Göteborgsbandet In Flames är nog bland de band som gjort mest för att sprida den moderna svenska hårdrocken ut i världen. Bandet grundades redan 1990, och sedan debutplattan ’Lunar Strain’ 1994 har bandet varit bland de mest bidragande till det så kallade Göteborgs-soundet, som får hårda band från hela världen att vallfärda till ”Lilla London” (d.v.s. Götlaborg) för inspelningar.

Men vad har Anders Fridén och company själva för favoritlåtar? Vad lyssnar dom på i turnébussen på väg till ännu en spelning? Vi bad dem sätta ihop en spellista med sin favoritmusik. In Flames spelar fredagen den 18:e i Stockholm och lördagen den 19:e i Göteborg. Ska du på något av bandets spelningar i helgen är listan en given ingrediens i uppladdningen.

Det sägs att man inte ska döma hunden efter håren men nog kan man väl döma artisten efter frisyren? Eller åtminstone få en fingervisning om vilken slags musik som ligger i potten. För som alla medvetna artister vet är det frisyren som sätter pricken över i:et i ordet stil. Vad hade väl 80-talets pudelrockband varit utan sina permanenter? Eller 60-talets popband utan sina kammade pottfrisyrer? För att inte tala om vilken tråkig silhuett The Cure skulle haft om inte Robert Smith ingått sin passionerade romans med kam och hårspray. När det gäller kvinnliga musikers frisyrtrender är den finkammade långa pagen med lugg ett lika klassiskt popattribut som den randiga tröjan. Under femtio år har den långa pagen med lugg prytt huvudena på några av popmusikens allra finaste. Som om en ren och skär popmagi följde med frisyren. Här är några pager att inspireras av.

– Kristin Lundell, musikjournalist

Billie Holiday är en av jazzhistoriens bästa vokalister. Trots att hon saknade traditionell sångskolning blev hon en legend med sin uttrycksfulla röst och distinkta frasering. Själv upptäckte jag Holiday efter att en sångpedagog rekommenderat henne som en av de bästa förebilderna en sångare kan ha. Spänt gick jag hem och letade upp hennes musik på nätet. Jag förväntade mig den honungslenaste av röster. Därför blev min första reaktion på Billies sång inte ”Åh, så vackert” utan snarare ”Vad är det här?!”.

Billie Holidays röst är egen, med ett särpräglat känslouttryck, och däri ligger hennes storhet. Många av låtarna som hon spelade in var jazzstandards, inspelade av många andra sångare. Men Holiday gjorde melodierna och texterna till sina egna, vilket gjorde tolkningarna både populära och odödliga. Billie såg sin sångröst närmast som ett musikinstrument: ”I don’t think I’m singing” lär hon ha sagt, ”I feel like I’m playing a horn… What comes out is what I feel”.

Holiday upptäcktes som 18-åring av producenten John Hammond på en jazzklubb i Harlem, New York. Hammond introducerade henne för stjärnskottet Benny Goodman som var klarinettist och bandleader. Tillsammans med Benny Goodmans orkester fick hon sin första kommersiella hit med singeln ’Your mother’s son in law’. Framgången ledde till flera storbandsturnéer – först med Benny Goodman och senare även med Count Basie’s orkester, och Artie Shaws orkester. Samarbetet med Shaw var banbrytande eftersom Holiday var en av de första kvinnliga afroamerikanska vokaliserna som sjöng med en ”vit” orkester.

Efter åren med storbanden blev Holiday soloartist. Hon utvecklande sin karaktäristiska scenpersonlighet – med gardeniablomman i håret och ett lätt bakåtlutat huvud när hon sjöng. Som soloartist spelade Holiday in två av sina mest framgångsrika singlar –  ’God bless the child’ och ’Strange fruit’. Den sistnämnda var kontroversiell på grund av sin kraftfulla text som beskriver hur svarta lynchas i den amerikanska södern. Vissa radiostationer förbjöd låten, men rabaldret bidrog snarare till sångens popularitet och spridning.

Under 40- och 50-talet hade Holiday allt större problem med sitt alkohol- och heroinmissbruk. På hennes sista album ‘Lady in satin’ från -58 hörs tydligt att rösten blivit mattare och raspigare, men med sin unika uttrycksfullhet i behåll. Holiday dog året därpå, 44 år gammal i sviterna av sitt långvariga missbruk. Hennes musik och hennes unika röst lever dock kvar som en självklar och aldrig falnande stjärna på jazzhimlen.

Du har nog vid det här laget listat ut att jag ganska omgående anslöt mig till skaran av Billies beundrare, trots min inledande skepsis. Vi på redaktionen har satt ihop en spellista med 50 av Holidays bästa låtar. Spåren är sorterade i utgivningsordning med debutsingeln ’Your mother’s son-in-law’ som start. Vill du lyssna in dig på några av Holidays highlights kan jag varmt rekommendera  ’Body and soul’, ’Strange fruit’ och hennes egenskrivna ‘God bless the child’.

– Maja Sönnerbo, WiMP-redaktionen

Deportees har med sin singel ’Islands and shores’  och albumet med samma namn, blivit ett av höstens mest uppmärksammade och hyllade band. Här skriver Deportees själva om en av deras favoritskivor; Panda Bears ’Person Pitch.
_________________________________________________________________________________________

Att skriva något om Panda Bears Person Pitch från 2007 riskerar att resultera i en kaskad av referenser från de senaste 600 åren av musikaliskt liv på den här planeten. Förmodligen skulle det ge en lika förvirrande som missvisande bild av hur den här skivan låter. Lyckligtvis behöver denna krönika inte vara konsumentupplysning utan en kärleksförklaring till en favoritskiva.

Vad är det då som gör Person Pitch till en av 2000-talets mest betydelsefulla skivor?
Albumets sju låtar (eller åtta om man räknar Good Girl/Carrots som två) har var och en sina tydliga personligheter men förenas av två helt ofrånkomliga faktorer: Panda Bears våldsamt effekterade sång och helt egna melodispråk. Redan på inledande Comfy in
Nautica får man en inblick i hans musikaliska universum. Allt upprepas, hela låten vilar på samma grundton och de melodiska rörelserna är avgränsade till sångarrangemangen. Men där man i vanliga fall skulle skruvat på sig efter 30 sekunder och börjat längta efter en övergång till ett annat parti eller åtminstone ett ackordbyte lyckas Panda Bear med hjälp av små medel hålla uppe intresset under låtens drygt fyra minuters speltid. Och så fortsätter det. De noggrant utvalda samplingarna skickas in i loopstrukturen och repteras tills man tappar bort sig och inte längre hör de enskilda enheterna utan helt går upp i stämningen.

I mitten av skivan hittar vi tolvminuterslåtarna Bros och ovan nämnda Good Girl/Carrots. Bros lyckades sin längd till trots bli en riktig indiehit när skivan släpptes, vilket blir något mindre anmärkningsvärt om man lyssnar på den. Syntesen av den nästan våldsamt ringande gitarrfiguren, Panda Bears sånginsatser och med en mängd ljud som går in och ut i ljudbilden (mot slutet ett crescendo av samplade fyrverkerier) bildar en stämning som skulle kunna pågå hur länge som helst. Avslutande Ponytail är en pärla som med sina distinkta melodier drar in en direkt. Den blir också en hand som sträcks ut mot Animal Collective (där Panda Bear är en av kärnmedlemmarna) och en annan av 00-talets bästa och mest egensinniga skivor, nämligen 2009 års Merriweather Post Pavillion. Den plattan har helt riktigt kramats sönder av lyssnare världen över och förtjänar både hyllningar och speltid. Men lyssna först på Person Pitch och låt Panda Bear upprepa sina budskap tills du inte längre har något alternativ till att kapitulera.

– The Deportees

Kanske undrar du vilken annan musik som inspirerat Deportees? Det kan du lyssna in på direkten! Här är Deportees lista över sina främsta musikaliska inspirationskällor. Panda Bears finns självfallet med på listan.

David Guetta har kommit långt sedan han som 13-åring började som discjockey. Från sina första DJ jobb på gaybarer i  Paris, via acid-house-boomen i Storbritannien mot slutet av 1980-talet, tillbaka till Paris, till att idag synas och höras över hela världen. Guetta är numera synonymt med ordet crossover. Från det att hans singlar började spelas på heavy-rotation på i princip alla radiostationer i universum, så har gränserna mellan den amerikanska r’n’b-musiken och den europeiska dansbeatsen (untz, untz) i princip försvunnit. På andra sidan atlanten står rappare och vokal-ekvilibrister i kö för att få jobba med den snart 44-årige fransmannen med det vildvuxna håret. David Guetta, med imponerande 20 miljoner kompisar på Facebook, kommer troligen inte skriva in sig i världshistorien som en av dom viktigaste kompositörerna, men som han själv säger: ”I’m not trying to be credible, I’m trying to be incredible”. På något sätt lyckas han med det.

Lyssna på David Guettas bästa låtar i WiMP, och missa för allt i världen när han gästar SVT’s Skavlan fredagen den 4:e november klockan 21:00.

– Fredrik Zmuda, WiMP-redaktionen

”Rockhistoriens mest mytomspunna album” har äntligen getts ut. Beach Boys ’Smile’ – albumet som aldrig färdigställdes eller gavs ut – har äntligen fått se dagens ljus. ’The Smile Sessions’ är de samlade tagningarna för Smile-albumet, inspelade från våren 1966 till sommaren 1967. (Du har väl inte missat Dan Backmans krönika om albumet?)

Nu tävlar vi på WiMP ut ett exklusivt ’The SMiLE Sessions box set’. Boxen innehåller inte mindre än fem cd-skivor, en dubbel LP och två 7″ singlar. Första pris i tävlingen är ’The SMiLE Sessions box set’ och en snygg ’Smile Sessions’-t-shirt. 2:a till 10:de pris är en ’Smile Sessions’-t-shirt.

Klart du ska tävla! Det enda du behöver göra är att svara på frågan: Om du fick önska – med vilken annan artist/band skulle du vilja att det hittades en outgiven inspelning till musikskatt?
Skriv ditt svar i kommentarsfältet. Fredagen den 11/11 väljer vi en lycklig vinnare bland kommentarerna. Tills vi dragit vinnaren kan du lyssna på Smile Sessions alla utsökta spår!

The most famous unreleased record in rock ’n roll history
– Rolling Stone

Det är skönt, men också lite sorgligt, att det sista kapitlet i den uråldriga, utdragna och något bisarra historien om Beach Boys-albumet Smile nu skrivits. För nog måste man betrakta det som en slutpunkt när skivbolaget Capitol nu äntligen – 44 år efter det att Brian Wilson gett upp projektet och gått in i dimman – samlat ihop och dammat av de till största delen outgivna mytomspunna tejperna och fått mästaren och hans nya lärjungar att återskapa den ”teenage symphony to God” som Smile ursprungligen var avsedd att bli.

Naturligtvis har stora delar av det inspelade materialet varit tillgängligt för den som orkat leta, även om det dröjde ända till mitten av 80-talet innan bootlegs gick att få tag på utanför de inre kretsarna. Förvirringen har varit stor rörande låtordning och vad som varit färdiga versioner och vad som varit repetitioner. Samtidigt är det just där som en stor del av lockelsen med de läckta inspelningarna legat: känslan av att ha kommit över något hemligt och mystiskt, skapat av ett drogat musikaliskt popgeni i en sandlåda på gränsen till totalt nervsammanbrott.

Själv hittade jag fram till det någon gång i början eller mitten av 90-talet. Vet inte riktigt vad som satte mig på spåret. Det kanske var Nick Kent-antologin The dark stuff, där några av den brittiska rockjournalistens artiklar samlats, bland annat en om Brian Wilsons utflippat kreativa år mot slutet av 60-talet i allmänhet och om Smile i synnerhet.

Eller så var det High Llamas och Stereolab, som var så uppenbart influerade av Brian Wilsons post-surfpop. Jag hade ju köpt Smiley Smile på vinyl när den kom (eller om det var min syster) men hade aldrig förstått att det egentligen var en bantad och kompromissad restprodukt från Smile. Nu lyssnade jag återigen in mig på den knarkigt eteriska musiken och påbörjade en färd mot vad som låg bakom.

Domenic Priores underbart nördiga klippbok Look! Listen! Vibrate! Smile!, biografier om Beach Boys och Brian Wilson, otaliga artiklar i brittisk musikpress (Uncut, Mojo och Word) och dokumentären The Beach Boys: An american band fick pusselbitarna att falla på plats. Upptäckten av Smile-låtarna som fanns gömda på de album som kom efter (Smiley Smile, 20/20, Sunflower och Surf’s up) ledde till en insikt om att Beach Boys 70-talsalbum hade sina kvaliteter (trots att Wilson knappt bidragit med något).
Jag var knappast ensam om dragningen till allt som kunde relateras till Smile. Med det stigande intresset blev det intressant för Capitol att släppa lite av materialet. De första exemplen kom på Beach Boys-boxen Good vibrations (1993), följt av spridda skurar på några av de Beach Boys-album som återutgavs 2001.

Åren gick, Smile låg där och puttrade som ett av de mest fascinerande kapitlen i rockmusikens ockulta historia. Sedan hände det otroliga. Den av droger och mediciner stukade Brian Wilson började komma tillbaka till världen. Stöttad och hjälpt av familj, vänner, musiker och skivbolagsfolk kom spellusten tillbaka. Nya album spelades in och gamla godingar framfördes från estrader världen runt. Visserligen med en Brian Wilson som ibland såg mer död än levande ut (eller åtminstone hämtad med färdtjänst från ett äldreboende för senildementa) och med musiker som såg smärtsamt ohippa ut. Men ändå: första gången han var i Stockholm och spelade Pet Sounds från början till slut var det något av en religiös uppenbarelse.

När originalinspelningarna nu ges ut förbleknar den ambitiösa och korrekta nyinspelning som gjordes av Wilson & co 2004 (jämför gärna, båda finns ju på Wimp). Det är något med den galna tidsandan, studiomusikernas perfektionism och den analoga inspelningsutrustningen i de panelklädda Los Angeles-studiorna som gör inspelningarna från 1966/67 så magiska. Inte minst handlar det om Beach Boys-grabbarnas överjordiska vokalstämmor och, inte att förglömma, deras coola dresscode som ju modemedvetna indiemän i Williamsburg, Berlin och lilla Stockholm bara älskar att kopiera. Det är nästan så att Beach Boys-grabbarnas skepsis mot Wilsons radikalt nyskapande och eteriskt vackra musik, som ligger ner i en vattensäng istället för att stå bredbent, och Van Dyke Parks surrealistiska americana-texter skapar en spänning som berikar den drömsk melankoliska musiken.

Är man inte inläst på den esoteriska sidan av Brian Wilsons konstnärsskap kan det ta sin tid att förstå storheten med den motsägelsefullt fragmentariska helhet som Smile utgör. Men det är ett arbete som blir rikligt belönat. Det här är ju – precis som Pet sounds – stor popkonst i ordets egentliga betydelse.

– Dan Backman, musikkritiker och skivredaktör på Svenska Dagbladet

Att blogga för WiMP är lite som att få hångla med den snyggaste killen i klassen i baksätet på hans bil. Man har alltid drömt om det, men aldrig trott att det verkligen skulle hända.

Just nu håller vi på att skriva på vår andra skiva. För att komma i rätt stämning har vi målat om ett rum för att vi ska få rätt känsla. Sen tänkte vi stänga in oss där och inte komma ut innan skivan är klar. Vi kommer se ut som Familjen Fritzl när vi kommer ut.

Vi tänkte också se om vi kan få skivbolaget att betala för att få ha ett sång där peruanskt panflöjtsband i rummet när vi spelar in. Det finns inget som gör oss så inspirerande som peruanska panflöjtsband. Många av våra bästa vänner är peruanska panflöjtsbandsmedlemmar. Andra drömmer bara om att vara det.

WiMP förresten… Vi tänkte försöka ta reda på vad det var en förkortning för. Men då hade vi varit tvungna att googla det, och det kändes alldeles för jobbigt. Men det står nog för nått väldigt intelligent har vi på känn.

Vi tänkte passa på att berätta att i helgen kommer du att träffa en lång främling som kommer förändra ditt liv. Och ditt lyckonummer är 5, 8, 21. Och tyvärr kommer din mamma lämna din pappa för en bankir.

Puss
Le Kid

Här är en spellista med Le Kids favoritlåtar just nu. God lyssning!

Lördagen den 29:e oktober startade säsong två av succéprogrammet ’Så Mycket Bättre’ på TV4. Årets artister är lika folkkära som begåvade. De deltagande är inga mindre än Laleh, Tomas Ledin, Timbuktu, Eva Dahlgren, E-Type, Mikael Wiehe och Lena Philipsson. Med WiMP kan du lyssna på kvällens låtar direkt efter varje program. Du hittar all musik från programmet på våra specialsidor för ’Så Mycket Bättre’ och alla medverkande artister. Under säsongen fyller vi på sidorna med aktuella album, singlar, exklusiva spellistor och krönikor på WiMP-bloggen.

Varsågoda, här är låtarna från Tomas Ledins dag:

Deras musik har beskrivits som “catchy as hell”. Och absolut, The Kooks producerar indiepop med ett otvivelaktigt öra för melodier. Nu släpper bandet sitt tredje album, ’Junk of the heart’ – och tar vägarna förbi Köpenhamn för att spela sina nya låtar. Du kan vinna två biljetter till spelningen den 4 november på Vega (i Köpenhamn). Det enda vi på WiMP vill ha i utbyte är en motivering till varför biljetterna borde bli dina.

Till dig som inte kan the Kooks utan och innan kommer här en snabb introduktion:

Indiebandet the Kooks från Brighton, Storbrittanien, slog igenom år 2006 med skivan ’Inside In/Inside out’. Debutalbumet sålde i över en miljon exemplar och belägrade topplaceringar på englandslistorna större delen av året. Uppföljaralbumet ’Konk’ från 2008 knep förstaplatsen på UK album chart. Bland bandets musikaliska referenser hörs The Libertines, The Police  och 60-talets britpop. The Rolling Stones, the Beatles och Bob Dylan nämner bandet själva som inspirationskällor. The Kooks sound har beskrivits med orden ”hjärtskärade sockersöt pojkbandindie” med stänk av både rock, pop och reggae. Lyssna själv in singlarna ’She moves in her own way’ (från debuten ‘Inside in/Inside out’), ’Always where I need to be’ (från uppföljaren ‘Konk’) och ‘Junk of the heart’ och ‘Is it me’ (från nya plattan ‘Junk of the heart’).

Visst vill du lägga vantarna på de två biljetterna till the Kooks spelning? Det enda du behöver göra är att skriva din motivering till varför du ska vinna i kommentarsfältet. Piece of cake, alltså. Du har till måndag på dig – då dras vinnaren.

TÄVLINGEN ÄR AVSLUTAD! Vi säger grattis till Amanda som kammade hem biljetterna med sin härliga motivering:
”när jag hör shine on vill jag bara åka bil, veva ner rutan och skrika ut texten allt vad jag har, känna glädjen genom hela kroppen. jag älskar the kooks. de kan få mig att må så otroligt bra. deras texter har en förmåga att ta sig ända in. till de ställen i hjärtat där man bara håller det käraste. jag kan relatera till så mycket i deras musik. den får mig att se vad som betyder något i livet. dessa biljetter skulle betyda så otroligt mycket för mig.”