Tommy Juto gör den här veckan en djupdykning i ett av tidernas bästa reggaealbum, det ikoniska ”Trenchtown Mix Up” från The Gladiators.

Som om det skulle spela någon roll. Reggae spelar vi väl när vi vill, oavsett årstid? Men existerar en enda årstid då reggae inte kan undvaras torde det vara sommaren. Och ett album som inte får släppas utom hörhåll är Trenchtown Mix Up, rootsreggaebandet The Gladiators så omtyckta debut från 1976.

Bandet startade upp redan i slutet av 60-talet av sångaren och gitarristen Albert Griffiths, på den tiden hårt arbetande murare i Kingstonförorten Trenchtown tillsammans med The Ethiopians ledare Leonard Dillon. En delad passion för musik byggde upp en vänskap mellan de båda och ledde till att en Griffiths-komposition hamnade på B-sidan till The Ethiopians singel ”Train To Skaville”, och sedermera en rad inspelningar för bl.a. Lee ”Scratch” Perrys legendariska Studio One, däribland debutsingeln ”Hello Carol” från 1968 som sedan nyinspelades för debutalbumet. När basisten Clinton Fearon året därpå blev medlem av The Gladiators införde han deras typiska ”fråga-och-svar”-körer(i par med Dallimore Sutherland) och gav Griffiths Bob Marley-klingande låtar en egen identitet.

Virgingrundaren Richard Branson var ett stort fan av reggae, så pass att han startade dotteretiketten Frontline avsedd att ta upp kampen om Jamaica med Island Records. Han anlitade reggaeentusiasten Johnny Rotten – vars Sex Pistols fanns i Virginstallet – till att scouta nya akter, varpå de båda tillsammans med några medarbetare reste ner till Kingston försedda med en lista över potentiella kontrakteringar, däribland The Gladiators som hade haft en handfull undergroundhits på klubbarna i London. Under beskydd av legendariska producenten Prince Tony Robinson reste bandet till den brittiska huvudstaden och signades av Virgin.

Trenchtown Mix Up producerades av Joe Gibbs i dennes studio tillsammans med ljudteknikern Errol ”ET” Thompson(Gibbs och Thompson var kända som ”The Mighty Two”) och trummisen/ikonen Sly Dunbar. Gibbs och Thompson lyckades uppgradera gruppens sound utan att göra avkall på de genuina, opolerade rötterna, ett misstag som ofta begicks i jakten på att blidka den stora internationella publiken. 

Albert Griffiths skrev alla låtarna – vars allvarsamma rastafariteman om fattigdom, gängkrig i Kingstons slumområden och kamp för frihet ändå skänktes visst hopp om ljusning tack vare de upplyftande popmelodierna – förutom två naturligt införlivade Marley-covers, och det är hitvarning på nästan varenda spår. Den lilla gitarrslingan i ”Hearsay”, basgunget i ”Bellyfull”, falsettkörerna och rytmgitarren i ”Looks Is Deceiving”, spelglädjen i ”Rude Boy Ska”. ”Hello Carol” i hörlurar ger intryck av att de spelat över gamla mastertejper som inte riktigt raderats, medan den tondöva melodikan liksom de skeva gitarrerna i ”Thief In The Night” respektive ”Know Yourself Mankind” får en att förnimma Studio One-känslan i motsats till storbolaget på vilken skivan är utgiven.

Efter fyra album för Virgin Frontline, varav det sista självbetitlade(producerat av Eddy Grant) skrämde bort fler fans än gav dem nya, började intresset för reggae tryta hos skivköparna och därmed även hos Virgin. I början av 80-talet gav The Gladiators ut skivor för amerikanska Nighthawk, och trots till en början starka inspelningar förlorade bandet fans och rootsreggaegenren hamnade alltmer i bakvattnet jämfört med mer tidstypisk dancehall, som var på stark frammarsch i kölvattnet av Bob Marleys bortgång. Steget från Marley till The Gladiators var inte långt, men det är sorgligt orättvist att de sistnämnda inte fick framgångarna de förtjänade, särskilt som de gjorde ett av tidernas bästa album alla kategorier.

Om du för en stund skulle ta och lägga undan alla de där sedvanligt sliskiga reggaehitsen du hörde till leda redan förra millenniet och istället plocka fram klassiska Trenchtown Mix Up kommer hängmattan plötsligt att kännas ännu behagligare, solen ännu mer smekande och din semester plötsligt både meningsfull och lättjefull på samma gång. Ingen sommar utan reggae.

Tommy Juto driver bloggen Songs for Whoever och är även musikskribent på Kulturbloggen. Tillbringade under tonåren ohälsosamt många timmar framför Fisher-stereon med ett skivfodral i handen och rec-knappen i ständig beredskap. Har gått igenom “perioder” av de flesta genrer: synth, grunge, powerpop, soul, country, psykedelia, reggae. Har oftast orimligt höga krav på sina spellistor. Väljer alltid ut musik för en biltur om den så tar fem minuter.

I USA är countrymusiken galet stor och populär. De största musikstjärnorna just nu är countrystjärnorna och det är inte bara hillbillies i cowboyboots och -hatt spottandes tuggtobak som lyssnar på genren, nej då, det är unga, välutbildade och allmänt tuffa personer som stampar i takt med Miranda Lambert och Blake Shelton.

När jag som 18-åring flyttade till USA en snabbis tyckte jag såklart att det var töntigt, konstigt och allmänt fel att så många radiostationer spelade Dixie Chicks, Tim McGraw, Toby Keith och annan ”skräpmusik”. För det var så många av oss svenskar såg på country – som skräp. Men det tog inte lång tid innan jag blev ett hängivet countryfan, ett som sedan skulle flytta in i garderoben när jag flyttade hem till Sverige.

Men nu känns det som att vinden håller på att vända här hemma. Taylor Swift har poppat till countryn och hamnat på Svenska topplistorna, First Aid Kit vinner de flesta Grammisarna (även om vi här hemma hellre kallar det de gör för folkmusik än för country), serien Nashville har börjat sändas i TV3 och får många att konvertera och i går tog musikguiden i P3 upp genren.

Ingen är lyckligare än jag!

Här hittar du vår eminenta country-sida i WiMP.

En lista på låtar som är heta i USA just nu:

Nu lyfter vi fram de allra nyaste artisterna!

Nu startar vi en hyllning till de absolut färskaste svenska artisterna. Under en månad satsar vi på att sätta de lite mindre etablerade musiktalangerna i centrum för att hjälpa artisterna att nå en större publik.

Det finns så otroligt mycket bra ny svensk musik! Vi svenskar är grymma på att exportera stora hits, men det finns också mycket nya, inte så kommersiella artister, som bör lyftas fram. Det här är verkligen en kampanj som vi brinner för. Jag tror att alla som följer oss kommer hitta en ny favoritartist under den kommande månaden.

Vi har sedan starten gillat att lyfta sprillans nya artister. Under det senaste året har också WiMP Live Sessions, som vi gör tillsammans med Story Hotel i Stockholm, vuxit till en ordentlig succé med sin blandning av etablerade artister och just morgondagens stjärnor. Jag tycker vi har visat på en fingertoppskänsla genom att gång på gång boka artister som verkligen står på tröskeln till sitt genombrott. Vi har satsat på att lyfta fram artister som inte riktigt hunnit slå igenom, men som vi verkligen har trott på. Vi har ett öga för det där, bland annat körde vi med fyra artister som sedan blev grammisnominerade – Alina Devecerski, Panetoz, Noonie Bao och Chords.

Färskpressat, som kampanjen kallas, kommer att presentera framtidens stjärnor inom alla möjliga genrer. Bland annat bjuder vi in till nästa Live Sessions redan nu på onsdag den 13 mars med Niello och Tjuvjakt, som båda just släppt sina första singlar.

Eventet hittar du här!

Vi kommer också bjuda på intervjuer med artister som Nicole Sabouné och Tigerbell, backstage-material med Last Lynx och For BDK, tävlingar, spellistor och mycket mer.

Hoppas ni gillar de här artisterna lika mycket som vi!
Karin Moberg

OutKast, Lil’ Wayne och T.I., Master P, Lil’ Jon och T-Pain. Sydstatsrapparna har på gott och ont dominerat det senaste årtiondet inom amerikansk hiphop. Östkust-fansen förtvivlar och beskyller dirty south för att vara fördummande och bekräfta negativa stereotyper. Vår egen Niklas Krigslund har tittat närmare på genren och snackat fördomar med den amerikanska journalisten och dirty south-experten Ben Westhoff.

När OutKast gick på scenen under Source Awards i 1995 buades det friskt i Paramount Theatre i Madison Square Garden. Luften vibrerade av aggression från den eskalerande konflikten mellan öst- och västkust. Men när André 3000 och Big Boi reste sig för att ta emot priset för bästa nya grupp hittade salens två fraktioner plötsligt en gemensam fiende i den flamboyanta duon från “den tredje kusten”.

Särskilt de lokala newyorkarna hade svårt att dela rampljuset med två okända sydstatsexcentriker som med sin tillbakalutade funk och släpiga lantisdialekt representerade en främmande estetik milslångt ifrån dåtidens hårdkokta boom bap-rap. Och i deras hemstad – hiphoppens vagga!

“Jag är trött på människor, trångsynta människor” sa en tydligt skakad André 3000 när visselstormen hade lagt sig. “Det är som om vi hade gjort en demo som ingen vill lyssna på. Men The Southhar något att säga. Och det är allt jag har att säga.” sa han och lämnade scenen, förmodligen ovetande om det profetiska i sitt uttalande.

Den milt sagt tumultartade prisutdelningen kommer vi framför allt ihåg som kvällen där hatet mellan Tupac og Biggie flammade upp och senare resulterade i att de båda mördades 1996 och 1997. Men OutKasts pris och André 3000’s indignerade tacktal pekade fram mot annan och mer genomgripande utveckling i amerikansk hiphop – den sydliga förskjutningen av maktbalansen som på allvar tog fart några år senare, när dirty south plötsligt stormade in på hitlistorna i en diamantbesatt stridsvagn signerat Master P och hans No Limit Records. Deras slogan Make ’em say ugh! fick håren att resa sig på östkustens språkmedvetna etablissemang. New Orleans-konkurrenterna Cash Money Records följde snabbt upp med storsäljande skivor från Hot Boys, B.G och Juvenile fram till 2005, innan trap-rappare som T.I., Gucci Mane och Young Jeezy tog över hitlistorna. Och så har vi förstås Lil Wayne, som med sitt esoteriska bildspråk och föränderliga flow av många – och helt säkert av honom själv – räknas som världens bästa rappare.

Trots deras kommersiella succé är forhållandet mellan de mer enkelspåriga sydstatsrapparna och östkusteliten fortfarande inte speciellt avslappnat. Newyorkers som Nas, Ghostface Killah och andra Wu-Tang Clan-medlemmar håller fast vid att deras rimtekniskt komplicerade, socialt medvetna och samplebaserade, organiska hiphop är på en annan nivå än sydstatsgängets syntetiska 808-beats och enkla textunivers. Ett textunivers som ofta beskylls för att bekräfta vita fördomar om den svarta underklassen genom att handla om att äta chicken wings och bli hög på hostmedicin, ackompagnerat av videos där artisterna uppför sig, ja, stereotypt. Nas gick faktiskt så långt som att erklära att hiphoppen var död i en YouTube-video med titeln “Eat That Watermelon”. Skälet: Fördummande sydstatsrap som upprätthåller rasstereotyper för att underhålla vita förortskids, ungefär enligt samma recept som 1800-talets minstrel shows.

Texten fortsätter under spellistan.

För att titta närmare på om de här anklagelserna mot dirty south håller vatten har vi pratat med Ben Westhoff, musikredaktör på LA Weekly och författare till boken ‘Dirty South’.

#1: DET ÄR DUMT

Det här håller jag inte alls med om. Musiken må vara simpel och avskalad, ibland är det bara ett 808-beat och knipsande, men jag vill inte kalla det dumt bara för att det är minimalistiskt. Många av låtarna är genialiska just därför att de är så simpla och catchy. Det är en konstform i sig.

#2: DET BEKRÄFTAR FÖRDOMAR OM DEN SVARTA UNDERKLASSEN

Det finns helt säkert exempel på detta, och jag kan förstå att man har den uppfattningen. Till exempel upprördes många av videon till “Fry That Chicken” med Ms. Peachez. Men jag har pratat med dom som gjorde den, och det är definitivt inte deras intention att förstärka negativa stereotyper. De vill bara ha kul och göra folk glada. Det samma gäller “Laffy Taffy”, som också fick utstå mycket kritik. Men oavsett vad syftet är så missförstås man, och därför är det svårt att argumentera mot påståendet.

#3: DET ÄR ‘RINGSIGNALSRAP”

Ja, det är svårt att inte hålla med om det. Faktiskt myntades uttrycket “ringtone rap” för att beskriva southern hiphop, och jag tror att Soulja Boy’s ‘Crank Dat’ har rekordet som den mest nedladdade ringsignalen någonsin i USA. Det är sjävklart simplistiskt, men som sagt så behöver inte det vara dåligt. Jag gillar att det är ett sound som inte är fast i 80- och 90-talet.

Men det är en grov generalisering att använda det här begreppet om hela genren. Det finns miljoner av sub-genrer: bounce, bass, crunk, snap. Och sen är den amerikanska södern ett enormt geografiskt område. Ljudet av Houston kunde inte vara mer annorlunda än ljudet av Miami. Det finns en intellektuell rappare för varje simpel; T.I., Scarface, Big Boi – dem kan du omöjligt kalla simpla.

#4: DET ÄR CHAUVINISTISKT OCH GLORIFIERAR VÅLD OCH DROGER

Det är sant i en viss utsträckning när det gäller Young Jeezy, T.I. och Gucci Mane. Men jag tror att de känner att de presenterar verkligheten som den ser ut från deras perspektiv. De skulle säga att de har växt upp i bostadsområden som har övergivits av polis och myndigheter, där det har varit upp till de kriminella att skydda och ta hand om dom dom bor där. Det behöver man inte hålla med om, men det år så de ser på saken. När det är sagt så är det ingen tvekan om att det finns en viss glorifiering, och det är inget jag tycker speciellt mycket om.

#5: DET APPELLERAR TILL DEN LÄGSTA GEMENSAMMA NÄMNAREN

Well, för mig talar musiken till barnet i mig. Jag älskar musik som fångar dig direkt, och där alla kan vara med. Du blir på gott humör, och jag föredrar det framför “intellektuell” musik som försöker att träffa hjärnan i stället för hjärtat.

– Niklas Krigslund, redaktör, WiMP Danmark