Arkiv för kategori Intervju

- Sida 2 av 16

Jazzapparat: Olof Skoog Kvartett – ”Herr Svensson och den diaboliska hambon”

av Nora Lindkvist
olofskoog1200

Jazzapparat är ett nystartat projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Under det kommande året kommer vi på WiMP att titta lite närmare på releaserna från Jazzapparat – detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot Olof Skoog Kvartett, aktuella med albumet Herr Svensson och den diaboliska hambon (HOOB Records)Vi fick en pratstund med Olof Skoog själv som också tagit fram en egen spellista med sina personliga favoritlåtar (se längre ner i inlägget).

Hej Olof! Ditt band har precis släppt skivan Herr Svensson och den diaboliska hambon – kan du berätta lite om skivan?

– Det är bandets andra album, och här ville jag ge alla stor frihet att vara med och forma musiken. Nu har vi renodlat soundet och startat en musikalisk resa som går genom ett kuperat och varierat landskap. Tidvis flyger vi snabbt och högt ovan marken men ibland saktar vi in och undersöker världen på nära håll. Om man lyssnar noga kan man ana influenser från diverse musikstilar. Det är en tidlös skiva med nordisk klang.

Hur skiljer sig denna skiva från tidigare saker du har gjort?

– Den stora skillnaden mot tidigare är att jag har skrivit all musik. Detta gör musiken mer homogen trots en stor variation i stilar mellan låtarna.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda – vilka skulle du då välja?
– Hm, svårt det där. Jag tycker om att spela olika sorters musik men här är ett tänkbart ”dream team”: Piano – Oscar Peterson, Bas – Slam Stewart, Trummor – Gene Krupa.

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Dåligt när det kommer till att få rimligt betalt för sina konserter. Jag efterlyser ett ökat stöd till arrangörer, kanske efter dansk modell där klubbarna får bidrag beroende på antal arrangemang och antal musiker de anlitar. Detta skulle gynna hela genren och ge musiker fler arbetstillfällen med bättre villkor. Kulturpolitiken lider av ”projektsjuka” och kortsiktighet. Floskler som nyskapande och genreöverskridande verkar vara en förutsättning för att få statligt kulturstöd. Det verkar som att det finns en kulturpolitisk tro att jazzen stagnerar utan ekonomiska styrmedel. Jag efterlyser en uppvärdering av själva hantverket att vara musiker och man måste ge den enskilde utövaren förtroende i fråga om de konstnärliga val som görs och de beslut som fattas.

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Det är förstås viktigt men inte helt avgörande för den musikaliska upplevelsen. Det finns många gamla inspelningar av tvivelaktig ljudkvalitet som ändå kan ge en stor upplevelse.

Hur skulle du beskriva din spellista med tre ord?

– Lyriskt, melodiskt, kreativt.

Jazzapparat: Gustav Lundgren Trio – ”Bertheléville”

av Nora Lindkvist

Jazzapparat är ett nystartat projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Under det kommande året kommer vi på WiMP att titta lite närmare på releaserna från Jazzapparat – detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot Gustav Lundgren Trio som är aktuella med albumet BerthelévilleVi fick en pratstund med bandets gitarrist Martin Widlund som också gjorde en spellista med sina personliga favoriter (se längre ner i inlägget).

Här ovan kan du också se en minidokumentär om hur inspelningen gick till! (fungerar ej om du surfar via mobil men går även att se här).

Hej Martin! Du är gitarrist på skivan ”Bertheléville” med Gustav Lundgren Trio som nyligen släpptes på skivbolaget Lundgren Music. Kan du berätta lite om albumet?
– Skivan spelades in i Frankrike, vilket också är hemlandet för denna typ av jazz. Innan vi påbörjade inspelningen spenderade vi två veckor i Paris och besökte den årliga Django Reinhardt-festivalen för inspiration och uppladdning. Vi hade lånat ett hus i den lilla byn Bertheléville ute på den franska landsbygden och där på loftet satte vi upp vår mobila studioutrustning. Skivan spelades in under en vecka i den mobila studion utan att några pålägg gjordes.

Hur skiljer sig denna skiva från tidigare saker du har gjort?

– På skivan finns inga gästartister utan det du hör är så som vi låter live. Låtarna på skivan är Gustav Lundgrens egna kompositioner blandat med covers av bland annat Tom Waits, Nora Jones och så klart några Django Reinhardt-original.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda, vilka skulle du då välja?

– Stéfane Grappelli på fiol, Django Reinhardt på gitarr, Angelo Debarre på gitarr, Samson Schmitt även han på gitarr samt Sani Van Mullem på bas.

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Den mår bra! Särskilt den gren av jazz som förknippas med Django Reinhardt har fått sig ett uppsving här i Sverige de senaste åren. Djangofestivalen är numera en del av Stockholm Jazzfestival och i både Stockholm, Göteborg och Malmö har det dykt upp yngre gitarrister som har tagit till sig stilen.

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Jag uppskattar så klart bra ljudkvalitet! Den här skivan släpps i digitalt format samt CD och vinyl så här finns något för alla smaker och lyssningstillfällen.

Hur skulle du beskriva din spellista med tre ord?

– Så jävla bra!

Omi: ”Många missförstår vad Cheerleader handlar om”

av Nora Lindkvist
omi1200

Att som ny artist få till en riktigt stor hit kan idag verka som en omöjlighet. Men för Omar Samuel Pasley, mer känd som Omi, var det precis detta som hände. Felix Jaehns remix av hans reaggedoftande ”Cheerleader” blev en av 2014 års mest spelade låtar, och nu väntar nya utmaningar för den jamaicanska sångaren.

Omar ser trött ut. Han har precis landat i Sverige för ett av många stopp på en längre promotionturné. Utanför skivbolagets fönster visar Stockholm upp sig från sin gråaste sida, men den jamaicanska sångaren säger sig varken störas av dåliga väderförhållanden eller de omfattande resorna.

– Musik är det enda jag kan tänka mig att hålla på med, och jag är mest tacksam för att jag får göra allt det här. Jag gillar att resa och träffa nya människor – det är väldigt inspirerande.

Felix Jaehns remix av hans reggaedoftande poplåt ”Cheerleader” kom att bli en av 2014 års mest spelade låtar, och har toppat listorna i bland annat Sverige, Danmark och Australien. Men vad många kanske inte vet är att låten egentligen har många år på nacken.

– Jag skrev låten för fem-sex år sedan, och släppte originalversionen 2012. Det gick helt okej för den då. Men sedan kom Felix Jaehn in i bilden och remixade den, varpå den släpptes i Europa. Och det var då som det började gå riktigt bra.

Över en natt blev den jamaicanska sångaren en stor snackis i Europa, och Omi fick återigen börja uppträda med sin gamla låt. Men trots att han levt med ”Cheerleader” ett bra tag nu, säger han sig inte ha tröttnat på den.

– Nejdå, jag tröttnar aldrig på någon av mina låtar faktiskt. Bra låtar är tidlösa och förlorar inte sin genomslagskraft bara för att åren går. Och så känner jag nog inför ”Cheerleader” också. Det är riktigt kul att spela den!

Vid en första lyssning kanske det är lätt att tro att ”Cheerleader” handlar om amerikanska cheerleaders och sångarens förkärlek för dessa, men bakom den trallvänliga refrängen döljer sig ett djupare budskap som istället handlar om att hitta en person som alltid står vid ens sida.

– En cheerleader för mig är någon som alltid stöttar en. Och låten handlar om att visa tacksamhet gentemot de människor som alltid ställer upp för en, även när livet är jobbigt och man misslyckas. Jag syftar alltså inte alls på ”riktiga cheerleaders”, men det är nog många som missuppfattat den delen.

Och att livet kan vara jobbigt har Omar också själv fått erfara. Vid nio års ålder avled hans pappa, som också var verksam som musiker, och lämnade efter sig Omars mamma och fyra barn. Det var en tuff tid, men också en händelse som ledde till att Omar tidigt i livet bestämde sig för att följa sina drömmar och gå sin egen väg.

– Även om pappa inte hann lära mig särskilt mycket av det han kunde så lärde han mig ändå tillräckligt för att det skulle hjälpa mig genom hela livet. Hans död bidrog till att jag snabbare insåg att det var musik jag ville hålla på med. Men senare har jag också insett att det faktiskt är min egen passion, och inte bara något jag gjort i hans ära.

För Omi väntar nu en spännande tid, som till stor del kommer bestå av att kuska världen runt för att marknadsföra ”Cheerleader” och det kommande albumet. Men däremellan hoppas han också kunna återvända hem ibland. Trots att han gillar att se nya delar av världen klappar hjärtat ändå alltid hårdast för Jamaica.

– Jag får mycket kärlek från mitt hemland, vilket betyder otroligt mycket för mig. Det är nog bland det häftigaste man kan uppleva som artist – att få ett sådant stöd hemifrån. Dessutom har jag min familj där, och min mysiga studio. Jag älskar att komma hem.

Kolla även in WiMPs instagramkonto på @WiMP_SE där du kan se en specialhälsning från Omi.

Mikky Ekko: ”Jag vill inspirera andra att gå sin egen väg”

av Wimp-redaktionen
Mikky_1200

Han slog igenom tillsammans med Rihanna och hitlåten ”Stay”, men nu är Mikky Ekko redo att stå på egna ben. I veckan släppte den 30-åriga sångaren sitt debutalbum Time, och WiMP fick en exklusiv intervju.

Vad har du för planer för 2015?

– För mig handlar 2015 om att försöka få ut mitt nya album, och att människor ska hitta till musiken. Hur funkar låtarna live? Vad behöver förändras? Hur kan jag fortsätta växa som artist? Jag ser fram emot att kunna dela med mig av allt detta och nå ut till andra människor.

Hur kändes det att komma med på den prestigefyllda ”Ones to Watch”-listan?

– Jag älskar att stå i rampljuset så det kändes helt lugnt! Det är spännande! Och det är också en chans för mig att få visa upp vad jag har jobbat med under så lång tid.

Hur har succén med din och Rihannas ”Stay” påverkat dig? Har det fört med sig någon stress?

– Jag sätter rätt stor press på mig själv ändå, så ingenting har egentligen förändrats på så sätt! Men det fanns kanske en stress i att få ut någonting snabbt. Och där kände jag nog mest press utifrån – att många andra ville att jag skulle släppa mer material. Samtidigt visste jag att det viktigaste var att få ut ett album som kändes rätt, och jag tycker att jag lyckats med det. Och nu är det dags att få ut plattan till mina fans.

Har albumtiteln ”Time” någonting att göra med hur lång tid det tog att göra klart plattan?

– Ja, det har nog ganska mycket med det att göra. Anledningen till att det tog så lång tid var att jag ville göra allting rätt. Jag är perfektionist när det kommer till sådant där. Jag vet att många blev galna på mig – skivbolag, producenter, management, vänner… ja, alla. Men när man vet att det finns saker som måste göras för att kunna slutföra ett projekt så gör man det. Och eftersom jag inte hade någon specifik producent eller ett band så fick jag göra mycket själv. Jag är väldigt tacksam för de människor som stöttade och trodde på mig under den här processen.

Hur skulle du beskriva albumet?

– Det är ett viktigt album. Det känns som att jag fått ur mig saker som jag länge behövt säga. Jag tror också att många kan finna tröst i plattan. Jag gick igenom en massa olika saker under den här processen och det var inte lätt. Det tog lång tid och det var väldigt mycket ”blood, sweat and tears”. Jag är nöjd med att albumet är så varierat, och på många sätt är det mitt första ordentliga statement som artist. Mycket handlar om att nå ut till människor – jag vill ha dem omkring mig och jag behöver dem.

Albumet spelades in med olika producenter och på olika platser. Hur fick du ihop allting till en enhet?

– För mig är albumet som en resa, och om man lyssnar på det från början till slut så får man nog en bra bild av hur de två senaste åren har sett ut för mig. Jag skrev 250 låtar för det här albumet och sedan skalade vi ner det till 12 stycken. Det var en påfrestande process! I slutändan vet jag ändå att den gemensamma tråden är jag själv, och jag tror man hör hur jag växt som berättare.

Vilken respons hoppas du få?

– Man kan bara hoppas på det bästa, men jag vill så klart att alla ska älska det och att det ska nå ut till människor över hela världen. Jag hoppas också att det kan inspirera andra människor – framförallt unga människor som liksom jag inte kommer från någonting. Jag hoppas att de som lyssnar kommer känna sig stärkta och att musiken inspirerar dem att gå sin egen väg i livet.

Belle & Sebastian: ”Folk skulle glömma bort oss om vi inte gjorde nya plattor”

av Wimp-redaktionen
bellemag

Det finns få band som kommit att bli så betydelsefulla för indiepopens utveckling som skotska Belle & Sebastian. Bandets milda, litterära och förförande musik har sedan debuten med Tigermilk 1996 kommit att påverka en lång radda av likasinnade band. Utan Belle & Sebastian hade vi knappast få höra artister som Jens Lekman, The Pains of Being Pure at Heart och Peter, Bjorn & John.

Frontmannen Stuart Murdoch bildade gruppen efter att ha skrivit ett par demos för ett musikprojekt på det lokala universitetet i Glasgow. Dessa ville universitetet gärna ge ut och i all hast samlade Murdoch sina närmsta vänner (utan att veta ifall dessa behärskade några instrument). Snart var Belle & Sebastian ett riktigt band.

Tigermilk blev en överraskande stor succé och kom att bana väg för många andra skotska band. Och det som egentligen bara skulle ha blivit en engångslösning slutade med en lång karriär för de åtta vännerna från Glasgow. Sedan dess har gruppen gett ut nio album, där det senaste Girls in Peacetime Want to Dance kan ses som en välförtjänt comeback.

Här låter Belle & Sebastian mer välplanerade än på länge, och bygger samtidigt vidare på sitt signifikativa sound – inspirerat av artister som Nick Drake, Velvet Underground (de lugnare låtarna) och Television Personalities. Men samtidigt pekar albumet också framåt. Mest överraskande är det kanske att Belle & Sebastian den här gången gått mot ett sound som flirtat med euro- och electropop a la Pet Shop Boys.

Vi fick en exklusiv intervju med Stuart Murdoch, vilket resulterade i ett album som kom att handla mycket om det nya albumet samt om hur allting egentligen började.

Under de senaste 20 åren har Skottland, och kanske främst Glasgow, kunnat stoltsera med en mängd framgångsrika band. Varför tror du att det går så bra för skotsk musik?

– Det är en bra fråga. Men jag har nog inget bra svar på det. Jag är inte säker, men det kanske skulle kunna ha något att göra med att post-industriella städer – som exempelvis Glasgow, har en särskild melankoli över sig. Dessutom kanske många går arbetslösa i den här typen av städer. Dessa element samverkar och leder till att många utvecklar en längtan efter något annat.

Jag besökte Skottland för några år sedan och slogs direkt av hur många bra musiker det finns – till och med coverbanden och gatumusikerna är helt fantastiska. Tror du att er långa musiktradition har varit betydelsefull för hur den moderna skotska musikscenen ser ut idag?

– Helt klart. Jag tror att det är en stor del av förklaringen till varför den ser ut som den gör. Om människor inte växer upp med att sjunga så kommer de inte heller fortsätta att sjunga senare i livet. När vi växte upp fanns det musik överallt. I skolan, hemma och varje gång grannarna eller familjen hade fest. Dessa slutade för övrigt alltid med fyllevisor runt pianot.

Minns du dina första musikaliska upplevelser?

– Ja, några av dem. Jag minns att jag som fyraåring var med i ett band – The Imps. Vi lärde oss några låtar från Djungelboken, vilket också var den första musiken jag uppträdde med… (Murdoch börjar sjunga) ”I’m the king of the swingers, the jungle V.I.P”. Jag tror att vi spelade apor den gången. När jag började skolan var jag även med i en konsert där man sjöng cowboy-låtar. Jag gillade det eftersom att man fick ha på sig jeans. Jag var typ fem eller sex då, och jag minns att en av flickorna kom fram till mig och sa att jag såg så häftig ut i jeans och cowboy-hatt. Så jag tänkte väl ”Okey, I like this”.

När började du intressera dig för musik?

– Jag växte upp på 70-talet. Då fanns det bara två tv-kanaler, radio och så massor av fotboll. Det var inte som nu när alla barn har massa olika saker att sysselsätta sig med. Popmusik och fotboll – det var det två saker våra liv bestod av på den tiden.

bellemaglille2

Hur upptäckte du musik?

– De första plattorna jag köpte hittade jag på loppmarknader. Jag var nog inte särskilt gammal och jag gick nog mest på hur omslagen såg ut. En av de första plattorna jag föll för var Simon & Garfunkels Bridge Over Troubled Water, som jag sedan förälskade mig i.

I en intervju för inte allt för länge sedan sa du att även om människor kan läsa om alla band och artister online så är det den personliga rekommendationen som betyder mest. Har det funnits någon person i ditt liv som varit betydelsefull för vilken musik du valt att lyssna på?

– Inte när jag var ung, tyvärr. Det hände nog först mycket senare. Men jag hade nog alltid antennerna ute så att säga. Min släkting gav mig alla sina gamla Beatles-album, vilka jag så klart spelade sönder.

Fanns det någon speciell låt eller konsertupplevelse som inspirerade dig till att börja skriva musik?

– Det är konstigt, men jag tror inte jag någonsin kopplade ihop de delarna på det sättet. Jag hade bara uppfattningen att jag älskade musik, och det var det. När jag var 20 kunde jag inte någonting om att låtskriveri. Jag älskade musik men jag hade ingen aning om att jag själv kunde skriva låtar.

Jag har alltid älskat historien om hur Belle & Sebastian kom till –  hur ni startade upp bandet som ett musikprojekt på universitetet, och hur ett par demos sedan förvandlades till ett succéalbum. Men var det verkligen så det gick till?

– Ja, självklart! Jag tror att alla de bästa sakerna i livet sker av en slump. Det är bara att titta på oss människor – vi är som insekter! Vi springer bara runt helt utan riktning. Hur ska vi kunna veta vad vi är ämnade att ägna oss åt? Jag hade länge försökt starta upp ett band, men ingen jag träffade hade visat det minsta av intresse för det. Jag hade förlikat mig med och hade tänkt ge upp musiken för att flytta till Kalifornien. Och då hörde universitetet i Glasgow av sig och frågade om jag kunde göra ett album. Men jag hade inget band. Så jag frågade helt enkelt lite folk jag kände om de kunde tänka sig var med. Och det var så bandet kom till.

bellemaglille

Hur kom det sig att det blev just ni som bildade ett band?

– Tja, det är det som är grejen. De var de enda som visade minsta intresse för projektet. Allt var väldigt sporadiskt. Jag visste inte ens om de kunde spela några instrument. Den enda jag hade koll på musikaliskt var Stevie (Jackson reds. anm) som jag visste var en duktig gitarrist och sångare. Till honom skrev jag dessutom många brev innan jag lyckades övertala honom att vara med i bandet.

Girl in Peacetime Want to Dance är albumtiteln för er nya platta. Det är en riktigt bra titel tycker jag. Men jag vet inte om jag riktigt förstår den. Var kommer den ifrån?

– Jag tycker nog precis som dig när det kommer till titeln. Jag gillar den, men jag är inte helt säker på att jag förstår den. Titeln ramlade över mig plötsligt varpå jag skrev ner den i min anteckningsbok. Jag har burit med mig den under ett par år, och när vi höll på att spela in plattan så kom den plötsligt tillbaka till mig igen.

Albumet visar helt klart på ett nytt sound och en ny inriktning för bandet. Man hör spår av bland annat disco, europop och electropop. Vilket sound eftersträvade ni under arbetet med plattan?

– Vi hade nog ingen tydlig plan. Men många av låtarna skrevs under en ganska kort period, vilket är ganska ovanligt för oss. Beatet och basen är den röda tråden. Och det kändes som vi hittade en bra inriktning. Sedan krävdes det en bra producent för att lyckas få ihop låtarna på ett snyggt sätt.

Hur går det till när du bestämmer dig för att göra ett nytt album? Har du redan 10-12 låtar klara innan eller hur funkar det?

– Nej, så funkar det inte längre. Vi är inga Rod Stewarts. Vi vaknar inte upp i våra slott och inser att nu – nu behöver vi göra en ny platta. Vi MÅSTE göra nya plattor. Vi försöker leva på det här, och vi älskar musik, så det är helt enkelt alltid tid för att göra ett nytt album.

Du har beskrivit albumet som ett ”vinn-eller-försvinn-album”. Vad menar du med det?

– Vi lever i en kommersiell värld, och vi måste hela tiden se till att producera relevant musik. Jag tror att folk skulle glömma bort oss om vi inte gjorde nya plattor.

Men tror du verkligen det? Det är jag nog inte så övertygad om.

– Kanske. Men kolla här – vi tänker inte på oss själva som… Jag antar att många har personliga minnen som är kopplade till vår musik. Och många uppfattar oss som ett slags ”vintage-band” från 90-talet. Men i verkligheten är det ett ”working band”. Och för att vara det måste vi också fortsätta att jobba hårt.

Jonas Kleinschmidt

jonas.kleinschmidt@wimpmusic.com

Månadens HiFi-album: GoGo Penguin – v2.0

av Wimp-redaktionen
gogomag

Den här månadens HiFi-album i WiMP är v2.0 – det Mercury Prize-nominerade andra albumet från de brittiska nykomlingarna i GoGo Penguin. Här nedanför hittar du vår recension av plattan, följd av en intervju med bandets basist Nick Blacka.

***

Intressanta band beskrivs ofta som ”unika”, men när det kommer till GoGo Penguin är det inte bara något man säger – det är på riktigt. Med deras intensiva break-beats, telepatiska samspel och känsla för melodier skapar de ett sound som känns helt eget. GoGo Penguin har inte heller någon ledare. Chris Illingworths filtrerade pianomelodier kombineras snyggt av basisten Nick Blackas energiska spel och trummisen Rob Turner.

Man kan försöka definiera det, men att placera GoGo Penguin i ett fack leder bara till att man begränsar den gränslösa filosofi som utgör gruppens sound.

Med influenser från såväl Brian Eno och John Cage som Squarepusher finns det inga begränsningar för var gruppen hämtar inspiration. Sättningen kan sägas vara typisk för en pianotrio, men gruppen lånar fritt från melodiska, harmoniska och strukturella idéer inom jazzen och klassisk musik. När det kommer till rytmer närmar de sig också de elektroniska ljudlandskapen. Det är också det här mötet mellan genrer och stilar som bidrar till att gruppens ”akustiska electronica” låter så fantastiskt bra.

Även om det här tekniskt sett är Manchester-gruppens andra release, måste v2.0 ändå ses som GoGo Penguins stora genombrott. Nick Blacka som tidigare spelade i en jazztrio tillsammans med Illingworth, gick med i gruppen i slutet av 2012 efter att grundaren Grant Russell lämnat bandet. Blacka bidrog till en ökad sammanhållning inom gruppen – både gällande funktion, medvetenhet och sound. Om debuten Fanfares visade på en bandprototyp så är istället v2.0 – med dess så passande titel, ett bevis på GoGo Penguins mycket framgångsrika omstart.

Det är ljudet av ett band som blivit mer närvarande men också mer medvetna om den ljudmässiga värld de själva skapat.

Öppningsspåret ”Murmuration” kan närmast liknas vid ett manifest – tydligt improviserad men också med drag från exempelvis Jon Hopkins och Massive Attack. Låten är döpt efter sättet som fåglar samlar sig i flock – en stark och vacker helhet där det inte finns någon ledare och där ingen fågel är mer betydelsefull än den andra.

Den pulserande ”Garden Dog Barbecue” sätter ljus på det som är bandets värld – influerad av Aphex Twin men med sin grund i bebopen. ”Kamaloka” förför med sin vackra och Four Tet-liknande melodi, medan ”Fort” rör sig från Arvo Pärt-inspirerat pianospel till en rytmisk trumdel som för tankarna till techno.

”One Percent” (en referens till dagens finansvärld) har lett till den konstiga, men ack så hjärtliga beskrivningen av bandet: “sounds like a CD skipping – but live”. Det första stycket som bandet skrev tillsammans var annars den hiphop-doftande ”Home” som öppnas med Blackas välkomnande basintro.

”The Letter” – som förövrigt spelades in i totalt mörker, är en långsam och närmast spirituell ballad som kombinerar klassiska jazzharmonier med en mer modern känsla. Här får man en stunds vila innan man slungas in i den intensiva ”To Drown In You” samt albumets mest experimentella höjdpunkt – ”Shock & Awe”.

Albumet avslutas med den vackra ”Hopopono” som med sin mix av olika influenser också tar oss tillbaka till början av vår färd – en resa som tagit oss med genom mytomspunna landskap, spiritualitet, kärlek men också genom politiska underground-rörelser. Men som med all bra musik och litteratur är det här också ett album där lyssnaren tillåts att skapa sin helt egna historia.

Efter framgångarna med debuten har bandet också utnyttjat sina nya tillgångar. Ljudteknikern Joe Reiser och studioteknikern Brendan Williams har gjort ett briljant jobb. Det här är en färgsprakande ögonblicksbild av ett band som hittat sin egen röst samtidigt som de på ett modigt sätt också skapat ett helt eget sound.

Foto: Arlen Connelly
Foto: Arlen Connelly

Har albumtiteln – v2.0, någonting att göra med omstruktureringarna inom bandet?

– Ja, absolut. På många sätt tänker vi nog på det här som ett nytt debutalbum. Med det sagt vill vi så klart inte göra oss av med vår första platta – jag tycker den är superbra och jag vet att alla var väldigt nöjda med den. Men redan när den plattan spelades in ville alla egentligen gå i en annan riktning, så jag antar att den var ”gammal” redan från början. De ville gå mer mot soundet som hörs på v2.0 – med electronica, eller i alla fall att få musiken att låta mer som electronica.

Albumtiteln syftar på allt det här och konceptet att vara en uppgraderad ”version” av sig själv. Under arbetet delade vi med oss av olika idéer inspelade på våra laptops. Vi delade filer och omgjorda versioner. Det var från den processen som albumet sedan utvecklades.

Är den här elektroniska inriktningen den största förändringen som skett sedan du gick med i bandet?

– Ja, jag tror det. Jag menar – om du byter ut en person i en trio så kommer allt att låta annorlunda. Och jag tror att alla var medvetna om det.

Arbetet med det här albumet var mer kollektivt. När debutalbumet skrevs tog killarna istället med sig färdigställda idéer och så spelade dem det. Under den här processen tog vi fram våra olika idéer i ett mycket tidigare skede, och sedan kom vi med synpunkter och slutförde det tillsammans. Ibland tog vi ut en liten del av en låt och loopade den i flera timmar för att försöka hitta rätt stil innan vi bestämde oss för ett slutgiltigt sound.

Albumet låter lite mer electronica – det är i alla fall vad vi medvetet försökte göra. Men det är fortfarande en pianotrio som spelar akustisk musik. Det finns inte så mycket samplingar och så, förutom små bitar här och där. Och så lite pedaleffekter till min bas.

Även om vi är en trio så har vi också en hemlig fjärde medlem – en kille som heter Joe Reiser. Han är vår ljudtekniker och har också varit med och producerat albumet. Så jag är inte det enda nya tillskottet. Att jobba med Joe var att ta ett stort steg framåt – både ljudmässigt och när det kommer till teknikerna vi använder oss av när vi spelar live.

På vilket sätt då?

– Han bidrog väldigt mycket till live-showerna – till exempel genom att använda nya och smarta sätt att förstärka basen och pianot på. Om du ser oss live så liknar det nästan en rockkonsert. Vi kör rätt hårt, med mycket bas och så. Och då måste pianot förstärkas för att matcha trummorna.

Joe har kommit på lösningar för allt det här. Jag låter säkert väldigt nördig nu, men för pianot har han sådana här speciella magnetiska mickar som placeras på insidan, under strängarna. Detta gör att man kan förstärka pianot till samma nivå som trummorna. Joe har varit väldigt betydelsefull för att bandets utveckling.

När du pratar om bandet känns det som att ni befinner er i ständig förändring och utveckling?

– Ja kanske det, men det är svårt att säga. Just nu har vi precis börjat jobba med nytt material. Vi har ett stort gig i Paris och efter det kommer vi låsa in oss någonstans och skriva klart den tredje plattan. Jag gillar att tänka på album som ögonblicksbilder av en specifik tid, så det är ganska svårt att redan nu säga hur plattan kommer att låta.

Men det kommer att förändras så klart. Just nu är vi ganska sammanhållna som band eftersom att vi varit ute och turnerat med v2.0 i nästan 18 månader. Men för att vara ärlig så vet jag faktiskt inte vad som kommer hända i framtiden.

Vad kommer fortsätta att vara detsamma då?

– Vi kommer inte börja använda massor av synthar. Vi kommer aldrig bli fåniga gällande den elektroniska sidan och förlora vår akustiska natur. Vi vill fortfarande att det ska finnas tre instrument: piano, bas och trummor.

Med det sagt så skulle jag nog ändå vilja säga att soundet ni har på gång till stor del kan definieras av dess likhet med elektronisk musik. Den har ofta också kallats för ”akustisk electronica”.

– Tja, på ett sätt så stämmer inte ”akustisk electronica” in överhuvudtaget. Grundidén är att vi är en akustisk pianotrio som hämtat inspiration från elektronisk musik och funderat över hur den kan översättas till vårt musikaliska språk.

Er musik är till stor del också baserad i jazzen och den klassiska musiken. Hur lyckas ni balansera mellan alla dessa olika skolor och genrer?

– Chris är en klassiskt skolad pianist. Han och Rob gick båda på The Royal Northern College of Music i Manchester där de studerade klassisk musik i fyra år. Jag och Rob träffades på en jazzscen i Manchester. Grejen är väl den att om vi säger att vi är ett renodlat jazzband så stämmer det inte heller. Det är inte så att vi vill distansera oss själva från jazzen. Vi vill bara inte definiera oss som ett jazzband eftersom begreppet kommer med en mängd olika begränsningar.

Ibland kan man nästan känna sig taskig mot jazzpubliken som kommer för att se oss. Det har hänt, även om det inte varit många gånger, att människor kommer fram till oss efter spelningarna och säger ”Hey, varför var det inte mer improvisation?”. Vad ska man svara? ”Det är för att vi inte vill att det ska vara så”.

Vi letar efter kreativitet överallt, och vi hämtar delar och bitar från olika ställen. Om vi gillar stilen hos en specifik klassisk kompositör så kanske vi lånar den, och om vi hittar jazzelement och improvisationsdelar vi gillar så tar vi det. Men vi vill inte bli placerade i ett specifikt fack. Det blir begränsande för oss – men också förvirrande för publiken, haha.

Det var ett glädjande svar. För ett tag sedan pratade jag med Bill Frisell, och vi kom in på hur man kan missuppfatta jazzen som genre. För precis som med er musik så tänker jag inte på hans musik som jazz. Han menade att jazz inte är en specifik stil utan mer av en process och ett sätt att närma sig musiken. Vad tycker du om det?

– Ja jag skulle nog vilja hålla med om det. Det är en svår fråga. Speciellt idag när man knappt kan säga vad som är jazz längre. Jag tror att det är många olika saker helt enkelt. Vissa kommer nog alltid tycka att vi är ett jazzband – vi har en typisk jazzsättning och använder oss av improvisation. Men själv är jag tveksam till om det verkligen är jazz. Jag antar att det är upp till lyssnaren att bestämma.

Skivbolag kan vara kontraproduktiva när det kommer till att förklara konst. Genom att försöka definiera något kan det kanske också leda till att musik missuppfattas?

– Ja, det är definitivt ett problem. Av någon anledning försöker människor desperat att kategorisera allting. Jag antar att det bara är ett sätt att försöka förstå musiken. Det är bara det att vi inte ser det på det sättet. Musik är bara musik – det är toner och rytmer. Du kan ta vilken stil du vill och använda den i din musik. Det finns inga begränsningar.

Förra året blev ni nominerade för The Mercury Prize. Hur kändes det?

– Det var otroligt kul att bli utvalda på det sättet, och jag tror att vi fick ut mer av det än de andra banden, eftersom vi var minst kända. Det ledde till att fler upptäckte oss, och det är egentligen allt vi önskade oss.

Vad tycker ni om de andra som blev nominerade?

– Ärligt talat så har jag inte lyssnat så mycket på dem. Vi gillar East India Youth. Speciellt en låt som heter ”Glitter”. Polar Bear är riktigt coola också – jag gillar deras grej.

Vilka andra musiktrender tycker du annars känns spännande?

– Om jag pratar för gruppen som helhet så gillar vi helt olika saker. Något vi har gemensamt är vårt intresse för electronica, vilket kanske också förklarar varför vår egen musik influerats så mycket av den stilen.

Chris lyssnar väldigt mycket på obskyr electronica. Vi gillar också en kille som heter Frederik Robinson –  jag tror han kommer från Sverige? Under arbetet med plattan lyssnade vi väldigt mycket på Jon Hopkins, Burial, Radiohead och andra projekt där Thom Yorke varit inblandad.

Hur känner du inför den digitala revolutionen inom musikbranschen?

– Det är en pågående debatt. Vissa artister verkar vara rädda för den. Alla är oroliga för försäljningen och hur mycket pengar de kommer förlora om människor inte längre köper plattor.

Jag tror inte att det påverkar oss så mycket, vilket också beror på att vi har en så speciell nisch. Det är helt enkelt så utvecklingen ser ut och man måste anpassa sig efter den. Nu verkar det till och med som att nedladdning är på väg ut. För egen del tycker jag att det är en fantastiskt möjlighet att ha tillgång till så mycket musik på en och samma gång.

Jag måste fråga – finns det någon speciell story bakom ert bandnamn?

– Haha, ja det finns det. Och jag brukar oftast låta Chris berätta den eftersom jag inte var med då. Men okej. När bandet startade fanns det egentligen inga intentioner att spela in album eller spela live. Det var helt enkelt bara ett sätt för killarna att samlas och spela musik de själva gillade.

Och så en dag ringde en kompis som jobbade på Sand Bar i Manchester. De hade fått ett återbud och undrade om bandet kunde hoppa in. Men de hade inget namn. I replokalen fanns det ett mjukisdjur i form av en pingvin. Och när någon sedan frågade vad de hette var det någon som svarade ”Vad tror ni om Penguin?” Eller Go Penguin!? Eller kanske GoGo Penguin?”. Och det var det. Sedan dess har namnet hängt med.

Ryan Pinkard

ryan.pinkard@wimpmusic.com

XOV: ”Jag hade allt man kan önska sig, men var ändå inte lycklig”

av Nora Lindkvist
xov1200

Efter att världsstjärnan Lorde handplockat honom till soundtracket för Hunger Games Mockingjay fick världen upp ögonen för XOV. Idag släpper det svenska stjärnskottet debut-EP:n Lucifer, och spås samtidigt få en lysande internationell karriär.

Det började med ett meddelande på Twitter. Världsstjärnan Lordes namn poppade upp i inkorgen, men XOV, eller Damian Ardestani som han heter på riktigt, var helt övertygad om att det var ett misstag.

– Jag trodde att det var ett spam. Det är precis som att Kanye West skulle skicka ett mejl till en. Det händer ju liksom inte. Jag tänkte att jag skulle få ett sådant där ”Thanks Mr, you have won 3000 dollars”-meddelande om jag svarade, så jag sket helt enkelt i det.

Men Damians manager var inte lika säker, och övertygade honom om att kolla upp saken. Det visade sig mycket riktigt vara den riktiga Lorde som hade skrivit till honom, och att hon redan var ett stort XOV-fan. Dessutom ville hon få med en av hans låtar på soundtracket till filmen ”Hunger Games Mockingjay”.

– Hon ville ha med ”Lucifer”, men efter strul med filmbolaget blev det till slut ”Animal” som kom med. Men det var sjukt roligt så klart. Och Lorde är en fantastisk person – väldigt rak, peppande och trevlig.

Damian växte upp i Tensta utanför Stockholm – en plats han fortfarande ser som en del av sig själv även om besöken blivit allt färre under de senaste åren. Uppväxten präglades av tragedier och splittringar inom familjen, vilket fick sitt klimax med pappans narkotikamissbruk. Trots detta lyckades Damian ta sig fram i livet och redan som 16-åring fick han sitt första jobb som säljare.

– Det visade sig att jag hade talang för det. Jag hade grymma business-skills och vid 23 var jag VD. Pengar, tillgångar, karriär – jag hade plötsligt allt som man förknippar med framgång. Men jag var inte lycklig.

Musiken hade alltid funnits vid Damian sida och det var också hit som han nu sökte sig. Men att så drastiskt byta väg i livet var inte helt enkelt, och det har varit en lång process att ta sig dit Damian är idag.

– Låtarna till EP:n skrevs för jättelänge sedan, men att hitta rätt sound och stil tog aslång tid. Jag och min producent Kono hade svåra vredesutbrott på varandra och det var rätt jobbigt faktiskt. Jag är ultraperfektionist och det var överhuvudtaget svårt att släppa in en annan person i mitt arbete. Jag tror vi gjorde om ”Lucifer” cirka 70 gånger.

Det går inte att prata om XOV:s musik utan att nämna dess hitpotential. Många av låtarna på EP:n sätter sig efter en lyssning – lyssna till exempel på hitten ”Boys Don´t Cry” eller den suggestiva ”Blood Honey”. Men här finns också något djupare och mer personligt. Och enligt Damian ryms det ett större mörker på EP:n än vad många kanske tror.

– Jag tror att mycket av detta kommer ifrån min barndom och allt som hände då. Jag känner i alla fall att jag alltid burit på ett mörker. Och det kommer ut i min musik. Därför mår jag också så bra av att göra musik – det är min kanal för att ventilera känslor.

Den största delen av arbetet med plattan skedde i Los Angeles, där Damian också varit bosatt under de senaste åren. Då många släktingar redan bodde i USA var det inget stort steg för Damian att flytta från Sverige. Los Angeles är också platsen där han säger sig ha den största delen av sitt sociala umgänge idag.

Men kärleken till Sverige har aldrig försvunnit och sedan en tid tillbaka har Damian en stuga ute i Stockholms skärgård. Med sin avskildhet är det en plats dit han kommer för att vara för sig själv och kunna ägna sig helhjärtat åt skrivandet. Men helt ensam är han inte. Vid sin sida har han ständigt jack russell-hunden Everly, som också syns på många av Damians bilder i sociala medier.

– Hon följer med mig överallt, på mina resor och till studion. Det är en riktig jetset-hund, haha. Men bäst trivs hon ute i skärgården. Hon betyder väldigt mycket för mig.

Jazzapparat: Thomas Jäderlund Amazing Trio – Plays Jazz

av Nora Lindkvist
jaderlund1200

[wimp type=”album” id=”38091708″]Thomas Jäderlung Amazing Trio – Plays Jazz[/wimp]

Jazzapparat är ett projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Vi på WiMP älskar jazz, varför vi under det kommande året kommer att presentera alla releaser från Jazzapparat. Detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot Thomas Jäderlund Amazing Trio som är aktuella med albumet Plays Jazzdär de valt att tolka musik från jazzgiganterna Charles Mingus och Ornette Coleman. Vi tog kontakt med frontmannen Thomas Jäderlund för att få veta lite mer om plattan. Längst ner i inlägget finns också Thomas spellista med några personliga favoritlåtar.

Hej Thomas! Kan du berätta lite om ert senaste album – Plays Jazz?

– För några år sedan kände jag en stark lust att starta något nytt, pröva något nytt – en ny utmaning. Tankarna landade i att försöka tolka musik från mina stora förebilder samt att bilda en liten ensemble. Detta skulle innebära ett större utrymme och en utmaning för mig som saxofonist. Redan efter vår debutkonsert kände vi att detta måste få leva vidare och ett par år senare var vi redo att spela in den här plattan.

Hur skiljer sig det här albumet från tidigare projekt?

– I mina tidigare skivproduktioner har det nästan uteslutande handlat om nyskriven originalmusik, antingen av mig eller någon annan i bandet. Här tolkar vi istället kompositioner från två giganter inom jazz- och improvisationsmusik: Charles Mingus och Ornette Coleman. Två nydanare inom jazzen som dessutom haft stort inflytande på mitt eget musikskapande.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda – vilka skulle du då välja?

– Oj, jag skulle kunna sätta ihop 100 sådana grupper! Men okej. Jag lyssnade mycket på Miles Davis ”elektriska” period som ung, särskilt en platta som heter Live Evil från tidigt 70-tal. Rykten från den tiden säger att Miles hade planer på att samarbeta med Jimi Hendrix, vilket naturligtvis gick i stöpet i och med Jimis bortgång. Det bandet hade jag gärna varit med i, med Michael Henderson på bas och Jack DeJohnette på trummor.

[wimp type=”playlist” id=”ab2cd1a3-6e88-4e68-bf3a-4bea99dd9d0d”]Jazzapparat: Thomas Jäderlunds favoriter[/wimp]

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Bra och dåligt! Återväxten är mycket god, det vet jag som också undervisar på improvisationsutbildningen vid Högskolan för scen och musik på Göteborgs universitet. Väldigt många unga människor vill väldigt gärna syssla med detta. Söktrycket är enormt till dessa utbildningar runt om i Sverige! Det tas också många nya, kreativa initiativ och då särskilt bland de unga. Det kan handla om att starta upp spännande spelställen, bilda genreöverskridande konstellationer med mera. Men! Antalet arrangörer med möjlighet att betala rimliga gager till musiker har sjunkit drastiskt sedan jag började spela på heltid i början av 80-talet. Många jazzklubbar finns tack och lov kvar, men många, och särskilt de i mindre städer arrangerar betydligt färre konserter per år. Alla studieförbund, skolor, kommunala kulturförvaltningar och liknande, som förr hade budget för att ordna livekonserter, har idag inga medel alls – katastrof!

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Ja, som musiker blir man självklart kräsen vad gäller ljudkvalitet, det följer med yrket. Man eftersträvar att det sound man jobbat på i många år ska återges så nära sanningen som möjligt – både live och på CD eller dylikt.

Kan du beskriva din spellista med tre ord? 

– Sound, Love & Honesty!

Jazzapparat: Je Suis – Ça Va

av Nora Lindkvist
jesuis1200

Jazzapparat är ett projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Vi på WiMP älskar jazz, varför vi under det kommande året kommer att presentera alla releaser från Jazzapparat. Detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot jazzbandet Je Suis som nyligen släppt det hyllade albumet Ça va? (Live at Fasching) samt LP:n Ça va pas du tout!. Vi tog kontakt med medlemmen Niklas Barnö och pratade om arbetet med plattorna, bandets utveckling samt ljudkvalitet. Dessutom tipsade Niklas om sina favoritlåtar just nu, som du hittar i spellistan längre ner.

Hej Niklas! Ditt band Je Suis! har precis släppt albumet Ça va?” (Live at Fasching) samt LP:n ”Ça va pas du tout!” (Live from Umeå Fazz Festival). Kan du berätta lite om plattorna?

– Blod, svett och många tårar samlade på två skivor. Je Suis!’s sista dödsryckningar eller början på något ännu större? Musiken är full av desperation, ångest och glädje, har flera ansikten och kommer definitivt störa på det ena eller andra sättet. Hur mår du? Jag mår skit!

Hur skiljer sig dessa album från tidigare saker ni gjort?

– Att spela in skivorna live har haft stor betydelse. Je Suis! är ett liveband och gör sig bäst med en lyssnande skara människor att spela för eller med. Gruppen har utvecklats väldigt mycket sen senaste skivan och samspelet har tagits till en ny nivå.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda, vilka skulle du välja då?

– Jag har väldigt svårt att tänka i de här banorna. Ofta föredrar jag att lyssna på magiska musiker. Det finns en stor risk att jag går in och förstör annars. Med det sagt så hade det varit en dröm att få jamma lite med Don Cherry, Charlie Haden och Carlos Falanga. Tror det hade varit en mycket speciell upplevelse!

[wimp type=”playlist” id=”8831fda1-4499-44bc-963f-8dc47d32aa9c”]Jazzapparat: Niklas Barnös favoriter[/wimp]

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Musikaliskt mår den väldigt bra. Det finns oerhört mycket produktivt folk som skapar ny spännande jazz hela tiden. Nu gäller det bara för samhället att hänga med och skapa speltillfällen samt bättre förutsättningar för turnéverksamhet så alla dessa begåvade människor kan få ge sig ut i Sverige/Europa/världen/rymden och förgylla folks liv!

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Självklart är det viktigt att saker man lyssnar på återges på ett kvalitativt sätt. Jag tycker det finns fördelar med de olika alternativ till lyssning som erbjuds idag (CD, LP, WIMP, osv.) Det är viktigt att inte ljudkvaliteten glöms bort – speciellt då jazz ofta har en akustisk approach.

Hur skulle du beskriva din playlist med tre ord?

– Svulstig, svängig, spektakulär!

Jazzapparat: Lindha Kallerdahl – Gold Quintet Solo

av Nora Lindkvist
kallerdahl1200

Jazzapparat är ett projekt där 12 jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Vi på WiMP älskar jazz, varför vi under det kommande året kommer att presentera alla releaser från Jazzapparat. Detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot sångerskan och pianisten Lindha Kallerdahl som i veckan släppte albumet Gold Quintet Solo. Vi tog kontakt med Lindha för att få reda på lite mer om albumet. Längst ner i inlägget hittar du även Lindhas spellista med hennes favoritlåtar just nu.

Hej Lindha! Du har precis släppt ditt nya album Gold Quintet Solo. Kan du berätta lite om det?

– Skivan är en kombination av min inre värld och bandets dynamik. En drömvärld som möter en gemensam verklighet. Jag är lycklig över att vi lyckades få ihop en skiva som talar ett så tydligt språk, och där improvisationen ger låtarna en vacker grund att stå på.

Hur skiljer sig det här albumet från tidigare projekt?

– Den är mer rakt på sak. Jag valde att vara mogen i mitt urval, och har lyckats våga stå för vad jag faktiskt tror på. Den är helt enkelt mig, just nu.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda, vilka skulle du då välja?

– Alla fyra i mitt band GOLD ( Samuel, Katrine, Fabian och Thomas ) plus John Coltrane, Alice Coltrane och Audun Kleive!

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Den mår nog alldeles utmärkt – lite böjd och lite rå. Samtidigt trovärdig jazzens vackra tonspråk.

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Det är självklart väldigt viktigt! Men det är en stor rubrik för många viktiga detaljer. För mig är Åke Linton den främsta bäraren av briljant ljudkvalitet. Jag har haft den stora äran att få arbeta med honom flera gånger, och hans öron är stor konst. Dessutom vill jag nämna August Wanngren (en ny arbetspartner för mig) som fullständigt förtrollade skivan. Det är tack vare människor som dessa som vi musiker faktiskt låter så bra som vi låter.

Hur skulle du beskriva din spellista med tre ord?

– Underbar, spännande och go!

Läs också:

Jazzapparat Del 2: Gustav Lundgren & Celia Mur

Jazzapparat Del 1: Hans Olding & Jaska Lukkarinen

Sida 2 av 16
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB