Veckans klassiska album i WiMP är Simone Dinnersteins nya platta Broadway-Lafayette. Here you go…and enjoy!
Simone Dinnerstein är en innovativ och sökande konstnär som alltid försöker hitta den musikaliska kärnan i de verk hon närmar sig. Precis som på det här nya albumet där hon valt att spela fransk/amerikanska klassiker från Ravel, Glasser och Gershwin.
Den New York-baserade pianisten har fått internationell uppmärksamhet efter succén med hennes inspelning av Bachs Goldberg Variations från 2000. Sedan dess har flera av Dinnersteins album placerat sig på topplistor världen över.
Musiken på albumet firar den uttalade transatlantiska förbindelsen mellan Frankrike och USA, här genom musiken från George Gershwin (Rhapsody In Blue), Maurice Ravel (Piano Concerto in G-Major) och Philip Lasser (The Circle and the Child: Concerto for Piano and Orchestra, skriven för Dinnerstein). Albumet spelades in tillsammans med dirigenten Kristjan Järvi och MDR Leipzig Radio Symphony Orchestra. Som producent valdes den Grammy-belönade Adam Abeshouse.
Och så här säger Simone Dinnerstein själv om albumet: ”Genom århundraden har Frankrike och USA kommit att influera och stötta varandra, och i musiken har man utforskat förbindelsen mellan dessa två kulturer. George Gershwin är det främsta exemplet på den här kopplingen, se bara på An American in Paris. Hans musik breddar de estetiska gränserna på ett sätt som få kompositörer gjort”.
Gershwin var djupt inspirerad av Ravel, som han också träffade under sin tid i Paris. Enligt källor ska Gershwin då ha sagt följande till Ravel: ”Jag vill bli en kompositör som du!”, varpå Ravel ska ha svarat: ”Varför vill du bli en andra klassens Ravel, när du kan vara en första klassens Gershwin?”.
Och med det här citatet vill jag önska dig god lyssning!
I december 1965 var det biopremiär för Rodgers och Hammersteins ”The Sound of Music”, som också kom att bli en av världens mest älskade musikalfilmer. Och när filmen nu fyller 50 år vill vi passa på att fira den och dess soundtrack lite extra.
Med låtar som ”Do-Re-Mi”, ”Edelweiss” och ”I Have Confidence” har musiken till Sound of Music kommit att bli ett av världens mest älskade soundtracks.
Musikalen uruppfördes på Broadway i New York 1959 – då med den tidens stora musikalstjärnor, Mary Martin och Theodor Bikel i rollerna som Maria och Kapten von Trapp. Historien om den stränga kaptenen och hans sju barn som anställer den unga och föräldralösa nunnan Maria som barnskötare, bygger på Maria von Trapps egna minnen samt den tyska filmen ”Die Trapp Familie” från 1956. I filmversionen av ”Sound of Music”, som regisserades av Robert Wise, fick publiken istället se Julie Andrews och Christopher Plummer i huvudrollerna.
Vad är det då som gör att den här historien och dess musik fortsätter att vara så populär? Jo, på många sätt är det här en historia som det är lätt att känna igen sig i. Maria utvecklas från att vara en ung och oskyldig nunna till att bli en självständig kvinna som också tvingas ta stora och avgörande beslut.
Och sedan har det förstås med Oscar Hammerstein II och Richard Rodgers fantastiska musik att göra. Liksom andra framgångsrika kompositörspar – Ulvaeus och Andersson, Lennon och McCartney för att nämna några – var det framförallt deras känsla för melodier som gjorde dem så framgångsrika. Melodier som vi alla får lust att sjunga med i, och som aldrig tycks tappa sin genomslagskraft. Vid senare tillfällen har många andra artister också valt att framföra musiken från Sound of Music – senast vid årets Oscarsgala då Lady Gaga sjöng ett potpurri av låtarna från musikalen.
Är det klassisk musik? Är det popmusik? Det är en fråga som jag låter flyga iväg…
Veckans klassiska album i WiMP kommer från den unga norska violinisten Vilde Frang, som den här gången valt att tolka Mozarts musik. Med sitt eminenta spel är det här ett unikt album som också låter helt fantastiskt.
Efter framgångarna med sina tidigare album, som mestadels bjudit på en romantisk och senromantisk repertoar, har Vilde Frang nu valt att spela in Mozarts Violinkonserter nr. 1 och 5 samt Sinfonia Concertante.
Vilde Frang har tidigare också turnerat i Asien tillsammans med dirigenten Jonathan Cohen, där hon bland annat spelade just Mozarts Violinkonsert nr. 5. Då samarbetet mellan dem båda blev så pass lyckat, lockades Frang och Cohen att förlänga det, samt att också göra en inspelning.
Och Jonathan Cohens kammarorkester, Arcangelo, kom att bli den naturliga samarbetspartnern för projektet. På Sinfonia Concertante får Frang också sällskap av violinsten Maxim Rysanov.
Vilde Frang föddes i Norge 1986 men har redan etablerat sig som en av de ledande violinisterna i sin generation. Hon är en mycket eftertraktad solist, och är känd för sina fingertoppskänsliga tolkningar och naturliga känsla för stil. Allt sedan Frangs första uppträdande (vid 12 års ålder) med Mariss Jansons och Oslo Filharmonikerna har hennes karriär haft en organisk utveckling som också skett på hennes egna villkor. Hon har redan uppträtt på de stora konsertscenerna, tillsammans med några av världens främsta orkestrar och dirigenter.
Lyssna och njut av Mozart, Frang, Cohen, Rysanov och Arcangelo!
Har du några frågor eller kommentarer är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com.
Det ikoniska skivbolaget Deutsche Grammophon har verkligen gjort ett kap då de signat den ryska superpianisten Grigory Sokolov till sitt artiststall. Det här är en man och musiker som under 20 år vägrat att ge ut sin musik. Men nu har Sokolov tänkt om och släpper härmed sitt ”debutalbum”; en livekonsert från Salzburg Festival 2008. Sokolov ger cirka 60 konserter om året och dessa brukar i regel vara slutsålda. Det går nog också att säga att Sokolov har en mycket trogen fanbase för att vara en klassisk artist.
Repertoaren för den här solokonserten är till stor del hämtad från två kompositörer: Wolfgang Amadeus Mozart och Frédéric Chopin. Men här hör vi också musik från sex andra tonsättare, däribland Scriabin, Rameau and Bach.
I det officiella programmet hittar vi Mozarts pianosonater no. 2 och 12 och Chopins preludier, op.28, inklusive den kända och mycket vackra “Raindrop”. Konserten, som ägde rum under 2008 fick stående ovationer av såväl kritiker och fans, och det är förståeligt när man lyssnar på den här vackra musiken! Lyssna och njut!
Veckans klassiska album i WiMP kommer från en av världens mest kända orkestrar – The New York Philharmonic Orchestra. Den här gången med musiken från en man som i år skulle ha fyllt 150.
Carl Nielsen – Danmarks stora nationalkompositör, skulle ha firat sin 150-årsdag i juni om han hade levt än idag. Detta jubileum kommer vi också att komma tillbaka till flera gånger under 2015. Men vi börjar med att lyssna på det tredje albumet som New York Philharmonic och Alan Gilbert spelat in med Nielsens sex symfonier. Nummer 1-4 har redan getts ut som en del av The Nielsen Project, och här är det alltså Nielsens 5e och 6e symfoni som står i fokus.
I samband med den internationella digitala releasen fick WiMP också möjligheten att prata med maestron Alan Gilbert, som berättade om sitt förhållande till Nielsens musik, hans personliga favoritstycken och om den klassiska musikens utveckling. Ta del av intervjun här nedanför, och lyssna gärna på albumet samtidigt som du läser!
Era inspelningar av Carl Nielsens symfonier tar musiken till en internationell publik. Vad är det med Nielsen som är så fascinerande?
– När vi nu har spelat oss igenom hela rundan så tycker jag att det mest fascinerande är hur Nielsen och hans musik växte under tid. Nielsen låter så klart redan som ”Nielsen” i sin första symfoni, men i symfoni nr. 4 till 6 berättar han mer om livet. Den sjätte symfonin har ”Beethoven-kvalitet”, och där tillåter han verkligen sig själv att tala med enkel och närmast naiv röst. Samtidigt reflekterar den en kunskap som bara kommer med erfarenhet.
Nielsen kan ses som ett stort ”household-name” i sitt hemland Danmark, där hans musik sjungs och älskas av människor från alla generationer. Vad är det som gör hans musik så speciell?
– Det där intresserar mig. Jag tror att kombinationen av den traditionella formen tillsammans med Nielsen unika och medvetna sätt att jobba kan förklara en stor del av det. Strukturen avspeglar de klassiska musikaliska formerna, men hans musik förmedlar också en känsla av att man går genom livet på ett sätt där tillfälligheter styr vad som händer – precis som det också är i det verkliga livet. Mötet mellan det förväntade och det oförväntade är en grundsten och en stor kvalitet när det kommer till Nielsens musik.
Vilket är ditt personliga favoritstycke av Nielsen?
– Det är nästan omöjligt att svara på – jag älskar väldigt många av dem. Men jag håller den sjätte symfonin väldigt högt. Helios-ouvertyren och klarinettkonserten är två andra favoriter.
Tidigare har du sagt att ”Nielsens tid är kommen”. Kan du utveckla det?
– Det finns inga tvivel om att Nielsen borde vara en accepterad medlem i en symfonisk kanon. Hans musik håller hög klass och griper tag i lyssnaren på ett sätt som annars är ovanligt. Han använder ett musikaliskt språk som de flesta förstår och tycker om, men Nielsens personliga och ”finurliga” kvaliteter gör också att han utmärker sig från mängden.
Hur tror du annars att den klassiska musikvärlden kommer att utvecklas under de kommande åren?
– Bra fråga. Jag kan säga så här: det kommer alltid finnas plats för stora orkestrar som spelar ”stor musik”. Utmaningen ligger i att fortsätta vara relevanta och att anpassa sig till resten av världen och deras förhållande till underhållning. Jag tror att de framgångsrika orkestrarna också kommer vara de som accepterar förändringarna, samtidigt som de kommer behålla grundinställningen till vad en symfoniorkesters egentliga syfte är.
Om du bara fick ta med dig tre klassiska stycken till en öde ö – vilka skulle du då välja?
– Det skulle vara Bachs H-mollmässa, Schuberts stråkkvintett i C-dur och Stravinskijs Le Sacre du Printemps – det är i alla fall vad jag skulle välja idag!
Claudio Abbado och Martha Argerich lärde känna varandra genom vännen och pianisten Friedrich Gulda som de båda studerade tillsammans med under den senare delen av 1950-talet. Deras musikaliska samarbete tog vid redan 1967 när Argerich spelade in sitt debutalbum, där hon spelade Prokofievs 3:e och Ravels pianokonsert i G-dur. Sedan dess har de båda musikerna rönt stora framgångar och hyllats av såväl kritiker som publik.
Martha Argerich föddes i Buenos Aires, och redan som femåring började hon ta pianolektioner för Vicenzo Scaramuzza. 1955 flyttade familjen Argerich till Europa vilket blev avgörande för Marthas val att sedan studera i Wien (där hon också mötte Abbado och Gulda).
Argerich ställde tidigt upp i olika pianotävlingar, och vann också många av dessa. Men det var vinsten vid The Chopin Competion i Warsava 1965 som blev avgörande för hennes fortsatta karriär. Sedan dess har hon varit, och är en av världens mest framstående pianister.
Claudio Abbado föddes 1933 i Milano, och växte upp i en mycket musikalisk och konstnärlig familj. Han studerade piano, komposition och dirigering vid The Giuseppe Verdi Conservatory i Milano innan han under 50-talet flyttade till Wien och fortsatte sina dirigent-studier för Hans Swarowsky.
Abbados bidrag till det internationella musiklivet måste ses som enastående. Under många år var han chefsdirigent för Berliner Philharmoniker, samtidigt som han jobbade hårt för unga musiker – Abbado var en av grundarna till Gustav Mahler Jugend Orchester, en orkester bestående av några av de mest talangfulla unga musikerna – handplockade från olika konservatorier. Efter en längre tids sjukdom avled Claudio Abbado under 2014. Men han fortsätter att vara saknad!
På veckans klassiska album hör vi Argerich och Abaddos briljanta samspel i pianokonserter från Chopin, Liszt, Tchaikovsky och Prokofiev. Lyssna och njut!
På veckans klassiska album i WiMP hör du Tchaikovskys sista opera – Iolanta, med den kända sångerskan Anna Netrebko i huvudrollen.
När Tchaikovsky påbörjade arbetet med Iolanta var han nog inte medveten om att det också skulle komma att bli hans sista opera. Mindre än ett år efter premiären – som ägde rum på den berömda Marinskijteatern i St. Petersburg i december 1892, avled nämligen den legendariska kompositören.
