Arkiv för tagg hifimusicstreaming

- Sida 1 av 1

Jazzapparat: Gustav Lundgren & Celia Mur – Cruce De Caminos

av Nora Lindkvist
gustavlundgren1200

Jazzapparat är ett projekt där tolv jazzskivbolag gått samman för att lyfta fram den svenska jazzen. Vi på WiMP älskar jazz, varför vi under det kommande året kommer att presentera alla releaser från Jazzapparat. Detta i form av intervjuer, spellistor och annat trevligt extramaterial! Den här veckan riktar vi strålkastarljuset mot Gustav Lundgren och Celia Mur som tillsammans skrivit musiken till albumet ”Cruce De Caminos”. Vi tog kontakt med Gustav Lundgren för att få reda på lite mer om albumet, samt frågade vad han själv lyssnade på.

Hej Gustav! Du har precis släppt albumet ”Cruce de caminos” tillsammans med Celia Mur. Berätta lite om plattan!
– Skivan är resultatet av ett samarbete som började 2012 då jag bodde i Madrid, vilket även Celia gjorde. Vi började spela tillsammans och ganska direkt ville Celia börja skriva texter till min musik. Jag hade aldrig tidigare jobbat med en spansk textförfattare så detta var jättespännande. Under två år arbetade vi på plattan, dels i Valencia där Celia nu är bosatt men också i Stockholm och Madrid. Sedan spelade vi till slut in skivan i år i Stockholm. Jag vågar nog säga att det är en mix av spansk, svensk, brasiliansk och amerikansk jazz.

Hur skiljer sig den här skivan från tidigare saker du har gjort?

– Det här är ett duo-album, där jag spelar akustisk gitarr, 7-strängad gitarr, cavaquinho, bas och el-gitarr, medan Celia sjunger. Jag har tänkt väldigt avskalat och naket när jag producerat den här skivan. På tidigare album har jag använt betydligt fler instrument samt att fler musiker varit inblandade. Det är även den första skivan med spanska texter. Tidigare har jag jobbat med textförfattare och sångare som sjunger på portugisiska, engelska, svenska och franska.

Om du fick sätta ihop en supergrupp av musiker, levande eller döda – vilka skulle du då välja?

– Oj, den var svår… Min högsta önskan har alltid varit att se John Coltrane live, så kanske någonting med honom? Frank Sinatra och Django Reinhardt är andra favoriter.

Hur mår den svenska jazzscenen idag?

– Mycket bra! Den största skillnaden mellan Sverige och Spanien där jag tidigare bodde är kulturpolitiken. I Sverige finns det gratis utbildning för att bli jazzmusiker och bidrag att söka. I Spanien får man kämpa mer. Dock finns det en betydligt större publik i Spanien och i övriga Europa, med flera unga människor som lyssnar på jazz. Sverige är ett litet land och vi har inte samma tradition med att gå ut på barer och restauranger för att se en konsert. Däremot finns det en massa bra musiker i Sverige, vilket kanske beror på de goda utbildningsmöjligheterna?

Hur ser du på ljudkvalitet – är det viktigt?

– Förra året köpte jag en nya stereo på Hi-Fi klubben, och först då insåg jag på riktigt skillnaden mellan MP3 och FLAC. I samma stund började jag också använda WiMP HiFi samt köpte en ny vinylspelare från REGA. För mig är ljudkvalitet någonting väldigt viktigt! Jag kommer att släppa min första vinylskiva nu i januari med Gustav Lundgren Trio.

Hur skulle du beskriva din spellista med tre ord?

– ”Jazz on Guitar”.

Foto: Hampus Lundgren

Läs också: Jazzapparat: Hans Olding & Jaska Lukkarinen – ”Far From Rio”.

Pink Floyd´s Final Cut: Historien bakom ”The Endless River”

av Wimp-redaktionen
river_1200-2

“Det är en någorlunda elegant avfärd.”

Så säger Nick Mason, trummis i Pink Floyd om The Endless River – bandets nya album som består av deras sista studiotagningar.

