I veckan nåddes vi av de tråkiga nyheterna att Malmös indiepophjältar i Vit Päls lägger av. Efter 10 år tillsammans väljer de nu att avsluta karriären med att släppa de två ny-gamla låtarna ”Slicket” och ”Havsbävning” . Vi tog en liten pratstund med frontmannen Carl Johan Lundgren.

Hej Carl Johan – hur är läget?

– Bra!

Varför lägger ni ner Vit Päls?

– Tiden räcker inte till och vi vill inte behöva kompromissa med vår framtida utveckling. Till hösten dimper det dessutom ner ännu fler ungar. Vi älskar det vi gör så det var värdigast så här.

Att lägga ner ett band känns lite som att avsluta en relation. Var det svårt att ta beslutet att sluta?

– Jo det är jättesvårt att släppa taget. Vi har en speciell kemi och när man dessutom spelat ihop i tio år hittar man varandra så enkelt.

Nu släpper ni två låtar – ”Slicket” och ”Havsbävning”. Finns det någon speciell anledning att ni avslutar karriären med just de här låtarna?

– Det är två tio år gamla låtar som jag hittade på en hårddisk. De är hopplöst inaktuella, men bra på ett annat sätt och vi tänkte att det kunde vara kul att sluta cirkeln där allt började.

I ert pressmeddelande beskriver ni att det finns 100-tals osläppta låtar liggandes på datorer och hårddiskar. Hur känns det att släppa taget om dessa demos och inte gå vidare med dem?

– Jag kan inte svara för hur det är för andra låtskrivare, men själv jobbar jag med kvantiteter. Jag skriver för att förstå mig själv och min omvärld. Men också för att förstå musik och hur låtar funkar. Jag skriver alltså först och främst för mig själv. Spelar ingen roll att saker inte blir klara eller släpps. Huvudsaken är att det finns nya låtar att skriva.

Ni gör två spelningar på Malmöfestivalen och Popaganda – har ni planerat något speciellt för dessa gig?

– Full patte!

Hur ser framtiden ut – kommer ni fortsätta med musiken?

– Vi kommer fortsätta repa på det astrala planet fast att ingen varken vet eller hör. Och skriva musik har jag gjort så länge att jag inte känner till nåt annat. Vi får se om eller hur det kommer ut.

Vad tycker ni att vi ska lyssna på när inte Vit Päls finns längre?

– Folk slutade inte att lyssna på Mozart bara för att han lade av. Vit Päls 4ever!

Vit Päls gör sina sista spelningar på Malmöfestivalen den 15 augusti och på Popaganda den 30/8. På vitpals.com finns också en minnesruna över bandmedlemmarna.  

Han har släppt hyllade album, spelat med några av världens främsta orkestrar och prisats för sitt nyskapande sätt att jobba. I kväll blir Daniel Hope – en av vår tids främsta violinister, den första klassiska artisten att spela på festivalen Way Out West i Göteborg. 

Programpunkten med Daniel Hope och Göteborgs Symfoniker sticker minst sagt ut bland andra band som Outkast, The National, Motörhead och Röyksopp & Robyn. Det här är första året som Way Out West –  en av Sveriges största musikfestivaler, valt att boka en klassisk akt. Och för den kända violinisten Daniel Hope blir det här också första gången han själv besöker en modern musikfestival.

– Jag har varit på enstaka konserter så klart, men aldrig på en riktig festival där det både finns rock, pop, hiphop och elektronisk musik. För mig är det häftigt att få vara en del av en så mångsidig festival.

Daniel Hope som i kväll kommer framföra Max Richters hyllade ”Recomposed” – en tolkning av Vivaldis fyra årstider, tillsammans med Göteborgs Symfoniker menar också att det är värdefullt att få spela för en publik som kanske inte vanligtvis lyssnar på klassisk musik.

– Det är alltid kul att möta nya människor som kanske inte har något tidigare förhållande till den här musiken. Många kanske har fördomar om klassisk musik och konstmusik och förhoppningen är ju att dessa går från konserten och tänker ”wow, det här är ju faktiskt riktigt bra”.  Alla är välkomna till mina konserter!

Han har precis flugit in till Göteborg från Mallorca, där han både semestrat och gjort en spelning. Efter festivalen väntar en höst av fortsatt turnerande, något som är vardag för brittiska Daniel Hope sedan han påbörjade sin professionella karriär som 15-åring. Sedan dess har han både haft en framgångsrik solokarriär, drivit flera projekt för utvecklandet av konsertformen, skrivit böcker och producerat film. Hemligheten bakom framgångarna och orken att driva igenom alla projekt menar han kommer från två saker: hård disciplin och stödet från familjen.

– Att vara en violinist på den här nivån kräver hårt jobb. Det handlar om att öva varje dag, hela livet. Tack vare allt stöd från min familj har jag fixat det. Nu när jag dessutom kan välja mina egna projekt känns det knappt som jobb längre – det är bara kul.

För två år sedan blev Daniel Hope kontaktad av vännen Max Richter, känd som en framgångsrik kompositör inom postklassisk musik och filmmusik. Han ville göra en re-komposition av Vivaldis fyra årstider, till Hopes stora förvåning.

– Jag frågade Max varför han ville göra om ett av världens mest fulländande verk, och han svarade ”Vivaldi är det bästa du kan lyssna på, men jag hör det överallt – i hissar, väntrum, garage och på flygplatser. Jag vill göra om det så att jag kan bli kär i det igen”. Jag tyckte att det var en mycket intressant tanke och hakade på, berättar Daniel.

Sedan albumet släpptes i april har det hyllats unisont av såväl kritiker som fans. Den brittiska tidningen The Independent skrev bland annat: ”It’s a beautiful recomposition, with undulating string beds carrying Daniel Hope’s lyrical lone violin lines”. På WiMP utsågs albumet tidigare i våras också till Veckans klassiska album. För Daniel Hope var projektet en utmaning, då han under många år spelat de klassiska versionerna av Vivaldi. Men efter att ha levt med projektet under en lång tid säger han sig nu ha fått en egen relation till de nya re-kompositionerna.

– Jag gillar framförallt ”Summer 3” som har dramatiken och energi från originalet, men som samtidigt fått en ny ”funkighet”. Det är en klockren kombination av det klassiska och det moderna. Sedan tycker jag också väldigt mycket om ”Winter 1” där inledningen liknar originalet men där man sedan leds in i en slags latino-dans-känsla. Den är häftig!

I början av september släpper Daniel Hope också ett nytt album, med en helt annan inriktning. ”Escape to Paradise” innehåller musik från europeiska kompositörer som levde i exil i Hollywood under 30- och 40-talet. Gästar på albumet gör bland annat Max Raabi men också den kända popstjärnan Sting. Exil och flykt är teman som ligger väldigt nära Daniel Hope personligen då hans föräldrar och farföräldrar själva fick fly och spendera tid i exil, under andra världskriget och apartheid. Daniel själv växte upp i Sydafrika, med en irländsk pappa och en tysk mamma och flyttade sedan till England. Idag är han bosatt i Wien, men befinner sig för det mesta ute på turné. På frågan om var han egentligen känner sig hemma, skrattar han lättsamt och säger:

– Jag har ingen plats att kalla hemma, utan ser hela Europa som ett slags hem. Jag gillar de olika språken och kulturerna, som trots att de är olika ändå liknar varandra mer än man tror. Var jag än befinner mig i Europa så känner jag mig hemma.

Du ser Daniel Hope och Göteborgs Symfoniker spela ”Recomposed” på Way Out West i natt kl. 01.00 på Göteborgsoperan. Du kan också se ett annat förinspelat framförande av ”Recomposed” med Daniel Hope och barockorkestern L´Arte del Monde på SVT2 i kväll, kl. 20.00. 

I veckans #Musikminuten ser du Christopher Sander – artisten som i år fått sitt stora genombrott och som i helgen besökte Stockholm Music & Arts.

Det var första gången Christopher Sander spelade på festivalen. Innan har han varit gäst, bland annat för att se Patti Smith, Prince och Björk. Nu avslutade han fredagen efter Jill Johnson med vänner vid midnatt i Eric Ericssonhallen – en intim och personlig spelning. Christopher Sander släppte tidigare i år albumet ”Jorden Var Rund”, som fick ett mycket varmt bemötande från kritiker och fans.

Christopher Sander spelar också på Stay Out West på söndag, något som kan komma att bli hans sista spelning som soloartist. På sin Facebook-sida skriver Sander: ”Göteborg nästa vecka blir det sista jag gör som artist”.

Sandra Stadelmann
sandra.stadelmann@wimpmusic.com

Den italienska tenoren Carlo Bergonzi, som dessvärre avled nyligen, ses av många som en av 1900-talets största sångare inom sin disciplin. Veckans klassiska album är:

Carlo Bergonzi: The Sublime Voice

Carlo Bergonzi blev 90 år gammal och lämnade efter sig en stor och variationsrik diskografi. Dessutom var han en mycket begåvad sångare med en mycket raffinerad stil.

Han började sin karriär 1948, då som baryton. Men bara tre år senare gjorde han sin debut som tenor i titelrollen i Umberto Giordano opera ”Andrea Chenier” – vilket visade sig vara ett lysande beslut.

Bergonzi var tidigt i sin karriär medveten om att han kanske inte kunde få lika stark genomslagskraft som andra samtidiga kollegor, men att hans styrka låg i hans lyriska och musikaliska uttryck. Och det var nog bland annat den filosofin som ledde till att kan kunde sjunga och uppträda på högsta nivå i många, många år.

Han debuterade på Met i New York 1956 och gjorde sin avskedskonsert 1993. Genom att sjunga på ett sunt sätt och inte forcera stämman lyckades han vara aktiv i nästan ett halv århundrade.

På veckans klassiska album hör du Carlo Bergonzi i några av hans främst ögonblick – från några av de operor han älskare och behärskade som få – La Bohéme, Tosca, Don Carlos, Trubaduren, Aïda och Rigoletto. Vi hedrar Carlo Bergonzis minne och tackar för all fantastisk musik!

Om du har några frågor eller synpunkter, tveka inte att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

Som över en natt blev hon en världsstjärna och fick turnera världen runt. Men Elly Jackson, mer känd som La Roux, gick till slut in i väggen och fick börja om. Efter en separation från sin producent och utdragna röstproblem är hon nu tillbaka med albumet ”Trouble In Paradise”.

Det är många av oss som dansat sig svettiga till hitsinglarna ”In For The Kill” och ”Bulletproof” – 2009 var nämligen dessa några av de mest spelade danslåtarna över hela världen. Den brittiska gruppen La Roux, då bestående av den karismatiska sångerskan Elly Jackson och producenten Ben Langmaid, fick en raketstart som ledde fram till omfattande världsturnéer och samarbeten med artister som Florence + The Machine och Major Lazer. Men turnerandet började snart slita på Elly, som till slut klappade ihop.

– Det var en period under 2010 då mitt turnéschema var väldigt intensivt. Vi turnerade tre veckor i Europa, sedan vidare till Los Angeles för promotion och sedan till Australien för mer spelningar. Redan innan det här var jag helt utmattad, och den perioden kom att krossa mig totalt, berättar Elly.

Samtidigt blev spänningarna mellan henne och Ben Langmaid större, vilket till slut ledde fram till att deras samarbete avbröts. Dessutom började Elly få allt mer problem med sin röst. Till slut fungerade den inte alls, och hon fick avsluta turnerandet och söka hjälp. Efter två år av terapi och röstträning, började sångerskan så sakta få tillbaka sin sångförmåga igen.

– Först trodde jag att det var något fysiskt fel på mig, men insåg snart att anledningen till att jag fick problem med min röst berodde på den omfattande stressen och pressen från omvärlden.

Hur såg detta ut? 

– Det fanns en enorm press på mig från skivbolaget, och från många andra i branschen. Rent generellt så tror jag att många inom musikbranschen lever i en fantasivärld, där de inte förstår att artister också är mänskliga.

Hur menar du?

– Inställningen från början var att jag var tvungen att göra alla saker – spelningar, intervjuer, promotion. Hände det att man var sjuk eller mådde dåligt så bemöttes man med hårda ord om att man aldrig skulle bli någonting och att man förstörde sin egen karriär. Det finns väldigt många elaka människor i den här industrin. När jag ser tillbaka på den perioden kan jag till exempel se att många av de saker som skivbolaget tyckte var viktiga för mig att göra, inte alls var viktiga. Det känns hemskt att jag tvingades göra saker trots att jag inte mådde bra!

Det är inte ofta man hör artister prata om sina röstproblem, men du har varit väldigt öppen med detta. Varför? 

– Det har varit en terapeutisk grej för mig att prata om det. Det har hjälpt mig att ta mig vidare. Dessutom tycker jag att det är viktigt för människor att se att artister inte är perfekta och fläckfria, vilket många verkar tro och förvänta sig. Jag är ingen supermänniska! Alla artister jobbar extremt hårt och turnerar mycket, och blir man för trött är det oftast rösten som ryker först. Om jag är öppen och pratar om det här kanske det kan hjälpa andra att inse att det är okej att må dåligt.

Men till slut fick du tillbaka din röst, och är nu aktuell med ett nytt album. Känns det som att din relation till musiken har förändrats, med allt som har hänt under vägen?

– Ja, definitivt. Nu känns det som att jag har en stabil grund att stå på, varifrån jag kan göra den musik jag vill, och göra det för resten av mitt liv. Så var det absolut inte första gången. På många sätt känns den här plattan egentligen mer som min debut än ”La Roux” (2009). Det här albumet har ”ben att stå på” – det känns mer stabilt.

Du har varit borta från rampljuset i nästan fem år. Känns det konstigt att få uppmärksamheten riktad mot sig igen?

– Absolut, det känns lite ovant. Men jag är väldigt glad för responsen och stödet jag fått. Trots att vi inte släppte någon stor singel den här gången känns det ändå som att folk har tagit till sig musiken. Dessutom verkar det som att de gamla La Roux-fansen gillar skivan, vilket jag är väldigt glad för. Vi hade ett gig i onsdags där alla i publiken redan kunde texterna till låtarna – det var fantastiskt!

Hur är det med dina gamla hits – kommer du fortfarande spela ”In For The Kill” och ”Bulletproof” eller har du stängt den dörren?

– Det där är en svår fråga. En del av mig vill absolut stänga den dörren och gå vidare – de gamla låtarna väcker en viss känsla hos mig, som även om jag älskar att sjunga dem, är svår att få ihop med mitt nya jag och de nya låtarna. Men samtidigt vet jag att 90 % av mina fans blir superglada om jag spelar dem. Det är viktigt för mig att inte göra mina fans besvikna, samtidigt som jag försöker gå vidare här. Det är svårt helt enkelt, vi får se vad som händer.

Nu väntar turnéer och promotion-rundor – är du orolig för att det kommer bli för mycket press på dig igen? 

– Nej det är jag nog inte. Den här gången finns en ny rutin, och turnéschemat är mycket lugnare. Men framförallt har jag bestämt mig för att min lycka är viktigast. Om jag inte är lycklig så är ingenting annat värt någonting heller. Börjar jag må dåligt igen, så är det bara att hoppa av.

Nu i helgen är det äntligen dags för Stockholm Music & Arts som anordnas för tredje gången i rad på Skeppsholmen. WiMP är stolt huvudsponsor i år och kommer givetvis vara på plats! Ett annat gäng som kommer härja runt på festivalen, dock på scenen och inte i vårt WiMP-tält, är det svenska folkrock-bandet Goat. Förutom de bejublade albumet ”World Music” från 2012 och sina spektakulära shower är bandet även kända för sina hemliga identiteter, som göms väl bakom masker. Trots detta lyckades vi få mailkontakt med en av de manlig bandmedlemmarna!

Vi älskade er senaste platta ”World Music”. Kommer nya plattan ”Commune” gå i samma tappning eller vad kan vi förvänta oss? 

– Tack! Ja, jag antar det. Mer eller mindre. Nya albumet är i huvudsak inspelad i vår studio, precis som förra albumet, men vi har blivit bättre på att experimentera i studion så jag tror den innehåller fler instrument och ger en större mångfald. Det är fetare ljud.

Man blir ju så nyfiken att få reda på vilka som döljer sig bakom maskerna – är det meningen att vi ska känna oss så här nyfikna eller varför bär ni masker?

– Det spelar egentligen ingen roll om ni vet eller inte för ni vet ändå inte vilka vi är. Vi vill hålla våra identiteter hemliga av flera anledningar, bland annat för att vara friare i vardagen samt för att spirituellt känna oss som en enda själ då vi spelar. Glöm inte bort att det är rätt grymt med en show också!

Ni har turnerat en del! Vad gör en konsert extra minnesvärd? Kan ni inte berätta om något speciellt som hänt under en konsert?

– Under en spelning i New York började en av sångerskorna levitera och sjunga i tungor. Det kändes speciellt.

Nu ska ni spela på Stockholm Music & Arts – Vad ser ni mest fram emot? Kommer ni hinna se något annat band under Stockholm Music & Arts? 

– Vi spelar på söndagen och då spelar tydligen även Neil Young och Seun Kuti. Så det ska jag försöka se i alla fall. Om jag hinner.

Ni är extremt energifulla på scenen! Hur orkar ni hålla igång ett helt gig?

– Det är mest kvinnorna som håller igång. Det gör dom genom att ta vara på energin i musiken.

Bandet spelar på Stockholms Music & Arts söndagen den 3 augusti klockan 19.00 på den stora scenen. Dessutom kan vi berätta att nya albumet ”Commune” släpps den 24 september men redan nu kan du höra första singeln ”Hide from the sun” här.

Tommy Juto gör den här veckan en djupdykning i ett av tidernas bästa reggaealbum, det ikoniska ”Trenchtown Mix Up” från The Gladiators.

Som om det skulle spela någon roll. Reggae spelar vi väl när vi vill, oavsett årstid? Men existerar en enda årstid då reggae inte kan undvaras torde det vara sommaren. Och ett album som inte får släppas utom hörhåll är Trenchtown Mix Up, rootsreggaebandet The Gladiators så omtyckta debut från 1976.

Bandet startade upp redan i slutet av 60-talet av sångaren och gitarristen Albert Griffiths, på den tiden hårt arbetande murare i Kingstonförorten Trenchtown tillsammans med The Ethiopians ledare Leonard Dillon. En delad passion för musik byggde upp en vänskap mellan de båda och ledde till att en Griffiths-komposition hamnade på B-sidan till The Ethiopians singel ”Train To Skaville”, och sedermera en rad inspelningar för bl.a. Lee ”Scratch” Perrys legendariska Studio One, däribland debutsingeln ”Hello Carol” från 1968 som sedan nyinspelades för debutalbumet. När basisten Clinton Fearon året därpå blev medlem av The Gladiators införde han deras typiska ”fråga-och-svar”-körer(i par med Dallimore Sutherland) och gav Griffiths Bob Marley-klingande låtar en egen identitet.

Virgingrundaren Richard Branson var ett stort fan av reggae, så pass att han startade dotteretiketten Frontline avsedd att ta upp kampen om Jamaica med Island Records. Han anlitade reggaeentusiasten Johnny Rotten – vars Sex Pistols fanns i Virginstallet – till att scouta nya akter, varpå de båda tillsammans med några medarbetare reste ner till Kingston försedda med en lista över potentiella kontrakteringar, däribland The Gladiators som hade haft en handfull undergroundhits på klubbarna i London. Under beskydd av legendariska producenten Prince Tony Robinson reste bandet till den brittiska huvudstaden och signades av Virgin.

Trenchtown Mix Up producerades av Joe Gibbs i dennes studio tillsammans med ljudteknikern Errol ”ET” Thompson(Gibbs och Thompson var kända som ”The Mighty Two”) och trummisen/ikonen Sly Dunbar. Gibbs och Thompson lyckades uppgradera gruppens sound utan att göra avkall på de genuina, opolerade rötterna, ett misstag som ofta begicks i jakten på att blidka den stora internationella publiken. 

Albert Griffiths skrev alla låtarna – vars allvarsamma rastafariteman om fattigdom, gängkrig i Kingstons slumområden och kamp för frihet ändå skänktes visst hopp om ljusning tack vare de upplyftande popmelodierna – förutom två naturligt införlivade Marley-covers, och det är hitvarning på nästan varenda spår. Den lilla gitarrslingan i ”Hearsay”, basgunget i ”Bellyfull”, falsettkörerna och rytmgitarren i ”Looks Is Deceiving”, spelglädjen i ”Rude Boy Ska”. ”Hello Carol” i hörlurar ger intryck av att de spelat över gamla mastertejper som inte riktigt raderats, medan den tondöva melodikan liksom de skeva gitarrerna i ”Thief In The Night” respektive ”Know Yourself Mankind” får en att förnimma Studio One-känslan i motsats till storbolaget på vilken skivan är utgiven.

Efter fyra album för Virgin Frontline, varav det sista självbetitlade(producerat av Eddy Grant) skrämde bort fler fans än gav dem nya, började intresset för reggae tryta hos skivköparna och därmed även hos Virgin. I början av 80-talet gav The Gladiators ut skivor för amerikanska Nighthawk, och trots till en början starka inspelningar förlorade bandet fans och rootsreggaegenren hamnade alltmer i bakvattnet jämfört med mer tidstypisk dancehall, som var på stark frammarsch i kölvattnet av Bob Marleys bortgång. Steget från Marley till The Gladiators var inte långt, men det är sorgligt orättvist att de sistnämnda inte fick framgångarna de förtjänade, särskilt som de gjorde ett av tidernas bästa album alla kategorier.

Om du för en stund skulle ta och lägga undan alla de där sedvanligt sliskiga reggaehitsen du hörde till leda redan förra millenniet och istället plocka fram klassiska Trenchtown Mix Up kommer hängmattan plötsligt att kännas ännu behagligare, solen ännu mer smekande och din semester plötsligt både meningsfull och lättjefull på samma gång. Ingen sommar utan reggae.

Tommy Juto driver bloggen Songs for Whoever och är även musikskribent på Kulturbloggen. Tillbringade under tonåren ohälsosamt många timmar framför Fisher-stereon med ett skivfodral i handen och rec-knappen i ständig beredskap. Har gått igenom “perioder” av de flesta genrer: synth, grunge, powerpop, soul, country, psykedelia, reggae. Har oftast orimligt höga krav på sina spellistor. Väljer alltid ut musik för en biltur om den så tar fem minuter.

När jag hälsar på Ison & Fille har jag precis sett dem repetera Allsång På Skansen och blir genast nyfiken på hur det känns att kallas ’folkkära’. Killarna skrattar över uttrycket, något de aldrig tänkt att skulle komma att kallas för. Ovan kan ni se dem på 60 sekunder i #musikminuten, nedan följer ett sammanfattande textreferat.

Den svenska hiphopduon träffades år 1994 i basketklubben JKS i Bredäng. Ison Glasgow och Felipe Leiva Wenger påbörjade sin rapkarriär på en ungdomsgård i Skärholmen, ett decennium senare (2012) tog de emot pris i P3 Guld och kategorin årets hiphop/soul.

Vi kommer in på hur hiphop har förändrats genom åren i Sverige. Med den nya skivan Länge Leve Vi (2014) lämnar de sina kommentarer till det rådande klimatet och Ison menar på att hiphop har en betydande röst i samhället; ”Det finns mer att ta på innehållsmässigt, man kan se röster som tar upp de sakerna som inte finns på agendan”. Han syftar bland annat på den senaste vågen rasistiska partier och kravaller – där budskapet i musiken är mer behövd än någonsin. Fille fyller i och säger: ”Folk lyssnar verkligen på innehållet, hiphop är den musikgenre som är mest samhällskritisk”.

Vid frågan om vad som har gjort intryck på dem i livet svarar de båda: ”livet”. Jag föreslår att de borde föreläsa om sin musik, tankar och erfarenheter för unga – något de redan tänkt på. Ison vill göra det på ett ”väldigt bra sätt, så att informationen man förmedlar kommer fram rätt”. Planer om föreläsningarna är planer för framtiden, fokus nu ligger på musiken.

Någon timme senare står de sedan på scen i Allsång På Skansen och framför låten ”Länge Leve Vi” live inför hela svenska folket. Ison & Fille är en hiphopduo som vunnit och blivit folkkära.

Sandra Stadelmann
sandra.stadelmann@wimpmusic.com

Sent på fredagskvällen, efter att dagens våldsamma regn- och åskskurar lagt sig entrade det ikoniska rockbandet Placebo scenen på Bråvalla Festival. Innan gigget fick vi en pratstund med gruppens trummis Steve Forrest, som både berättade om varför bandet inte firar sitt 20-årsjubileum samt passade på att hylla Veronica Maggio.

Placebo inledde sin karriär 1994, då med en annan Steve bakom trummorna (Steve Hewitt). Trots stora framgångar ledde dock interna konflikter snart till att han hoppade av och ersattes av Robert Schultzberg. Men 1996 var Hewitt tillbaka igen, och behöll platsen bakom trummorna ända fram tills 2007 då de personliga skillnaderna mellan honom och de övriga medlemmarna återigen började tära på sammanhållningen. Men trots att rollen som trummis i Placebo minst sagt varit laddad tidigare, menar nu Steve Forrest, 27 att stämningen inom gruppen aldrig varit bättre.

– Vi bråkar aldrig, och det menar jag verkligen. Vi kanske diskuterar saker, men vi låter aldrig de små problemen vinna. Innan varje rep pratar vi alltid igenom allt, kramas och delar med oss av vad som händer i våra liv utanför musiken. Men börjar man hänga upp sig på fel saker inom ett band kan det gå väldigt fel…

Är det hemligheten bakom att hålla ihop som band tror du?
– Ja, det tror jag verkligen. Det låter kanske som en klyscha, men att vara i ett band är precis som att vara i ett långt förhållande. När jag frågade mina föräldrar hur de lyckats hålla ihop så länge svarade de bara: ”You just stick together”. Och precis så är det!

Eller så ogillar man inte varandra lika mycket samtidigt?
– Precis, det är en ännu bättre definition av det. Än en gång – låt inte de små problemen ta över!

Men ni firar 20 år som band i år. Även om du inte varit med från början – kommer ni fira det på något sätt?
– Vi har faktiskt inte planerat in något firande. Många snackade om att vi borde haft en speciellt turné och så vidare men det blev inget. Fansen kommer dock säkert hitta på någonting, och vårt management kommer nog hålla någon liten ceremoni vid lämplig tidpunkt. Men något större firande blir det inte. Alltså, det handlar väl ganska mycket om att jag inte varit med från början och så också…

Ja, hur känns det?
– Jo, nu känns det ju superbra. I början var det så klart lite svårt att komma in i allting, men sedan senaste plattan (”Loud Like Love”, 2013) har allt fallit på plats. Men det är klart att det var lite knäppt, jag menar, jag var 10 år när bandet bildades och samma år fick jag min första virveltrumma av min pappa. Och idag spelar jag i Placebo liksom! Det är roligt hur livet funkar, eller hur?

Men nu då, har Placebo en framtid?
– Absolut! Vi pratar hela tiden om nästa platta, nästa gig och nästa turné. Det finns absolut inga planer på att lägga av.

Hur hittar man energin att fortsätta år efter år?
– Oh, man. Det är enkelt – vi älskar musik helt enkelt. Det är det enda vi kan här i livet, och vårt enda mål. Vad skulle vi göra om vi lade av? Ingenting! Därför jobbar vi hårt och lägger ner all energi på att förbättra oss och göra låtar som både vi och våra fans gillar.

Nu har ni turnerat med ”Loud Like Love” i nästan ett år. Hur funkar det, utvecklar man en förkärlek för vissa låtar medan andra känns tråkigare att spela?
– Absolut, så är det ju. Men det där förändras hela tiden också. Ta till exempel en låt som ”A Million Little Pieces”, den brukade jag tycka var supertråkig att spela för att den är så långsam. Jag gillar att spela intensivt och hårt liksom. Men nu är den en av mina favoriter. Jag kan luta mig tillbaka och bara följa med i ”groovet”. Det där med groove har blivit allt viktigare för mig. Jag värmer till exempel alltid upp med de här (visar bok med trumnoter – ”Groove Alchemy” bredvid hans elektroniska trumset), det får mig i rätt stämning inför giggen.

Men ikväll är det regnigt och kallt på området. Hur påverkar det er, känns det jobbigare att spela sådana gig?
– Nej, sådant kan man inte tänka på, då gör man inte ett bra jobb. Det var till exempel som nu tidigare ikväll då gick vi och tittade på den där blonda svenska tjejen…

Veronica Maggio?
– Exakt! Trots att det regnade och var blött och lerigt så bara körde hon på och hade rätt energi, och då gjorde publiken det också! Det är så det ska vara – det är bara att gå upp och göra ditt allra bästa. Skulle man börja deppa ihop och spela svår är man ute och cyklar. Jag menar, vi är ett rockband, inte några klassiska musiker.

Vad händer efter gigget?
– Ja, vi kommer väl till hotellet vid tre inatt. Sedan sover vi fem timmar, går upp och flyger vidare till nästa ställe. Det kanske låter tufft, men så ser vårt liv ut just nu, det är bara att gilla läget.

Under lördagseftermiddagen drabbades Bråvalla Festival av ett massivt regn- och åskoväder där flera personer också skadades. Några som fick uppleva ovädret på nära håll var Mikkel Christiansen, 22 och Simen Auke, 21 från dj-duon Broiler.

– Vi gick över området när en blixt slog ner precis bredvid oss, det var mycket obehagligt, säger Mikkel Christiansen.

Broiler gjorde senare under eftermiddagen en efterlängtad Sverigespelning på festivalen, och sa innan de gick på scenen att de hoppades att händelserna inte skulle skrämma bort publiken allt för mycket.

– Det är klart man påverkas mycket när något sådant här händer, man blir lite nere. Men vi hoppas ändå att vi kan sprida god stämning och att vädret blir bättre under den resterande delen av festivalen.

Duon, som bildades 2011 i Dremmen i Norge började som en humorgrupp men har sedan dess utvecklats till att satsa allt mer seriöst på musiken. De har redan släppt flera singlar som placerat sig högt på de norska topplistorna, och med de senaste ”Get Drunk” och ”Rays Of Light” har de även börjat få uppmärksamhet internationellt.

– Nu kommer vi satsa mycket på att spela i Sverige faktiskt och bygga upp en kontakt med den svenska publiken. Det finns en stor dansscen här som vi är nyfikna på att utforska mer, säger Simen Auke.

Den norska musikscenen har under de senaste åren fått ett ordentligt uppsving där flera akter nått stora internationella genombrott. Ett av dem är popduon Envy, som också är nära vänner till Mikkel och Simen.

– De har verkligen lyckats. Nicco och Vince visar att det går att göra sin egen grej och de inspirerar samtidigt många i Norge att våga satsa på musik. Man märker att fler och fler vågar sikta högre nu än förut, vilket är väldigt roligt, säger Mikkel Christiansen.

Liveshowerna är en viktig del av Broilers framgångskoncept och inför spelningen på Bråvalla har de laddat upp ordentligt och tagit med sig såväl pyroteknik som konfetti.

– Vi lade ned hela vår budget på det, haha. Så vi får hoppas att publiken gillar det, säger Mikkel Christiansen.

Samtidigt menar duon att de fortfarande blir nervösa inför sina spelningar, helst när det kommer till att spela på större festivaler.

– Ja, just nu är det rätt pirrigt. Men när vi väl går ut på scen blir det fullt ös! Då kör vi bara.