa (”Min stora lata familj”, TV3) och en dålig superhjältefilm (”Hancock”, TV6). Plus timmar av repriser.

Samtidigt på internet: Hela första säsongen av Netflix lysande nya komediserie ”Orange is the new black”; de senaste avsnitten av fenomenala ”Breaking bad” (också på Netflix); sjätte säsongen av det allt mer flippade mjukporrdramat ”True blood” samt nya avsnitt av Aaron Sorkins ”The newsroom” (båda på HBO Nordic). För att inte tala om den legendariska dokumentären ”Plötsligt i Vinslöv” (SVT Öppet arkiv) och gastkramande ”Gengångare” (SVT Play).

Om ni vill veta hur tv-branschen kommer att se ut om ett par år så är det bara att studera den svenska tv-sommaren. De traditionella tv-kanalerna har kapitulerat – deras enda livstecken är breda mysprogram av ”Allsång på Skansen”- och ”Sommar med Ernst”-karaktär. Allt intressant händer någon annanstans och skapas av aktörer som inte är fixerade vid den gångna nattens tittarsiffror.

Jo, det kanske är orättvist att jämföra internationella storföretag med svenska bolag, men … jag bryr mig inte, och det gör knappast övriga tittare heller. Man går dit de bra programmen finns, och aldrig har traditionell tv känts så irrelevant som i dessa soliga dagar. Tablåerna mer eller mindre tvingar hugande zappare att hitta annat att kolla på – och där råder det ingen brist.

Av dem som sommaren 2013 upptäcker Filmnet, Viaplay eller HBO Nordic – hur många kommer tillbaka i höst? Och efter nästa sommar? Och sommaren efter det? SVT, TV4 och de andra skänker i praktiken bort sin publik till onlinetjänsterna.

Oh well, kortfilmen om tjejen som gillade glass var i alla fall bra. Befriande i sin enkelhet.

Ikväll fortsätter jag mitt ”Orange is the new black”-marathon på Netflix.

Magnus Edlund

WTF?

”Elefanternas uttåg” (SVT2). Naturprogram med pålagda ljudeffekter går fetbort.

FTW!

”Antikmagasinet” (SVT2). Alltid lika härligt att höra kunniga människor prata om sina hjärteämnen.

Ogaden, vad händer?

Vi firar att de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson är fria – men egentligen har ingenting förändrats.

Nyligen greps och misshandlades en svensk miljöpartist inför sina barn i Ogaden-provinsen i Etiopien. Eftersom hans släkt härstammade därifrån valde han att åka trots svenska myndigheters avrådan.

För naturligtvis ställdes samma fråga som då Schibbye och Persson ifrågasattes.

Varför trotsa varningarna? Ni får skylla er själva.

När det självklart är Etiopiens aktörer och bristen på frihet som är problemet.

I ”Uppdrag granskning sommar” (SVT 1) återberättas historien om Schibbye/Perssons gripande och frisläppandet 438 dagar senare. Det är fint att se Perssons mamma skära upp frukt till gröten och på väg till rättegången i Addis Abeba förebrå sin make:

– Du är ju helt fnösig!

Den svenska diplomatins MacGyver, ambassadör Jens Odlander, borde få en helt egen dokumentär. Hans beskrivning av det första mötet med journalisterna är befriande oblygsam.

– Det var som när den svenske konsuln kommer i en Evert Taube-visa. Jag tror de levde under livsfara tills jag dök upp.

Det är fortfarande en fängslande historia, men frågan är vad som är nytt jämfört med det program som sändes strax efter hemkomsten. ”I Uppdrag granskning sommar berättar de om tiden efter frigivandet” skriver SVT. Jag ser bara inslagets reporter som i stort sett berättar att hon inte vet så mycket.

Det paradoxala problemet med den här typen av historier är att det krävs två svenskar med levnadsbakgrunder vi relaterar till, oroliga mammor och arbetskamrater på Coops stormarknad för att vi ska bry oss. När slutet är lyckligt blir vi tillfredsställda. Sen sinar intresset.

Just därför är det fint att se Schibbye förklara att han och Persson kommer ägna resten av sina liv åt att berätta historien om de fångar som blev kvar i helvetet.

Torsdag kväll ser jag en lysande dokumentär om kapitalismens allra vidrigaste tryne – ”Drottningen av Versailles”, SVT 1 (21.00).

Ha!

Torsdag kl 14.35 presenteras nomineringarna till tv-världens Oscar – Emmygalan. ”House of cards” (Netflix) lär få jubla.

Gah!

Eurosports sändningar från fotbolls-EM är vilsamt kompetenta när man vill ta en paus från TV 4.

”Allsång på Skansen” – om hjärnan själv får välja. 

Men programmet borde komma med varningstext.  

Dripp, dropp. 

Dripp, dropp.

Framför tv-soffan bildas en stor pöl av otuggad hjärnsubstans.

Vi lever i en värld där folk är mer stressade än någonsin, där människor blir utbrända till höger och vänster och den psykiska ohälsan skjuter i höjden.

Men man kan i alla fall inte komma och anklaga ”Allsång på Skansen” för någon av dessa vidriga folksjukdomar.

Snarare tvärt om.

För under en timme varje tisdagskväll är det som om hjärnverksamheten stannar upp. Och sakta börjar den smältas ner till en sörja. Man får passa sig så den inte börjar sippra ut genom öronen.

Dripp, dropp.

Måns kommer ut på scenen. Han är härlig Måns. Stabil, trygg. Man behöver inte oroa sig en sekund för att han ska säga någonting olämpligt eller trampa snett och rasa ihop i en hög. Nej, han är ingen skandalernas man, det kan ingen anklaga honom för.

Hjärnan tillåts stänga av. Vila.

Mina vardagsmåsten har åkt på en spakryssning till Tallinn.

Måns fixar det här.

Måns klarar allt.

Måns är bäst.

Måns… är Måns…

Dripp, dropp.

Dripp, dropp.

Och nu sjunger publiken en allsång. Texten rullar på tv:n så det är bara att sjunga med. Man behöver inte anstränga sig för att komma ihåg någonting. SVT har ordnat det här. Vem behöver avslappningsövningar eller avancerad svettyoga när man har Allsången?

Arvingarna dansar in och kör en gammal dänga. De har sjungit samma sak 100 000-tals gånger förr.

Emmelie de Forest river av ”Only teardrops” för vadå … 89737 gången sedan Eurovision i maj?

Det är djupt invanda hjulspår. Och där kommer Kikki Danielsson. ”Bra vibrationer”. Kikki, gamla goa Kikki. Och publiken stojar och sjunger och någon galer falskt och … VÄ… VÄ… VÄNTA HÄR NU! Nu börjar det faktiskt rinna något ur öronen.

Dripp, dropp.

Det är ett faktum. Hjärnan ligger nere i en pöl på golvet.

Och här sitter jag medan eftertexterna rullar förbi.

Det kommer alltid en punkt i nya vänskaper när ögonbryn förundrat rynkas:

– Vi måste prata om det här med cyklingen.

Efter etappens sista dramatiska kilometrar ropar Eurosport-kommentatorn Roberto Vacchi euforiskt:

– 110 år gammal är Tour de France värd den här presenten!

I en relativt ljummen etapp på pappret har en grupp gått loss och attackerna avlöser varandra. Det är full gas som gäller och en fanatisk publik i franska Lyon eggar på cyklisterna tills stjärnspurtaren Mark Cavendishs hjälpryttare Matteo Trentin, 23, vinner sin allra första stora seger. Cavendish twittrade på lördagen att han sett många lagkamrater vinna genom åren men Trentins seger var den första som fått hans ögon att tåras.

Den överraskande dramatiken i spurtetappen dagen innan har höjt temperaturen på ett Tour de France som skulle bli en promenadseger för britten Chris Froome och hans dominanta lag Sky. Sen kom de starka kantvindarna och skönheten i laget Omega Pharma-Quicksteps pyramid och Saxo-Tinkoffs sista ryck när de körde ifrån Froome och klungan.

Att bli upphetsad av en vacker kantvindsforcering kan tyckas märkligt. Liksom att vi inte ger upp cykelsporten efter alla dopingskandaler.

Men när sportens alla egenheter dechiffrerats har giftet hunnit sprida sig i blodet. Spurtare, begsklättrare, tempospecialister, hjälpryttare och avancerad lagtaktik bildar ett unikt universum. Och Eurosports suveräna kommentatorer Vacchi och Anders Adamson guidar oss igenom det med kärlek och kunskap.

På SVT Play finns den märkliga dokumentären ”Kungen av Mont Ventoux” där några av vinnarna i Tour de Frances klassiska bergsetapp ställs mot varandra i ett virtuellt lopp. För vem var egentligen snabbast av legendarer som Eddy Merckx och Marco Pantani?

Snart står det klart att historierna runtomkring är det mest intressanta. Britten Tom Simpson som efter att ha tagit en kombination av alkohol och amfetamin föll ihop död nära toppen 1967. Eller bilden av Pantani och Lance Armstrong sida vid sida i omänsklig fart – några år senare skulle den ene hittas död i en kokainöverdos på ett hotell i Rimini medan den andre avslöjades som världens störste fuskare.

I cyklingen är mörkret ständigt närvarande. Och idag är det dags igen. Mont Ventoux ska bestigas och Simpsons minnesmärke passeras. Favoriten Froome måste visa vad han går för.

I kväll ser jag Norge-Holland i fotbolls-EM (TV4).

Ha!

Edda Magnason som spelar Monica Zetterlund i den kommande filmen är nästan lika självlysande som originalet i ”Sommarkväll” (SVT1).

Gah!

”Har du spelat präst någon gång?” frågar Anne Lundberg Rolf Lassgård. ”Nej” svarar han. ”Men HÄR kommer en som spelat präst…” Jag kräver tillbaka denna halvminut av meningslös övergång, SVT.

Naturen.
Vansinnig och ondskefull.
På sommaren vill vi alla leva farligt.
Jag är av åsikten att naturen i grunden vill oss illa. När jag är hemma i villaträdgården stöter jag på allehanda elaka naturentiteter. Taggbuskar som inte vill annat än att sätta en tagg i mig när jag oskyldigt försöker nå en boll som hamnat därunder. Brännässlor som obekymrat bränner mina barns små fötter och som illasinnat sträcker sig mot mig när jag oljar vårt spruckna staket. Tisteln som klämmer sig igenom såväl trädgårdsduk som nylagd trall för att ge oss i familjen djävulen när vi som minst anar det.
För att inte tala om den kemiska krigsföring all natur ägnar sig åt; pollenchocker från ingenstans som förlamar halva min släkt under en-två månader om året.
Och det här är bara i villaträdgården. Naturen vill oss ont men ändå söker vi oss ut, till den, på semestern, på sommaren. På landstället i Stockholms skärgård är det rena rama krigszonen. Fästingar försöker lönnmörda oss. Huggormarna i slänten lurar i bakhåll, väntar på ett par bara fötter att sätta dödliga huggtänder i. Getingboet i grillen vi inte använt sen förra året innehåller tokiga dödsgetingar. Myggorna jobbar långsiktigt och knäcker oss sakta genom blodsugande och kliande bett. Röda myror biter min dotter så hon gråter. Gäddan i vassen lurar med vassa tänder. Svanar väser, varnar oss för att ens tänka på att beträda vår egen brygga.
Men vi är ändå här, på landet, och vi tar det. Vi köper naturens terror. Vi till och med trivs. Vi fiskar, badar och springer barfota på gräset, trotsar alla hot.
Men vi pratar, spekulerar och kommer med teorier om allt som har med det vilda att göra.
Då passar det bra med hjälp, några som ger korrekta svar. SVT1 naturtimme med ”Mitt i naturen” och ”Studio natur” ger oss detta. Gamla sportankaret Yvette Hermundstad är genuin i sin skogsmulleroll och i sitt frossande av Ölands vilda blommor och sökande i gåtan varför älgkalvarna oförklarligt dör.
Ännu bättre är ”Studio natur” där Linda Olofsson kräver svar av naturexperterna Marie Dacke, Kristina Sundell, och Bent Christensen på kniviga frågor ställda av naturskeptiker som jag. Och som levererar svar som jag sen kan använda för att agera allvetande naturkonung då ungarnas frågor haglar.

I kväll missar jag inte dam-EM i TV4.

KLAS LINDBERG

He!
Intressant dokumentär ”Kungen av Mont Ventoux”, en virtuell kamp mellan cyklare ur olika epoker.

Eh?

Underbara ”Fönster mot gården” – men 21.45 är för sent, SVT.

Kulturkrockar har man ju varit med om några gångar. 
Kulturseriekrockar, däremot?
Nej, där var ”Lovesikh” min första.

Sumeet Singh Patpatia är 27 år, norrman, sikh och på jakt efter sitt livs kärlek. Realityserien ”Lovesikh” (SVT2) följer hans sökande i sju avsnitt, varav det första gick i går.

Realityserie, förresten? Nja. Programmet marknadsförs som någon sorts dejtingsåpa, men är egentligen en lite lättsam dokumentär. Sumeet guidar tittarna genom sitt liv och in i den sikhiska minoriteten i Norge.

Min förkunskap om sikhismen är begränsad så det blir ett spännande möte, men ett som tyvärr lämnar en del obesvarade frågor. Måste verkligen Sumeet gifta sig med en indisk norska? Vill, eller får, han inte gifta med vem han vill, oavsett ursprung? Vad är det egentligen sikher tror på? Hur lever de?

Utan den informationen blir dramaturgin svårförstådd, och jag upplever programmets första kulturkrock.

Den andra kommer tätt därefter. Att närma sig den sikhiska kulturen genom ett norsk filter är inte en helt angenäm erfarenhet. Det är något farsartat tragiskt med att en av Sumeets barndomsvänner måste stå framför kameran och intyga att, jo, Sumeet är som vilken annan norrman som helst. Han är jättenorsk! Promise!

Än värre blir det när ”husateisten” ska förklara sikhismens historia med en tecknad svartvit dokumentärfilm. Lustig musik, raljerande berättarröst och infantila illustrationer. Driver de med Sumeet? Ska man skratta åt sikhernas tro på gurus och ”en levande bok”? Hela inslaget känns som en gammal farbror som sitter och skrockar och tycker att, hö hö hö, titta så lustiga seder främlingarna har.

Jag hoppas innerligt att serien inte fortsätter med den här tonen. Här finns potential till något riktigt intressant – möjligheten att lära känna en av allt att döma trevlig man och hans kultur. Att slarva bort det på det här sättet skulle vara outhärdligt och, framförallt, förolämpande. Både för sikher och oss andra.

I kväll missar jag inte Alfred Hitchcocks klassiker ”Fönstret åt gården” på SVT2 21:45.

Magnus Edlund

WTF?

Varför finns inte ”Breaking bad” säsong 5 på Netflix ännu?

FTW!

”Spider-man” (TV3) – Tobey är ändå den bästa Spindelmannen.

Glädje och dans dans dans. Den stora stjärnan på Allsången var publiken.

Goda ting händer den som är snäll.
Särskilt goda ting händer den som är snäll mot ”Allsång på Skansen”.
Är man duktig, lojal och ställer upp får man komma tillbaka. Knölar man inte för mycket, går man med på att faktiskt spela hits, gläds man åt att få sjunga en allsång förutom sin senaste singel, pratar man gott i pressen om hur mycket man värdesätter Allsången – ja, då får man återvända. År efter år. Man blir en Allsångs-institution.
Har man lite extra tur så blir man programledare för di hele.
Har man ännu mer tur så får man en hel extratimme efter den ordinarie Allsången att spela på. Det hände Tomas Ledin förra året. Han fick en timmes tv-sänd konsert och SVT fick genast kritik för att erbjuda en reklamplats – enligt bedömare värd uppskattningsvis 48 miljoner konor – så att Ledin kunde promota sin nya krogshow och skiva på bästa sändningstid.
Jag tror inte att samma kritik kommer att dyka upp detta år. Nu var det nämligen Håkan Hellström som fick en extratimme. Jag tror ingen människa i hela världen vill dra Håkan inför Granskningsnämnden. Särskilt inte efter gårdagens glädjesprakande föreställning.
Det var fint. Ja, gud, det var riktigt fint.
Håkan bjöd på en fantastisk mix av gammalt och nytt, i stort sett bara hits. Han inledde och avslutade ”Allsång på Skansen” och fortsatte sedan festa med publiken.
På Skansen stod 26 000 glada, jublande människor. Längst fram stod tonåringarna: utklädda, skrikande, hoppande, sjungande, extatiska känslomonster.
Skrattande av glädje, gråtande av glädje. Av kärlek.
Det var så fint att se dem. De var så fina att jag blev tårögd, fick rysningar.
Publiken var Allsångens stora stjärna. Vilken fest de bjöd på.
Till och med kändisarna i finbänkarna bjöd upp på dans.
Mannen på scenen var helt utan ironi, poser eller popstjärnemanér. Cool utan att spela cool. Där fanns bara glädje och ödmjukhet.
Och han gav sig ut i sin otroliga publik, dansade med dem, sjöng med dem bland bänkarna i den varma sommarnatten.
Unikt och vackert. Jag önskar jag varit där.

I kväll missar jag inte EM-premiären.

KLAS LINDBERG

He!
Måns två gånger i rad. Anton Ewald i går. Bomberjackan är sommarens svarta.

Eh?

SVT bröt en minut in i euforiska godnattburgaren ”Ramlar”.

I SVT fick en mås sätta livet till och i TV4 strimlade en skotte sönder en serb.
Söndagen bjöd på högklassig tv-dramatik. 

