Vet inte om ni märkt att Sverige befunnit sig i kris?

Jag talar naturligtvis om förvirringen kring hur, när och var nästa ”Homeland” sänds.

Ska vi ta det en sista gång?

Alltså. Det avsnitt som utgick förra veckan på grund av ”Musikhjälpen” sändes efter påtryckningar på SVT Play i stället, och under gårdagen även i SVT1. Samtidigt lades nästa avsnitt ut på webben (det sänds i vanlig gammal dumburk kl 22.00 tisdag kväll). Nu när vi äntligen är i fas med den amerikanska tv-tablån och kan pusta ut finns det inget vettigare att utbrista än:

– QUINN!

Precis som Rupert Friends sammanbitna rollfigur försökte lämna CIA har även jag trott mig vara färdig med ”Homeland”. Då dras man obönhörligt tillbaka in igen.

För där Brody (Damian Lewis) lämnade ett tomrum har Peter Quinn (Friend) nu fått blomma ut ur sitt svåra posttrauma, via ett våldsamt frispel mot snubbar som hånade hans överviktiga one night stand för att till slut likt Jack Bauer i ”24” ta på sig uppdraget att rädda världen på egen hand.

Om dramatiken i de två senaste avsnitten accelererat till ett skoningslöst crescendo, går nästa avsnitt ned i tempo. Lugnet inför säsongsavslutningens annalkande storm.

”Homeland”-sluten är aldrig särskilt lyckliga, vilket är en del av tjusningen. Närsomhelst kan rollfigurer som tittarna lärt känna och gillat plötsligt ryckas ifrån dem.

Säsongens skurk, talibanledaren Haqqani (spelad av tyske Numan Acar), är en ståtligt skräckinjagande kliché och dominerar säsong fyra med sin intelligenta blick.

Den som försöker sig på politiska analyser av ”Homeland” har ingen lätt uppgift framför sig. Liksom i ”24” skildras institutioner och stater som mer eller mindre korrupta och i detta kaos tvingas enskilda personer stå upp och handla själva. Det målas med breda, etnocentriska penslar och man bryr sig inte ens om att stava sin tyska rätt i senaste avsnittets titel (”Krieg nicht lieb” bör syfta på ”krig, inte kärlek” men saknar då ett sista ”e”).

Trots alla invändningar fyller ”Homeland” sin huvudsakliga funktion – som olidligt spännande tv-thriller – nästan för perfekt.

I kväll ser jag ”Korrespondenterna”, SVT 2 20.00.

Ha!

Kalla mig sadist, men det var rätt härligt att se ”Historieätarna” (SVT1) knäckas av 1500-talets vidriga kost.

Gah!

Jag kommer sakna de tokiga damerna i komediserien ”Getting on” (HBO Nordic) nu när det sista avsnittet tyvärr är här.

Barnen lär inte klaga, det är en bra och fin tv-serie.
Men av SVT-klassikern ”Julkalendern” krävs mer jul, mer snö, mer humor, mer crazy, mer snö och mer tempo för succé. Och mer snö.

Svenska barn firar allt oftare jul på en sandstrand och därmed är det kanske både logiskt och modernt att förlägga årets julkalender i den vackra kroatiska övärlden. ”Piratskattens hemlighet” skulle kunna vara sponsrad av ett resebolag.
Men jag säger som en unge i Nöjesbladet i går:
– Miljön är för somrig!

En julkalender ska gnistra och glimma, den ska snöa och räven ska raska över isen. Dessutom bör det vara inslag av magi och övernaturlighet, vilket de två senaste årens ”Mysteriet på Greveholm – grevens återkomst” och ”Barna Hedenhös uppfinner julen” bjöd frikostigt på.
Särskilt ”Hedenhös” var väldigt lyckad med galna figurer, tidsresor, samhällssatir, jultema och en glasklart enkel handling.
Årets kalender (jag har sett sex avsnitt) är ett nära-realistiskt drama som liksom de två senaste lägger mycket fokus på familjen, eller snarare bristen på den. Föräldrar som inte är närvarande, som hummar tankspritt när barnen berättar något viktigt och som stressar med livspusslet. Lika tidstypiskt som julfirande i Thailand.

Allra störst fokus läggs på relationen mellan barnen Minna, Sam och Bianca medan de i alla oändlighet spilonkar i hav och gruvor och letar efter en piratskatt. (Det tar tre avsnitt innan det blir tydligt vad de pysslar med och varför, åtminstone för mig som inte är barn). Det är en fin skildring av vänskap och maktförhållanden.
Humor är det ont av, bortsett från en slapstickartad scen när mamma (Ana Gil de Melo) inte lyckas svara i telefon och när Lena T Hansson och Iwa Boman dyker upp som ljuvligt besvärliga hotellgäster. I övrigt är det mesta dystert, alldagligt och vackert – lite för präktigt.
Och somrigt. Det ska snöa på julen! Det gäller för både verkligheten och julkalendern.

I kväll ser jag ”Diktatorn”, SVT2.
Ja
”Historieätarna”, SVT1.

Nej
Inget ”Homeland”, SVT1, pga Thaksgivingfirande i USA. Och nästa måndag bara på SVT Play pga ”Musikhjälpen”.