Ibland fastnar man för vissa spelare, oavsett klubbtillhörighet.

Jag är smått förälskad i Xavi Hernández och Andrés Iniesta och jag är lika förtjust i Iker Casillas och Sergio Ramos.

Sedan jag var sex-sju-åtta-någonting har jag älskat Diego Maradona som en familjemedlem. Tapetserade pojkrumsväggarna med bilder och löpsedlar, positiva som negativa. Tyvärr är det tydligen inte socialt accepterat att vid 33 års ålder ha några inramade spelarfotografier framme, inte ens några små, och jag kan känna att det är lite synd. Tycker att det hade piggat upp med en Maradonabild lite här och var här hemma, men min fru går bananas varje gång jag tar upp det. För att inte tala om morsan, som obegripligt nog aldrig varit något stort fan av argentinaren.

Den 28 juni 2008 fick jag en ny favorit, om än inte på alls samma nivå som Maradona.  Jag var utskickad på IFK Göteborg-Ljungskile i svenska cupen på Nösnäsvallen i Stenungsund, av alla ställen. Blåvitt vann med 1-0 inför knappt 2 000 åskådare efter mål av Jakob Johansson, då nyss fyllda 18.

Men det var inte JJ jag skrev om, utom om en ett år yngre kille från lilla Magra i Alingsås kommun. Robin Söder hoppade in och gjorde sin andra a-lagsmatch. Det var första gången jag såg 17-åringen live, men jag hade hört väldigt mycket gott om honom. Och jodå, det riktigt lyste om den blonde ynglingen. Jag har sett många talanger genom åren, men det här var definitivt något alldeles extra.

Steget, touchen, spelsinnet, och – framför allt – balansen.

Jag intervjuade den blyge pojken efteråt och det resulterade i den här artikeln. Förmodligen den allra första om Robin Söder i en stor, rikstäckande tidning.

”Pigg vinkel på den där Söder”, messade chefen Pontus Carlgren.

Sedan den dagen har jag följt anfallaren extra noga, för jag visste att en sådan spelare med den potentialen ser man ytterst sällan.

Att han från elva års ålder växte upp i Ellös i Bohuslän och spelade fotboll för Morlanda, där min farmor ligger begravd, kan säkert ha gjort att jag fastnade lite extra för honom.

Sedan kom det explosionsartade genombrottet. Målet mot Djurgården på Råsunda, mål i Champions League-kvalet, och jag var på plats i Schweiz och jobbade när han som 17-åring gjorde en stark insats mot Basel, när Blåvitt blev utskickade efter en feldömd straff.

Sedan kan ni historien. Det gjorde ont i mig när Robin Söder försökte springa med avslitet korsband i U21-EM på Gamla Ullevi 2009.

Ingenting har varit sig likt sedan dess. Han som följdes noggrant av varenda storklubb i Europa, det ryktades om potentiella övergångssummor på minst 50 miljoner, och jag vet att det på förbundsnivå internt snackades om att blågult hade hittat sin nye Fredrik Ljungberg. Konstig jämförelse, jag vet, men så var det.

I stället fick Robin Söder ägna sig åt år av rehabilitering. Jag vet inte hur många gånger han har gjort comeback och det vet han nog inte själv heller. Vid varje tillfälle har de blåvita supportrarna knutit näven: ”Hoppas han är tillbaka på riktigt den här gången!”

Men det har varit bakslag och åter bakslag, följdskada på följdskada. När han väl har spelat har han ofta varit helt under isen, rent av sett rädd ut i närkamperna och haft noll självförtroende. Inga bra egenskaper om man vill spela elitfotboll. Men Blåvitt har trott på honom och gav honom nyligen ett nytt tvåårskontrakt.

Hur tungt det än har varit har han alltid försökt hålla humöret uppe, ofta kommit fram och småsnackat.

Han är ingen pojke längre, Robin. 22 år fyllda och stolt pappa till lille Sigge Söder (hur gott ligger inte det namnet i munnen!).

I dag skriver vi den 11 maj 2013, och jag är ganska säker på att jag kommer att komma ihåg den här dagen om några år. Dagen då Robin Söder var tillbaka PÅ ALLVAR. Visst, han har gjort några bra matcher efter skadan också, men i dag kändes det annorlunda.

För första gången den här säsongen fick han chansen från start. Direkt hittade han en lucka att röra sig i mellan Halmstads backlinje och mittfält, han fick mycket boll och man riktigt såg hur självförtroendet växte. Han skapade flera vassa lägen och spelade fint fram Tobias Hysén, som dunkade in segermålet.

Robin Söder gjorde ingen perfekt insats, långt därifrån. Men han visade han har betydligt mer att ge på en fotbollsplan.

Får han bara göra ett mål, en strumprullare eller vad fan som helst, så kommer det snart att lysa om honom som det gjorde sommaren 2008.

Sedan ska det bli mycket intressant att se hur bra han kan bli. För Robin Söders råtalang kan få matcha.

För mig kvittar det om han spelar i IFK Göteborg, Milan, Chelsea, AIK, Gais, Odddevold (klart gränsfall dock) eller Malmö FF.

Oavsett klubbtillhörighet kommer jag alltid att hoppas att det går bra för Robin Söder.