Mamma säger ofta att jag får välja mellan kärlek eller rädsla. 

Jag tänker på det när en kompis mejlar. Hon har varit singel länge, men nu träffat någon. Det känns som att ”de är formade efter varandra”, skriver hon.

Men. Nu har hon börjat oroa sig. Det är nästan som om hon försöker leta fel, för något fel måste det ju finnas, allt kan ju inte vara helt perfekt.

Och jag vet precis vad hon menar.

Den där rädslan som slår klorna i en då någonting stort och ovisst tornar upp sig. Att man plötsligt ska lita så pass mycket på en annan människa att man lämnar ut sig själv totalt känslomässigt. Det gör en ju väldigt sårbar.

Rädslan kommer in och roffar åt sig kärlekens plats.

Egentligen är det väl naturligt. Hjärnan vill skydda sig från dårskapet att utsätta sig själv för risken att det värsta som kan hända händer: att bli övergiven.  

Men det är svårt att skydda sig från att bli sårad och att älska samtidigt. Det går inte riktigt ihop, att stänga hjärtat men samtidigt öppna upp. 

Ofta här i livet, när det kommer till att satsa, så får man känna rädslan och våga ändå. Att bara försöka mota bort rädslan får motverkande effekt. Den växer sig större. Och det leder till att man får panik och blir tvungen att dra sig ur relationen för att man till slut inte pallar med tanken på att bli lämnad.

Jag vet precis hur det är, för jag satt vid mitt köksbord i går kväll med en människa som jag träffat ett tag och tycker väldigt mycket om. Och så hör jag hur rädslan och oron börjar dra något resonemang om att han nog minsann kan, om han nu känner för det, sluta träffa mig när som helst om han känner att han har så mycket annat i livet att han inte har tid. Att han inte behöver vara rädd att jag ska bli ledsen, för jag klarar mig.

Herregud. 

Det enda jag egentligen vill få fram av det är att han ska säga: nej, varför säger du så där? Sluta! Jag vill inget hellre än att vara med dig. Och så har jag fått min rädsla stillad för ett litet tag.

Det är vuxenlivets version av ”titta vilken ful teckning” (”nej men sluta säga så där, din teckning är ju JÄTTEFIN”). Säg att jag är okej. Säg att jag duger.

Precis som med alla möjliga känslor vi klassar som dåliga så tror jag att det viktiga är att ge dem utrymme. De måste få finnas där och accepteras. Jag är rädd. Det är inte så konstigt att jag är rädd. Ju fler relationer man har haft som inte har hållit desto mer rädsla.

När jag var tonåring var jag totalt orädd. Jag kastade mig in huvudstupa och älskade helt och fullt. Sen blev fallet också så hårt när jag två månader senare blev dumpad via sms. Sakta men säkert, efter varje uppbrott, så har jag byggt upp små skyddsmurar. Därför tar det också längre tid och jag är betydligt försiktigare när det kommer till att släppa in någon annan människa, tror jag.

Jag läste någonstans att kärlek inte har några förväntningar, men rädslan är full av förväntningar. När vi människor förväntar oss något och när det sen inte sker så känner vi oss orättvist behandlade och blir sårade.

Rädslan vill ju säkra upp en annan människa. Gärna skriva ett kontrakt på att den andra personen lovar att älska en tills döden skiljer oss åt. Rädslan vill att den andra personen ska vara beroende av en. Men beroende är inte kärlek.

Det är svårt att acceptera, men det är trots allt så att där det finns ljus finns det mörker. Där det finns kärlek finns det troligtvis också rädsla. Det handlar väl bara om att betrakta den. Vara medveten om att den finns där och ihärdigt kommer att göra sitt allra bästa för att ta kontrollen, ta över.

Men främst att känna den andra delen. Kärleken. Att våga ändå.

Jag fick ett ryck i morse och läste igenom delar av min gamla blogg. Kände ett behov av att förstå mig lite bättre på den personen jag var då. Tycker de här texterna symboliserar det rätt bra. Alltid cynisk, alltid med en tvist, alltid med en ständig vilja att tro på kärleken.

Det var sensommarnatt, ständigt dessa sensommarnätter, och jag satt i en solstol ute på verandan och tittade upp mot himlen. Det var så mörkt att havet inte syntes, bara hördes och han kom och satte sig i stolen bredvid mig.

”Kan det alltid vara så här, snälla kan du lova att ingenting någonsin förändras?” sa jag och den känslan, jag minns den så tydligt, övertygelsen. Jag ville dricka just det vinet, sitta i den stolen, andas den luften, hålla den handen för alltid. Tvångshålla känslan, stänga in den, låsa dörren, kasta nyckeln.

”Jag lovar” sa han och sedan var vi alldeles tysta.

Jag var så säker. Kanske enda gången jag varit riktigt säker.

Eller så var jag bara packad.

—

Det kom ett mejl från en vän.

En sak ska jag säga.

När det känns rätt att investera så ska man göra det högt, typ med allt man har.

Går det åt hell så gör det det, men jag tror att chanserna att lyckas är större ju högre investering man gjort.

Jag tror att det finnas massor att vinna på att bygga en slags grund så snabbt man bara kan, för sedan står man där, och man måste liksom jobba för det som man har för att det är värt så mycket.

Den här våren är det flera av mina vänner som lämnat långa förhållanden bakom sig, och jag har insett att jag oftast är den som de kommer till för råd. 

De har varit med sina killar lika länge, om inte längre än vad jag varit med min, men ändå känns det som att det jag och han har är någonting helt annat. 

Eftersom vi inom loppet av samma tid hunnit flytta ihop, köpa lägenhet, sälja lägenhet, köpa hus, gifta oss, skaffa hund, starta företag…etc etc.

Medan de liksom fortfarande står där i varsin andrahandslägenhet och är rädda att släppa taget.

Så, jag tror att nyckeln är den höga investeringen.

Alla relationer kommer att svaja och gå in i svackor, har man då inget investerat så orkar man inte kämpa.

(Ironin i att att jag följde hennes råd nästan ordagrant och ändå gick det åt helvete).

—

Häromveckan när vi lunchade berättade Lisa en story som jag måste försöka återberätta. Det kan vara något av det mest tragikomiska jag hört när det kommer till kärlek.

Det var sommar och hon och hennes (numera) ex-kille satt på en klippa och tittade ut över havet. Säkert var det någon solnedgång eller kanske uppgång, vattnet låg alldeles stilla och allt var PERFEKT.

Lisa tänkte: Det här tillfället är alldeles för bra för att vara sant, här sitter vi och känner den här otroliga gemenskapen, han och jag. Vi behöver inte ens prata, vi bara VET att det är vi och att vi älskar varandra så ofantligt mycket.

Men för att ändå understryka det faktum hur fantastiskt allting var så ville hon ändå få en bekräftelse. Så hon frågade:

– Du, vad tänker du på?

Hans reaktion var lite märklig. Han vände INTE blicken mot henne utan kisade mot horisonten och så pekade han:

– Ser du öarna där långt borta.

Lisa (gör sig beredd på en vacker liknelse): – Ja?

Han: – Jag fantiserar att jag styr en helikopter som flyger där ovanför och på varje ö släpper jag ner en bomb. (Här lägger han till inlevelsefulla ljudeffekter *booom* *booom* *boooom*). Och öarna bara sprängs en efter en.

Lisa: ….

—

Jag har ju blivit romantikskadad.
Det är bara att konstatera och gå vidare i livet, tänkte jag säga, men det är det ju fan inte alls.
Nej.
För skadan dyker upp och stör titt som tätt.
Rätt ofta nu för tiden om jag ska vara ärlig.
För några veckor sedan packade jag tre IKEA-kassar, eller ja, snarare tryckte frustrerat ner tröjor bland hudkrämer och klackar, och drog från min kille.
Jag har bott hos honom tillfälligt medan min lägenhet renoveras och nu började vi bråka och jag fick nog och jag kan ju inte tala för honom men jag tror nog att han också var rätt less på mitt drällande i hans etta i Hornstull.
Så jag gjorde en väldigt dramatisk och filmisk sorti och inbillade mig att ja, nu lär det väl dröja en sisådär två dagar innan han inser att han inte kan leva eller andas utan mig och skickar 300 nallebjörnar/rosor/post it-lappar med texten ”kom tillbaka”.
”För vadå?” resonerade jag för mig själv – romantikskadad som jag är – ”så hade ju Richard Gere gjort om det här var en romantiskt drama med Julia Roberts”.
Frågan är om Geres karaktär hade nöjt sig med nallebjörnar, nej det är klart, det hade han inte gjort, han hade ringt Manpower och anlitat 500 män i frack som ylat Bryan Adams ”Please forgive me” utanför fönstret. Eller så hade Julia fått en karta och uppdraget att orientera sig runt halva stan för att slutligen hitta en skrynklig lapp med en adress som leder till en väl dold men sjukt mysig restaurang där Gere sitter vid dukat bord med en uppkorkad svindyr vinare framför sig och säger ”kan du någonsin förlåta mig?” (fast på engelska då så klart, men det fattar ni ju).
Men nej. Så blev det ju inte.
Verkligen inte.
Dagarna gick och det var bara tyst. Som om cirkusbröderna Bronnett stod vid min killes öra och viskade ”Och nu får vi be om största möjliga tyssssstnad” dag ut och dag in.
”Men man kan ju inte räkna med att livet ska vara som i en romantiskt drama” tänker du.

Nej, jag vet. Så mycket sjukdomsinsikt har jag, jag fattar att allt jag begär är helt orimligt. Det händer ju inte! I verkliga livet står inte 500 män i frack och skriksjunger utanför fönstret. I den novembergrå verkligheten fick jag dra i väg ett sms och be om att vi skulle ses. I filmen om mig själv fick jag i stället möta honom på Långholmens värdshus och be om ursäkt för att jag bara drog. Säga att jag nog inte klarar mig utan honom, att han är värd så mycket mer än en känslomässigt rubbad människa som överreagerar, dramatiserar och bråkar, att jag hoppas han står ut ändå, att han vill fortsätta vara med mig.
Och i allt det här så slår mig aldrig tanken att det ju faktiskt är upp till mig.
Att det är jag som regisserar filmen om mitt liv. 
Att jag får se till att skapa den där romantiska Richard Gere-historien om jag så gärna vill ha den. 
Ingen annan kommer ju att göra det.
Och sen kan jag bara hoppas på att folk vill spela med mig.
Med risk för att bli hånad och utskrattad för all svulstig romantik.
Men det är väl å andra sidan en risk alla filmskapare får ta.

Det är ju otroligt märkligt med kärlek. Vad är det för mekanismer som får en relation att hålla medan en annan inte funkar alls? Jag tänker på två olika exempel ur mitt eget liv:

Jag minns en kille i tonåren. På pappret så skulle jag ju bli kär i honom, vilket jag grundade i tonårslogiken:

1. Han var jättekär i mig.

2. Han var skejtare.

Så jag blev ihop med honom. Det blev inte bra. Vi var hemma i sängen i hans pojkrum och han stank moped. Det kan inte ha varit det att han luktade som var problemet, det hade nämligen gått alldeles utmärkt med killar som luktat moped förr. Han låg ner, jag satt upp och han drog i min arm för att jag skulle lägga mig på hans bröst, men det gick ju inte. Min kropp sa nej. Det uppstod någon form av dragkamp där jag spjärnade emot allt vad jag orkade, samtidigt som jag skrattade nervöst. Det var ju hemskt. Jag ville ju tycka om honom. Jag borde ju ha tyckt om honom. Men allt med honom kändes bara fel. Han sa att han tyckte att jag var rolig och vacker och klok och det var ord jag så himla gärna vilja höra men från honom spelade de liksom ingen roll.

Det tog slut sen några veckor senare. Han ringde och grät när han var full helgen efter. Samma kväll träffade han en ny. Jag såg dem kyssas utanför ungdomslokalen en gång. Och inte vet jag om de levde lyckliga resten av livet, men där och då log hon och såg honom djupt i ögonen i alla fall.

—

Och så den här människan som jag blev så sinnessjukt kär i. Uppöver öronen så att det kändes hela vägen ut i fingrarna. Herregud, det kändes i naglar och hår och ställen där det inte ens är fysiskt möjligt att det kan kännas. Jag fick aldrig nog. Kunde aldrig vara tillräckligt nära. Hade det gått hade jag krupit in under skinnet på honom.

Vad tog det sen då? Ett år kanske? Så satt jag där i soffhörnet och bara stirrade på honom när han tittade på Sopranos. Jag stirrade och stirrade men han märkte ingenting. Till slut sa jag:

– Är det verkligen allt det här?

– Va? sa han utan att vända blicken från tv-rutan.

Han suckade, pausade och tittade på mig:

– Vad menar du nu?

Jag var trött, uppgiven och ville bara gråta.

– Blir det inte mer än så här? 

Det tog slut sen. Ett år senare kanske. Han träffade snabbt en ny tjej. Hon tittade på honom på ett sätt jag aldrig sett honom. Hon såg sidor och kvalitéer jag aldrig ens uppfattat. Eller som jag kanske aldrig varit särskilt intresserad av. När jag tyckte att han var torftig och tråkig så såg hon någon som var trygg och centrerad. Där jag tidigare förbannat att han inte kunnat sätta ord på saker så uppskattade hon att han talade i handlingar. Det jag kallat långsamhet var eftertänksamhet i hennes ögon.

Och så tänker jag att kärlek – åtminstone en god förutsättning för hållbara relationer – handlar om just det där. Att två människor ser och uppskattar varandras personligheter ur de allra mest förmånliga vinklarna.

Jag fick en fråga av Cecilia som jag tänkte svara på i ett inlägg här. Förhoppningsvis kan kanske någon annan som är i samma situation också ha lite nytta av svaret.

Jag vet att du knappast är någon terapeut men du har hur som helst kloka tankar och vi verkar ha en hel del gemensamma erfarenheter. Jag undrar hur du skulle tänkt i följande situation: 
Jag är ihop med min partner sedan över 10 år. Jag har varit deprimerad i många år. Har velat lämna honom de 3-4 senaste åren men KOMMER inte till skott! Jag blir förlamad av rädsla, på något vis. Detta håller på att ta knäcken av mig mentalt. Jag går i terapi och bearbetar en lite småtrasig uppväxt så den börjar jag få grepp om, men hur avslutar man en relation med någon som man älskar oerhört mycket, men som man ändå vet är ”fel” för ens egen fortsatta utveckling? Med tanke på din resa senaste året kanske du har något klokt att säga? Hur blir man stark nog att ta steget tex?

När är det dags att lämna någon? Det finns ingen expert man kan vända sig till som kan säga exakt när det är dags. Det helvetes jävla svåra är ju att det är upp till en själv att avgöra det. Ingen annan kan ta beslutet åt dig.

Jag har hunnit avverka en hel del relationer under min korta tid på jorden. Sammanlagt har jag kanske ägnat 3-4 år åt att försöka KÄMPA för att få dem att hålla.

Nu, så här i eftertankens kranka blekhet, kan jag ju undra: vad har jag hållit PÅ med? Varför gick jag inte bara? Varför gick inte han?

Men det är inte lätt då, när det fortfarande finns känslor kvar. Och en lägenhet. En hund. Och kanske en bil. Och gemensamt lån och bredband och alla orsaker man nu kan tänka sig för att stanna. Familjen och vännerna herregud. Allt sånt är ju också alltid orsaker att stanna kvar och kämpa vidare. Ett år till. Som blir två.

Och det är väl bra att kämpa i perioder om det är värt kampen. Men inte om det känns som att livet bara rinner förbi.

Nu verkar det ju som att du tagit någon slags beslut för redan 3-4 år sedan men fortfarande håller dig kvar, som jag förstår det för att du inte vågar. Jag bara tar förgivet att ni gjort försök att utvecklas tillsammans men att det inte fungerat.

Mitt enkla – och svåra! – svar är väl att ibland måste man våga ändå. (Boktips: Känn rädslan och våga ändå av Susan Jeffers).

Det verkar som att du är på rätt väg med terapi och att du pratar/skriver om att göra slut som något du behöver för din egen utveckling.

Just precis där skulle jag försöka hitta styrkan. I självkärleken. Du måste göra det för din skull. För att livet är så otroligt jäkla kort och år har redan runnit förbi då du varit deprimerad. Om det här är vad du behöver göra för att komma till nästa steg i din utveckling: gör det. Och förklara exakt det för honom. Snåra inte in dig i några konstiga ursäkter. Var bara helt ärlig. Då kan du gå sann och rakryggad ur det fina ni haft tillsammans.

Jag känner inte dig, men är du lite lagd åt det hållet som jag varit så antar jag att du gör rätt lite saker bara för dig själv. För att du ska må bra. Styrkan finns i alla de saker som du gör bara för dig, för att du är värd det. Om det så är att thaiboxas eller måla akvarell eller sitta ute i skogen på en sten och andas. Ta stunder då du tänker hela tanken fullt ut: att du skulle göra slut och lämna honom. Var närvarande. Känn hur det känns. Låt det kännas. Det kommer att ta förbannat ont och kännas svindlande, men du kommer att överleva.

Om det sen är rätt beslut så kommer du att känna det. Det kommer att ta ont och vara överjävligt ett tag, men du kommer att växa och utvecklas och bli en gladare och starkare människa.

Jag tror att vi människor är satta på den här jorden av en orsak och det är inte att sitta deprimerad och traggla år ut och år in i en taskig relation. Alla människor har en oändlig potential, bara de väljer att se det, att öppna upp för det. Jag har börjat öppna upp för det, bland annat genom att ta svåra beslut som leder mig i rätt riktning och jag kan säga så här: det är det bästa jag har gjort. Hur jag mår nu jämfört med för några år sedan … det går nästan inte att jämföra. Jag lever nu. Det gjorde jag inte då.

Bara för att ni lämnar varandra så behöver du inte sluta älska honom. Det kommer säkerligen att mattas av med åren, men de minnen du har från er tid tillsammans och den värme du känner bär du med dig. Det är någonting vackert. Och kanske kommer ni kunna mötas på nytt, någon annan gång i livet, när ni utvecklats på varsitt håll? Det vet man aldrig.

När du sen sitter där, gammal och grå, och blickar tillbaka på ditt liv så kommer du att förstå exakt varför allting blev som det blev. Förutsatt att du följer ditt hjärta.

Annars kommer du bara gräma dig över att du aldrig gjorde det.

Att uppleva brist.

Det kanske låter konstigt. Vi upplever väl ingen brist. Vi har ju vatten i kranen och julskinka på bordet och billiga kläder på H&M. Många har i överflöd. Så det är trångt i både garderober, köksskåp och förråd. Men det handlar ju bara om det materiella.

”Många människor klagar över att andra inte behandlar dem tillräckligt bra. Att de inte får respekt, uppmärksamhet, erkännande och bekräftelse. De säger ’jag blir tagen för givet’. När människor är snälla mot dem förväntar de sig dolda motiv. Att människor vill manipulera dem och utnyttja dem. Känslan är att ingen kan älska dem”, skriver Eckhart Tolle i A new earth.

De här föreställningarna skapar sedan elände i alla relationer till andra människor och många situationer i livet. 

”När du tror att världen undanhåller någonting från dig, är det du som undanhåller någon någonting från världen. Du underhåller det för att du innerst inne tycker att du är är liten och inte har någonting att ge”. 

Låter det vettigt? Pröva i några veckor! Julen är en väldigt bra övningstid. Ge generöst av allt du tycker att människor inte ger dig: ge beröm, uppskattning, kärlek. Om det inte kommer naturligt så får du låtsas till en början.

När du börjat ge kommer du också att börja ta emot. Du kan inte ta emot det du inte ger.

Nu ska jag åka hem till Åland över jul. Jag ska försöka ge så mycket kärlek jag bara kan. Jag ska bada badkar och lyssna på vinterpratare. Försöka mitt bästa för att vara närvarande och betrakta all den galenskap som uppstår när familj, hundar och släkt ska samlas. Inte glömma att andas.

God jul.

”As I look back on my life, I realize that every time I thought I was being rejected from something good, I was actually being redirected to something better.”
-Steve Maraboli

Jag hittade det här citatet i går. För mig har det där tankesättet hjälpt mig otroligt mycket det här året. Både när det gäller jobb och privat.

I början av augusti, ungefär kring samma datum när vi planerat att gifta oss, fick jag låna en kompis lägenhet i Fredhäll i en vecka.

Det var värst på morgonen. Jag vaknade med en stor ihålig känsla i kroppen.

Promenerade och promenerade. Satte mig på bänkar med Stoffe och bara stirrade framför mig. Gick upp till lägenheten och satte mig på balkongen. Det är alltid konstigt när det är strålande solsken samtidigt som det känns som att hjärtat håller på att gå sönder. Jag trodde att det skulle göra det, gå sönder. På kvällarna när det blev mörkt satt jag fortfarande ute på balkongen med den färgglada utebelysningen som bara känns som att den är till för lyckliga människor. Den ihåliga känslan var inte lika stark, men det kändes fortfarande som att något skulle sluta fungera inombords.

Men det gjorde aldrig det. Jag satt helt närvarande med alla känslor av sorg och ilska och ensamhet hela den där veckan och det var förjävligt, men hjärtat gick inte sönder. De gör ju inte det.

Mitt i det här så fanns det en stor tröst: det kommer att komma någonting annat. Det kommer inte alltid att vara så här. Det gör ont nu, men det kommer inte alltid att göra ont. Det här är bara en bit i ett stort pussel. Det är inte ens sagt att den här biten i efterhand kommer att vara dålig, det bara känns så just nu. Jag kan ju inte blicka in i framtiden. Jag vet inte varför det blev så här, men det finns en mening med det. Det finns en orsak till allt. Det blir bra. Faktum är att det blir ännu bättre. Jag kan bara inte se det just nu.

I det här så kunde jag känna någonting som människor ibland pratat om men jag aldrig tidigare känt: att det också fint någonting vackert i sorgen.

Så småningom blev sommaren till höst och jag blev hel igen. Helare än vad jag någonsin varit. Och hösten blev till vinter även om det aldrig kommer någon snö och jag kan så tydligt se, jag kan se precis varför det var tvunget att bli precis som det blev.

Det finns inte några relationer jag ångrar, men några romanser jag kanske undrar lite över.

Ibland är det som att längtan efter kärleken är så stark att den slätar över större delen av de tveksamheter som uppstår i mötet med någon potentiell partner.

Jag har funderat och pratat runt med vänner och kommit fram till några fall då det hade varit lika bra att lägga ner försöket direkt.

* Med människor som inte hör av sig. Ni har säkert stött på någon sån, kanske är du en sån själv. Människor som försvinner under jord med jämna och ojämna mellanrum och inte svarar på samtal/sms. Hör av sig två dagar senare med någon luddig ursäkt. Med den här typen så väcks det alltid lite hopp när man väl får till en träff, för då verkar ju allting funka så bra. Sen försvinner människan på nytt. Om du är lagd på ett visst sätt och vill tro på kärleken så är det lätt att du ser det här mer som en utmaning: för kanske, om du bara är tillräckligt härlig så kommer du att kunna omvända den här personen och verkligen låta hen känna riktigt himlastormande kärlek.

I stället för att bara se det för vad det är: en människa som uppenbarligen har känslomässiga issues och inte klarar av rak kommunikation utan försöker undvika dig av gud vet vilka anledningar.

* Människor där det fysiska liksom inte stämmer. Jag har träffat killar där våra kroppar inte alls stämt överens. Alltså de har inte synkat. Bara att lägga en arm runt honom har blivit fumligt, för att inte tala om att kyssas. Det har inte känts bra. Varit lite för hårt eller lite för lätt. Kramarna har känts lite stela och lätta beröringar här och var på kroppen, som annars är så underbara, har liksom bara känts fel.

Jämför det här då med när det verkligen funkar. Då kropparna nästan smälter ihop. När allt bara stämmer och är varmt och ömt. När det är som att kropparna talar ett tyst språk och vet precis hur och vad den andra vill ha och behöver, om det så bara är en liten sak som en trygg hand på sin hand när det känns när det är jobbigt. 

* När du inte känner att du kan vara dig själv. Det här låter som en självklarhet, men likväl har jag suttit där och känt mig lite obekväm och anpassat mig både mer och mindre efter hur jag tror att killen ifråga har tyckt att jag ska vara. Problemet här blir ju att relationen aldrig kan byggas på vettiga grunder, för du har ju inte ens varit du. Allt har bara varit ett rollspel. Jag fattar inte riktigt hur jag tänkt i de här situationerna. Skulle jag först få en person att bli kär i en lite förfinad skådespelarversion av mig själv och SEN hoppa upp som nån himla gubben ur lådan efter ett halvår och bara: nej, så där var jag inte alls. Glöm det. Jag är ju så här! Surprise!!

* Fortsätta kämpa trots att du inte känner något. Åh… det här är så sorgligt. Jag har varit där också. Och det är väl här min konflikträdsla kickar in. Jag märker att han håller på att bli kär, samtidigt vet jag att jag inte känner likadant. Men det kan jag ju inte säga! Då kan han ju bli ledsen! Så då har jag hittat på idiotlösningen: att låtsas bli kär! Intala mig själv så till den milda grad att vi faktiskt passar ihop. Försökt se alla fina egenskaper och tvingat fram ett litet pirr någonstans i magen.

Så här gjorde jag med en av de allra första romanserna jag hade. Jag kände ingenting. Tvärt om: jag kände hur kroppen nästan skrek att det inte var rätt när han höll om mig.

Nu avslutades just den där flingen hastigt och lustigt när det visade sig att han både hade mig och en annan flickvän samtidigt..

Men hur som helst är mitt beteende i det där fallet: 1. Inte klokt. 2. Absolut inte rättvist mot en annan människa.

Så. När ska man fortsätta då? Mitt förslag är, när det känns ungefär så här:

I går somnade Stoffes lille kompis Hektor in. Alldeles, alldeles för tidigt. Han blev ett år och åtta månader.

Jag blev Hektors dagmatte i samma veva som Christian flyttade härifrån. Den glädje som han skänkt både mig och Stoffe har hjälpt mig oerhört de dagar det känts tungt.

Det gör ont i hjärtat av saknad. Jag känner så mycket med Hektors matte och husse som jag lärt känna och tycker så mycket om.

Hektor hade medfödda skador som börjat visa sig den senaste tiden.

Han fick så kort tid men hann ge så mycket. Lille Hektor. Älskade varelse. Så liten men så stor.

Jag gråter mycket, mer än vad jag trodde att var möjligt.

Anna-Sara, Hektors matte, sa det så fint när vi pratade i går:

Till en hund ger man allt, hela sitt hjärta, för man vet att man kommer att få precis lika mycket tillbaka.

Det finns en hel del människor som menar att de får en kontakt med djur som de aldrig kan få med människor. Jag kan absolut skriva under på det. Hundar och barn ger för mig den där rena och oförställda kärleken som ofta försvinner ju äldre vi blir, desto mer skyddslager vi bygger runt oss och ju räddare vi blir för att älska helt och fullt.

En tröst är att Hektor fått så mycket kärlek och fått uppleva roligheter varenda dag. Han var en speciell kille och kommer alltid att finnas kvar i mångas hjärtan.

Fy fan. Livet är så här. Födelse och död. Glädje och sorg.

När Hektor kom till oss i veckorna brukade Stoffe alltid sitta parkerad på fårskinnsfällen i hallen och titta mot dörren och vänta på att han skulle komma. Han brukade sitta så på helgmorgnarna också och vänta förgäves.

Nu var det ett par veckor sedan Hektor var här sist och Stoffe har insett att nej, han kommer inte komma. Gett upp det här med att sitta och glo mot dörren.

Därför var det så märkligt när han i morse satte sig och väntande igen. Nästan som om han på nytt kände hans närvaro.

Blev att fundera mycket på mina egna relationer i natt.

Tid är ett problem i de flesta relationer. Folk har inte tid för sin partner.

Precis som de knappt har tid för sina föräldrar, syskon och vänner. Absolut inte sig själva.

Egentligen är det inte mycket att klaga över.

Är man en vuxen människa så är det upp till en själv att göra sina egna prioriteringar. Tyvärr blir ju prioteringarna ofta skeva. Samhället uppmuntrar att det ska bli skevt. Ett jobb går ofta före allt annat. Pengar går före. Status går före.

Det ska hända någonting drastiskt, en olycka eller att någon blir svårt sjuk, för att folk ska inse vad som egentligen betyder något. Då är det så självklart, när man sitter där i väntrummet på sjukhuset. Vad fan har jag hållit på med? Jag borde ha funnits där mer.

Jag har dock jobbat lite annorlunda i mina kärleksrelationer.

Jag har alltid satt den personen jag är tillsammans med först. Ingen människa kan påstå att jag inte har älskat. Jag har älskat så jag utplånat mig själv många gånger om, givit upp allt som är jag. Visst, jag har väl haft jobb och intressen och så där, men ingenting sånt har spelat någon roll. Jag har funnits där varenda minut och sekund för den jag älskat.

Jag har älskat så det knappt funnits plats för någon annan relation över huvud taget. Försummat andra.

Haft svårt att se var jag själv slutat och den andra människan börjat.

Älskat så det gjort ont. 

I gengäld har jag förväntat mig samma sak tillbaka.

Men det går inte. 

Det funkar inte så. Två människor kan inte ge upp precis allt annat och bara leva och andas för varandra. Det går inte.

Eller går och går.

Det går väl säkert, men det blir liksom inte så mycket kvar av en sån relation. Det blir isolerat och vilset för båda har tappat bort sig själva på vägen.

Jag vet inte. Jag har bara haft en så ständig längtan efter närvaro. Att den människan jag är tillsammans med bara ska stänga av allting annat som pågår, åtminstone för en liten stund, och SE mig. Jag har haft relationer sedan jag var 13 år gammal men aldrig känt mig riktigt sedd. Alltid känt mig ensam, aldrig tillfredsställd. Jag har alltid haft det här ständiga behovet av att jag vill att den andra personen bara ska sätta sig ner och prata med mig. Inte för att den måste, eller för att vi har druckit alkohol eller för att det är ett bråk eller för att det är någonting som måste pratas om. Bara för att vara närvarande en liten stund, för mig.

Jag har längtat och jag har tjatat och jag har lyckats driva människor längre bort från mig på grund av min intensiva längtan.

Jag vill ju för fan bara att han ska se mig.

I förälskelsefasen så finns det här. Det där därför jag älskar den tiden. Då finns det tid att ge varandra full närvaro. Jag ser dig, jag bryr mig om dig, jag har ingenting annat som pågår i mitt huvud just nu. Ingen stress, inget jobb, inget annat. Jag ser DIG.

Det är så förrädiskt att få lite av det och sen få mindre och mindre ju längre relationen går.

Jag vill ju egentligen ha det hela, hela, hela tiden.

Och vad påminner det där om? Ett barn, förstås. Ett litet barn som så gärna bara vill få uppmärksamhet och närvaro från omvärlden men det är alltid, ständigt så mycket annat som drar i vuxenvärlden. Det finns inte riktigt tid att bara sitta stilla och ge barn den tiden. Speciellt inte nu, med mobiler och surfplattor och saker som ”mamma bara måste få kolla”. Med det inte sagt att jag inte har fått uppmärksamhet som barn. Det har jag. Men jag tror att ett barn kräver enormt mycket av den varan. Vissa har ett närapå outsinligt behov av den där närvaron som några stackars föräldrar aldrig någonsin kommer vara i närheten av att tillfredsställa. Speciellt inte med jobb och hygien och Instagram allt vad det nu är som ska skötas. Men jag tror ju att chanserna att fylla behovet ökar genom föräldrar som sätter sig själva först. Som är närvarande.

Jag kan inte göra mycket åt hur jag har varit, men jag kan med en medvetenhet om mitt beteende göra om. Börja sätta mig själv i första hand. Vara närvarande för mig själv, först och främst. Värdera mig själv högst. Verkligen, på riktigt, älska mig själv. Finnas där i de relationer jag bryr mig om. Längtar jag så borde det väl rimligtvis finns andra människor som längtar efter att få någon annans närvaro. I min värld är det något av det finaste jag kan ge. Och få.

Jag har ju alltid hört hur viktigt det är att älska sig själv, men det är som att jag aldrig riktigt fattat.

Jag har sett och hört programnamnet ”Gift vid första ögonkastet” fladdra förbi och väl tänkt för mig själv: herregud vad det hittas på för att dra tittare nu för tiden. Som nån gammal bakåtsträvare (”nej, efter Robinson med Martin Melin visas det inget vettigt på tv”, typ).

Sen smsade min kompis som är mycket väl uppdaterad på vad jag tycker om här i världen och sa att jag bara måste se det här programmet. Så det gjorde jag, i går kväll. Tänkte se ett avsnitt, slutade med att jag var uppe till 02 efter att ha sträckkollat fem avsnitt.

Om ni är intresserade av kärlek, känslor och relationer: det här är något av det bästa som sänts i den genren i Sverige. Jag har aldrig sett någonting liknande hända på tv.

Jag var HELT tagen efter första avsnittet och efter andra så visste jag knappt vad jag skulle ta mig till. Jag var bara tvungen att se mer. Jag hade säkert låtit någon kapa mitt ena lillfinger bara för att få se nästa avsnitt. Titeln ”Gift vid första ögonkastet” säger ju rätt mycket om programmet. Det handlar om tre par som matchas ihop efter värderingar, intressen och alla möjliga olika tester – och så gifter de sig utan att ha träffats.

De fem första avsnitten av programmet finns på SVT Flow HÄR!  

Är ni inne på den här bloggen och läser och intresserar er för sånt som jag skriver om så kommer ni att älska det. TITTA!