Iolanta är baserad på pjäsen ”Kung Renés Dotter” från den danska poeten Henrik Hertz, och librettot skrevs av Tchaikovskys bror – Modest Tchaikovsky. Operan utspelar sig i 1400-talets Frankrike och berättar historien om Kung Rene´s blinda dotter Iolanta som genom dramatiska prövningar återfår såväl sin syn som sin spirituella kraft.
Och även om operan fick ett varmt mottagande vid premiären, var Tchaikovsky själv rätt missnöjd och menade att han hade förlorat förmågan att skriva en bra opera. Några år innan Iolanta hade Tchaivkovsky haft otroliga framgångar med Spader Dam, som kan ses som ett dramatiskt och kompositörsmässigt mästerverk.
Iolanta, som dessvärre inte spelas särskilt ofta på världens operascener längre, innehåller endast en akt och består av nio scener. På veckans album hör vi Anna Netrebko – som också kan ses göra framställningen vid åtta tillfällen på The Met i New York i höst, i titelrollen. Med dess gåtfulla, passionerade och samtidigt stämningsfulla karaktär är det här en roll som passar Netrebko helt perfekt.
Här har Netrebko även fått fint sällskap av bland annat Sergey Skorokhodov, Alexey Markov, Vitalij Kowaljow samt Slovenian Philharmonic Orchestra som leds av dirigenten Emmanuel Villaume.
Nyårskonserten med Wienerfilharmonikerna tillhör en av världens äldsta och mest prestigefyllda konserter. Konserten har getts under 70 år och har genom åren letts av en mängd berömda dirigenter. Vid årets konsert fick vi se en levande legend – Zubin Mehta leda filharmonikerna, och i samband med detta fick vi också en exklusiv pratstund med maestron.
Vad är det som gör Nyårskonserten så speciell?
– Wien har en lång tradition av klassisk musik, och en av de mest imponerande delarna i detta är utan tvekan Wienerfilharmonikerna och musiken från Straussdynastin. Traditionen med att ge en konsert för det nya året har funnits sedan 1950-talet, och konserten följs av upp emot 50 miljoner TV-tittare från 90 olika länder. Musiken, som skrevs av Johan Strauss den äldre och hans söner, åtnjuts av musikälskare världen över.
Zubin Mehta föddes 1936 i Indien och avslutade sin musikaliska utbildning vid Hans Swarowsky-konservatoriet i Wien. Det var också här han debuterade år 1958. Två år senare genomförde Mehta sin första konsert med filharmonikerna. Efter många år som chef för Los Angeles Philharmonic, och senare New York Philharmonic, har han nu olika positioner – bland annat som musikalisk ledare för Israel Philharmonic Orchestra och chefsdirigent för Maggio Musicale-festivalen i Florens. År 2001 blev Mehta också utnämnd till hedersmedlem i Wienerfilharmonikerna, efter ett samarbete som sträcker sig över 40 år. Detta gör honom också till dess mest varaktiga dirigent någonsin.
– Jag tillbringade sju år av mitt liv som student i Wien, och lärde mig då filharmonikernas tolkningar av de stora klassiska mästarna: Haydn, Mozart, Beethoven, Wagner och så vidare. Men jag har också följt orkesterns otroliga engagemang för Straussdynastin, säger Zubin Mehta.
Vad är det som gör att den här musiken fortfarande känns relevant?
– Wienerfilharmonikerna har alltid behandlat tolkningar av Strauss-familjens musik på samma sätt som med exempelvis Haydn och Mozart. Varje framförande av en polka eller en vals kan därför ses som ett bevis på deras kärlek för denna repertoar.
Berätta om årets program!
– Årets program firar 600-årsdagen av universitetet i Wien, samt 200-årsdagen av den tekniska högskolan. Ett par av programmets stycken kommer dedikeras till dessa firanden: ”Elektro-Magnetische-”, ”Mit Dampf-” eller ”Studenten-Polka”.
I programmet hittar vi också musik från en av de mest kända danska kompositörerna – H. C. Lumbye – hur kommer det sig?
– Det är väl känt att H. C. Lumbye studerade i Wien samtidigt som Langer och Strauss-familjen. Då han var mycket influerad av dessa, och då årets program generellt sett tar oss i nordlig riktning (”An der Elbe”), tyckte vi att det kändes helt rätt att ta med Lumbyes bubblande ”Champagne Galop”.
Wienerfilharmonikernas historia går tillbaka till 1842, då Otto Nicolai genomförde en konsert med samtliga medlemmar från den kejserliga operan. Denna händelse betraktas generellt som grundandet av orkestern. Sedan dess har orkestern varit organiserad som en privat förening som arbetar självstyrt såväl konstnärligt och organisatoriskt som ekonomiskt. Sedan starten har de haft viktiga konstnärliga samarbeten med exempelvis Richard Strauss, Gustav Mahler, Arturo Toscanini och Wilhelm Furtwängler. Efter 1945 märks samarbetspartners som Karl Böhm, Leonard Bernstein och Herbert von Karajan. Orkestern är utan tvekan en av de bästa någonsin, och har dessutom lyckats ligga på denna höga nivå under många år.
Vad tror du att orkesterns framgångar beror på?
– Jag tror att Wienerfilharmonikerna har varit framgångsrika när det kommer till att föra över musikaliska traditioner från lärare till elev. På detta sätt har inte bara tolkningar av de stora mästarna bevarats, utan också den tonala skönheten från varje instrument behållits intakt.
Så avslutades min pratstund med en av vår tids stora musikaliska ledare. Lyssna och njut av de sköna tonerna från Wien.
När man som artist sätter ihop ett konsertprogram finns det många saker att ha i åtanke: Passar låtarna ihop? Vilken historia vill man förmedla? Hur pass varierat ska programmet vara? och så vidare. När man ser Patricia Petibon framträda, vilket jag hade turen att göra häromdagen, ser man en artist där alla dessa faktorer stämmer överens.
Petibon är en intensiv och mycket begåvad sångerska som verkligen har hittat sitt eget uttryck. Dessutom är hon väldigt rolig. Programmet hon genomförde var precist och genomtänkt så att man som publik bara kunde luta sig tillbaka och njuta av vad som serverades. Även då vissa låtar krävde mer gällande gester, rörelser eller rekvisita, klarade hon detta galant.
Detsamma gäller också för veckans klassiska album i WiMP. Här har Petibon valt att framföra franska chansons från kompositörer som Satie, Poulenc, Fauré, Hahn och Rosenthal. På albumet gästas hon också av en av hennes mest trogna musikaliska samarbetspartners – Susan Manoff. Andra gästinhopp kommer från stjärnviolinisten Nemanja Radulovic och skådespelaren Olivier Py.
Njut av den underbara musiken från en av vår tids mest allsidiga vokalkonstnärer – Patricia Petibon!
Har du några frågor eller kommentarer är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com.
Veckans klassiska album i WiMP kommer från Anne Netrebko och Daniel Barenboim som här hyllar 150-års-jubileumet av Richard Strauss.
Med sina Vier Letzte Lieder gav Richard Strauss något av en utmaning till sopranen Anna Netrebko: ”Visa mig hur du konfronterar död, hågkomst och tröst så ska jag berätta för dig vilket typ av sångare du är” – en musikalisk och existentiell fråga som Netrebko nu fått ställa sig själv.
På albumet får Anna Netrebko också sällskap av några av nutidens mest betydelsefulla dirigenter och musiker – Daniel Barenboim och Staatskapelle Berlin. Här spelar de bland annat Strauss ”Ein Heldenleben”, som för övrigt också blev hans sista musikaliska dikt, även om den komponerades flera år tidigare. Det är också ett stycke där Strauss ofta citerar sig själv i musik, och den betraktas av många som en form av musikalisk självbiografi.
Inspelningen av albumet skedde under en välgörenhetskonsert i Berlin i augusti, med anledning av renoveringen av Berliner Staatsoper. Konserten beskrevs efteråt som en ”musikalisk uppenbarelse”. När vi nu snart når slutet av jubileumsåret kan dessa framföranden av Vier Letzte Lieder och Ein Heldenleben ses som hyllningar till denna själssökande, upptäcktsresande skildrare av humanismen: Richard Strauss!
Njut av några av de vackraste musikaliska stycken som någonsin skrivits!
Har du några kommentarer eller synpunkter är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com.
WiMP är en musikstreamingtjänst med över 25 miljoner låtar. Med lokala redaktioner i varje land ger WiMP dig dagliga tips, rekommendationer och spellistor för alla tillfällen. För dig som uppskattar hög ljudkvalitet finns även WiMP HiFi - musikstreaming i CD-kvalitet. Läs mer om och skaffa WiMP här. Vill du komma i kontakt med oss på redaktionen?Skicka då ett mejl till Nora eller Felizia så hör vi av oss så fort vi kan.
