Denna existentiella gåta förbryllar mig just nu:

Hur kan artister vara så dåliga på att tycka till om musik?

Förlåt. Naturligtvis inte ”alla artister”. Och ja, smaken är bekant som baken.

Men förundran väcks av årets ”Inför Eurovision Song Contest” (SVT1) där Sarah Dawn Finer, Eric Saade, Tess Merkel, Kristin Amparo och schlagergeneralen Christer Björkman sätter betyg på årets alla deltagare.

”Skönt proddat” säger de när musiken är så utslätat tråkig att man börjar dagdrömma om tandläkarbesök. Bra röster, trevliga melodier och äkta instrument i all ära – men när Finlands gruppboende-punk sågas kan man inte annat än förundras över att året är 2015 och inte 1915. Punk är alltså fortfarande ”oljud” – 40 år efter att Ramones släppte sin debutskiva.

– Finsk ångest när den är som värst, säger Merkel (och menar det märkligt nog inte som ett positivt omdöme).

– Som musikälskare kan jag ju inte ge det mer än en etta, säger Saade (”musikälskare”).

Och märkligast och mest nedlåtande av alla säger Björkman:

– Eftersom jag har den roll jag har ger jag fem poäng för ambitionen.

Skönt att gruppen PKN:s medlemmar, som alla har olika funktionsnedsättningar, redan gett oss tittare fingret i sin video.

Om man bortser från deras fyrkantiga musiksmak får panelen ibland till en underhållande bitsk stämning. Höjdpunkten är Sarah Dawn Finers snabba replik när Saade ger Estland åtta poäng för att tjejen är ”fett snygg”:

– Ja, det är ju inte att förringa, du kom ju ändå trea i Eurovision, eller hur?

Och medan årets bidrag till största delen är en snarkfest finns det annat som engagerar. Som att Armenien skickar ett bidrag med tydliga referenser till folkmordet för 100 år sedan. Eller att Moldavien skickar en pojkbandskille från Ukraina (ett land som ej deltar i år) efter misstankar om att omröstningen manipulerats.

De mer eller mindre dolda politiska koderna i detta ”opolitiska” arrangemang är en stor del av tjusningen.

På onsdag ser jag cykelloppet med det finaste namnet av alla – den vallonska pilen – på Eurosport från kl 14.15.

Ha!

Maggie Gyllenhaal är lysande i psykologiskt knäckande thrillerserien ”The honourable woman” (SVT).

Gah!

Gunillas ”stage mom”-domderande över minderåriga dottern känns mycket tveksam att göra underhållning av på det sätt som nu sker i ”Svenska Hollywoodfruar” (TV3).

Redan tidigt under Mello-spektaklets Andra chans, började tv-apparaten att stinka.

Av Christer Björkmans maktfullkomlighet. Av hans oförmåga att respektera regler. Av hans unika tankefel att inte ta tillvara på den självklara möjligheten till spänning.

Det dröjde inte länge efter den fjärde delfinalens slut, förrän Christer Björkman kunde presentera duellanterna i Andra chansen. Treor mot fyror från delfinalerna, annars var det Björkman – vem vet, kanske i samarbete med den musikbransch som glatt förordat fler finalister? – som bestämde.
Maktfullkomligheten är total.
Finns det regler för Melodifestivalen? De tolkar Björkman som han själv vill.
Många hävdar att Hasse ”Kvinnaböske” Anderssons bidrag redan har givits ut i annorlunda version i Japan och därför självklart borde ha diskats. Björkman tolkar annorlunda.
Behrang Miri & Victor Crone ”dopade” sin melodi genom att ta in folkkära operastjärnan Malena Ernman som gästsångerska. Inga problem, tyckte Björkman.
När hade han satt ned fötterna?
Om Per Gessle hade skrivit en ny refräng till Andreas Weise? Om Dolly Style hade anlitat Hayao Miyazaki och uppträtt som tecknade mangabrudar? Om Samir Badran hade tagit med sig brudarna från ”Paradise Hotel” och kryddat med en nakenbalett?

Som tv-tyckare, är jag dock mest upprörd över hur Björkman inte tog tillvara på ett självklart spänningsmoment.
Med tanke på hur svårt man hade att fylla programtiden, borde man givetvis ha inlett den första kvarten med att lotta deltagarna mot varandra i direktsändning.
Snacka om något som hade skapat nerv och spänning redan från början.
Svagt också att inte redovisa i procentsiffror hur vinstmarginalerna blev i duellerna, det hade inte förstört något inför finalen.
Mellannumren, inklusive one hit-wondern Loreen, var väldigt utdragna och/eller lättglömda. Fast Monica Z-hyllningen var snygg. Och ingen skugga faller över de båda superproffsiga programledarna.
Dags för pension för schlagerdiktator Christer Björkman!

I kväll ser jag ”Partaj” i Kanal 5.

Hon tog hem det förra året.
I år gör hon igen.
Sanna Nielsen är Melodifestivalens största vinnare.

Det har pratats om ödesår för Melodifestivalen.

Förra året var en smärre katastrof. Tittandet sjönk, antalet röster störtdök.
Kritiken mot programmet var vass och korrekt. Programledarna Nour El Refai och Anders Jansson fungerade inte alls. Paret var en nödlösning och sattes ihop efter att en rad mer kvalificerade personer tackat nej.
Många starka röster höjdes för att förändra allt, byta ut de ansvariga, tänka om.
Men Christer Björkman fick nytt förtroende, skruvade lite försiktigt i formatet, tog bort en låt ur delfialerna, skärpte upp Andra chansen, byggde ut finalen.
Nu fick vi första beskedet vad förändringarna betytt.
Första intryck – något tajtare. Mer glädje.
Men den stora skillnaden från förra året är – Sanna Nielsen.
Förra året tog sjöng hon hem tävlingen.
Nu blev hon kvällens stora vinnare på ett helt annat sätt.
Tillsammans med Robin Paulsson – som SVT försökt förmå leda Melodifestivalen i många år – stampade hon ner fötterna i en ordentlig svensk folkmylla och landade en supertrygg och underhållande sändning med såväl sång, skämt och informativ guidning.
Sandra Nielsen var bättre än jag trott. Mycket bättre.
Hon var sensationellt säker, rolig och avslappnad. En fröjd. Och fungerade fantastiskt bra med Robin. Manuset var också perfekt i avvägningen mellan skruvat, folkligt, smalt och brett.
Som sidekick fanns Filippa Bark, en idé som närmast kändest sorglig. Att inte Sissela Benn kan få gå vidare någon gång. Lite som att Maria Lundqvist skulle dyka upp som slitna Sally.
Men även denna lösning fungerade oväntat väl. Särskilt som Filippa Bark befriade oss från de krystade greenroom-intervjuerna när hon behandlade artisterna som statister för att få sina skratt. Utan att dissa konceptet.
Artisterna och låtarna då? Ja, där har inte mycket hänt. Förfärande brist på förnyelse präglar fortfarande tävlingen.
Men Melodifestivalen har ändå fått en nytändning.
Melodifestivalen känns glatt igen.
Det gör mig glad.

I kväll ser jag finalen av ”Blå ögon” i SVT.

He!
Sanna Nielsen (se ovan).

Eh?
Jessica Andersson tog sig till final. Vad har hon för ingångar in i folklighetssjälen egentligen?