Bill Frisell, en av vår tids mest framstående jazzgitarrister, har producerat ett album som sjuder av skimrande briljans och obestridlig nostalgi. Det är också ett av virtuosens mest personliga verk, där han gör ett återbesök hos musiken som en gång kom att definiera hans barndom, nämligen surf- och garagerocken från 50- och 60-talet.

Efterkrigstiden brukar ofta beskrivas som en av de mest dynamiska perioderna i modern amerikansk historia. Frisell brukar också ofta nämna att han föddes just år 1951 – samma år som den ikoniska gitarren Fender Telecaster såg dagens ljus. Det var den kommersiella distributören av denna modell – tillsammans med Stratocaster (1954) och Gibson Les Paul (1952), som hjälpte till att skapa ett intresse för elgitarren och starta upp den första gulåldern för ett instrument som fortfarande är ett av de mest vanligt förekommande.

Frisell är känd för att vara lika bra på att skriva musik som att tolka andras låtar. Och på Guitar in the Space Age har han gjort sina egna versioner på några av de klassiska spår som definierade en period som i sin tur också definierades av gitarren som instrument. The Beach Boys klassiker ”Surfer Girl” och öppningsspåret ”Pipeline” av The Chantay är båda låtar som sätter fingret på känslan som den frisinnade surfrocken förmedlade. Hans versioner av Junior Wells ”Messin´ With the Kid” och Mere Travis ”Cannonball Rag” skänker rättvisa till de parallella rörelserna där bluesen och countryn växte fram.

På den provokativa sidan måste man också nämna Frisells tolkningar på The Kinks ”Tired of Waiting For You” och The Byrds populära version av Pete Seegers ”Turn! Turn! Turn!”. Frisell har också lagt till två av sina egna låtar – ”Shortest Day” och ”Lift Off” som båda visar på hans förmåga att förkroppsliga och återge sitt eget sound med total kontroll.

Med över 50 år bakom gitarren, har Bill Frisell nu inspirerats av tiden som en gång också lade grunden för hans eget musikintresse, och som blev en kritisk vändpunkt i kultur- och musikhistorien. Man bör dock inte missta Guitar in the Space Age för att vara en vanlig hyllnings- eller coverplatta. Det här är istället ett album som visar på en musikalisk mästare som försöker närma sig sina egna musikaliska rötter och undersöka dess innersta rum.

Med sitt gedigna musikaliska hantverk har vi utsett Guitar in the Space Age till månadens HiFi-album i WiMP. Det här är en platta som bjuder på ett universum av detaljer och en ljudbild av bottenlöst djup. Därför bör man också se till att lyssna på det i hög ljudkvalitet.

För att bevisa att en välljudande platta inte behöver någon större efterbearbetning, har hela albumet spelats in live i studion. Här bör man också nämna Frisells högra hand – producenten Lee Townsend och hans band (som Frisell själv kallat ”one of the best bands I´ve ever had.”) bestående av Greg Leisz (pedal steel och gitarr), Tony Scherr (bas och akustisk gitarr) samt Kenny Wolleson (trummor och vibrafon).

Njut av det här fantastiska albumet med WiMP HiFi! Håll också utkik efter vår kommande intervju med Bill Frisell själv.

Ryan Pinkard

ryan.pinkard@wimpmusic.com

Att våga satsa på en musikkarriär har på många sätt blivit ännu svårare i dagens hårda musikklimat. Men ibland krävs det bara lite mod för att hela världen ska öppna sina armar. Så var fallet för den unga norska sångerskan Emilie Nicolas, vars debutalbum ”Like I´m a Warrior” släpps idag.

– Man kan nog säga att jag har haft många chanser att få ut min musik. Men förut var jag helt enkelt för rädd. För rädd för att misslyckas, berättar Emilie när vi ringer upp henne.

Det var efter att hennes vän, som idag också är producent och trummis för Emilies band, laddat upp några av sångerskans låtar på internet som saker började hända. Men själv visste Emilie ingenting.

– Jag hade aldrig vågat lägga upp låtarna själv, så det var nog tur att jag inte var medveten om det.

För ett år sedan befann sig Emilie i Trondheim för att studera jazz vid musikkonservatoriet – en tillvaro som enligt henne själv var ganska trist. Hon beskriver hur hon trots försöken att satsa på jazz ändå mest var intresserad av att skriva egna låtar. Samtidigt upplevde Emilie en känsla av att inte riktigt passa in och att inte bli sedd.

– Det fanns en lärare där som sa att jag var lat. Efter det blev jag riktigt arg. Jag var ganska ”blue” där ett tag, och det var också då jag skrev låten ”Fail” som finns med på plattan, berättar Emilie.

Men samtidigt började Emilies musik få ett eget liv på nätet. I samma veva plockade också den norska radion upp en av hennes låtar, ”Nobody Knows” till sin spellista. Plötsligt började flera stora skivbolag höra av sig till Emilie och var intresserade av att höra mer. Dessutom fick hon ett erbjudande om att spela in en cover på det norska rockbandet DumDum Boys låt ”Pstereo”, vilket kom att bli en vinstlott för Emilies karriär. Covern blev en stor hit i Norge och blev även nominerad till Årets Låt på norska P3 Gull-galan.

– Jag var inte förberedd på att den skulle bli en sådan stor låt. Även om jag tycker om den så är den kanske inte så representativ för mitt övriga sound riktigt. Men den öppnade självklart dörrar för mig, berättar Emilie.

De två efterföljande singlarna ”Grown Up” och ”Nobody Knows” fick båda mycket uppmärksamhet, och snart började arbetet med debutalbumet. Även om detta var något som Emilie själv sett fram emot, beskriver hon arbetet med plattan som hårt och mycket påfrestande.

– Jag och min medproducent jobbade extremt hårt med albumet, på ett sätt som kanske inte alltid var så hälsosamt. När man har suttit i studion i flera dygn utan ordentligt med sömn och mat blir man helt knäpp, säger Emilie och fortsätter:

– Detta i kombination med att både jag, min producent och mitt band är väldigt självkritiska kanske inte var jättebra. När alla tvivlar på om en låt är bra nog tar saker lång tid. Vi blev aldrig ovänner men det fanns helt klart stunder då alla kände sig osäkra.

Många har jämfört Emilie Nicolas sound med det från artister som Lykke Li och Björk, och visst vilar det en slags nordisk melankoli över ”Like I´m a Warrior”, men även en känsla av kamplusta. Titeln kommer från en av låtarna på albumet och handlar enligt Emilie om kontrasten mellan att vara stark och svag.

– Det är också något som varit i central punkt i mitt liv – det har varit en kamp liksom. Alla mina texter har en stor del av det här temat i sig.

Under året har Emilie stått på flera stora scener och bland annat spelat på Way Out West, norska P3 Gull och Øyafestivalen. Men trots att hon tycker om att spela live menar hon ändå att det finns aspekter av artistlivet som inte tilltalar henne fullt ut.

– Det känns väldigt konstigt att stå i centrum. Även om jag älskar att stå på scen och sjunga, så är jag inte helt bekväm med det heller. Det kan vara jobbigt att veta att folk känner till så mycket om en. Det är en speciell känsla.

Och hösten ser inte direkt ut att bli lugnare för Emilie Nicolas. Efter albumsläppet väntar en längre skandinavisk turné, samt promotion för utlandet. Det som började som en hobby har idag utvecklats till ett heltidsjobb med lite tid över till annat än musiken.

– Jag vet inte vad en vanlig dag är längre. Jag springer egentligen bara runt hela dagarna i olika möten och så där. Det är intensivt, men också väldigt roligt. Alla mina drömmar har för längesedan gått i uppfyllelse. Nu tar jag bara dagarna som de kommer.

Med sina sköna melankoliska stämma och sina edgiga rnb-låtar är det inte svårt att förstå varför Kwamie Liv så ofta jämförs med storheter som Lana Del Rey och M.I.A. Det unga stjärnskottet har på kort tid kommit att bli en av Danmarks mest hajpade artister, och ser nu ut att stå inför ett internationellt genombrott. Vi fick en pratstund med den Köpenhamns-baserade sångerskan.

Hur kommer det sig att du började skriva musik?

– Jag har alltid dragits till musiken på ett nästan instinktivt sätt, och jag skrev min första låt när jag var åtta år. Jag hade en dröm om låten, och när jag vaknade spelade jag in den på en liten inspelningsapparat – det var som att jag var rädd att den skulle försvinna annars. Efter det började jag spela in saker på den där apparaten allt oftare, både melodier och berättelser. När jag fyllde elva började jag spela gitarr vilket öppnade upp en helt ny värld av möjligheter.

När bestämde du dig för att jobba med musik mer professionellt?

– Jag tog nog det beslutet för länge sedan. Sedan har jag hela tiden rört mig längre mot målet, men det var i år som jag verkligen tog steget fullt ut då jag började ge ut min musik.

I augusti släppte du din debut-EP Lost in the Girl som bland annat innehåller den omtalade ”5 AM”. Kan du berätta lite mer om den låten?

– 5 AM kom till under en natt när jag och min producent BABY DUKA satt och jobbade. Vi hade egentligen inga planer på att skriva en ”seriös” låt, utan den bara kom till oss. Det är magiskt när musik liksom ”snubblar” över en så där. Den låten kommer alltid vara speciell för mig, och jag känner mig väldigt ödmjuk inför det faktum att folk lyssnar på låten och verkar tycka om den.

Texten beskriver svårigheterna med att hitta sin egen väg i livet. Är det något som du själv har fått kämpa med?

– Absolut. Det har funnits och finns fortfarande tillfällen då jag måste pusha mig själv genom allt ”oljud” för att kunna fortsätta vara fokuserad. Det är väldigt viktigt för mig att jag tar självsäkra och ärliga beslut som inte baseras på rädsla. För att kunna förverkliga våra drömmar och nå vår fulla potential, behöver vi oftast inte bara tackla ”oljudet” från utsidan utan även det som kommer från oss själva. Det är en ständigt pågående resa.

Många har jämfört dig med Lana Del Rey, The Weeknd och M.I.A. Hur känner du inför det?

– Lana Del Rey, men även M.I.A och The Weeknd är artister som på så många sätt har lyckats skapa något eget som också tilltalar och berör människor. Alla har starka personligheter och egna uttryck, och att bli jämförd med dem är bara en komplimang. Jag tror också att jämförelser är ett verktyg som vi människor ofta använder oss av för att förstå nya fenomen.

Jag tycker att det finns en slags sorgsen ton i din röst. Var kommer den ifrån tror du?

– Jag gillar att experimentera med min röst och att försöka använda den som ett instrument. Och jag försöker alltid utgå från det uttryck som känns ärligast för varje låt. Men så fort musiken finns ute får folk bilda sig en egen uppfattning om hur det låter.

Vad tycker du om den danska musikscenen just nu?

– Det händer mycket spännande på den danska musikscenen för tillfället. Och generellt sett så känns hela Skandinavien väldigt fräscht när det kommer till ny musik. Det är grymt att se att artister som Seinabo Sey, Mø och Mapei har fått stora genombrott på en internationell nivå. För mig känns det helt rätt att ha Köpenhamn som min bas just nu, även på ett kreativt plan.

Hur ser din vardag ut för tillfället?

– Sena kvällar och nätter, skrivande, inspelningar, resor och skypande.

Vad händer framöver?

– Mer musik.

I veckan släppte hårdrocksgruppen Crucified Barbara sitt nya album ”In The Red”, som redan hyllats av såväl kritiker som fans.  I samband med detta lät vi medlemmarna ta över vårt WiMP-konto på Instagram, vilket resulterade i en fullspäckad bildkavalkad där vi bland annat fick följa med bandet på deras releasefest. Här nedan kan du se några av höjdpunkterna från bandets instagram-vecka hos WiMP!

Och för dig som inte redan följer oss på Instagram, kolla in vårt konto på WiMP_SE – där hittar du varje dag musiknyheter, kändisbilder och andra tips!

Veckan började med lite pepp inför skivsläppet:

Så blev det dags för releasedag och soundcheck inför bandets releasegig på Obaren i Stockholm:

Sedan drog tjejerna vidare för en signering på Sound Pollution:

Sedan blev det dags för releasegigget och bandet postade en video med en release-lycklig skål – kolla in den här!

Under veckan visade bandet också prov på vilka dedikerade fans de har:

Vi tackar Crucified Barbara för den här veckan! Har du inte lyssnat in bandets nya album ”In The Red” än så hittar du det här:

På den unga stjärnpianisten Alice Sara Otts nya album har hon valt att samarbeta med kollegan Francesco Tristano. De är båda otroligt talangfulla och kända för att jobba med innovativa projekt.

Alice Sara Ott / Francesco Tristano: ”Scandale”

Albumet med titeln ”Scandale” har fått sitt namn från skandalen som inträffade den 29 maj 1913 på Théâtre des Champs-Élysées i Paris, vid urpremiären av Stravinskijs ”Le Sacre du Printemps”. Detta var vid tiden en mycket uppmärksammad händelse.

Stravinskij, Ballet Russes och deras ledare Sergej Diaghilev hade under åren före detta haft jätteframgångar med baletterna ”Eldfågeln” och ”Petrushka”, men Sacre var något helt nytt både musikaliskt och koreografiskt, och föll inte de kräsna parisierna i smaken. Samarbetet mellan Diaghilev och Stravinskij slutade också efter detta. Trots det är detta idag ett av de mest spelade konsertstyckena världen över, och dessutom ett som klingar väldigt ”nytt” och innovativt – nästan som om det var skrivet i går!

Och när två så framträdande unga musiker väljer att spela stycket för två klaviaturer, finns det verkligen anledning att spetsa öronen! På albumet framför de, utöver Sacre de Printemps, också Ravels ”La Valse”, Rimsky-Korsakovs ”Scheherazade” samt en fräsch komposition av Tristano själv.

Lyssna och njut!

Morten Ernst Lassen

Har du några frågor eller kommentarer är du alltid välkommen att höra av dig till mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

FOTO: © Marie Staggat / DGG

Den här veckans klassiska album kommer från en av de mest produktiva kompositörerna någonsin. Genom alla tider har musiker kommit att inspireras av honom – vi pratar naturligtvis om Johann Sebastian Bach, här tolkad av konstnären och pianisten Igor Levit.

Igor Levit: Bach Partitas

Den 27-åriga rysk-tyska pianisten Igor Levit är just nu aktuell med sitt andra album som innehåller musik av Bach; nämligen Bachs Partitas- BWV 825-830. Levit anses vara en av sin generations största talanger och har redan tagit emot många hyllningar och lovord.

Levit började spela piano som tre-åring och hade redan som barn egna konserter, varav den första spelades i hemstadenNizjnij Novgorod (tidigare Gorkij). 1995 flyttade familjen till Hannover och unga Igor började 1999 sina studier vid Mozarteum i Wien. Sedan han tog sin examen 2010 har han vunnit flera utmärkelser och tävlingar och spelar nu i konserthus och på festivaler världen över.

Om Bach och albumet säger Igor Levit: ”Det är helt enkelt otroligt vad Bach kunde – han hade en otrolig kontroll över formen – något som ingen annan har överträffat. Det är musik av högsta klass…”.

Lyssna och njut av den här veckans klassiska album – gärna i högsta HiFi-kvalitet.

Och kom ihåg att om du har frågor eller synpunkter, tveka inte att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

Den 31 juli förflyttade sig WiMP-redaktionen till Notodden i Norge. I samband med den pågående Notodden Bluesfestival var amerikanska Rival Sons i stan, och vi bjöd in bandet till en akustisk inspelnings-session i den kända Juke Joint-studion. Det blev en häftig förmiddag, där Kalifornia-kvartetten spelade in tre låtar, som nu finns tillgängliga att lyssna på via en exklusiv EP i WiMP: ”Open My Eyes”, ”Where I´ve Been” (båda från bandet senaste album Great Western Valkyrie) samt en version av Creedence Clearwater Revivals klassiska ”Long As I Can See The Light”.

Rival Sons är kända för sitt autentiska sound, och nappade omedelbart på vår inbjudan om att spela in på Juke Joint. Studion byggdes upp av norsk-amerikanska Steve Wold (också känd som Seasick Steve), en riktig vintagefantast som under många år samlat på sig diverse utrustning. Hjärtat i Juke Joint är en legendarisk Audiotronix-mixer från STAX i Memphis. Rival Sons fann sig snabbt tillrätta i studion, som tydligen också påminde en hel del om LCS i Nashville där de spelade in Great Western Valkyrie med producenten Dave Cobb.

– Juke Joint is just amazing. This is right up our alley, it feels just like Nashville, sa gitaristen Scott Holiday glatt till WiMP efter inspelningen. Han berättade entusiastiskt om bandets förkärlek till det organiska soundet, där Helios-konsoller och tape föredras framför det digitala.

– We’re really into that stuff. It just suits the music we make very much, fortsatte Holiday, och talade varmt om den naturliga ambiensen som finns hos gamla mikrofoner, förstärkare, tapemaskiner och mixerbord, och som den moderna tekniken inte lyckats återskapa.

.– Vi kommer från känslan av att vara ett  band, en enhet – och den känslan bör också fångas när vi spelar in, sa Holiday och fortsatte:

– Vi ska inte konstrueras i en studio. Jag menar, vi bygger inte ett hus – det är något mycket mer själsligt än så – ”it´s a captured kind of thing”.

Nu har bandet precis påbörjat sin andra del av sommarens festivalrunda efter ett par veckors semester, och de menade på att det var bra för dem att träffas i en studio igen för att ”olja maskineriet”. Efter inspelningen var bandet själva så nöjda att vokalisten Jay Buchanan var tvungen att fråga ljudtekniker Njål Frode Lie om hur han hade ställt in ljudet, då det lät precis som han ville ha det.

Idag lyssnar de flesta människor på sin favoritmusik i mp3-format, och funderar kanske inte så mycket över vad som går förlorat när musiken komprimerats. Detta är utgångspunkten i teknikföretaget Harmans nya minidokumentär ”Distortion Of Sound”, där vi bland annat ser musikprofiler som Slash, Linkin Park, Quincy Jones, Hans Zimmer och Steve Aoki – alla övertygade om att dagens sätt att konsumera musik måste förändras.

Detta är helt klart en mycket sevärd liten film, som verkligen sätter fingret på poängen med okomprimerat ljud –  att lyssna på musiken så som artisten och producenten själva hade tänkt att den skulle låta när den spelades in i studion.

Ta 20 minuter av din tid och kolla in filmen!

Passa dessutom på att testa WiMP HiFi – musikstreaming i lossless CD-kvalitet, gratis i 7 dagar.

> För dig som redan har WiMP – klicka här för att utnyttja erbjudandet.

> Har du inte WiMP? Klicka här för att registrera dig och utnyttja erbjudandet.

Inom jazzscenen vet de flesta vem han är – detta både som en del i framgångsgruppen Oddjob samt som musiker på otaliga svenska jazzalbum. I veckan släppte Daniel Karlsson och hans trio sin nya platta ”Fusion For Fish”. 

Daniel Karlsson står och kokar spaghetti när jag ringer upp. Sedan många år tillbaka bor han och familjen ute på Runmarö i Stockholms skärgård, varifrån han också driver ett litet rederi med taxibåtar.

– Härifrån kör vi mest ut till Sandhamn och Nämndö. I perioder blir det mycket, men just nu är det rätt lugnt, berättar Daniel Karlsson.

Taxiverksamheten har fungerat som deltidsjobb vid sidan av musiken, men har också fått agera inspiration. I höstas släppte Daniel Karlssons Trio, med basisten Kristian Lind och trummisen Fredrik Rundqvist sitt debutalbum, med det mycket passande namnet ”Das Taxibåt”. När de nu återvänder finns vatten- och sjölivsreferenserna kvar – på ”Fusion for Fish” hittar vi förutom titelspåret också låtar med namn som ”Freshwater Tourist” och ”Mrs Mermaid”.

– Det är nog inte så medvetet gjort som på ”Das Taxibåt”, men jag gillar att ha ganska lättsamma titlar. Det ska nästan kännas lite ”corny”, och inte för svårt, säger Daniel Karlsson.

Att göra saker på ett lättsamt och enkelt sätt har också varit viktigt under hela arbetet med plattan. Istället för att hyra in sig i en studio bestämde gruppen sig för att spela in låtarna i en mer bekant miljö – nämligen i Daniel Karlssons eget vardagsrum.

– Det är skönt att spela in hemma – det blir mer som en partyhelg än en jobbhelg, och man slipper stressa för att bli klar. Familjen fick fly hemmet några dagar, men annars gick det jättebra, säger Daniel Karlsson.

Göran Pettersson från skivbolaget Brus & Knaster hjälpte till vid inspelningen och stod också för studio när det var dags för efterarbetet, där bland annat basar och orglar lades på. Inspirationen till soundet på plattan menar Daniel Karlsson kommer från spritt skilda saker och väldigt olika typer av musik.

– Jag inspireras mycket av Weather Report, Keith Jarrett och Herbie Hancock. Men här hemma spelar mina barn mest Veronica Maggio och The Fooo just nu! Jag har väldigt bred smak, och det är klart att allt man lyssnar på har en påverkan.

I en recension av skivan menas det på att ni spelar ”gladjazz”, håller du med om det?

– Ja, men det gör jag nog. För ett tag sen upptäckte jag att alla låtar faktiskt går i dur och skivan är ju väldigt lättillgänglig. Det finns också en hel del poppiga inslag och ibland går det nästan att urskilja vers och refräng. Så absolut, det är en form av modern gladjazz, och jag har inget emot den etiketten.

Förutom trion så spelar du också i flera andra konstellationer – vilket projekt är roligast?

– Det som ligger mig varmast om hjärtat är nog Oddjob. Vi har spelat ihop i 17 år, och bandet har varit en stor del av hela min professionella karriär. Vi har jobbat hårt under många år, även om vi också har haft otroligt roligt ihop.

Hur får du tiden att räcka till för alla band?

– Tid finns, det är inga problem! I så fall är det väl snarare pengarna som inte alltid räcker till…

Det kanske är en fördom, men är inte jazzpubliken fortfarande duktiga på att köpa skivor?

– Nej, det är skitsvårt. Det är faktiskt helt kört – man säljer inte några plattor alls längre. Och det finns inte heller någonstans att sälja dem. Jag lever helt och hållet på livespelningar, men för att få jobb behöver man göra album, och det är ingen som bekostar inspelningar längre, så det är något av ett moment 22. Den enda fördelen där är väl att det är betydligt billigare att producera en skiva idag än förut.

Vad händer i höst – blir det någon turné?

– Jag hoppas verkligen att vi får spela, men just nu har vi inga gig inbokade i höst. Det kanske blir till våren. Men däremot har vi redan nästa skivinspelning inbokad, så det blir jätteroligt!

I veckan nåddes vi av de tråkiga nyheterna att Malmös indiepophjältar i Vit Päls lägger av. Efter 10 år tillsammans väljer de nu att avsluta karriären med att släppa de två ny-gamla låtarna ”Slicket” och ”Havsbävning” . Vi tog en liten pratstund med frontmannen Carl Johan Lundgren.

Hej Carl Johan – hur är läget?

– Bra!

Varför lägger ni ner Vit Päls?

– Tiden räcker inte till och vi vill inte behöva kompromissa med vår framtida utveckling. Till hösten dimper det dessutom ner ännu fler ungar. Vi älskar det vi gör så det var värdigast så här.

Att lägga ner ett band känns lite som att avsluta en relation. Var det svårt att ta beslutet att sluta?

– Jo det är jättesvårt att släppa taget. Vi har en speciell kemi och när man dessutom spelat ihop i tio år hittar man varandra så enkelt.

Nu släpper ni två låtar – ”Slicket” och ”Havsbävning”. Finns det någon speciell anledning att ni avslutar karriären med just de här låtarna?

– Det är två tio år gamla låtar som jag hittade på en hårddisk. De är hopplöst inaktuella, men bra på ett annat sätt och vi tänkte att det kunde vara kul att sluta cirkeln där allt började.

I ert pressmeddelande beskriver ni att det finns 100-tals osläppta låtar liggandes på datorer och hårddiskar. Hur känns det att släppa taget om dessa demos och inte gå vidare med dem?

– Jag kan inte svara för hur det är för andra låtskrivare, men själv jobbar jag med kvantiteter. Jag skriver för att förstå mig själv och min omvärld. Men också för att förstå musik och hur låtar funkar. Jag skriver alltså först och främst för mig själv. Spelar ingen roll att saker inte blir klara eller släpps. Huvudsaken är att det finns nya låtar att skriva.

Ni gör två spelningar på Malmöfestivalen och Popaganda – har ni planerat något speciellt för dessa gig?

– Full patte!

Hur ser framtiden ut – kommer ni fortsätta med musiken?

– Vi kommer fortsätta repa på det astrala planet fast att ingen varken vet eller hör. Och skriva musik har jag gjort så länge att jag inte känner till nåt annat. Vi får se om eller hur det kommer ut.

Vad tycker ni att vi ska lyssna på när inte Vit Päls finns längre?

– Folk slutade inte att lyssna på Mozart bara för att han lade av. Vit Päls 4ever!

Vit Päls gör sina sista spelningar på Malmöfestivalen den 15 augusti och på Popaganda den 30/8. På vitpals.com finns också en minnesruna över bandmedlemmarna.