Att våga satsa på en musikkarriär har på många sätt blivit ännu svårare i dagens hårda musikklimat. Men ibland krävs det bara lite mod för att hela världen ska öppna sina armar. Så var fallet för den unga norska sångerskan Emilie Nicolas, vars debutalbum ”Like I´m a Warrior” släpps idag.

– Man kan nog säga att jag har haft många chanser att få ut min musik. Men förut var jag helt enkelt för rädd. För rädd för att misslyckas, berättar Emilie när vi ringer upp henne.

Det var efter att hennes vän, som idag också är producent och trummis för Emilies band, laddat upp några av sångerskans låtar på internet som saker började hända. Men själv visste Emilie ingenting.

– Jag hade aldrig vågat lägga upp låtarna själv, så det var nog tur att jag inte var medveten om det.

För ett år sedan befann sig Emilie i Trondheim för att studera jazz vid musikkonservatoriet – en tillvaro som enligt henne själv var ganska trist. Hon beskriver hur hon trots försöken att satsa på jazz ändå mest var intresserad av att skriva egna låtar. Samtidigt upplevde Emilie en känsla av att inte riktigt passa in och att inte bli sedd.

– Det fanns en lärare där som sa att jag var lat. Efter det blev jag riktigt arg. Jag var ganska ”blue” där ett tag, och det var också då jag skrev låten ”Fail” som finns med på plattan, berättar Emilie.

Men samtidigt började Emilies musik få ett eget liv på nätet. I samma veva plockade också den norska radion upp en av hennes låtar, ”Nobody Knows” till sin spellista. Plötsligt började flera stora skivbolag höra av sig till Emilie och var intresserade av att höra mer. Dessutom fick hon ett erbjudande om att spela in en cover på det norska rockbandet DumDum Boys låt ”Pstereo”, vilket kom att bli en vinstlott för Emilies karriär. Covern blev en stor hit i Norge och blev även nominerad till Årets Låt på norska P3 Gull-galan.

– Jag var inte förberedd på att den skulle bli en sådan stor låt. Även om jag tycker om den så är den kanske inte så representativ för mitt övriga sound riktigt. Men den öppnade självklart dörrar för mig, berättar Emilie.

De två efterföljande singlarna ”Grown Up” och ”Nobody Knows” fick båda mycket uppmärksamhet, och snart började arbetet med debutalbumet. Även om detta var något som Emilie själv sett fram emot, beskriver hon arbetet med plattan som hårt och mycket påfrestande.

– Jag och min medproducent jobbade extremt hårt med albumet, på ett sätt som kanske inte alltid var så hälsosamt. När man har suttit i studion i flera dygn utan ordentligt med sömn och mat blir man helt knäpp, säger Emilie och fortsätter:

– Detta i kombination med att både jag, min producent och mitt band är väldigt självkritiska kanske inte var jättebra. När alla tvivlar på om en låt är bra nog tar saker lång tid. Vi blev aldrig ovänner men det fanns helt klart stunder då alla kände sig osäkra.

Många har jämfört Emilie Nicolas sound med det från artister som Lykke Li och Björk, och visst vilar det en slags nordisk melankoli över ”Like I´m a Warrior”, men även en känsla av kamplusta. Titeln kommer från en av låtarna på albumet och handlar enligt Emilie om kontrasten mellan att vara stark och svag.

– Det är också något som varit i central punkt i mitt liv – det har varit en kamp liksom. Alla mina texter har en stor del av det här temat i sig.

Under året har Emilie stått på flera stora scener och bland annat spelat på Way Out West, norska P3 Gull och Øyafestivalen. Men trots att hon tycker om att spela live menar hon ändå att det finns aspekter av artistlivet som inte tilltalar henne fullt ut.

– Det känns väldigt konstigt att stå i centrum. Även om jag älskar att stå på scen och sjunga, så är jag inte helt bekväm med det heller. Det kan vara jobbigt att veta att folk känner till så mycket om en. Det är en speciell känsla.

Och hösten ser inte direkt ut att bli lugnare för Emilie Nicolas. Efter albumsläppet väntar en längre skandinavisk turné, samt promotion för utlandet. Det som började som en hobby har idag utvecklats till ett heltidsjobb med lite tid över till annat än musiken.

– Jag vet inte vad en vanlig dag är längre. Jag springer egentligen bara runt hela dagarna i olika möten och så där. Det är intensivt, men också väldigt roligt. Alla mina drömmar har för längesedan gått i uppfyllelse. Nu tar jag bara dagarna som de kommer.