Arkiv för tagg ryanpinkard

- Sida 1 av 1

Artist i fokus: Bill Frisell

av Wimp-redaktionen
unnamed-2

På sitt nya album, Guitar in the Space Age!, har Bill Frisell återvänt till musiken som kom att definiera hans ungdom, och som en gång också inspirerade honom till att plocka upp det instrument som han sedan kom att bli tongivande för. På albumet har virtuosen undersökt 1950- och 60-talets populära gitarrlåtar – musik som också var avgörande för populärkulturens utveckling, både i USA och i resten av världen.

I samband med att Guitar in the Space Age! valdes ut till månadens HiFi-album i WiMP, tog vi oss en pratstund med den eminenta gitarristen. Detta resulterade i ett samtal om albumet, tiden, inspelningsprocessen och vad det egentligen betyder att vara ”jazzartist”.

Förutom namnet Guitar in the Space Age! går det nog att säga att det här albumet är allt annat än futuristiskt?

– Jag tänkte nog aldrig på det sättet. På den tiden, när den här musiken kom ut för första gången – innan jag ens hade börjat high school, var allting väldigt futuristiskt. Allt handlade om ”the space age”. Det här nostalgiska draget som vi ser idag fanns inte, utan allt handlade om hur man kunde göra saker på ett nytt, annorlunda och förändrat sätt. Alla blickar var vända mot framtiden. Jag brukar fundera mycket över det där. Det var en konstig tid eftersom att det dels fanns optimism, men samtidigt en påtaglig rädsla hängande i luften. Kanske är det alltid så, men det känns som att det finns en starkare domedagsrädsla idag. Den fanns då också, men då med en känsla av att vi skulle lyckas fly från den.

Betyder det att du är mindre optimistisk idag?

– Ja, så är det nog, men jag kämpar emot det, och försöker lyssna på äldre människors visdomar. Jag såg en intervju med Pete Seegers som gjordes precis innan han dog – som du kanske vet spelar vi också hans låt ”Turn! Turn! Turn!” på nya plattan. I intervjun försökte reportern hursomhelst få honom till att säga något negativt. Du vet, dom körde med hela den här ´du har varit med länge Pete, och se så galen världen har blivit´-grejen. Man han hade fortfarande sin övertygelse om att många fantastiska saker händer där ute. Han berättade att han fokuserade på de små sakerna i livet – man kan inte alltid tänka på helheten. Om man bara gör så gott man kan, smittar den energin också av sig på andra människor. Det skapar en kedjereaktion av ”goodness”, och det är något som jag verkligen tror på. Om du hela tiden följer nyheterna är det inte så konstigt att du blir nedslagen. Det handlar om att göra det bästa man kan av situationen man befinner sig i.

Du har beskrivit det här albumet som ytterst personligt, och till viss del även självbiografiskt. Kan du utveckla det?

– En stor del av musiken på albumet är låtar som jag lyssnade på när jag själv försökte lära mig spela gitarr. Den första skivan jag köpte var en singel med The Beach Boys ´Little Deuce Coupe” på den ena sidan och ´Surfer Girl´ på den andra. Jag spelade inte den typen av musik då, men jag lyssnade på den, exempelvis The Kinks, The Byrds och Junior Wells. Men surfmusiken var det som fick mig att börja spela gitarr. Det är det starkaste musikaliska bandet till min barndom. Sedan finns det också låtar på det här albumet som jag inte kände till när jag var ung. Jag tror inte att jag någonsin lyssnade på Speedy West, Jimmy Bryant eller Merle Travis. Den musiken kom senare, när jag blev mer inne i gitarrspelandet och ville veta var vissa saker kom ifrån. Det var viktigt för mig att hylla dem också.

Så vad var det som fick dig att spela in det här albumet nu?

– Det finns helt klart ett stråk av nostalgi med i spelet, men jag skulle nog vilja säga att jag försökte att stärka grunden i det som jag ägnat en stor del av mitt liv åt. Det här är den första musiken jag spelade, men jag känner inte att jag fick tillräckligt med tid tillsammans med den då. Från tidpunkten då jag började lyssna på surfmusik till att jag hörde Miles Davis gick det kanske tre, fyra år. Jag kunde faktiskt inte spela den här musiken ordentligt då heller, så det var lite som att jag ville gå tillbaka nu för att bevisa att jag faktiskt kan göra det. Efter 50 år som musiker ser jag på saker på ett sätt jag inte gjorde förut. Det känns fantastiskt att spela den här musiken igen utifrån det perspektivet. Det kändes nästan som ett flummigt forskningsprojekt, haha. Däremot handlade det inte om att återskapa något som har hänt förut. Jag ville bara ta upp det igen och se vad jag kunde få fram. Jag gillar att fantisera om hur det kändes då, när ett musikstycke hördes för första gången. Jag tänker på Louis Armstrong – eller vilken annan musik som helst som vi idag tar för givet. Idag är det välbekant musik, men tänk hur det måste ha varit den första gången som någon fick höra det. Det var så radikalt. Jag tänker mycket på det där, vilket också ger mig energi. Det handlar om hur man försöker skapa något nytt genom att se på något gammalt.

Många av låtarna på det här albumet är främst kända för sina texter – till exempel från The Beach Boys, The Byrds, The Kinks. Men självklart finns det också en distinktion mellan texterna och själva framförandet. När du hör Ray Davies sjunga ”Tired of Waiting” – hör du då orden som dem är eller tänker du mer på ljuden från hans röst?

– Det är nog en kombination. Många av texterna har stor betydelse för mig. Men sättet det låter på i mitt huvud har mer att göra med hur jag spelar toner på en gitarr. Att imitera sångare har alltid varit en stor del i hur jag spelar. Ändå är orden också av betydelse. ”Tired of Waiting” är en sådan låt – där är orden inpräntade i mitt minne.

Du verkar inte främmande inför att varken skriva eller tolka musik som är rotad i den här tidsepoken – mitten av 1900-talet. Är detta en konsekvens av att du växte upp under den tiden, eller tror du att det är något unikt med just den perioden?

– Det är svårt för mig att säga. Men jag tror nog att det var något särskilt som hände då. Om man tänker på all musik som kom till under den perioden, och den stora mängden energi…alla var så inne i det, och alla spelade gitarr. Jag föddes 1951, och det är min tid, det är det jag vet och jag kan inte fly från det. Jag vet faktiskt inte. Jag försöker vara ärlig med de begränsningar som finns gällande min egen upplevelse.

Vilken betydelse hade gitarren för den här eran? Och hur kom den att bli det ledande verktyget för att skapa populärmusik?

– Det var så populärt och det är det fortfarande. Och jag har varit fascinerad av instrumentet så länge jag kan minnas. Det är intressant att Fender-gitarrerna kom till ungefär samtidigt som jag föddes – ibland verkar saker vara menade för varandra. Jag minns att jag såg dem på TV när jag var riktigt liten, och sedan dess var gitarrer det enda jag tänkte på, haha. Att upptäcka musiken var som att hitta en plats där jag kunde reda ut och komma på saker. Man kan se det som en modell för människans möjligheter – för vad människor kan göra tillsammans. När saker fungerar tillsammans uppstår harmoni, på en musikalisk, men kanske ännu mer på en mänsklig nivå. Musikvärlden kändes alltid välkomnande för mig. Där var saker okej.

unnamed-2

Du är först och främst känd som jazzgitarrist. Men när vi lyssnar på det här albumet känns det inte rakt igenom som jazz, vilket också är fallet med många av dina andra plattor. Är det här jazz? Och tror du att det finns en generell missuppfattning om vad jazz kan vara?

– Det är bara ett namn. Självklart betyder det något för mig, då jazzen innehåller så mycket av det jag inspirerats av. Thelonious Monk, Miles Davis, Sonny Rollins, Bill Evans – alla dessa kan man nog kalla för jazzartister. Men jag tänker mer på jazz som ett sätt att närma sig musiken. Det är en process, inte en stil. Det kan se ut på ett visst sätt på ytan, men det är insidan som är det viktiga. Musiken jag spelar, och grunderna i den, kommer absolut därifrån. Jag blir så frustrerad när folk oroar sig över vad man ska kalla musik. Jag menar, i mitt huvud kan olika saker existera på en och samma gång. Vare sig det är Stravinsky eller Robert Johnson, The Beatles eller Jimi Hendrix – allt flyter omkring i min hjärna samtidigt. Det behöver inte delas upp i olika fack.

Vi valde ut Guitar in the Space Age! till månadens HiFi-album i WiMP, då vi tycker att det är fenomenalt exempel på såväl kvalitet som detaljrikedom. Det här är ett album som förtjänar att lyssnas på i förlustfri och optimal ljudkvalitet. Vad betyder ljudkvalitet för dig?

– Jag har haft turen att få jobba med människor som vet vad de sysslar med. Jag har länge haft mina allierade i Lee Townsend – som producerade albumet, och i Tucker Martine – som var ljudtekniker. Vi spelade in den i Tuckers studio, som är ett helt fantastiskt ställe. Inspelningen skedde framförallt live och var inte uppdelad på det sättet. Vi bara var där och spelade tillsammans, så det låter helt enkelt som det låter på riktigt. Vi hade de bästa förutsättningarna för att spela så som vi spelar och låta som vi vill låta.

Spelar det någon roll hur man lyssnar på musik?

– Människor lyssnar på musik på ett helt annat sätt idag. Allt sker genom iPods och hörlurar, och det finns hela tiden så mycket oljud och brus runt omkring. Jag har inte tillräckligt med tid när jag är hemma längre, men jag tycker fortfarande om de stunder då det är helt tyst och jag kan lyssna på något och verkligen fokusera på det. Det betyder mer då.

Ryan Pinkard

ryan.pinkard@tidalhifi.com

Ariana Grande – vår tids popdiva

av Wimp-redaktionen
ariana_1200x720-2

Ariana Grande är utan tvekan vår nästa stora popdiva. Under våren och fram till att albumet My Everything nu släppts har den 21-åriga sångerskan visat på en obeveklig kraft. Hon har lyckats kamma hem flera stora musikpriser samt satt hela fyra listettor – däribland multi-platina-singeln ”Problem” (feat. Iggy Azalea). Tillsammans med Jessie J och Nicki Minaj fick hon även äran att öppna årets MTV Video Music Awards.

Den multibegåvade Grande blev först känd som skådespelare, där man både kunde se henne på scenen samt i flera Nickelodeon-program. Det var först förra året hon debuterade som sångerska med albumet Yours Truly. Hennes R&B-doftande pop har element av funk och dansmusik, men får sitt tydliga signalement av Grandes knivskarpa sopran-röst, som ofta har kommit att jämföras med Mariah Careys. Grande har även själv sagt att Carey varit en av hennes största musikaliska förebilder.

Inom loppet av ett och ett halvt år har Ariana Grande snabbt utvecklats från att vara en charmig tonårsskådis till att bli en fullskalig popdrottning. Härifrån kan vi bara drömma om hur långt den unga sångfågeln kommer nå.

Kan du berätta om ditt nya album, My Everything?

– Jag känner mig väldigt exalterad över det. Jag har jobbat otroligt hårt och självklart betyder den här plattan mycket för mig då jag verkligen gett allt av mig själv här. Det är sårbart att släppa musik eftersom den rymmer en så stor del av dig själv, om du förstår hur jag menar? Musiken är en direkt reflektion av det man själv gått igenom, varför det blir väldigt personligt. Men albumet betyder jättemycket för mig och jag är så glad över att folk äntligen får höra det, det är kul! Jag tycker att albumet är vackert och jag tror att många kan känna igen sig i låtarna. Jag älskar den här plattan mycket mer än min förra, vilket är rätt intressant – jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle säga det.

Din andra singel, ”Break Free” (feat. Zedd), är i mitt tycke en av albumets starkaste låtar. Den skiljer sig också något från de andra låtarna när det kommer till sound. Håller du med om det?

– Tja, den låten var redan klar och Max spelade upp den för mig och sa ”Jag vet inte om det här är någonting som du egentligen är intresserad av då det inte är ditt sound, men jag vill att du ska lyssna på den, ha ett öppet sinne och se om du vill försöka”. Sen spelade han upp den och jag kunde inte kontrollera mig – jag var så exalterad! Dock var jag lite nervös eftersom jag inte brukar sjunga på det sättet riktigt. Jag fick placera min röst lite mer ”framåt” eftersom den är mycket ”dansigare” än mitt vanliga sound. Men jag älskade att göra någonting nytt och jag är väldigt nöjd med resultatet.

Musikvideon till ”Break Free” känns också unik. Var kom inspirationen till videon ifrån?

– Videon till ”Break Free” är inspirerad av många olika saker, men mest av allt av Barbarella, Star Wars och Star Trek. Du vet, allt som har med retro, vintage- och space age-filmer att göra. Vi tänkte mycket på och inspirerades av hur man genom dessa filmer trodde att framtiden skulle se ut. Jag ville också göra det eftersom att både jag och min mamma är stora sci-fi- och vetenskapsnördar. Vi är helt besatta, och älskar allting som har med rymden, astrologi och universum att göra. Det var kul att kunna förmedla det intresset genom videon.

Din singel ”Problem” har blivit ett globalt fenomen som slagit de flesta rekord. Hur ser du på låtens framgångar?

– Jag är självklart väldigt tacksam för det. Den låten satte liksom en ny nivå för mig själv, och har motiverat mig att jobba ännu hårdare och att utmana mig själv mer för varje nytt projekt. Det känns helt fantastiskt, och jag har mina fans att tacka för allting. Jag måste nog säga att jag har den mest dedikerade skaran av fans. Dom har varit så stöttande. Nu hoppas jag bara att jag kan fortsätta göra det jag älskar och att människor kommer fortsätta tycka om det.

Hur var det att samarbeta med Iggy Azalea?

– ”Problem” är en låt som skriker av girl power. Det är en väldigt stark låt. Den är väldigt självsäker, och Iggy personifierar allt det här på ett så bra sätt. Därför var jag väldigt exalterad att få jobba med henne då jag visste att hon skulle göra det så himla bra – vilket hon också gjorde.

Ditt avskalade framförande av ”Problem” på MTV var otroligt vackert, och visade verkligen prov på din begåvning som sångerska. Berätta om det!

– Det var riktigt roligt, och det är alltid kul att göra en avskalad version av en låt som vanligtvis är så otrolig poppig.

På en av låtarna på albumet – ”Love Me Harder”, gästas du av The Weeknd. Berätta om den!

– “Love Me Harder” är en speciell låt för mig. Från början trodde jag inte alls att den skulle funka för mig, och att jag skulle komma att tycka om den så mycket som jag gör. Jag kände ungefär likadant som med ”Problem”, men sedan kom jag in i den och när jag började sjunga på den kände jag plötsligt hur allting stämde.

Nu kommer du ge dig ut på längre turné med albumet. Är du peppad?

– Jaa, verkligen! Jag är så exalterad över den här turnén och att jag får chansen att träffa mina fans. Jag gjorde en miniturné med mitt förra album men jag tror inte att den går att jämföra med hur detta kommer vara, så jag är riktigt riktigt peppad!

Ryan Pinkard

<iframe src=”//embedded.wimpmusic.com/embedded/?type=a&id=33531469&theme=light&bt=wb-dark&l=sv-se&c=se&tv=utm_source%3Daftonbladet%26utm_medium%3Dembplayer%26utm_content%3Dplaymusic%26utm_campaign%3Dna%26utm_banner%3Dna&sp=%2Fwweb%2Fiwannarock%2Fandroll%2F&views=a,l,b” height=”350″ frameborder=”0″ allowTransparency=”true”></iframe>

Blonde Redhead: ”Det är inte lätt, men det har blivit lite lättare.”

av Wimp-redaktionen
Blonderedhead_1200
Foto: Marlene Marino

Från och med idag kan du förhandslyssna på Blonde Redheads nya album Barragán i WiMP. I samband med detta fick vår reporter Ryan Pinkard också en intervju med bandmedlemmen Kazu Makino, som du kan läsa nedan: 

Blonde Redhead bildades 1993 och tog sitt namn från en låt av Arto Lindsays kortlivade band DNA. Från att inledningsvis ha varit en kvartett, har bandet från 1995 och framåt bestått av de italienska-kanadensiska tvillingbröderna Amedeo och Simone Pace samt av Kazu Makino.

Bandet befinner sig ständigt i ett tillstånd av förändring, där deras tidiga musik hamnade i skuggan av deras intresse för post-no wave- konst, medan deras stora genombrott kom med 2004 års livliga Misery Is A Butterfly. Deras nionde album, Barragán, fortsätter i den evolutionära traditionen. Producerad och konstruerad av Drew Brown (Beck, Radiohead), är det här det mest avskalade album Blonde Redhead någonsin har gjort. Här förlitar man sig på att de vridande ljuden från analoga synthar och trumrytmerna från Simone Pace ska bära Makino och Amadeos distinkta röster.

Blonde Redhead har aldrig gjort skivor för berömmelsen eller pengarnas skull. De gör musik för att de helt enkelt måste.

R: Ert nya album heter Barragán. Vad betyder titeln?

K: Jag gillar hur det ser ut och låter. Luis Barragán var en mexikansk arkitekt. Vi var på turné i Mexico City, och min flickvän frågade mig: ”Vill du gå se Louis Barragán hus?”. Vi spelade den natten och jag ville verkligen inte gå, men när vi är tillsammans är det hon som bestämmer – så vi gick. Vi promenerade runt hela staden för att komma dit, och hela den dagen upprepade hon ”Barragán, Barragán Barragán”. Jag älskade att höra det.

När vi kom dit hade jag inga förväntningar. Men jag tyckte att det var så vackert – linjerna, formerna och färgerna. Det påminde mig om ett stall som jag alltid har älskat. Jag insåg att vem som än hade designat det stallet måste ha varit influerad av Barragán. Jag älskar också att hans stil är väldigt ”japans”, med trätrappor och enkla möbler. Det tilltalade mig. För den här skivan ville jag hitta ett symboliskt namn som inte betyder någonting.

R: I jämförelse med era tidigare album känns Barragán som ett mer nedtonat, personligt och sensuellt album. Håller du med om den bedömningen? 

K: Jag instämmer. Det låter ganska personligt och lite obehagligt. Det är nästan för personligt för mig. Men det är alltid så här för mig. Det kan vara obehagligt att höra ditt eget arbete. Men det låter som vi ville ha det.

R: Du har varit med i samma band i över 20 år. Vad har förändrats under den tiden, och vad är detsamma som förut? 

K: Det känns inte som vi har varit med så länge. Och det känns inte som att vi vet mer den här gången än vad vi gjorde förut. Det är inte som vi har jämnat ut alla veck direkt. Vi har fortfarande grundläggande problem, friktioner som band. Att göra en platta är fortfarande svårt. Trots att det gått över 20 år är det fortfarande inte lätt, men det har blivit lite lättare.

R: Vad motiverar dig till att göra musik? Vad inspirerar dig som konstnär? Vad tycker du är utmanande? 

K: Att skriva vacker musik är den största utmaningen. Men det är också hela poängen. Motivationen kommer från att vara omgiven av så mycket skönhet varje dag. Viljan att göra något som aldrig dör, behovet av att göra något vackert i gengäld känns som en skyldighet. Du försöker ge tillbaka vad du får.

R: Som en HiFi-musiktjänst har vi en övertygelse om att musiken förtjänar att höras i optimal kvalitet. Som konstnär, vad betyder ljudkvalitet för dig? Vad spelar det för roll hur musiken blir hörd? 

K: Som musiker riskerar du och offrar allt för att spela in ett album. Det finns inga plug-ins (digitalt producerad instrumentering) här – vi gick ännu längre för att kunna spela in allt på analog utrustning. Känslan blir så mycket djupare än om vi hade spelat in med dålig utrustning. Det är mer organiskt, det är på riktigt, och det händer bara en gång.

R: Finns det någon skiva eller artist – ny eller gammal – som du beundrar i fråga om sound?

K: Åh, det finns många, många människor, och i olika genrer. Jag älskar hur Caribou låter. Broadcast låter alltid fantastiskt. Jag tror att Conan Mockasin gjorde hans senaste album i en källare och det låter fortfarande bra. Och naturligtvis My Bloody Valentine – de är så lugnande.

R: Ni ska snart på en lång turné med den nya plattan. Du är känd för din intensitet, och för att låta musiken tala för sig själv. Hur ser du på din relation till scenen och publiken? 

K: Det är helt annorlunda från när man spelar in. Du går in i en annan dimension. Ur mitt perspektiv, är jag inte där för att underhålla – det handlar om handlingen att spela musiken live. Det är en prestation, och det är så viktigt eftersom det bara händer en gång.

R: Det är lätt att förstå att du har en bakgrund inom konsten… 

K: Det är en unik upplevelse att bevittna när musik skapas, både som artist och som åskådare. När man som band går upp på scenen, är det tomt. Det finns inga ljud, ingen bakgrund, inga distraktioner. Det är en tom duk, och sakta börjar du väva samman hela världen med ljud. Det kan vara kraftfull, men det är också skrämmande. Ibland tänker jag att jag inte kan inte göra det, det känns omöjligt.

R: Efter jordbävningen och tsunamin i Japan 2011, satte du ihop We Are The Works In Progress, för att stödja återuppbyggnads-insatserna. Vad är din bedömning av Japans återhämtning, och vad betydde katastrofen för dig? 

K: Jag vet inte hur det ser ut med den dagliga återuppbyggnaden, och jag tycker att det är omöjligt att veta exakt hur stor omfattningen av problemet är. Det är mycket, mycket skrämmande att något så stort kan inträffa. Plötsligt betyder inte någonting något längre, och då är allt du gör helt obetydligt. Som ett resultat av händelsen försöker man bli mer medveten och bromsa effekterna. Jag hoppas att vi kommer att se tillbaka på detta som en vändpunkt i vår historia.

Ryan Pinkard

ryan.pinkard@wimpmusic.com

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB