Startsida / Inlägg

Artist i fokus: Bill Frisell

av Wimp-redaktionen
unnamed-2

På sitt nya album, Guitar in the Space Age!, har Bill Frisell återvänt till musiken som kom att definiera hans ungdom, och som en gång också inspirerade honom till att plocka upp det instrument som han sedan kom att bli tongivande för. På albumet har virtuosen undersökt 1950- och 60-talets populära gitarrlåtar – musik som också var avgörande för populärkulturens utveckling, både i USA och i resten av världen.

I samband med att Guitar in the Space Age! valdes ut till månadens HiFi-album i WiMP, tog vi oss en pratstund med den eminenta gitarristen. Detta resulterade i ett samtal om albumet, tiden, inspelningsprocessen och vad det egentligen betyder att vara ”jazzartist”.

Förutom namnet Guitar in the Space Age! går det nog att säga att det här albumet är allt annat än futuristiskt?

– Jag tänkte nog aldrig på det sättet. På den tiden, när den här musiken kom ut för första gången – innan jag ens hade börjat high school, var allting väldigt futuristiskt. Allt handlade om ”the space age”. Det här nostalgiska draget som vi ser idag fanns inte, utan allt handlade om hur man kunde göra saker på ett nytt, annorlunda och förändrat sätt. Alla blickar var vända mot framtiden. Jag brukar fundera mycket över det där. Det var en konstig tid eftersom att det dels fanns optimism, men samtidigt en påtaglig rädsla hängande i luften. Kanske är det alltid så, men det känns som att det finns en starkare domedagsrädsla idag. Den fanns då också, men då med en känsla av att vi skulle lyckas fly från den.

Betyder det att du är mindre optimistisk idag?

– Ja, så är det nog, men jag kämpar emot det, och försöker lyssna på äldre människors visdomar. Jag såg en intervju med Pete Seegers som gjordes precis innan han dog – som du kanske vet spelar vi också hans låt ”Turn! Turn! Turn!” på nya plattan. I intervjun försökte reportern hursomhelst få honom till att säga något negativt. Du vet, dom körde med hela den här ´du har varit med länge Pete, och se så galen världen har blivit´-grejen. Man han hade fortfarande sin övertygelse om att många fantastiska saker händer där ute. Han berättade att han fokuserade på de små sakerna i livet – man kan inte alltid tänka på helheten. Om man bara gör så gott man kan, smittar den energin också av sig på andra människor. Det skapar en kedjereaktion av ”goodness”, och det är något som jag verkligen tror på. Om du hela tiden följer nyheterna är det inte så konstigt att du blir nedslagen. Det handlar om att göra det bästa man kan av situationen man befinner sig i.

Du har beskrivit det här albumet som ytterst personligt, och till viss del även självbiografiskt. Kan du utveckla det?

– En stor del av musiken på albumet är låtar som jag lyssnade på när jag själv försökte lära mig spela gitarr. Den första skivan jag köpte var en singel med The Beach Boys ´Little Deuce Coupe” på den ena sidan och ´Surfer Girl´ på den andra. Jag spelade inte den typen av musik då, men jag lyssnade på den, exempelvis The Kinks, The Byrds och Junior Wells. Men surfmusiken var det som fick mig att börja spela gitarr. Det är det starkaste musikaliska bandet till min barndom. Sedan finns det också låtar på det här albumet som jag inte kände till när jag var ung. Jag tror inte att jag någonsin lyssnade på Speedy West, Jimmy Bryant eller Merle Travis. Den musiken kom senare, när jag blev mer inne i gitarrspelandet och ville veta var vissa saker kom ifrån. Det var viktigt för mig att hylla dem också.

Så vad var det som fick dig att spela in det här albumet nu?

– Det finns helt klart ett stråk av nostalgi med i spelet, men jag skulle nog vilja säga att jag försökte att stärka grunden i det som jag ägnat en stor del av mitt liv åt. Det här är den första musiken jag spelade, men jag känner inte att jag fick tillräckligt med tid tillsammans med den då. Från tidpunkten då jag började lyssna på surfmusik till att jag hörde Miles Davis gick det kanske tre, fyra år. Jag kunde faktiskt inte spela den här musiken ordentligt då heller, så det var lite som att jag ville gå tillbaka nu för att bevisa att jag faktiskt kan göra det. Efter 50 år som musiker ser jag på saker på ett sätt jag inte gjorde förut. Det känns fantastiskt att spela den här musiken igen utifrån det perspektivet. Det kändes nästan som ett flummigt forskningsprojekt, haha. Däremot handlade det inte om att återskapa något som har hänt förut. Jag ville bara ta upp det igen och se vad jag kunde få fram. Jag gillar att fantisera om hur det kändes då, när ett musikstycke hördes för första gången. Jag tänker på Louis Armstrong – eller vilken annan musik som helst som vi idag tar för givet. Idag är det välbekant musik, men tänk hur det måste ha varit den första gången som någon fick höra det. Det var så radikalt. Jag tänker mycket på det där, vilket också ger mig energi. Det handlar om hur man försöker skapa något nytt genom att se på något gammalt.

Många av låtarna på det här albumet är främst kända för sina texter – till exempel från The Beach Boys, The Byrds, The Kinks. Men självklart finns det också en distinktion mellan texterna och själva framförandet. När du hör Ray Davies sjunga ”Tired of Waiting” – hör du då orden som dem är eller tänker du mer på ljuden från hans röst?

– Det är nog en kombination. Många av texterna har stor betydelse för mig. Men sättet det låter på i mitt huvud har mer att göra med hur jag spelar toner på en gitarr. Att imitera sångare har alltid varit en stor del i hur jag spelar. Ändå är orden också av betydelse. ”Tired of Waiting” är en sådan låt – där är orden inpräntade i mitt minne.

Du verkar inte främmande inför att varken skriva eller tolka musik som är rotad i den här tidsepoken – mitten av 1900-talet. Är detta en konsekvens av att du växte upp under den tiden, eller tror du att det är något unikt med just den perioden?

– Det är svårt för mig att säga. Men jag tror nog att det var något särskilt som hände då. Om man tänker på all musik som kom till under den perioden, och den stora mängden energi…alla var så inne i det, och alla spelade gitarr. Jag föddes 1951, och det är min tid, det är det jag vet och jag kan inte fly från det. Jag vet faktiskt inte. Jag försöker vara ärlig med de begränsningar som finns gällande min egen upplevelse.

Vilken betydelse hade gitarren för den här eran? Och hur kom den att bli det ledande verktyget för att skapa populärmusik?

– Det var så populärt och det är det fortfarande. Och jag har varit fascinerad av instrumentet så länge jag kan minnas. Det är intressant att Fender-gitarrerna kom till ungefär samtidigt som jag föddes – ibland verkar saker vara menade för varandra. Jag minns att jag såg dem på TV när jag var riktigt liten, och sedan dess var gitarrer det enda jag tänkte på, haha. Att upptäcka musiken var som att hitta en plats där jag kunde reda ut och komma på saker. Man kan se det som en modell för människans möjligheter – för vad människor kan göra tillsammans. När saker fungerar tillsammans uppstår harmoni, på en musikalisk, men kanske ännu mer på en mänsklig nivå. Musikvärlden kändes alltid välkomnande för mig. Där var saker okej.

unnamed-2

Du är först och främst känd som jazzgitarrist. Men när vi lyssnar på det här albumet känns det inte rakt igenom som jazz, vilket också är fallet med många av dina andra plattor. Är det här jazz? Och tror du att det finns en generell missuppfattning om vad jazz kan vara?

– Det är bara ett namn. Självklart betyder det något för mig, då jazzen innehåller så mycket av det jag inspirerats av. Thelonious Monk, Miles Davis, Sonny Rollins, Bill Evans – alla dessa kan man nog kalla för jazzartister. Men jag tänker mer på jazz som ett sätt att närma sig musiken. Det är en process, inte en stil. Det kan se ut på ett visst sätt på ytan, men det är insidan som är det viktiga. Musiken jag spelar, och grunderna i den, kommer absolut därifrån. Jag blir så frustrerad när folk oroar sig över vad man ska kalla musik. Jag menar, i mitt huvud kan olika saker existera på en och samma gång. Vare sig det är Stravinsky eller Robert Johnson, The Beatles eller Jimi Hendrix – allt flyter omkring i min hjärna samtidigt. Det behöver inte delas upp i olika fack.

Vi valde ut Guitar in the Space Age! till månadens HiFi-album i WiMP, då vi tycker att det är fenomenalt exempel på såväl kvalitet som detaljrikedom. Det här är ett album som förtjänar att lyssnas på i förlustfri och optimal ljudkvalitet. Vad betyder ljudkvalitet för dig?

– Jag har haft turen att få jobba med människor som vet vad de sysslar med. Jag har länge haft mina allierade i Lee Townsend – som producerade albumet, och i Tucker Martine – som var ljudtekniker. Vi spelade in den i Tuckers studio, som är ett helt fantastiskt ställe. Inspelningen skedde framförallt live och var inte uppdelad på det sättet. Vi bara var där och spelade tillsammans, så det låter helt enkelt som det låter på riktigt. Vi hade de bästa förutsättningarna för att spela så som vi spelar och låta som vi vill låta.

Spelar det någon roll hur man lyssnar på musik?

– Människor lyssnar på musik på ett helt annat sätt idag. Allt sker genom iPods och hörlurar, och det finns hela tiden så mycket oljud och brus runt omkring. Jag har inte tillräckligt med tid när jag är hemma längre, men jag tycker fortfarande om de stunder då det är helt tyst och jag kan lyssna på något och verkligen fokusera på det. Det betyder mer då.

Ryan Pinkard

ryan.pinkard@tidalhifi.com

  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB