Som över en natt blev hon en världsstjärna och fick turnera världen runt. Men Elly Jackson, mer känd som La Roux, gick till slut in i väggen och fick börja om. Efter en separation från sin producent och utdragna röstproblem är hon nu tillbaka med albumet ”Trouble In Paradise”.

Det är många av oss som dansat sig svettiga till hitsinglarna ”In For The Kill” och ”Bulletproof” – 2009 var nämligen dessa några av de mest spelade danslåtarna över hela världen. Den brittiska gruppen La Roux, då bestående av den karismatiska sångerskan Elly Jackson och producenten Ben Langmaid, fick en raketstart som ledde fram till omfattande världsturnéer och samarbeten med artister som Florence + The Machine och Major Lazer. Men turnerandet började snart slita på Elly, som till slut klappade ihop.

– Det var en period under 2010 då mitt turnéschema var väldigt intensivt. Vi turnerade tre veckor i Europa, sedan vidare till Los Angeles för promotion och sedan till Australien för mer spelningar. Redan innan det här var jag helt utmattad, och den perioden kom att krossa mig totalt, berättar Elly.

Samtidigt blev spänningarna mellan henne och Ben Langmaid större, vilket till slut ledde fram till att deras samarbete avbröts. Dessutom började Elly få allt mer problem med sin röst. Till slut fungerade den inte alls, och hon fick avsluta turnerandet och söka hjälp. Efter två år av terapi och röstträning, började sångerskan så sakta få tillbaka sin sångförmåga igen.

– Först trodde jag att det var något fysiskt fel på mig, men insåg snart att anledningen till att jag fick problem med min röst berodde på den omfattande stressen och pressen från omvärlden.

Hur såg detta ut? 

– Det fanns en enorm press på mig från skivbolaget, och från många andra i branschen. Rent generellt så tror jag att många inom musikbranschen lever i en fantasivärld, där de inte förstår att artister också är mänskliga.

Hur menar du?

– Inställningen från början var att jag var tvungen att göra alla saker – spelningar, intervjuer, promotion. Hände det att man var sjuk eller mådde dåligt så bemöttes man med hårda ord om att man aldrig skulle bli någonting och att man förstörde sin egen karriär. Det finns väldigt många elaka människor i den här industrin. När jag ser tillbaka på den perioden kan jag till exempel se att många av de saker som skivbolaget tyckte var viktiga för mig att göra, inte alls var viktiga. Det känns hemskt att jag tvingades göra saker trots att jag inte mådde bra!

Det är inte ofta man hör artister prata om sina röstproblem, men du har varit väldigt öppen med detta. Varför? 

– Det har varit en terapeutisk grej för mig att prata om det. Det har hjälpt mig att ta mig vidare. Dessutom tycker jag att det är viktigt för människor att se att artister inte är perfekta och fläckfria, vilket många verkar tro och förvänta sig. Jag är ingen supermänniska! Alla artister jobbar extremt hårt och turnerar mycket, och blir man för trött är det oftast rösten som ryker först. Om jag är öppen och pratar om det här kanske det kan hjälpa andra att inse att det är okej att må dåligt.

Men till slut fick du tillbaka din röst, och är nu aktuell med ett nytt album. Känns det som att din relation till musiken har förändrats, med allt som har hänt under vägen?

– Ja, definitivt. Nu känns det som att jag har en stabil grund att stå på, varifrån jag kan göra den musik jag vill, och göra det för resten av mitt liv. Så var det absolut inte första gången. På många sätt känns den här plattan egentligen mer som min debut än ”La Roux” (2009). Det här albumet har ”ben att stå på” – det känns mer stabilt.

Du har varit borta från rampljuset i nästan fem år. Känns det konstigt att få uppmärksamheten riktad mot sig igen?

– Absolut, det känns lite ovant. Men jag är väldigt glad för responsen och stödet jag fått. Trots att vi inte släppte någon stor singel den här gången känns det ändå som att folk har tagit till sig musiken. Dessutom verkar det som att de gamla La Roux-fansen gillar skivan, vilket jag är väldigt glad för. Vi hade ett gig i onsdags där alla i publiken redan kunde texterna till låtarna – det var fantastiskt!

Hur är det med dina gamla hits – kommer du fortfarande spela ”In For The Kill” och ”Bulletproof” eller har du stängt den dörren?

– Det där är en svår fråga. En del av mig vill absolut stänga den dörren och gå vidare – de gamla låtarna väcker en viss känsla hos mig, som även om jag älskar att sjunga dem, är svår att få ihop med mitt nya jag och de nya låtarna. Men samtidigt vet jag att 90 % av mina fans blir superglada om jag spelar dem. Det är viktigt för mig att inte göra mina fans besvikna, samtidigt som jag försöker gå vidare här. Det är svårt helt enkelt, vi får se vad som händer.

Nu väntar turnéer och promotion-rundor – är du orolig för att det kommer bli för mycket press på dig igen? 

– Nej det är jag nog inte. Den här gången finns en ny rutin, och turnéschemat är mycket lugnare. Men framförallt har jag bestämt mig för att min lycka är viktigast. Om jag inte är lycklig så är ingenting annat värt någonting heller. Börjar jag må dåligt igen, så är det bara att hoppa av.

Under lördagseftermiddagen drabbades Bråvalla Festival av ett massivt regn- och åskoväder där flera personer också skadades. Några som fick uppleva ovädret på nära håll var Mikkel Christiansen, 22 och Simen Auke, 21 från dj-duon Broiler.

– Vi gick över området när en blixt slog ner precis bredvid oss, det var mycket obehagligt, säger Mikkel Christiansen.

Broiler gjorde senare under eftermiddagen en efterlängtad Sverigespelning på festivalen, och sa innan de gick på scenen att de hoppades att händelserna inte skulle skrämma bort publiken allt för mycket.

– Det är klart man påverkas mycket när något sådant här händer, man blir lite nere. Men vi hoppas ändå att vi kan sprida god stämning och att vädret blir bättre under den resterande delen av festivalen.

Duon, som bildades 2011 i Dremmen i Norge började som en humorgrupp men har sedan dess utvecklats till att satsa allt mer seriöst på musiken. De har redan släppt flera singlar som placerat sig högt på de norska topplistorna, och med de senaste ”Get Drunk” och ”Rays Of Light” har de även börjat få uppmärksamhet internationellt.

– Nu kommer vi satsa mycket på att spela i Sverige faktiskt och bygga upp en kontakt med den svenska publiken. Det finns en stor dansscen här som vi är nyfikna på att utforska mer, säger Simen Auke.

Den norska musikscenen har under de senaste åren fått ett ordentligt uppsving där flera akter nått stora internationella genombrott. Ett av dem är popduon Envy, som också är nära vänner till Mikkel och Simen.

– De har verkligen lyckats. Nicco och Vince visar att det går att göra sin egen grej och de inspirerar samtidigt många i Norge att våga satsa på musik. Man märker att fler och fler vågar sikta högre nu än förut, vilket är väldigt roligt, säger Mikkel Christiansen.

Liveshowerna är en viktig del av Broilers framgångskoncept och inför spelningen på Bråvalla har de laddat upp ordentligt och tagit med sig såväl pyroteknik som konfetti.

– Vi lade ned hela vår budget på det, haha. Så vi får hoppas att publiken gillar det, säger Mikkel Christiansen.

Samtidigt menar duon att de fortfarande blir nervösa inför sina spelningar, helst när det kommer till att spela på större festivaler.

– Ja, just nu är det rätt pirrigt. Men när vi väl går ut på scen blir det fullt ös! Då kör vi bara.

I samma musikaliska fack som Pitbull, David Guetta och Avicii hittar vi den holländska DJ:n Nick van de Wall, även känd som Afrojack. Han har tidigare utmärkt sig som en framstående remixare, men klättrar med nya albumet ”Forget The World” högre upp mot stjärnorna.

– Jag är verkligen nöjd med plattan. Jag tycker om att det blivit så pass ärligt. Musik är ett sätt för mig att uttrycka mina känslor, och jag tror verkligen att lyssnaren kan höra det.

Vi fick möjligheten att prata lite med Afrojack, som trots att han byggt en karriär på att fylla dansgolven, lägger ner mer känslor i musiken än vad man kanske kan tro.

– Jag har låtar som inte är gjorda för dansgolven. Ta till exempel ”Mexico” (feat. Shirazi) som har en tillbakalutad och nästan filmisk känsla. Den visar på en helt annan sida av mig, där jag försöker visa upp en lite djupare sida.

Afrojack har varit verksam i många år, men fick ett genombrott utanför DJ-miljön då han samarbetade med Major Lazer (”Pon De Floor”) och David Guetta (”Louder Than Words” med flera). Själv menar han dock att det stora genomslaget kom när han samarbetade med Pitbull och Ne-Yo på ”Give Me Everything”.

– Den låten blev ett monster, vilket vi inte alls hade förväntat oss. Och jag trodde verkligen inte att min karriär skulle få en så kraftig boost av det. Tidigare i min karriär kunde jag bara drömma om att få samarbeta med så framgångsrika artister.

Nick menar att det idag finns en för stor barriär mellan de som jobbar med ”kreddig musik” och dansmusik.

– Jag tycker att det är superviktigt att samarbeta över genregränserna – vi har så mycket att lära oss av varandra. Vad kan vara bättre än att förbättra sina egna musikaliska färdigheter? Jag växte upp med dansmusik, och speciellt holländsk house. Men jag lyssnar ändå på en mängd andra artister, med allt ifrån Katy Perry och Miley Cyrus till Nirvana och Red Hot Chili Peppers. Jag älskar musik, och det inspirerar mig!

På det nya albumet hittar vi ett samarbete som understryker det Nick pratar om. På låten ”Catch Tomorrow” dyker nämligen popstjärnan Sting upp.

– Det var en vän till mig, Martin Kierszenbaum, som föreslog ett samarbete. Jag trodde först att han skämtade, men plötsligt hade vi avtalat att mötas i en studio i New York. Han är en riktigt sjyst snubbe, och det var en stor ära att få jobba tillsammans med honom.

Vi bad även Nick att rekommendera tre av sina egna låtar:

Detta här är en väldigt viktig låt för mig, och det är också öppningslåten på mitt nya album Forget The World. Stephen Wrabel är en fantastisk sångare och en grym person att jobba tillsammans med. Jag är säker på att ni kommer få höra mycket mer om honom i framtiden.

Det här blev en sjukt stor hit, och gav min karriär en riktig boost. Det var också riktigt kul att jobba med Pitbull och Ne-Yo.

Den här låten kom till för över fyra år sedan, men publiken blir fortfarande helt vild när jag spelar den live!