The Endless River började ”flyta” redan under arbetet med The Division Bell under 1993-94, då bandets kärna bestod av gitarristen/vokalisten David Gilmour, keyboardisten Richard Wright samt Mason (bandets grundare – basisten och vokalisten Roger Waters lämnade bandet 1983). Under den andra halvan av 2013 träffades Gilmour och Mason för att spela in kompletterande material till albumet – en mestadels instrumental samling som lyser lika starkt som bandets tidigare förstklassiga verk. Albumet är också ett passande minnesmärke för Wright som gick bort under 2008.

Vi besökte Andy Jackson – medproducent för The Endless River, i kontrollrummet på Astoria (bandets husbåt till studio som ligger förtöjd vid Thames nära Hampton, Middlesex i England), och Nick Mason på Sony Club i New York, för att få deras perspektiv på de slutgiltiga delarna av Pink Floyds fantastiska inspelningshistoria.

I vilket ögonblick, efter arbetet med The Big Spliff (ett ambient album som aldrig släpptes, bestående av delar från The Division Bell) – insåg ni att ni faktiskt kunde göra ett nytt album av materialet?

Andy Jackson: Det hela började med att Rick gick bort, varpå David vände sig till Phil Manz [Manzanera, en av de andra producenterna för albumet] och sa ”Gå och se efter vad vi har”. Det var ganska intressant. Och sen förmedlades det till Youth, som gjorde sitt. Han polerade vissa grejer och lade till några konstiga saker – vilket är det han alltid gör. Sedan träffades vi alla och lyssnade på det och sa, ”yeah, det låter som vi har ett album här”. Det var i början av november förra året. Då hade vi utvecklat det ett steg till efter att Youth lekt runt med materialet. ”Har vi en platta? Ja, det har vi” Ja, kanske inte riktigt än, men det fanns därinne någonstans. Sedan slipade vi på detaljerna: ”Det där låter bra, ta bort det där, den här delen var bättre förut”…

Så när ni började mixa på allvar där i november – pratade du och David då någonsin om hur ni ville att karaktären på soundet skulle vara?

Andy Jackson: Inte direkt. När jag hade fått ihop det kom han in och såg det genom mina ögon. Han litar på oss, på samma sätt som han litar på James (Guthrie, bandets andra husproducent). Han förlitar sig på att vi kommer göra det som är rätt. Det som var intressant med det här albumet var att vi hade väldigt stora och omfattande Pro Tools-projekt. Och eftersom vi jobbade med musik som låg en generation tillbaka Pro Tools-mässigt, hade vi hela tiden problem att hitta utrymme i projektet för nya sångspår. Det var riktigt svårt.

Nick – enligt Andy´s producent-anteckningar satte du dig ner för exakt ett år sedan, den 11e november 2013, och började spela in trummor för albumet. Hur kändes det?

Nick Mason: Det var grymt. Jag gillade verkligen att spela in den här plattan. Det gav mig möjligheten att återupptäcka låtar jag spelade på för 20 år sedan, granska hur jag gjorde då, samt bestämma i fall jag gillade det eller ville ändra någon aspekt av det – kanske spela ett annorlunda fill eller så. Det var fantastiskt.

Lite som att hitta ”förlorade pärlor”, som du sa till mig tidigare. Vad tycker du om soundet i Astoria´s inspelningsrum?

Nick Mason: För det första är det väldigt speciellt, eftersom att det är så litet.

Det är sant. När jag befann mig i rummet verkade det inte alls så stort som på bilden från LP:n till albumet där du, David och Rick spelar tillsammans.

Nick Mason: Jag vet! Det är pyttelitet. Man är fel ute om man tror att det skulle vara ett bra ställe att spela på. Men det är känslan av båten som är det viktiga – till exempel simmar svanar förbi utanför. Det är en så cool plats att jobba på.

Finns det är särskilt sound eller en känsla där som är svår att hitta någon annanstans? Detta med tanke på att ni tre – och på senaste, bara ni två – har jobbat så nära varandra?

Nick Mason: Det är inte soundet, utan mer vägen till att hitta musiken. Där är man väldigt uppmärksam på på vad de andra gör. Vi har alltid ögonkontakt, vilket är väldigt annorlunda från exempelvis Abbey Road, där det finns ett trumbås. Och det är viktigt att vara så nära varandra i och med att vi blir äldre och därför också allt mer närsynta, haha.

Har ni något favoritögonblick på The Endless River?

Andy Jackson: Det finns ett ögonblick på albumet där man hör en stor orgel [”Autumn ´68”] – det är kyrkorgeln från Royal Albert Hall. Vi var på Albert Hall under David´s turné [29-31 maj, 2006], vilket var första gången bandet var tillbaka efter att ha förbjudits tillträde. De spelade på Albert Hall 1968 och blev bannade från lokalen efter att ha släppt loss kanoner och spikat fast saker i golvet! Men när de var här samma år så spelade Rick orgel. Det fanns en Revox och några mickar så det lyckades bli inspelat. Damon [|ddons, ljudtekniker] som också är vår bibliotikarie, och spelar in allt möjligt som går igenom, sa ”Oooh, jag ska säga er vad jag har! Det här är grymt!”. Och det är ett snyggt ljud.

Nick Mason: Det var något speciellt, jag visste inte ens att det existerade. Jag antar att det är en av pärlorna, precis som ”Wish You Were Here” med Stéphane Grappelli [en version av den legendariska låten där den klassiskt skolade violinisten Grappelli spelar solo]. Jag trodde att vi hade tappat bort den – att vi hade för lite utrymme och hade råkat spela över den. Jag blev riktigt glad när vi hittade den. Och den stora fördelen med den digitala tekniken är att allt går att spara.

David Gilmour & Nick Mason (Foto: Harry Borden)
David Gilmour & Nick Mason (Foto: Harry Borden)

Kommunikation är ett viktigt tema för det här albumet – vilket exempelvis märks i den inledande låten ”Things Left Unsaid” med pratet man hör i bakgrunden, men även i den avslutande ”Louder Than Words” som kan ses som ett definitivt statement för hur interaktion mellan människor kan se ut idag.

Nick Mason: Det är något vi själva ser som ett misslyckande inom bandet.

Varför tror du att det var så svårt?

Nick Mason: Jag vet inte riktigt. Jag vet inte om det hade med våra egon att göra, eller om det handlade om oviljan att rubba balansen i gruppen. Jag skulle behöva hjälp från någon expert för att kunna förklara det. Det berodde nog delvis på att vi hade sysslat med samma sak under hela våra yrkesverksamma liv – vi jobbade tillsammans i en miljö som hela tiden förändrades när det kom till framgång eller olika personers insatser. Sättet vi jobbade och umgicks på 1967 såg helt annorlunda ut än vad det till exempel gjorde 1978-79 när Roger satte ihop The Wall. Man förändras nästan lika snabbt som man växer upp. Allting förändras och blir till något annat.

Ni fick i alla fall ett stort ögonblick tillsammans när du, Rick, David och Roger en sista gång återförenades som Pink Floyd under Live 8 2005.

Nick Mason: Om det tänker jag bara ”good for us”. En stor mängd människor tyckte om det. Och kanske ännu viktigare – vi bevisade för våra barn att vi faktiskt kunde växa upp.

Jag är glad att jag var där, det är ett som är säkert. En annan sak jag alltid har gillat är att ni är bra på att redigera ner innehållet. Alla era album – till och med The Wall – är koncisa, och när man trycker igång ett av dem känner man ett behov av att lyssna på det från början till slut. Tycker du att ni var framgångsrika när det kom till att presentera era album för publiken?

Nick Mason: Den största kritikern gällande i princip alla artisters arbete, är artisten själv. Det är väldigt få som kan gissa sig till vad publiken vill ha, så det enda man kan göra är att skapa det man själv gillar. Det är därför jag menar att ödet också spelar en viss roll. Hur bra man än är, finns det inga garantier för att ett album kommer att gå bra.

Soundet på The Endless River känns tidlöst, men samtidigt inte daterat. Det är som en kombination av det typiska Pink Floyd, med vissa signifikativa inslag, tillsammans med nyare element.

Andy Jackson: Vad bra, det är intressant att höra. Jag tror att det är något som vi blev väldigt medvetna om. När vi spelade in A Momentary Lapse of Reason (1987) fanns det produktionsmässiga beslut som främst kom från Bob Ezrin: ”Vi borde göra ett album som känns väldigt nu”. Nu låter det självklart istället väldigt ”då”. När vi återigen plockade fram The Division Bell och River sade vi: ”Låt oss inte göra ´det där´. Låt oss göra det ´classic´”. Vi fick det att låta tidlöst istället för att låta som det kom ”från en tid”.

Kommer det någonsin att göras ett nytt Pink Floyd-album?

Andy Jackson:  Nej, det tror jag inte. Tyvärr. Jag har verkligen uppskattat processen med det här albumet. Det var så otroligt annorlunda än när man jobbar med andra plattor. Detta eftersom jag fick använda mig av redan existerande byggklossar – det tog bort en stor del av processen men bidrog samtidigt till att det var så roligt. Med Floyd har det alltid varit så att man går in i studion med ett blankt papper. Man spenderar ett år i studion, varav 9 månader går åt till att skriva. Resten av tiden fungerar mer som en vanlig studioinspelning. Med de flesta andra band är man inte lika delaktig. Det finns vissa som har jobbat likadant – Genesis och Queen har också haft ”sin kille”. Men så ser vårt liv ut.

David har sagt att The Endless River är bandets sista ”statement”, Roger har inte varit med i bandet på över tre decennier, och Rick finns inte längre med oss. Med det i bakhuvudet, Nick, skulle du fortfarande vilja spela live med Pink Floyd om det gick?

Nick Mason: Ja, det skulle jag. Jag har alltid sagt det, och ville egentligen heller aldrig sluta. Jag älskar att spela live – gå ut på scen och bara göra det, helst tillsammans med de här killarna. Men om de inte vill göra det, och inte David heller, så är det som det är. Man kan inte få sådana här saker att hända, och det finns ingen poäng med att göra det om det inte finns någon entusiasm. Det måste komma från en känsla av entusiasm.

Skulle du kunna spela in ett annat album på egen hand?

Nick Mason: Nej, för jag gillar inte att jobba på egen hand. Trummisar är lite som flockdjur – de behöver andra människor att jobba med. Får jag möjligheten ställer jag gärna upp och spelar med nästan vemsomhelst.

Alla som växer upp idag går nästan alltid igenom en Pink Floyd-fas. Varför tror du att det är så?

Nick Mason: För människor som tycker om musik så tror jag att vi representerar någonting – någonting som är lite knäppt. Du vet, vi har alltid stått utanför det som är mainstream. Andra band gör promotion för sig själva och är i första hand ”showmen”. Och Mick Jagger är väl den ultimata rockstjärnan där. På något sätt hittade vi ett sätt att jobba oss runt allt det där – även om jag inte tror att det var ett medvetet beslut. Vi behövde göra något annorlunda.

Om man tänker på myten kring Pink Floyd och det faktum att bandet funnits i nästan 50 år – hur ser du då på det här albumet?

Nick Mason: The Endless River är en någorlunda elegant och mjuk avfärd. Jag brukar försöka undvika att placera oss i en historisk kontext och recensera oss själva. Det här slitna uttrycket gäller fortfarande: ”Ju mer jag berättar för människor om hur smart jag, desto dummare känner jag mig”, haha. Jag föredrar när andra ger oss applåder och berättar hur bra vi är.

 

Mike Mettler

***

Mike Mettler, a.k.a. The SoundBard är skribent för Digital Trends, chief content officer på Hi Res Audio Central, och musikredaktör på Sound & Vision där han också var chefredaktör under 7 års tid. Mettlers texter har synts i Guitar Player, Palm Springs Life, Car Stereo Review och UniVibes. På sin fritid drömmer han om att äga en Mustang från 1967.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB