”Förbered dig Carola, Gud kommer att använda dig inför hela Sveriges folk och han kommer göra det mycket snart”, sa en präst till Carola enligt Carola. Sedan kom ”Främling”.
Tyvärr har Gud glömt bort årets ”Så mycket bättre”.

En ”häggquiz” skojade Carola Häggkvist och visade en oväntad kärleksrelation till språket. Eller så kom hennes familj på skämtet vid en tipspromenad 1982, vad vet man. Man vet inget om Carola. Hon finns inte riktigt. Hon är bara större än livet och alla älskar henne, jag också.
Lika självklart som att poparkeologen Love Antell skulle göra Phil Spector-lik 60-talsgirlpop av ”Tommy tycker om mig” var att Carola aldrig hört talas om The Shangri-Las eller Joy Division.

Lika chockartat för Carola var att musik kan låta som Orups intelligenta chansonversion av ”Främling”. Carola fick en uppenbarelse och undrade vad hon sysslat med i alla år, med den ena tradiga versionen av ”Tommy” och ”Främling” efter den andra. Känsla och musikalitet för Carola har varit att skrika högt med stängda ögon på välbetalda firmafestjobb.
Carola har aldrig brytt sig om musik, ändå har hon blivit den största – och ljuvligaste – musikstjärnan någonsin. Det är fascinerande. Det gjorde ”Så mycket bättre” till sevärt för första gången denna här säsongen.
Problemet med årets ”Så mycket bättre” är att castingen (gästbokningarna) misslyckats. Det såg bra ut på pappret men en skicklig castare borde vetat att kändast inte är bäst.

Orup fungerar inte i tv. Han fungerar fungerar som låtskrivare och artist, han är bäst i sin generation, men här har han karisma som en lyktstolpe (med släckt lampa). Ola Salo fungerade fantastiskt i The Ark men saknar personlighet och blir schlager i andra sammanhang. Det är omöjligt att komma nära Ola Salo.
Och Carola svänger bara när allt kretsar kring henne, vilket samtliga andra avsnitt inte gjort. Hon har inte haft en enda träffande analys av de andra deltagarna.
Kajsa Grytt, den klyftiga i gänget, är inte artist nog för ett så brett sammanhang. Hon är ett snille i en mycket liten konstnärsvärld, liksom anonyme Johan T Karlsson i en modernare variant av samma incrowd.
Årets ”Så mycket bättre” är ett fiasko.

I morgon tittar jag på ”Torpederna”, TV4, och ”Partaj”, kanal 5.

Fredrik Virtanen

Ja
”Tropic thunder”, TV4. ”Never go full retard”.
Nej
”Intresseklubben, SVT. ”Svensk humor”. ”Humor”.

Amanda Jenssen fann ett lysande korn.
Nu anas en guldåder i ”Så mycket bättre”.
Fram med spadarna, go to work.

Två avsnitt har gått.

Men ännu har inte säsongen av ”Så mycket bättre” satt sig riktigt.
Vi vet inte riktigt vart vi har denna årskull artister. Vi ser tendenser, skiftningar. Vi tolkar. Men ännu är det vidöppet huruvida det ska bli ett bra år eller en besvikelse.
Några saker kan vi dock slå fast.
Och det handlar främst om negativa saker.
Våra grundläggande farhågor när årets deltagare presenterades har blivit besannade:
• Indie-kvoten är överfylld. Love Antell och Johan T ”Familjen” Karlsson var en för många.
• Kajsa Grytt håller inte i ”grand ol’ hen”-rollen. Lasse Berghagen, Lill-Babs, Lill Lindfors och Sylvia Vrethammar har en tyngd och kvalitet som Kajsa Grytt inte har.
Med det sagt. Säsongen har ändå – efter två avsnitt – haft några guldkornsindikationer, tecken på att här finns en guldåder att gräva fram.
Carola gick ut bäst och tog hem segern i premiären. ”Tell me this night is over” är inte The Arks bästa låt, men Carola gjorde den till sin egen och sjöng – trots kraftiga knäsmärtor – skiten ur resten av gänget. Låten är redan ute på radio, videon är inspelad.
I gårdagens program lät hon tron göra låtvalet och landade hyfsat i ”Sjung halleluja (och prisa Gud)”.
Amanda Jenssen var inför säsongen given i rollen som sensation och tolkare. En ny Laleh, en annorlunda September, den som skulle göra det som inte riktigt Agnes lyckades med förra säsongen.
I första avsnittet blev vi därför besvikna när hon tog The Arks starkaste låt (”Caleth you, Cometh I”) och gjorde den sämre.
I går väckte hon dock åter Laleh-hoppet när hon tog Orups kanske sämsta låt (”När vi gräver guld i USA”) och gjorde den till något helt annat, något så mycket bättre.
Jag älskar otippade låtval, det här var den sista låten jag trodde Amanda skulle göra. Men hennes mörka, nästan kusliga ”When we dig for gold in the USA” nådde nästan den där wow-nivån som gjorde Ugglas ”Jag och min far” till en landsplåga.
Två avsnitt. Två blänk.
Fortsätt gräva.

I kväll ser jag ”Dokument utifrån” om Neapels sopor.

Eh!
Orups kiosk-bygge måste vara programseriens tristaste aktivitet.

Eh? 2
Nån som såg finalen av ”Atleterna” i går? Näha, tänkte väl det. Farväl, du fiasko.

Visst, Per Gessle satte på flickorna på TV2.
Men, det var Carola Häggkvist som gjorde allsångspremiären.
Utan henne hade vi inte fått höra Tomas Andersson Wijs otroligt vackra version av ”Evighet”, som rörde Carola till tårar.
Utan henne hade vi aldrig tänk (och kanske hoppats) ”när ska hon kasta pelargonerna?”. Eller Micke Syd!?
Utan henne hade vi inte fått höra Måns Zelmerlöws obetalbara kommentarer när hon började prata om gud:
”Kul” och ”jag förstår”, sedan bytte han snabbt samtalsämne.

Ja, jag gjorde nog som de flesta tv-tittarna, skippade ”Staden som fick Tourettes” och myste framför ”Allsång på Skansen”.
Det mesta var sig likt.
Måns Zelmerlöw pratade med 15-åriga stjärnskottet Zara Larsson om… katter. Repertoaren var som vanligt rättvisemärkt och gav något till alla, allt från smetig Gyllene Tider-nostalgi till en talangfull debutant i Zara Larsson och alltid lika tonsäkra Carola.
Måns visade däremot upp sin nya ”tuffare” stil, för att använda hans egna ord från när jag träffade honom senast. En Måns med raggaruppknäppning i stället för fluga och lite kortare skägg.
Per Gessle, hade gjort tvärtemot Måns Zelmerlöw, och sparat ut håret till någon form av uppklippt page. Svartmålade naglar hade han också.
Ålderskris påstår vissa. Ah, låt karln få experimentera lite för skjutton.
Läser man den där mikronbloggen Twitter står klart att folkkära Allsång på Skansen väcker känslor.
Någon skriver ”att det alltid ska finnas några idioter i publiken som inte ens kan klappa i takt”.
En annan ”Tror bestämt att Per Gessle och Lill Lindfors klipper sig hos samma frisör”.
En tredje ”Va f-n! Carola slängde inte ens en blomkruka i huvudet på någon! Besviken min”.
Tja, svenskarna må vara flitiga på tangenterna, men det går inte säga annat än följande:
Det blev Allsång på Skansen-premiären som innehöll ALLT. Och läsarna hyllar, med rätta, Zelmerlöws insats.
SVT får svårt att toppa den här premiären.

Under onsdagskvällen tittar jag på ”Foyle´s war” 21.00 i TV4.

HELENA TRUS

helena.trus@aftonbladet.se

Insikt 1:
Zara Larsson, det här är bara början.

Insikt 2:
Carola, Gyllene Tider i all ära. Men finns det något vackrare än vacker körsång!? Tack Eric Ericsons Kammarkör.