Det var en kontrasternas dag. I SVT avslutades SM-veckan, denna idrottens Emmabodafestival, med 31 mer eller mindre obskyra indieakter, som dragkamp, orienteringsskytte och konstflyg.

SVT, som arrangerar evenemanget ihop med idrottsförbunden och Halmstad stad, har imponerat med sin bevakning.

Ingen sport har varit för liten för att bli föremål för reportage eller för att ha sina egna expertkommentatorer.

Utöver spännande tävlingar i sporter som truppgymnastik, triathlon och frisbee har evenemanget också bjudit på mer oväntad dramatik. Som damen med rullatorn som kom undan med blotta förskräckelsen när hon så när rammades av rullskidåkarna, och fiskmåsen som klarade sig sämre under sprintrally-tävlingen.

Den gedigna bevakningen i både SVT1 och SVT Play visar att kanalen tar sitt public service-uppdrag på allvar.

Jag trodde aldrig att jag skulle sitta trollbunden framför streetbasket men när något behandlas med seriositet, kunnighet och entusiasm så blir det intressant, helt enkelt.

Samtidigt i TV 4 tog kommentatorerna på sig Wimbledon-slipsarna medan världskändisarna slog sig ner på hedersläktaren för att följa multimiljonärerna Murrays och Djokovics kamp om ännu fler miljoner. Lite tråkigt att det inte blev en femsettare men matchen saknade inte spänning för det. Det allra sista gamet innehöll mer drama än alla ”Skärgårdsdoktorn”-avsnitten sammantaget.

En fullspäckad sportsöndag som täckte hela spektrat från glada amatörer till sammanbitna fullblodsproffs. Bra jobbat av samtliga inblandade. Med undantag för måsen, då.

Måndag kväll tittar jag på ”Top model” i TV 3 20.00.

Sylvia Balac

Repris, repris, film, repris, film, repris, farbror i Almedalen, film, repris.

Glädjen över att hamna i Tracey Thorns varma sällskap i ”Nineties” (SVT1) blir närmast euforisk.

På ett sätt är det märkligt hur hyllad ”Nineties” (och tidigare ”Eighties”) blivit. Det är historieskrivning med bred pensel, kortfattat och med små nedslag hos artister som tackat ja till att intervjuas.

Troligtvis är vi så utsvultna på tv om popkultur (fortfarande år 2013!) att en skål chips förvandlas till en trerättersmiddag.

Med det sagt är ”Nineties” värdigt inom sina tajta ramar och dokumentärmakaren Jens von Reis lyckas ofta få fram små guldkorn ur de korta intervjuklippen.

I senaste avsnittet åker han till Bristol och London och träffar gamla danspionjärer som Tricky, Goldie och Faithless. Mitt hjärta smälter redan när Tricky listar sina inspirationskällor (Public Enemy, Kate Bush, Rakim, Billie Holiday) och graffittikonstnären Goldie beskriver hur han målade sin ljudbild som den musikaliska dyslektiker han är.

Trickys irritation över att klumpas ihop i ”Bristol-soundet” med bland andra Portishead är intensiv.

– Vi hade helt olika livsstilar, de skulle aldrig komma till det område där jag växte upp.

Det han delar med Tracey Thorn från Everything but the girl är en stark aversion mot att titta bakåt.

– Wow, jag har aldrig hört nåt sånt här förut! Det är känslan jag är ute efter, säger Tricky.

Thorn beskriver hur hon och Ben Watt, livskamrat och andra halvan av duon, lämnat indiescenen till förmån för den elektroniska musiken för att de ville ”se framåt”.

– Britpop var tråkigt, de tjatade bara om Beatles hela tiden, säger hon.

I EBTG krockar den elektroniska musikens hårdhet mot Thorns varma röst. En av ”Nineties” absoluta höjdpunkter är att höra henne beskriva sin relation till sin egen röst.

– Jag har blivit vän med min röst nu, accepterar vad den kan och inte kan göra. Att den alltid kommer att låta sorgsen hur jag än gör.

– That’s just the noise I make, tillägger hon med ett skratt.

På lördag ser jag ”Dimmornas kaj”, SVT 2 kl 22.15.

Ha!

Nyhetsknarkar livekanaler på CNN, BBC, Aftonbladet, Twitter för skärvor av information om vad som händer i Egypten egentligen.

Gah!

Jan Björklund (fp) i Almedalen påminner mig om de där lärarna man hade i grundskolan som kunde ägna hela lektioner åt att försöka få elever att ta av sig kepsen.