Jag läste något så fint i går. Oavsett vad som händer oss i livet, om vi så inte har någon kontroll själva över huvud taget så finns det en sista sak som vi alltid kan välja: vår inställning. 

Jag vet hur det är att sitta i en fruktansvärd situation du omöjligt kan ta dig ur och jag vet också hur viktiga tankarna är just då. Kämpar du emot verkligheten som den är, om du bara kan tänka ”nej, nej, nej”, klandrar omständigheterna och förbannar livet så kommer du tyvärr bara göra det ännu värre för dig själv. 

När jag var på föreläsning med Malin Berghagen pratade hon om att vid jobbiga situationer ställa frågan: vad är rätt med det här som jag inte förstår?

Oftast är det ju till slut de allra värsta och mest smärtsamma sakerna vi råkar ut för som formar oss allra mest som människor.

Ett tydligt exempel från mitt eget liv är mina två senaste uppbrott. För över tre år sedan när det tog slut med killen jag var tillsammans med då så klängde jag mig fast vid sorgen. Jag vaknade varje morgon och tänkte ”nej, nej, nej det här händer inte”. Tillvaron var rent ut sagt vidrig och jag mådde så dåligt att jag isolerade mig själv drygt åtta månader, ville inte göra något och inte träffa någon. Bara sitta hemma och vältra mig i mitt elände. Jag kapslade in smärtan i kroppen så pass att den så småningom började visa sig utåt genom ilska. Jag var förbannad på verkligheten och kände mig så provocerad av människor runt omkring mig. Fattade inte alla jävlar att det inte fanns någonting att kämpa för? Man kan säga att jag lutade mig tillbaka och lät mig själv gå under.

Det är stor skillnad mot den här gången. Jag har hanterat det på ett annat sätt. Jag har mer sett det som att det här är en del av livet, även om jag varit arg, ledsen och besviken så har jag inte kämpat emot det som händer. Jag accepterar att det är som det är, inte varje dag, inte varje timme eller minut, men allt som oftast så kan jag sitta och andas med alla tunga känslor och se att de faktiskt försvinner efter ett tag. Ju mer tid det går desto snabbare försvinner de.

Yogan har lärt mig mycket om att känslor kommer och går. Inget är bestående, även om det ibland känns så. Just nu känns det på ett visst sätt, men i morgon, om en månad, eller kanske redan om någon timme så kommer det att kännas annorlunda.

I går gick jag på min allra första ledda yinyogaklass med Magdalena på Söder. Jag har ju yogat efter hennes bok ”Vila dig i form med yinyoga” och sedan några veckor tillbaka också appen. 

Jag gillar att yoga hemma. Kan göra det när jag vill och det är dessutom gratis.

Men atmosfären som skapas på yogaklasserna är svår att hitta hemma. Lugnet när 20-30 personer går in i sig själva för att hitta stillheten. När all skit i vardagen lämnas utanför. Det här passet visade tydligt att yoga är för ALLA, där fanns äldre tanter, småbarnsmammor med ryggproblem och män med löpningsintresse. Alla kunde förstås inte gå ner fullt i ställningarna, men det fanns många olika enklare alternativ för varje position.

Yinyogan är ju total avslappning. Fokuset är på att låta kroppen släppa efter alla spänningar och all stelhet så gott det går. Alltid när jag yinyogar känner jag mig förvånad över hur mycket mer det går att släppa. Jag tror att jag är avslappnad, men plötsligt känner jag hur musklerna i ryggen släpper taget och inser att jag spänt mig där hela tiden. I och med att det är så lugnt så blir det väldigt lite prestige. Jag kan helt och fullt ägna mig åt att bara vara och lyssna till lärarens röst.

Jag har ju tidigare skrivit om att sånt som händer i yogan speglar sig i verkliga livet och tänkte återigen på det går: När jag ligger i vissa mer krävande positioner, speciellt i sadeln, känner jag mycket av böjningen i ryggraden. Men av rädsla för att det ska göra ont så spänner jag mig. Om jag väl vågar släppa taget så är det oftast inte så farligt, alls. Snarare tvärt om: rädslan att det ska göra ont är värre än själva smärtan.

Jag tänker att det här återspeglar så många situationer då jag bygger upp rädslor inför hur någonting kommer att bli, men när jag väl vågar så är det inte alls någon fara.

Det är bra för mig med yinyoga sa mannen på ayurvedakonsultationen i går.

Det jag behöver träna på är att ta det lugnt och varsamt. 

Jag har alltid ogillat långsamt. Blir stressad av människor som är långsamma. Speciellt på jobbet, blir galen. Jag pratar snabbt, äter snabbt, skriver snabbt. Allt ska gå undan. Framåt, uppåt, pressa, stressa. Helst vara klart igår. Och det är ju SÅ smidigt att kolla på mobilen så fort det blir en paus på några sekunder.

Jag dras till ashtangayogan för den är fysiskt krävande och ”snabb”. När det egentligen är yinyogan jag behöver för att balansera mig. Yin och yang och allt det där. Jag är ju redan bra på att vara snabb!

Han sa att många, speciellt män (maskulinitet=mycket yang), börjar på ashtanga för att de vill åt utmaningen och så slutar de med att de pressar sig själva så att kroppen blir trasig, ryggen och lederna tar skada.

För att dra en parallell till hundträning så är det ju precis samma tänk där. En högenergisk terrier behöver som valp inte tränas med bollkastning och hetsiga dragkamper, det kan de redan. Det de måste lära sig är att komma ner i varv och kunna slappna av. Det behöver faktiskt inte hända någonting hela, hela tiden..

Jag har så länge jag kan minnas alltid haft svårt att stå upp för mig själv. Det här går tillbaka sedan jag var barn.  Jag har ALDRIG vågat säga åt en kompis att gå hem för att jag är trött (även om ögonlocken hållit på att säcka ihop). Aldrig att jag sagt ifrån att jag inte orkar äta mer om någon prackar på mig mat. Jag har så svårt att dra gränser. Att bara kunna säga nej. 

I teorin känns det ju så lätt, men i praktiken? Nej. När jag väl står där så är det helt omöjligt. Jag väljer gång på gång att inte säga ifrån. Ta den enkla utvägen och bara nicka med. Jag kan knappt avluta ett telefonsamtal för att jag är rädd att den jag pratar med ska bli ledsen.

Det blir tydligt nu igen när jag har hund. Jag har så svårt att stå upp mot andra hundägare. Säga: nej jag vill inte att min hund hälsar på din hund. Det blir extrasvårt nu när jag tränar Stoffe att bli bättre på hundmöten. Han är så ivrig och dessutom lite osäker, jag tolkar det i alla fall så, att han vill fram och leka, hälsa och visa att han bara är liten och snäll.

Så han drar mot andra hundar och jag gör mitt bästa att hålla honom lugn och visa att det är okej att vi bara passerar. Men då finns det så många, många hundägare som bara släpper fram sina hundar utan att fråga. Och för varje gång det händer så förstörs ett träningstillfälle för mig. Om jag säger ifrån? Nej. Jag väljer att vara tyst för jag vill inte verka otrevlig.

Jag gör både mig själv och Stoffe en otjänst.

Inom hinduismen talar man om chakran och jag har börjat läsa på och intressera mig alltmer för det, för jag får hela tiden bekräftelse på hur hela min kropp hänger ihop, psykiskt och fysiskt. Jag märker att vardagliga problem lika väl kan yttra sig genom trötthet, smärta och obalanser i min kropp.

Halschakrat står för en balanserad kommunikation med omvärlden. Fysiskt påverkar det munnen, tänderna, halsen, matstrupen, luftstrupen, sköldkörteln, öronen och nacken.

Jag tänkte på det i morse när jag var hos tandhygenisten. Jag går dit ofta, för har en hel del problem med tandsten och tandköttet, vilket känns nästan orimligt, för jag borstar noggrant och omsorgsfullt med mellanrumsborstar och eltandborste. Äter ytterst lite socker och småäter inte.

Och även om jag inte på något vis kan bevisa det, så öppnar jag i alla fall upp för möjligheten att det kan vara så att det hänger ihop. Min oförmåga att stå upp för mig själv inför andra, dra gränser och säga nej och min mun som aldrig riktigt vill hålla sig frisk.

Jag tänker på det här också när jag pratar med vänner. Direkt samtalen leds in på sånt som känns fel för mig, skitsnack och ett ständigt malande om andra människor och deras liv, så känner jag hur luftstrupen snör ihop sig. Jag får fysiskt ont i halsen. 

Det är en utmaning. För när jag väl pratar så pratar jag mycket. Jag öser ur mig saker och känner först i efterhand att det kanske blev lite mycket. Kanske jag inte behöver berätta precis allt, alltid.

I Sanna Edhins bok ”Sluta kämpa” läste jag några väldigt fina rader om att bara tillåta sig själv att tala långsammare och inte så högljutt. Människor kommer inte att sluta lyssna bara för det – tvärt om: de kommer att bli mer intresserade.

Ni som testat yoga (eller håller på) känner igen den här ställningen: nedåtgående hund. 

Den är rätt svår att komma undan om du inte håller på med till exempel yinyoga.

Vissa kallar den en viloposition, vilket känns som ett stort hån för stelbenta som jag.

Förutom min stora kamp med framfällningar (skrev ett inlägg om det här) så är nedåtgående hund en av mina stora utmaningar här i livet.

En period i våras blev jag på allvar så arg när jag stod i den här positionen att jag inte yogade på flera veckor. Precis som när det gäller framfällningar så har jag känt mig så otymplig och det har varit väldigt ansträngande för mig att stå i nedåtgående hund.

På bilderna skiljer ett år och jag ser skillnad. Den är inte stor, men den finns där. Hälarna är närmare marken och ryggen är lite, lite rakare. 

Men den stora skillnaden har skett inom mig. Jag har bestämt mig för att vara snäll mot mig själv i den här positionen. Jag tänker inte pressa eller pusha mig någonstans. Det får ta tio år eller resten av livet innan det ser bra ut visuellt. Inom mig känns det redan bra. Jag trampar försiktigt ner hälarna och känner hur ryggen sakta, sakta rätas ut mer och mer. Jag kan kan andas i ställningen och blir det för mycket och andningen känns tung så lägger jag mig i barnet och vilar en stund i stället för att jobba upp en frustration.

Den här ställningen i sig är en lång resa för mig, men huvudsaken är att jag inte ger upp och skiter i alltihop. Lite varje dag, sakta, sakta. Det tar den tid det tar.

Jag har läst att om du börjar träna huvudstående eller handstående mot en vägg så kommer det vara betydligt svårare att någonsin lyckas göra det utan vägg. Det hade alltså varit bättre att träna utan vägg från första början. För väggen blir din trygghetszon, din säkerhet som du alltid kan falla tillbaka på.

Jag förstår precis vad de menar, för sedan jag började med huvudstående mot vägg för över ett år sedan så har jag blivit räddare att göra det utan vägg.

Så här funkar nog mycket saker i livet också. Vi gör en massa saker till våra trygghetszoner. Hemmet, vårt jobb, våra relationer, våra tillhörigheter och våra pengar.

Jag tänker på vissa äldre människor jag pratat med som är så rädda för så mycket. Att resa bort är någonting jättehemskt! Usch! Varför skulle man lämna det trygga härliga hemmet, där alla saker står på samma plats de alltid har stått?

När jag var i tidiga tonåren klarade jag av huvudstående utan vägg. Varför? För jag hade aldrig ens kommit på tanken att göra det mot en vägg från första början.

Nu när jag har väggen så har det gått så långt att jag börjat bygga upp skräckscenarion kring hur det vore om jag inte hade den. Tänk om jag tippar över åt fel håll? Tänk om nacken skadas? Tänk om jag belastar ryggen fel?  Nej, bäst att inte ens pröva. 

Ser ni hur jag bygger upp hinder för mig själv? Det är fantastiskt hur lätt det går.

Eftersom det är min födelsedag i dag slog jag till på en mala från Soul of Maia. Tanken är att det ska användas vid meditation, det finns 108 pärlor och varje gång fingrarna glider över en ska ett mantra upprepas. Utöver det kan det förstås användas som halsband.

Det sägs att det är viktigt att känna sig dragen till malan, att välja det som ögonen tycker om. Men det är lika viktigt att stenarna stämmer in med ens intention. Det som jag valde är amazonit och den beskrivs då här: Ökar medvetenheten om våra känslor och handlingar gentemot andra människor. Det är en sten för den som vill gå sin egen väg och själv ta ansvar för sitt liv.  

Här kommer ett kort härlig yogaflöde om någon känner sig manad under helgen!
Kram från 27-åringen.

Min önskan är verkligen att så många som möjligt ger yoga en chans. 

Jag tror på riktigt att det är ett steg mot en bättre och snällare värld.

Jag vet att det var menat att jag skulle börja yoga. Jag ser det så tydligt nu i efterhand.

Jag var på semester i Mexiko. En underbar resa som jag skrivit om här. Vi var ute på västkusten och prövade på att surfa för första gången i våra liv. Det var frustrerande och svårt. Jag hade styrketränat från och till i 10 år, men det hade jag ingen hjälp av nu. Nu behövde jag förlita mig på att havet skulle ta mig framåt. Jag kunde inte ta i allt vad jag orkade utan jag behövde släppa taget och bara andas med rörelserna. Någonstans där dök en känsla upp i kroppen: jag ska börja yoga. 

Med tanke på hur stel och eländig jag alltid varit så var det här en rätt så märklig idé. Men känslan var så envis och stark! Den sa: när du kommer hem ska du inte styrketräna, du ska yoga. Jahapp. Jag var så rädd första gången jag skulle gå in i yogasalen på Sats Zenit. Flera gånger kände jag: nej, det här går inte. Jag går tillbaka till omklädningsrummet. Det här var dumt.

Nåväl, slutligen hamnade jag i alla fall där på mattan. 

Så här i efterhand kan jag säga att jag hade ingen koll på vad jag gav mig in på. Jag trodde att jag skulle göra lite solhälsningar och stretcha kroppen här och var och att det sedan skulle det vara bra med den saken. 

Det jag inte över huvud taget fattade var vad det skulle göra med mitt psyke. Första gången hände väl inget särskilt, inte andra heller. Men jag fortsatte att gå och där någon gång efter 10-15 gången så började jag märka att mina tankar började skingras. Jag blev lugn. 

När jag yogat kanske 20-30 gånger så var jag alldeles salig efter klasserna.

Ju mer jag andades under klasserna desto mer saker hände inom mig. Jag tog på min kropp på ett helt annat sätt, mer kärleksfullt och med mer vördnad än jag någonsin tidigare gjort. Jag började bli mer och mer medveten om att det var samma gamla tankarna som malde på i mitt huvud, dag efter dag, på repeat: jag är inte tillräckligt bra, jag duger inte, jag måste bli annorlunda (även om min hjärna förstås hittade på lite olika kreativa sätt att formulera tankarna på så var det ändå samma budskap). Jag såg också hur trångsynt, dömande och enkelspårig jag varit i en hel del situationer i livet.

Kort sagt: jag såg allt skit jag gav mig själv, och andra. Hur orättvis och hård jag varit och jag förstod också att jag måste lägga av och bli snäll mot mig själv, för att också kunna bli … tja … en bättre, mer sann människa.

Det tog inte länge innan jag insåg andra saker. Att jag måste säga upp mig till exempel. Att den där tröttsamma och motiga tunga känslan handlade om att jag gått för länge på ett jobb när jag egentligen innerst inne drömt om att göra någonting annat. Det var en jobbig insikt, för jag hade ett fast jobb och en massa härliga kollegor. Det var krångligt, och ibland kändes det nästan vanvettigt, men det var ett steg jag var tvungen att ta, för min egen skull.

Yoga är så mycket för mig och för så många, många andra. Det känns löjligt att ens kalla det en träningsform. För det är terapi, en plats att hämta styrka och kraft ifrån. Yogan är en god vän som håller mig i handen. Yogan lärde mig att känna inåt och det är där svaren finns.

Har du inte testat yoga, eller kanske testat för många år sedan och inte riktigt kände att det funkade då? Testa! Jag gick en kurs i avslappningsyoga när jag var 20 och det blev inte så mycket med det. Jag låg på mattan och sov mig igenom klasserna.

Strunta i om huvudet säger att du är för gammal eller för ung eller har för ont eller är för stel.

Till en början behöver inte ens en yogamatta för att yoga. Det är bara att sätta dig på golvet och börja andas. Känn efter vad kroppen vill göra. Vill den stretcha nacken? Sträcka ut ryggen? Vill den försöka stå på händer? Gör det. Glöm inte att andas. Långa djupa andetag. Räkna till fem på inandning och fem på utandning. Blunda en stund och känner efter hur det känns.

Vilka tankar dyker upp?

Känner du dig fånig och dum? Bra! Det innebär förmodligen att du ofta går runt i livet och har svårt att ta dig själv på allvar. Där har du någonting att jobba med (jag har jobbat mycket med precis just det).

Känner du dig arg? Bra! Då är det just den ilskan som behöver komma ut. Låt den göra det! Tryck inte undan den som du antagligen gör till vardags.

Känner du dig evinnerligt trött? Ja, då behöver du troligtvis se över dina rutiner. Hur äter du, hur sover du, hur tränar du?

Det är det här som är det fina. Yogan tar fram allt. 

Jag har gått hos fem, kanske sex olika psykologer, kuratorer och en psykiater och det har väl liksom varit bra, men INGET har hjälpt mig att komma i kontakt med mig själv och få ett sånt lugn som yogan. 

Jag dissar inte andra träningsformer, jag utvecklades enormt genom styrketräningen och det blev ett sätt för mig att koppla bort verkligheten. Jag har läst om människor som gör Nordic military training och som menar att de är gladare, starkare och vågar lita mer på andra människor. Jag tror kampsport kan bota många rädslor och löpning kan vara oerhört meditativt. Yoga är bara det som funkar bäst för mig (och många andra) när det gäller att förena den yttre världen med den inre.

Yoga KAN vara alla roliga och invecklade positioner du ser på Instagram och Facebook, men det kan också vara att sitta ner och bara andas och sträcka ut handlederna. Om det är just det du behöver. Men det gör sig förstås inte lika snyggt på bild 🙂

Undrar du någonting, litet som stort, så är det bara att fråga i kommentarsfältet eller mejla (zlundberg@gmail.com). Om olika klasser eller yogamattor eller rädslor eller vad som. Jag blir så glad och vill så gärna försöka hjälpa. Vill du få mer inspiration kan du läsa om olika positioner och varför de är bra på Yoga journal. 

Vi kom till den här positionen på ashtangayogan i går. Min stora fiende/lärare beroende på hur man väljer att se det.

Det sägs ofta att så som vi hanterar saker i yogan så hanterar vi också verkliga livet. 

Jag är stel i baksida lår. Jag upplever det som att jag inte kommer någonstans. Men skulle jag gå tillbaka ett år och titta på hur det såg ut då är det förstås stor skillnad. Då kunde jag knappt sitta med benen utsträckta, ryggen upprätt och händerna på låren. I dag kan jag fälla framåt så att jag med nöd och näppe når tårna. Men jag tycker förstås att jag borde kommit längre. 

Jag blir medveten om så mycket om mig själv i den här positionen.

När jag sitter där med smärtande och stela baksidalårmuskler känner jag mig otillräcklig, jag tänker att alla andra är bättre än jag. Jag pushar mig själv för hårt vilket gör att jag får ont, vilket gör att jag blir arg, vilket i sin tur gör att jag blir less och vill ge upp allting. 

Och jag VET, om jag verkligen rannsakar mig själv, att det är så här jag har hanterat mycket i livet. Under flera år har jag till exempel inte velat lära mig något nytt. Jag har skyllt på ointresse när det egentligen handlat om rädsla.

För ska jag lära mig någonting från grunden så innebär det att jag måste gå in som nybörjare. Och jag vill inte vara nybörjare! Jag vill kunna allting. Jag vill inte vara dålig. Jag vill vara bra.

Men för att bli bra krävs det ju en resa dit.

Jag ser det väldigt tydligt nu när jag försöker skriva min bok. Jag skriver och känner mig otillräcklig. Jag känner att det finns 1000000 andra som gör det bättre än jag. Jag vill ge upp, för jag är ändå bara dålig. Lika bra att inte försöka för då behöver jag i alla fall inte bli ledsen om den aldrig blir utgiven, kan jag tänka.

Och det här är ju ett bra sätt att tänka – om jag aldrig vill åstadkomma något mer i livet. Om jag av rädsla att misslyckas bestämmer mig för att ge upp redan innan jag gett det ett seriöst försök.

På så vis är den här sittande framfällningen en symbol för så mycket.

Ger jag upp om den ger jag upp om allting annat också.

Jag blev så fruktansvärt glad i går när jag hittade en yinyoga-app. För mig som är rätt stel i baksida lår och rygg så är yinyoga verkligen jättebra hemmagöra. Samtidigt stillar det rastlöshet och oro. Jag har boken ”Vila dig i form med yinyoga” och tycker verkligen jättemycket om den, men med den här appen blir det nästan som en riktig yogaklass.

Magdalena Mecweld guidar genom de olika positionerna. I appen går det att välja olika pass så som till exempel ”Rygghelare”, ”Detox och energi”, ”Efter löpning”, ”Sömnproblem”. De är mellan 10 minuter till över en timme långa. När jag kom hem i går gjorde jag passet ”Lätt & mjukt” (20 minuter).

Christian kom in genom dörren och stirrade på mig när jag låg i barnet med stöd och jag kom på mig själv lite med vad jag faktiskt höll på med och tänkte att så här nära mormors avslappningskassetter har jag nog aldrig varit.

Appen kostade 75 kronor och det är mer än vad jag någonsin har betalt för en app. Å andra sidan kostar det 180 kronor att gå på en yinyogaklass med Magdalena i Stockholm så på så vis är det ju ett riktigt kap!