Hon är en av Sveriges mest hajpade kvinnliga artister just nu, även om det tog ett tag för henne att hitta sin egen plats i musikbranschen. WiMP-redaktionen fick en liten pratstund med Marlene innan hennes hyllade gig på årets Way Out West. 

Om jag har förstått det rätt så skrev du mycket för andra förut. Vilka var det, och var det annorlunda musik från den du gör idag?

– Ja, alltså det var mest sådan här europeisk skit, haha. Alexandra Burke till exempel. Och Sebjak, fast han är inte skit förstås. Men det gjorde jag mest för att jag ville komma igång och skriva, då jag aldrig hade gjort det förut.

Hur kommer det sig att du tog steget ut och blev artist själv?

– För att jag hittade vad jag vill göra och det kändes som rätt tid. Jag väntade på det ögonblicket. Först krigade jag runt själv, åkte till London bara för att man ”skulle det” och så. Men det blev aldrig bra, och jag hittade inte min grej. Sedan träffade jag Josefina (också känd som artisten Ji Nilsson, red. anm) som jag började jobba med. Vi delade samma referenser och det funkade verkligen hur bra som helst. Då började jag känna ett större lugn – det kändes rätt.

Men ni har aldrig funderat på att skapa en duo?

– Nej inte direkt. Vi är nog båda soloartister, även om vi älskar att jobba tillsammans.

Jag tycker att du har en cool stil, och det känns som att kläder är viktigt för dig. Har det alltid varit så?

– Jag har alltid varit intresserad av kläder, även om det säkert varit många misslyckade försök under åren, haha. Då körde man bara men i efterhand fattar man att det inte var en själv liksom.

Finns det något du aldrig skulle ta på dig?

– Typ en söt, prickig 50-tals-klänning. Dock hade jag ju det för 7 år sedan!

Har du någon du ser upp till inom musiken?

– I så fall är det nog FKA Twigs. Hon är ju ett paket av coolness typ. Hon har verkligen ett uttryck som fastnar.

Nu går det bra för dig med musiken. Men skulle du kunna tänka dig att byta bana?

– Det enda jag har lovat mig själv är att testa det här. Men sedan vet man inte om man kommer gå in i väggen någonstans på vägen. Skulle jag börja bli olycklig av musiken så lägger jag ner. Livet är för kort liksom. Men musiken kommer nog alltid hänga med.

Har du någon otippad hobby?

– Oj, jag vet inte. Vad är en hobby numera liksom? Jag gillar att sy och fika, men annars är ju musik min hobby. Förut ville jag bli kostymör men det blev inget.

Hur gör man för att våga förvandla sin hobby till ett jobb? 

– Jag har alltid valt den osäkra vägen, även om det inte alltid varit ”det smartaste valet”. När jag inte haft pengar så har jag hellre åkt till Italien och plockat oliver, för då har man ändå haft det mer nice än om man bara går omkring  hemma. Jag kommer nog mycket från det tänket, att jag hellre satsar på något som verkar kul även om man inte vet ifall det kommer leda nånstans. Det är samma sak med musiken, vi får se hur det går.

Han har släppt hyllade album, spelat med några av världens främsta orkestrar och prisats för sitt nyskapande sätt att jobba. I kväll blir Daniel Hope – en av vår tids främsta violinister, den första klassiska artisten att spela på festivalen Way Out West i Göteborg. 

Programpunkten med Daniel Hope och Göteborgs Symfoniker sticker minst sagt ut bland andra band som Outkast, The National, Motörhead och Röyksopp & Robyn. Det här är första året som Way Out West –  en av Sveriges största musikfestivaler, valt att boka en klassisk akt. Och för den kända violinisten Daniel Hope blir det här också första gången han själv besöker en modern musikfestival.

– Jag har varit på enstaka konserter så klart, men aldrig på en riktig festival där det både finns rock, pop, hiphop och elektronisk musik. För mig är det häftigt att få vara en del av en så mångsidig festival.

Daniel Hope som i kväll kommer framföra Max Richters hyllade ”Recomposed” – en tolkning av Vivaldis fyra årstider, tillsammans med Göteborgs Symfoniker menar också att det är värdefullt att få spela för en publik som kanske inte vanligtvis lyssnar på klassisk musik.

– Det är alltid kul att möta nya människor som kanske inte har något tidigare förhållande till den här musiken. Många kanske har fördomar om klassisk musik och konstmusik och förhoppningen är ju att dessa går från konserten och tänker ”wow, det här är ju faktiskt riktigt bra”.  Alla är välkomna till mina konserter!

Han har precis flugit in till Göteborg från Mallorca, där han både semestrat och gjort en spelning. Efter festivalen väntar en höst av fortsatt turnerande, något som är vardag för brittiska Daniel Hope sedan han påbörjade sin professionella karriär som 15-åring. Sedan dess har han både haft en framgångsrik solokarriär, drivit flera projekt för utvecklandet av konsertformen, skrivit böcker och producerat film. Hemligheten bakom framgångarna och orken att driva igenom alla projekt menar han kommer från två saker: hård disciplin och stödet från familjen.

– Att vara en violinist på den här nivån kräver hårt jobb. Det handlar om att öva varje dag, hela livet. Tack vare allt stöd från min familj har jag fixat det. Nu när jag dessutom kan välja mina egna projekt känns det knappt som jobb längre – det är bara kul.

För två år sedan blev Daniel Hope kontaktad av vännen Max Richter, känd som en framgångsrik kompositör inom postklassisk musik och filmmusik. Han ville göra en re-komposition av Vivaldis fyra årstider, till Hopes stora förvåning.

– Jag frågade Max varför han ville göra om ett av världens mest fulländande verk, och han svarade ”Vivaldi är det bästa du kan lyssna på, men jag hör det överallt – i hissar, väntrum, garage och på flygplatser. Jag vill göra om det så att jag kan bli kär i det igen”. Jag tyckte att det var en mycket intressant tanke och hakade på, berättar Daniel.

Sedan albumet släpptes i april har det hyllats unisont av såväl kritiker som fans. Den brittiska tidningen The Independent skrev bland annat: ”It’s a beautiful recomposition, with undulating string beds carrying Daniel Hope’s lyrical lone violin lines”. På WiMP utsågs albumet tidigare i våras också till Veckans klassiska album. För Daniel Hope var projektet en utmaning, då han under många år spelat de klassiska versionerna av Vivaldi. Men efter att ha levt med projektet under en lång tid säger han sig nu ha fått en egen relation till de nya re-kompositionerna.

– Jag gillar framförallt ”Summer 3” som har dramatiken och energi från originalet, men som samtidigt fått en ny ”funkighet”. Det är en klockren kombination av det klassiska och det moderna. Sedan tycker jag också väldigt mycket om ”Winter 1” där inledningen liknar originalet men där man sedan leds in i en slags latino-dans-känsla. Den är häftig!

I början av september släpper Daniel Hope också ett nytt album, med en helt annan inriktning. ”Escape to Paradise” innehåller musik från europeiska kompositörer som levde i exil i Hollywood under 30- och 40-talet. Gästar på albumet gör bland annat Max Raabi men också den kända popstjärnan Sting. Exil och flykt är teman som ligger väldigt nära Daniel Hope personligen då hans föräldrar och farföräldrar själva fick fly och spendera tid i exil, under andra världskriget och apartheid. Daniel själv växte upp i Sydafrika, med en irländsk pappa och en tysk mamma och flyttade sedan till England. Idag är han bosatt i Wien, men befinner sig för det mesta ute på turné. På frågan om var han egentligen känner sig hemma, skrattar han lättsamt och säger:

– Jag har ingen plats att kalla hemma, utan ser hela Europa som ett slags hem. Jag gillar de olika språken och kulturerna, som trots att de är olika ändå liknar varandra mer än man tror. Var jag än befinner mig i Europa så känner jag mig hemma.

Du ser Daniel Hope och Göteborgs Symfoniker spela ”Recomposed” på Way Out West i natt kl. 01.00 på Göteborgsoperan. Du kan också se ett annat förinspelat framförande av ”Recomposed” med Daniel Hope och barockorkestern L´Arte del Monde på SVT2 i kväll, kl. 20.00. 

I veckans #Musikminuten ser du Christopher Sander – artisten som i år fått sitt stora genombrott och som i helgen besökte Stockholm Music & Arts.

Det var första gången Christopher Sander spelade på festivalen. Innan har han varit gäst, bland annat för att se Patti Smith, Prince och Björk. Nu avslutade han fredagen efter Jill Johnson med vänner vid midnatt i Eric Ericssonhallen – en intim och personlig spelning. Christopher Sander släppte tidigare i år albumet ”Jorden Var Rund”, som fick ett mycket varmt bemötande från kritiker och fans.

Christopher Sander spelar också på Stay Out West på söndag, något som kan komma att bli hans sista spelning som soloartist. På sin Facebook-sida skriver Sander: ”Göteborg nästa vecka blir det sista jag gör som artist”.

Sandra Stadelmann
sandra.stadelmann@wimpmusic.com

WiMP fick en pratstund med Hozier – det irländska americana/blues-stjärnskottet som redan fått oss att trilla av stolen med den samhällskritiska singeln ”Take Me To Church”. I kväll uppträder Hozier på Stay Out West i Göteborg. 

Vi har hört att du jobbar på ett nytt album just nu. Hur går det?

– Det stämmer, och det är faktiskt helt färdigt. Jag är väldigt spänd på att släppa det, och under de senaste dagarna har vi gått igenom de sista detaljerna med albumdesignen.

Jag har fått intrycket att texterna är väldigt viktiga för dig. Stämmer detta?

– Texterna är otroligt viktiga. Det är alltid det första jag lyssnar på när jag hör ny musik, och när jag skriver är det alltid det som tar mest tid och eftertanke. För mig är texterna själva hjärtat i en låt.

Finns det en röd tråd i texterna på albumet? 

– Det finns definitivt teman som återkommer genom hela plattan, även om varje låt är unik. Mycket kretsar kring känslan att vara vilsen och sakna ett slags ankare som håller en kvar – och om att stanna kvar i den känslan.

I texten till ”Take Me To Church” kritiserar du kyrkan för att vara en trångsynt institution. Är du kritisk till kyrkan generellt sett? 

– Jag tror att vilken organisation som helst som har ett inflytande på fria människors beteende baserat på idén om vad Gud tycker bör synas. Speciellt om den organisationen tror att Guds vilja inkluderar att man särbehandlar kvinnor, ser ner på homosexuella och predikar mot användandet av preventivmedel. Det finns många fler anledningar att vara kritisk mot kyrkan, det här är bara några tydliga exempel.

Är religion och tro två olika saker för dig? Och i så fall, är det något som märks i dina texter? 

– Det är absolut två olika saker. Du kan ha den ena utan att ha den andra… Jag har upplevt dem båda i olika skeden av mitt liv. Just nu har jag ingen religion, men på någon slags grundnivå måste jag ändå säga att jag har en tro – annars skulle jag inte gå upp varje morgon. Tro på mig själv, på människor jag älskar och så vidare. Vi har inga bevis för det, men de flesta av oss har en tro om att livet är värt att leva. Genom mina texter har jag utforskat idén om att byta ut tron på en religion mot en tro på livet och kärleken.

Hur kommer dina låtar till? Börjar det med musiken eller med texterna?

– Det varierar från låt till låt. Ibland börjar det med texterna, och i andra fall med en melodi. Ofta binds flera idéer ihop och kompletterar varandra. För mig är det en process av att leka med olika idéer innan jag hittar formen.

Det går väldigt bra för dig på Irland. Hur planerar du att ta över resten av världen?

– Mina irländska fans har varit väldigt stöttande. Jag vet inte om jag kommer ”ta över” någonting direkt, men jag är spänd på att spela min musik för så många som möjligt och hoppas att de gillar den. Jag har ett galet turnéschema framför mig nu, och jag ser fram emot att besöka och spela på så många olika platser som möjligt.

Ikväll spelar Hozier på Stay Out West i Göteborg. Passa också på att kolla in hans gästlista här nedanför, med låtar från bland annat Nina Simone och Billie Holiday.