Det är ett av mina favoritprogram. Ett av svensk tv:s allra bästa. Och populäraste.
Men när ett av tävlingsparen aldrig kommer in i matchen varken på det ena eller andra sättet, är inte ens ”På spåret” särskilt underhållande.

Börjar bli dags att sammanfatta året som gått.
Och trots att man som Biogubbe på filmfestivaler i Cannes och Venedig har träffat världsstjärnor från Hollywood och upplevt Ruben Östlunds internationella genombrott och Roy Anderssons Guldlejon-vinst, vet i sjutton om något detta år slår att ha fått vara med i ett avsnitt av ”På spåret”.

Ja, inte på riktigt, men nästan, när SVT arrangerade en specialtävling mellan Aftonbladet och Expressen. Visades på kvällstidningarnas sajter dagen före SVT:s säsongsstart av den populära frågeleken.
Försöker åtminstone inbilla mig att jag nog hade varit lika entusiastisk, även om Kristin Lundell och jag inte hade vunnit över Cecilia Hagen/Malin Roos. För ”På spåret” är ju ett program som har roat och folkbildat i 25 år. Har knappt missat ett avsnitt under alla dessa år.

Förändringen och föryngringen när Kristian Luuk/Fredrik Lindström tog över efter Ingvar Oldsberg/Björn Hellberg och kanske gav programmet en aning ironisk ton, har gått mer smärtfritt än väntat. Med Augustifamiljen och deras ibland nästan okända gäster vid sångmikrofonen, har musikfrågorna nog blivit både smalare och svårare. Men konceptet håller fortfarande. 2,3 miljoner tittare i snitt hittills. Missar själv aldrig ett avsnitt.
OBS: SPOILER-VARNING!!!
Läs inte längre, om du ännu inte har sett veckans program.
Men… det gäller att båda tävlingsparen förmår spela upp till dans.
Nykomlingarna Jason ”Timbuktu” Diakité och Lina Thomsgård fungerade bra, både för att de verkade trivas ihop och var ganska kunniga.
Ulf Danielsson och Martina Thun gjorde inget större avtryck senast de var med. Inte nu heller. Och utklassningssegrar blir sällan så bra tv, vad man än tävlar i.

På lördag kväll ser jag ”Moraeus med mera” med bland annat Laleh och Svante Thuresson, i SVT 1.

Musik
”Tack för musiken”, SVT 1. Niklas Strömstedt plockade skickligt fram Peter Jöbacks mångsidighet som artist.
Konst
”Degas och den nakna kroppen”, SVT 2. Intressant K-special-dokumentär om Edgar Dugas (1834-1917), omstridd nakenmålare.

Yvigt, iögonfallande – nytt.
”På spåret” i SVT?
Nej men ”På spårets” enda nyhet för säsongen.

Allt var exakt sig likt förutom att Kristian Luuk skaffat sig ett rejält och aningen getartat designskägg som även var yvigt. Det såg lite underligt ut.
Det lär han inte komma undan med ostraffat av folkdomstolens mer kverulanta representanter. Kanske är jag en av dem för jag tycker att skägget stör tv-tittandet men, ok, visst måste Luuk få se ut som han vill.
Alla behöver ju poppa till sig ibland, skaffa en lite rockigare stil.
Programmet inleddes också med att domaren Fredrik Lindström tog upp denna elefant i rummet, jämförde Luuks look med rikskansler Axel Oxenstierna ”eftersom man märker ett sånt skägg”.

I övrigt var allt sig likt, bortsett från en mindre ändring i spelsystemet som ingen lär märka. Regerande mästarna Helena von Zweigbergk och Göran Everdahl satt i ena buren och Filip Hammar och Fredrik Wikingsson satt i den andra. Och utsökta Augustifamiljen stod för popmusiken, i går förstärkt med sångerskan Maia Hirasawa. Och varje resa började med frågan ”Vart är vi på väg?”

Exakt som alltid, och varför skulle SVT ändra på ett vinnande koncept? Ascoolt eller toppmodernt är det inte men ruggigt effektiv och brett underhållande tävlings-tv är det definitivt. Högklassigt, lärorikt och fredagstrevligt.
Ibland är vi trötta på ”På spåret”, då tar några andra tittare vid, och sedan kommer vi tillbaka medan andra lämnar. ”På Spåret” lär resa runt världen i ytterligare 25 säsonger. Med eller utan Kristian Luuks frasiga skägg.

I morgon ser jag på ”Så mycket bättre”. 20.00 på TV4, och hoppas att popesset Love Antells dag blir lika lyckad som Carolas förra veckan.

Ja
”Skavlan”, SVT1. Bra sväng i går, särskilt kul att återse den gamle tennisstjärnan Boris Becker.

Nej
”Hellenius hörna”, TV4, lever högt på folkliga välkända gäster och den charmiga gangstern som blev skådis Dragomir Mrsic är inte riktigt där – än.

Fredrik Virtanen

Jan Guillou blir inlåst i förstaklass – och studion har bytt inredning.

Det finns något i grunden tryggt med ”På spårets” ljumma dramatik.

Fredrik Lindström jämför den nya inredningen med tågstationer på kontinenten. Den speglar en längtan tillbaka till en tid då färgerna var brunt murriga och det fanns stinsar med uniform och keps. Man inbillar sig kanske att tågen även gick i tid då?

Tillbakablicken på studions utseende genom tiderna är vilsamt underhållande – från retro till futurism till caféprogram och Triple & touch. Med mild ironi lugnas de ”På spåret”-fans som kan ha oroats av den nya förändringen.

Guillou och Ann-Marie Skarp är veteranerna som vill få revansch efter sin bleka insats 2007. Motståndarna i dressinen, Eric Ericson (”Molanders”) och Kjell Wilhelmsen (”30 dagar i februari”), är nykomlingarna som slår till med en tia redan på sin första resa.

Det blir en knock som Guillou och Skarp har svårt att hämta sig ifrån.

Årets nya tittarfavoriter kan mycket väl bli Ericson och Wilhelmsen. De har precis den allmänbildning kombinerad med kvickhet och fantasi som krävs för att bemästra ”På spåret” nuförtiden. Wilhelmsens ordvitsar är olidliga, men i linje med programmets göteborgska tradition.

Lindström och Kristian Luuk är som födda till uppgiften att leda ”På spåret”, med sin gubbkufiga humor och magisterutstrålning. När de får grotta ned sig i Luxemburgsk schlager och matlagningsbegreppet ”deglasering” blir de som ivriga ”Vi i femman”-barn.

Programmets bultande hjärta står husbandet Augustifamiljen för. Trots att musiken inte står i centrum är nivån på bandet nästan orimligt hög.

Samtidigt som coverfesten ”Idol” brakar loss i TV4 står sångerskan Jaqee helt lugnt och levererar en tolkning av Beyoncés ”Halo” som får mig helt knäsvag.

Hennes cover slår allt jag sett under hela ”Idol”-säsongen.

I dag ser jag ”Vinterstudion” med André Pops på SVT1 kl 10.

Ha!

K special-dokumentären ”Mark Lombardi – konsten som skakade FBI” (SVT2) har allt en konstintresserad konspirationsteoretiker kan önska.

Gah!

SVT sänder den trista miniserien ”The Kennedys” med Katie Holmes igen. Det borde väl finnas bättre Kennedy-filmer och -dokumentärer att visa i stället?