The Price You Pay

av Per Bjurman

Dagbok från vägen – till formen lätt inspirerad av Anders Westgårdhs sentida Facebook-poster.

Vaknar vid kvart i åtta av att den evigt brummande, otympliga A/C-pjäsen under fönstret plötsligt tystnar – som en sjöman när fartygets motor slås av ute på Atlanten mitt i natten. Förstår först inte var jag är och ser mig oroligt omkring i dunklet. Inser snabbt att det är ännu ett motellrum, omöjligt att skilja från något annat jag bott i senaste veckorna. De ser alla likadana ut, och har alla samma air av död. I alla fall tidigt om morgnarna. Efter en stund minns jag att just det här ligger i Barstow i Mojave-öknen, mittemellan Las Vegas och LA. Längre orkade jag inte efter sista urladdningen på The Mirage. Får lite ångest. Tänker: ”Vad gör jag här?”. Tänker också: ”Vad ensam jag är. Om ändå Maria var här. Eller Peter. Eller Roger. Eller Fredrik”. Försöker somna om men ger upp efter fem minuters snurrande i tunna lakan. Går upp. Gläntar på gardinen. Solen bränner från skoningslöst molnfri, klarblå himmel. Det syns tydligt att det redan är hett i arla morgonstunden. Säkert över 30 grader. En bjässe med latinskt utseende, i boots och stråhatt och ljus flanellskjorta som spänner över bröstkorgen, går förbi på vändplanen precis utanför. Det krasar i det nästan vita gruset. På motorvägen strax bortanför sköljer strömmen av bilar och 18-wheelers i bägge riktningar. Svisch, svisch, svisch låter det oavbrutet. Och klonk, klonk, klonk – från skarvarna i vägbanan. The soundtrack of The Highway. Jag river förpackningen av en liten påse kaffe och lyckas få igång mini-bryggaren vid tvättstället – på typiskt motellvis placerat utanför badrummet. Slår på tv:n. Mer bilder från vansinnigheterna i Charlottesville. Dårar paraderar med nazi-fanor. I USA. Mår fysiskt illa. Dricker kaffet. Det är vattnigt. Precis som jag vill ha det.
DESERT:Kaffe
Efter att ha kollat mail och nyhetssajter och sociala medier baxar jag upp resväskan i den obäddade sängen och börjar rota efter rena och inte alltför skrynkliga kläder. Det är den stora utmaningen efter några dygn on the road, i synnerhet när lägerelden tänds på nya platser varje kväll och inget hinner lämnas in för tvätt eller pressning. Lyckas med hjälp av ång-tricket (man hänger plagget på en galge i badrummet, vrider på duschen på högsta värme och stänger dörren) få en bowlingskjorta med lätt skabröst Betty Paige-tryck på bröstet någorlunda slät. Blir glad. Duschar själv också – och får ännu en gång anledning att begrunda min gamla käpphäst om bristen på likritning i VVS-branschen. De amerikanska motellrummen må vara identiska i övrigt, men precis alla har olika slags duschanordningar. Just den här är hyggligt lättfattlig och trycket imponerar. Man skulle nästan kunna blästra skrovet på en atlantångare med den knallhårda strålen. Sen borstar jag tänderna, duttar på en droppe lukta-gott, tar en snus, packar ihop mitt bohag och går ut till bilen. Ingen utcheckning är nödvändig. Räkningen ligger i farstun, inskjuten under dörren medan jag var hos John Blund.
Bilen är en Cadillac. Visserligen en modern SUV-variant, och svart istället för rosa, men ändå. Biffen drove up in a brand new Cadillac. Det är ju bilkulturens, frihetens och den eviga vägens ursymbol.
DESERT:Cadillac
Min XT5-version är dock törstig som en kamel. Bensinmätaren rör sig frustrerande fort under de långa raksträckorna genom öknen. Nu är den dessutom skitig. Ett bibliskt regn under ett lunchstopp i en lerig sänka i Klippiga Bergen ställde till det. Gör en mental notering om att jag måste till biltvätten innan jag angör Los Angeles. Att åka omkring med smutsig bil i La La Land är som att gå med matrester i skägget i andra städer.
I Barstow spelar det mindre roll. Jag har passerat denna Mojave-öknens frontier town i vid oräkneliga tillfällen, på väg till och från Vegas, men aldrig utforskat den närmare. Nu har jag gott om tid och kör några spontanvarv i omgivningarna, framförallt på den intakta snutt av Route 66 – The Mother Road! – som till den lokala turistbyråns upphetsning fortfarande löper rakt genom stan. Gillar vad jag ser. Bygden är dammig och sliten och old school. 50-talet pågår liksom fortfarande. Spontan tanke: Fler filmer borde spelas in i Barstow.
Hittar en fin diner – Black Bear Diner – och äter lunch där. Funderar på att, som provokation visavi Socialstyrelse-spöket som följer en svensk född på 60-talet världen över, beställa in ställets specialitet. Den heter The Grizz och består av 2 pannkakor på grädde (!), två tjocka skivor bacon, två korvar och tammefan en skinkstek också. Men nån måtta får det vara. Tar corned beef hash med två ägg, stekta over easy, plus en stor apelsinjuice – ”A large OJ”, som jag säger för att spela lite Allan – och svart kaffe (”A cup of Joe”, säger jag dock inte…). ”OK honey, it’ll be right out”, lovar en ung servitris med tovigt hår, kulspetspenna bakom örat och kaffefläckar på det vita förklädet. Vid bordet intill sitter tre stora, skäggiga truckers och karvar stumt i biffar och bakade potatisar. Längre bort stimmar en barnfamilj. ”Mummy, mummy I want cake”, vrålar en missnöjd gosse. Förgäves, som det verkar. Vid ett fönster sitter en ensam kvinna och ser ut som Patti Smith. Hon tittar frånvarande mot de rödbruna bergen i väster. På en tv i taket, som alltid med nerskruvat ljud, pågår ”The Steve Harvy Show” och i radion ekar Eagles. ”Take it To The Limit”. Sure, good old Randy Meisner. Jag häller salt och tabasco på äggen. Det börjar kännas riktigt bra igen. Ingen ångest mer. Och jag är ju inte ensam. Jag är själv. Skillnad, det.
Nästa stopp: En stor Shell-mack ute vid I-15. Tankar 88-oktanigt. 9 gallons. Så mycket mer går det inte i och jag börjar fundera på om tanken helt enkelt bara är liten. Det vore ju absurt. I en Cadillac. Såna ska ha bränsletankar som jumbojets, känns det som. Inne på macken provianterar jag vatten och mer kaffe och ser om de har några tacky souvenirer till min American Shrine hemma i Midtown-lyan. Hittar ett klistermärke från Gold & Silver Pawnshop, pantbanken på norra Las Vegas Boulevard där de spelar in History Channel-klassikern ”Pawn Stars”. Där var jag bara något dygn tidigare och såg han Chumlee, den bisarra karaktären, livs levande. Det var festligt. Så jag köper det klistermärket, plus en ful nyckelring det står Barstow Trucking Paradise på.
DESERT:Bensin
DESERT:Pawn
Sen är det time to go. Knappar in hotellet i Rancho Mirage i Coachella Valley på telefonen och naglar fast den i en suverän liten nypa som jag enkelt och smidigt satt i den lilla ventilationsluckan intill ratten. Älskar den lilla grimaljen. En av mina käraste ägodelar. Nypan alltså. Inte för att jag egentligen behöver hjälp att ta mig från Barstow till Coachella Valley, but still. Jag gillar att ha GPS-instruktioner som stöd.
Tar förstås genvägen över Lucerne Valley, längs Highway 247 och Old Woman Springs Road. Det är en av mina favoritsträckor i den västra hemisfären. Två smala filer rakt genom en tyst öken. Senapsgul sand. Någon Joshua-palm här och där. Tumbleweeds som blåser längs vägrenen där Anton Corbijn nyligen filmade nya scener till U2:s ”The Joshua Tree”-turné. Enstaka hus, de flesta kantstötta ruckel man undrar hur någon kan bo i, utspridda på behörigt avstånd från varandra. Och närmast total isolation. För det mesta är jag alldeles ensam där ute, sånär som på ett par skygga coyotes som hastar över vägbanan. Men plötsligt noterar jag en rostig pickup-truck i backspegeln. Den kommer närmare och närmare, i hög fart. Till slut är den uppe alldeles bakom. Ska det bli som för Kurt Russel i filmen ”Breakdown”, inspelad just i dessa trakter? Sväljer hårt. Men nej, den unge mannen i förarsätet, med baseboll-keps på snedden och solglasögon med spegelglas, kör om och försvinner snabbt i horisonten.
DESERT:Raksträck 1
DESERT:Raksträcka 2
Fipplar ett tag med Spotify-appen i telefonen för att få rätt sorts ledmotiv. Gram Parsons, förstås. My Morning Jacket. Mojave 3:s ”Give What You Take”. Nya Allison Krauss. Men mest zappar jag runt mellan de hundratals kanalerna på den suveräna satellitradion, Sirius. Howard Stern intervjuar John Mellencamp, som verkar vara rätt besynnerlig men tydligen har släppt ett bra album. Och på E Street-kanalen är Rob Lowe gäst-DJ. Han spelar ”The Price You Pay”.

You make up your mind, you choose the chance you take
You ride to where the highway ends and the desert breaks
Out on to an open road you ride, until the day you learn to sleep at night with the price you pay

Efter ett par timmar når jag Yucca Valley och kör breda 29 Palms Highway utför, ner mot skogen av vindkraftverk utanför Palm Springs, i skymningen och jag vet att det är en sekvens från denna roadtrip jag aldrig kommer att glömma. Resor av det här slaget når alltid sina klimax just i sådana oväntade ögonblick, när atmosfären plötsligt tätnar och känslan av att these lanes can take us anywhere intensifieras – ofta till följd av att ljuset förändras och skänker nya dimensioner åt landskapet. Nu är himlen rosa, luften liksom tjock och euforin i bröstkorgen intensiv.
Hur är det hon säger, Karin Boye?

Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd.
DESERT:Yucca1
DESERT:Yucca2

Vid midnatt ligger jag i en ny säng och kollar nya Netflix-avsnitt av ”Ozark” på laptoppen.
Vid fönstret brummar den stora A/C-pjäsen tryggt.

On a Rattlesnake Speedway in the Utah Desert

av Per Bjurman

Och här fick jag för mig att vyerna i Colorado var så himlastormande…
Då glömde jag att Arizona och Utah finns.
Det är inga delstater som vanligen toppar överdrivet många bäst-i-USA-listor – särskilt inte Utah – men faktiskt:
Där bjuder den amerikanska naturen, med hjälp av sten och sand i de mest förbluffande formationer och färger, på sin allra största show.
Arizona har förstås den stora, världsberömda hiten i Grand Canyon, men Monument Valley och Valley of The Gods i Utahs sydöstra hörn – på gränsen till Arizona, som av en händelse – är ett enligt mitt förmenande en ännu större upplevelse.
Dock:

Nästan var man kommer i de två västliga grannstaterna är landskapet ett veritabelt konstverk.
Jag blir påmind om det när jag efter passagen genom Rocky Mountains fortsätter västerut mot I-15, som leder söderut mot Nevada och strax innan delmålet Las Vegas snittar ett hörn av Arizona.
Det är som att köra på en annan planet – eller genom Ry Cooders soundtrack till Wim Wenders-filmen ”Paris, Texas”.
Bergsmassiven, ravinerna, de uttorkade sjöarna, sänkorna, klippblocken…de känns emellanåt helt overkliga.
Vore det inte för vaga aningar om att seismologisk aktivitet i förhistorisk tid orsakat dramatiken skulle man lätt kunna få för sig att en lekfull gud skulpterat, mejslat och modellerat den röda jorden här ute – bara för skojs skull
Kanske är det, trots allt, inte så konstigt att en av de mer bisarra religionerna fått fäste i just Utah…
Tyvärr är jag jag en tafflig fotograf och utrustad med inget mer än en I-Phone kan jag inte alls göra panoramat jag har utanför vindrutan rättvisa, men försöker ändå och hoppas det framgår att resan från Denver till Las Vegas – längs I-70 och I-15 – rekommenderas å det varmaste.
UTAH:1
UTAH:2
UTAH:3
UTAH:4
UTAH:6
UTAH:7
UTAH:8
UTAH:9
UTAH:10
UTAH:11
UTAH:12
UTAH:13
UTAH:14
UTAH:15
• • •
Annan bra sak med Utah:
Man får köra fort.
SPEEDLIMIT
I övriga stater out west är är hastighetsbegränsningen satt till 70 eller 75 miles per hour, men i mormonernas rike får man braka på i 85 (128 kilometer i timmen); den enda plats i hela landet där ännu högre hastighet, 85, tillåts är på förhållandevis korta Texas State Highway 130 mellan San Antonio och Austin.
Dessutom ser man aldrig några poliser i Utah – och inte heller i Idaho, Montana, Wyoming eller The Dakotas heller, för den delen.
Hemma på östkusten är vi glada om vi får köra i 65 – och The Highway Patrol lurar bakom varje krön.
Så det är med ett extra mått av euforisk frihetskänsla bultande i bröstkorgen jag brakar förbi platser som Crescent Junction, Hanksville, Devil’s Canyon, Ghost Rock, Salina, Sigurd, Aurora och Fremont Indian State Park.
• • •
I-15, ja.
Det är huvudledan genom Las Vegas och jag har en fåfäng idé om att jag, för första gången i historien, bara ska köra förbi.
För att få veta hur det känns att se drömmarnas resorts på håll – och störta vidare.
Men det går såklart inte.
När jag närmar mig inser jag att jag måste få kasta lite tärning så jag stannar och bokar ett par nätter på The Strip.
Dumt. Dyrt. Onödigt. Och alldeles underbart. Första kvällen, när en bekant gammal bartender på Venetian blandar perfekta Tom Collins och ett craps-bord plötsligt blir hett, är en sån jag kommer minnas med brett leenden hela hösten.
Om jag går plus?
Såklart inte.
Jag kommer ju tillbaka kvällen därpå och som Robert DeNiros Ace Rothstein – baserad på verklighetens Frank ”Lefty” Rosenthal – säger i underskattade ”Casino”:
– The cardinal rule is to keep them playing and keep them coming back. The longer they play, the more they lose. In the end, we get it all…
VEGAS:Mandalay
VEGAS:Mirafe
VEGAS:Clownen
VEGAS:Kväll
VEGAS:TRump
VEGAS:Encore

Fire and Brimstone

av Per Bjurman
AFTER YOU DIE

Ibland är de väldigt rättframma, de fromma…
Skogen av billboards som står uppradade i vägrenen längs Amerikas highways och byways består huvudsakligen av reklam för hotell och snabbmatsrestauranger och mackar och filmer (i Los Angeles…) och vapen och försäkringar och advokater man ska ringa om man skadat sig i bilolycka, men här och där lyckas kristna aktivister tränga sig in med budskap om Gud och Jesus och himmelriket som väntar på oss alla om vi bara tar oss i akt.
Just den här skylten – som jag råkar passera nånstans i Nevada-öknen men inte hinner fotografera och därför återger med hjälp av stockbild från nätet – sticker ut lite extra, om man säger så.
Nu tror ju inte jag på påståendet – tvärtom är jag hundraprocentigt övertygad om att lyset bara slocknar och sedan finns vi, som de simpla organismer vi är, inte mer – men precis som den säkerligen stränge baptist som ligger bakom kampanjen har tänkt sig rycker jag överrumplad till och känner mig plötsligt något olustig till mods.
Om det mot all sannolikhet vore sant …well, det skulle nog finnas ett och annat den guden ville ta upp.
Med mig – och praktiskt taget alla jag känner.
Den sortens förkunnelser – och det faktum att de inte väcker någon särskild uppmärksamhet – är en påminnelse både om hur djupt rotad religiositeten är i det amerikanska folkdjupet och om vilka kontraster och paradoxer som löper genom det här samhället.
Här finns mer av porr och gambling och våld och droger och dyrkan av mammon än nästan någon annanstans – och mitt i manegen glöder samtidigt en fast övertygelse om att synden kan komma att kosta i evigheten.
Fascinerande är vad det är.
Och, av allt att döma, dessutom bra grogrund för konstnärliga, och framförallt musikaliska, uttryck. Det finns knappt en riktigt minnesvärd soul- eller country-sång som inte uppstått i det laddade spänningsfältet mellan köttets lust och fruktan för en sträng gud.
Här är för övrigt ytterligare några billboards från the neverending odyssé genom the promised land.
SKYLT:1
SKYLT:2
SKYLT:Jesus
SKYLT:Cannabis
SKYLT:3
SKYLT:4

Rocky Mountain High

av Per Bjurman

Det finns några odiskutabla kronjuveler i den amerikanska geografin. Ohotade herrar på täppan i respektive kategori. Det dramatiska landskapets superstars.
Mississippi är till exempel den mäktigaste floden.
Grand Canyon är den djupaste ravinen.
The Great Plains är den mest vidsträckta prärien.
Mojave är den hetaste öknen.
Lake Michigan är den maffigaste sjön.
Everglades är det svampigaste träsket.
Och mest majestätiska berget?
Rocky Mountains.
Det är inget fel på Appalacherna, Sierra Nevada , Adirondack eller Black Hills i South Dakota heller – men jämfört med The Rockies är de inte mycket mer än grushögar.
Jag har vid oräkneliga tillfällen flugit över det väldiga massiv som sträcker sig från Rio Grande i söder till British Columbia i Kanada i norr – och nästan varje gång förbannat och svurit, eftersom det har en olycksalig förmåga att orsaka svår turbulens – men aldrig korsat det med bil.
Det gör jag nu och det känns som en pilgrimsresa. Man har liksom inte riktigt upplevt Amerika om man inte, likt pionjärerna på rull västerut i den det förlovade landets gryning, trängt sig genom den enorma barriären gudarna tycks ha rest för att hindra massorna att nå Stilla Havet.
När jag kommer ut på andra sidan, i The West, och försvinner in i Utahs Great Wide Open, är jag döpt på nytt.
Fast det handlar inte bara om en spirituell övning.
Really, de 41 milen på I-70 mellan Denver i öst och Grand Junction i väst hör till de mest betagande Interstate-sträckor jag sett – och I’ve seen them all, för att uttrycka det en smula pösigt.
De breda filerna löper under ständigt växlande väder upp och ner för hisnande branter, genom filmiska kajuner, in i tunnlar – till exempel legendariska Eisenhower Tunnel – som trotsar ingenjörkonstens begränsningar och förbi skyhöga bergstoppar alltjämt klädda i snö i mitten av augusti.
Det är spektakulärt, det är storslaget, det är så häftigt att jag oavbrutet utbrister i andlösa ”Wow!” för mig själv.
ROCKY1
ROCKY2
ROCKY4
ROCKY:Tunnel1
ROCKY:Tunnel2
ROCKY5
ROCKY6
ROCKY7
ROCKY8
ROCKY9
ROCKY10
• • •
Att efter en vecka i östlig och nordlig kurs vända bilen västerut är överhuvudtaget en lisa.
Jag har sagt det förr men det tål att upprepas:

Amerika befinner sig sedan sin födsel i rörelse i den riktningen. Det är i västerled USA i andlig, kulturell och psykologisk mening strävar. Go West, lyder den klassiska parollen. Det är där, ännu lite längre bort från den gamla världen, drömmen bor. Den om något annat. Något bättre. Och alla som åker ditåt navigerar mot tiden, in i framtiden – timme för timme.
• • •
Mitt emellan Denver och Grand Junction kör man genom berömda skidorten Vail.
Ja, I-70 skär i princip rakt genom vad som verkar vara en amerikaniserad version av Kitzbühl, med pittoresk kyrka mitt i byn och allt.
Ser rätt trevligt ut, även när slalombackarna ligger bara och gröna i den varma sommaren.
Man framförallt:
Det är ju klassiskt Pillan Wiberg- och Anja Pärson-territorium.
Då tutar man.
• • •
Pionjärerna, de som verkligen lystrade till rådet att go west och under ofattbara vedermödor tvingade sig över den jättelika kontinenten i jakt på drömmen, finns alltid närvarande under de här odysséerna, men framförallt nu, i Klippiga bergen.
Den här passagen var alltid den stora utmaningen, det snudd på omöjliga hindret innan den sista passagen ut mot den nya kusten – en nog så betydande prövning, den med.
Kom de, som familjen Macahan, fram för sent i april fick de slå läger i närapå ett halvår för då skulle de inte hinna igenom innan vintern och vintern överlevde ingen annan än Zeb himself här.
Att de alls lyckades passera, med hästar och vagnar och hela bohag, är inget annat än ett under.
Kanske man se se samtidens truckers som deras mindre utsatta arvtagare.
Även för dem är The Rockies ett test. De stävar stånkande långsamt uppåt i motluten och beordras via uppfordrande vägskyltar att enbart köra på låga växlar i de armsvettsframkallande branterna utför. Som för att understryka farorna finns det här och där runaway-ramper de kan styra upp på ifall bromsarna skulle haverera helt. Och vintertid är de förbjudna att alls passera utan kedjor på alla däck.
Till skillnad från Zeb kan våra – oftast – bastanta vänner i de blytunga 18-hjularna dock stanna på Smoke Modern Barbeque i Glenwood Springs och äta juicy ribs.
• • •
Till kvällen gör jag halt i Green River – en remote avkrok i Rafael Desert i östra Utah – för övernattning på ännu ett anonymt motell, identiskt med alla andra motell i de 50 delstaterna.
GREENRIVER:Utah
Det är inte den Green River Creedence Clearwater Revival diktade om – den låg i Louisianas träsk och hette egentligen något annat – men jag låtsas det i alla fall och tycker mig kunna höra John Fogertys själfulla sång när jag i den varma skymningen sitter med en Coors Light i papperspåse utanför en Shell-mack och ser hur passagerarna i en Greyhound-buss, troligen på väg mot Salt Lake City, kliver av och sträcker på benen.
GREENRIVER:Buss
En senig man tänder en cigg och sparkar lite förstrött i gruset, en ung kvinna springer in på macken och köper en läsk. Lågmälda samtal fortplantar sig genom kvällen medan den rosa himlen långsamt växlar över i orange.
I övrigt är det alldeles tyst och stilla.
Jag tar en klunk till och nynnar med i den sången bara jag kan höra.

Well, take me back down where cool water flow, yeah
Let me remember things I love

No country for old men

av Per Bjurman

Kör norrut från Santa Fe och hamnar i – Las Vegas.
Nej, inte DET Las Vegas.
Las Vegas, New Mexico.
Det är en rätt intetsägande håla – väsensskild från sin namne i Nevada – som det egentligen inte borde finns några skäl att stanna i.
Om det inte vore för bröderna Coen.
De spelade de facto in några av de mest centrala scenerna i mästerliga ”No Country For Old Men” i just New Mexicos Vegas.
Mm, Cormac McCarthys brutala story utspelar sig i ett ödsligt, vindpinat Texas, men Hollywood luras ofta på det sättet och de båda demonregissörerna lät Las Vegas tjänstgöra både som Del Rio och El Paso.
För att…tja, det såg väl coolare ut.
Motellet där Josh Brolins ”Llewelyn Moss” försöker gömma sig men på grund av en gömd sändare i den stulna väskan upptäcks av Javier Bardems förskräcklige ”Anton Chigurh” ligger längs en bedagad ”strip” precis utanför stan – och det mer anrika, gistna hotell där de senare har en shootout, och där även Woody Harrelsons ”Carson Wells” möter sin skapare, är beläget vid en fin liten park inne i stadskärnan.
Så jag – som anser att platser där det spelats in oförglömliga filmscener har en alldeles särskild sorts magi – tar med febrig lust av från I-25 och letar rätt på de klenoderna.
Motellet heter Regel Motel i verkligheten – till skillnad från i filmen, där det kallades Del Rio’s Regal Motel – men annars är allt sig likt.
Den den långa enplanslängan i vitt tegel.
Lobbyn.
Den spatiösa vändplanen, med parkeringsrutor framför varje dörr.
Den slitna old school-känslan
VEGASNM:Frånfilmen
NMVEGAS:motellskylten
NMVEGAS:Motellfasad1
NMVEGAS:Motellfasad2
NMVEGAS:Motellfasad3

Jag blir så till mig att jag sånär hyr ett rum bara för att få kolla om det går att skruva av höljet till luftkonditioneringen och gömma en väska i ventilationstrumman.
Istället åker jag ner till centrum och blir lika upphetsad över Plaza Hotel – eller Eagle Pass Hotel, som det heter i händerna på Coen-bröderna.
Även där känns allt igen.
Fasaden, skamfilad men med tydliga spår av ett ärorikt förflutet.
Parketten i lobbyn, som knarrar precis på samma sätt som när Brolin rycker till i sin säng en våning upp och förstår att mannen med historiens mest bisarra page är honom på spåren igen.
Receptionsdisken, där portierns katt dricker mjölk ur en skål på golvet.
Trappan upp till rummen, där Bardem smyger upp bakom Harrelson med sin besynnerliga tryckluftsmackapär.
NMVEGAS:Hotellfasad
NMVEGAS:Trappa1
NMVEGAS:Hotelltrappa2

Ah!
När jag åker igen – över en viadukt som användes som bron Brolin-karaktären går över mot gränskontrollen i Mexiko! – känner jag barnslig upphetsning.
Jag är nämligen en sån som med stor förtjusning ropar ”Där har jag varit!”, ibland till kompletta främlingar i biofåtöljen intill, när jag ser bekanta miljöer på film – och nu har jag fan på benen!
Sen:
Ut på platåerna i norra New Mexico, över gränsen in i Colorado.
Det är tidigare outforskade trakter, och fina på ett slitet, ruffigt sätt.
I blickfånget: Vidsträckta fält, där brunt gräs skjuter upp bland stenar och buskage, inramade av blånande bergsmassiv. En och annan billboard med reklam för jordbruksmaskiner och Coors Light. Några gårdar utspridda i isolationen, omöjliga att passera utan reflektioner av typen ”Hur kan någon bo här?”. Ett par vindturbiner. Någon mack.
NMVEGAS:Coloradoskylt
NMVEGAS:Väg
NMVEGAS:Vindkraft
Och så, plötsligt, i horisonten – Rocky Mountains.
Snart ska de korsas.

Out in New Mexico

av Per Bjurman

It ain’t new, and it ain’t Mexico.
Så står det på lokala dekaler som jag tror ska föreställa lättsamt fyndiga men måhända har en mörkare klang för ättlingar till de folkslag som trampat den här ruffiga, taggiga terrängen i årtusenden.
En korrekt iakttagelse, hur som helst.
New Mexico är i sanning inte nytt – och det är inte Mexiko.
I få av de 50 delstaterna är fjärran historia så närvarande och accentuerad, och det gäller alldeles särskilt trakterna kring Santa Fe och Taos, norr om Albuquerque – uråldriga trading posts där arvet efter native americans blandats med spanska influenser till en alldeles egen estetik och dialekt, framhävd inte minst i arkitekturen.
Nästan varje byggnad, både de som trängs i små stadskärnor och strötts över mjuka kullar i omgivningarna, har uppförts enligt det som kallas ”pueblo”-mall, med runda hörn och kanter och i material som är, eller ska föreställa, torkad lera.
Ja, i Taos är till och med fucking Walgreens – apotekskedjan – inrymt i en fastighet som ser ut som den hämtats från en Gabriel Garcia Marquez-novell.
Wacko.
SANTAFE:Kurva
SANTAFE:Katedralen
SANTAFE:Pueblostilen
Även maten, musiken och konsthantverket de säljer i ungefär varannan butik har den distinkta Geronimo-möter-conquistador-känslan – och den är extremt förförisk.
Till skillnad från senast jag var här, med den gode Fredrik Virtanen för nästan 20 år sedan, har emellertid fler upptäckt vilken upplevelse det är att kliva in i denna färgsprakande mural, så det blir väl turistigt och trångt i kvarteren runt gamla katedraler och torg.
Likafullt:
It ain’t new – och just därför så kittlande.
• • •
Det finns ingen plakett och en sömnig receptionist bara tittar frågande på mig när jag hör om de högtidlighåller minnet av den evige hjälten på något annat sätt.
De som driver Kachina Lodge strax utanför Taos verkar kort sagt inte ha förstått att deras motell är rockmusikalisk vallfärdsplats av samma dignitet som Gram Parsons Joshua Tree Inn och Johnny Thunders St. Peter House i New Orleans.
Det var i ett rum på just Kachina Lodge Doug Sahm i november 1999 fick en massiv hjärtinfarkt och lämnade jordelivet, blott 58 år gammal.
Nå, ”acknowledgement” från the locals eller inte:
Jag stannar förstås vid det dammiga, kantstötta etablissemanget för att pay my respects.
Doug Sahm var en av de verkligt stora.
SANTAFE:Kachinka3
SANTAFE:Kachinka1
SANTAFE:Kachinka2

• • •
Santa Fe är lite fancy också.
Lite snofsigt och elegant.
Det har en viss sorts ”fina” new yorkers sett till medelst en lågintensiv invasion i ett par decennier.
De flyttar, som alla som läser Stuart Woods Stone Barrington-romaner känner till, hit för lugnet och skönheten och den friska luften – eller skaffar sig åtminstone ”a second home” precis utanför stadsgränsen.
Resultat:
Högre huspriser, bra restaurangscen och mer finkultur än man brukar stöta på mitt ute i spenaten. Bland annat händer det att min vän Per Tengstrand, småländsk pianovirtuos som bor i Princeton i New Jersey och går under namnet ”Konsertpianisten” i en annan blogg jag driver, flygs ut hit för framträdanden.
Själv noterar jag New York-strömningarna när jag en kväll äter middag på 315 Restaurant & Wine Bar.
Det är som om jag plötsligt är tillbaka på Upper East Side, med borden intill fulla av högljudda wasps som diskuterar litteratur och president Trump och medelst arrogant uppsyn skickar ut fisken för att den inte var tillräckligt genomstekt.
Tämligen underhållande.
• • •
Taos Pueblo, en liten by norr om själva Taos, är den verkliga juvelen i nejden, del av UNESCOS världsarv och allt.
De rustika boningar – alla i hardcore pueblo-style – som ligger utspridda i leran runt en liten bäck utgör hjärtat av vad som sägs vara en av de äldsta kontinuerligt bebodda platserna på den nordamerikanska kontinenten.
Än idag tillhör alla som bor här den stam som på 1200-talet etablerade samhället och de facto aldrig besegrades av vare sig mexikanska armén eller amerikanska infanteriet.
De livnär sig numer, som det verkar, på att sälja konsthantverk och förra gången köpte jag en bolo tie med en fin, koboltblå sten i ett tunt läderband, i ett litet galleri.
En sån vill jag gärna hitta igen, för den har försvunnit i någon av alla flyttar, men det blir dessvärre inte mycket till shoppingrunda.
Numer visar det sig nämligen att stora hundar går fritt i leran och är det något jag fruktar är det lösa hundar, så hej då.
SANTAFE:Taosby1
SANTAFE:Taoskyrka2
SANTAFE:Taosby2
• • •
Albuquerque – New Mexicos enda riktiga metropol, känd om inte annat från ”Breaking Bad” – passerar jag bara den här gången, på väg norrut, men jag vill gärna stanna igen för Albuquerque är en av de amerikanska städer jag blev fängslad och besatt av redan som knatte, långt innan jag egentligen visste vad Amerika var – för att de hade så coola, spännande namn.
De andra var framförallt Cincinnati, Milwaukee, Phoenix, Seattle, Memphis och San Diego.
Men Albuquerque stod i särklass.
Därför är den i min lilla värld, på sitt lilla vis, den ultimata amerikanska staden.
• • •
Intill den smala, vindlande väg som sträcker sig mellan Santa Fe och Taos rinner en flod.
Det är inte vilken flod som helst.
Det är Rio Grande.
Inte så bred just här, inte så iögonenfallande, men likväl Rio Grande – mytomspunnen, besjungen och helt central i historien om grannarna USA och Mexiko.
SANTAFE:Floden2
SANTAFE:Väg1
SANTAFE:Berg1
SANTAFE:Floden
I just den här flodkröken klev Virtanen ner och doppade fötterna sommaren 1998 och trots att han är en av de som med störst emfas förfäktar teorin att man inte kan kliva ner i samma flod två gånger är jag säker på att han vill ha det fört till protokollet här.
Han är stolt över att ha stått mitt i Rio Grande.
• • •
Glen Campbell har varit följeslagare under ett oändligt antal roadtrip-mil på den här kontinenten och med Jimmy webb- nummer som ”Highway Man”, ”By The Time I Get To Phoenix”, ”Wichita Lineman” och ”Galveston” satt soundtrack till några sant oförglömliga ögonblick där ute.
Idag gick han bort.
So long, kompis.

When the cactus is in bloom

av Per Bjurman

ARI:Kaktus3
Ah, Södra Arizonas kaktusar…
Hela sommaren har jag gått och längtat efter att få se dem igen.
De är så ståtliga, så respektingivande, så vackra och så perfekta som symboler för den solstekta, sandstensfärgade, latinskt kryddade del av USA som kallas The Southwest.
Det räcker att se ett par präktiga exemplar skjuta upp ur den bruna sanden i sluttningarna söder om Tucson för att jag ska känna den tryckande hettan, höra skallerormarna rassla i de torra buskagen och förnimma smaken av mördande tequila.
Det är nog associationer som planterades redan när man som knatte läste Kalle Anka – där presenterades överhuvudtaget bilder av Amerika som utan att vi hade en aning gjorde outplånliga intryck i unga, oskyldiga sinnen – och såg tuffa western-filmer på tv.
Det var i skuggan av kaktusar, såna som bara finns i just Arizona, svartmuskiga hårdingar i John Fords bästa filmer gjorde upp lägereld till natten. I skenet från lågorna satt de sedan och blängde vaksamt på varandra. Svett rann i skäggstubb. Cikador drillade i mörkret. Någon tog en slurk whiskey ur en bucklig butelj. En coyote ylade i fjärran. Sedan, precis när Gary Cooper lutat huvudet mot sadeln för att sova – med ena ögat öppet, förstås – började hästarna gnägga oroligt. Var det någon som rörde sig där ute, bortanför klippformationen…?
Själv sitter jag en likadan kväll – så varm att svettdroppar tränger fram i pannan fast jag är alldeles stilla – på en balkong uppe i bergen och ser siluetter av samma slags kaktusar och hör samma slags cikador drilla i samma slags mörker.
På stereon inne rummet, bak gardiner som fladdrar i den stilla kvällsbrisen, sjunger Carrie Newcomer om ”The Moon over Tucson”.
Det är inte dumt.
ARI:Kaktusbacke
ARI:Kaktus1
ARI:Kaktus2
BIFF O KAKTUS

Med den lilla iakttagelsen inleds en ny liten roadtrip out west i den här bloggen, som ju legat i träda skamligt länge (förlåt, förlåt – det SKA bli skärpning också till vardags).
Den börjar egentligen med att min norske vän Eirik arrangerar en yster 50-årsskiva på historiska Congress Hotel i downtown Tucson – komplett med åtminstone fem små, lysande krypin till barer och ett par restauranger – i dagarna två. Där, på Congress, greps John Dillinger 1934 och kände ni Eirik – en hybrid av Lester Bangs, Hunter S Thompson och Lena Melin som under tre oförglömliga år tjänstgjorde som VG:s korre i New York – skulle ni förstå att det finns en självklar koppling, om än inte alldeles lätt att formulera.
Nu är det jag och 60 norrmän som försökte leva upp till Public Enemy Number One-arvet.
Det går bra – inte minst som de säljer Mescal med skorpioner nerstoppade i flaskan här ute.
ARI:Taproom
ARI:Eirik
Därefter kör jag österut, längs I-10 över de väldiga slätterna i östra Arizona och västra New Mexico.
Det känns som en lätt bortglömd del av landet, där tiden stannat och inget nånsin händer. Hela bygden, hela landskapet, håller liksom på att flagna bort.
På en mack i höjd med The Continental Divide är det som i ”Thelma & Louise”. En gammal dam sitter i en gungstol på en murken veranda utanför entrén och tittar på ingenting. Hon har tjock jacka fast vinden är het och när jag går förbi nickar hon tyst. Vid pumparna står en gammal bil och rostar bort. Det smattrar i flaggstänger. Färgen på en en billboard har skavts bort av vind och ständigt stekande sol.
Jag köper blaskigt kaffe och några fåniga souvenirer och kör vidare, mot en horisont som aldrig tar slut.,
ARI:Roaden
ARI:Falagga
ARI:Continental divide
ARI:Rostbil
ARI:Mackskylt
Nu har jag tagit mig upp till Santa Fe och ska småningom ta mig upp genom Colorado, vända västerut och för första gången tränga rakt genom Rocky Mountains.
När andan faller på kommer det nya rapporter här.
Åk med!

Get Yer Ya-Ya’s Out

av Per Bjurman

Go ahead, bite the Big Apple, don’t mind the maggots, huh…
stonestunga
Skrev lite om den pågående Rolling Stones-utställningen i West Village i den här krönikan på Aftonbladets nöjessidor i lördags och och tänkte bygga vidare på samma tema här i bloggen.
Eftersom Stones är ett äkta New York-band finns det ju mer att säga.
Va, flämtar upprörd vän av rockhistorisk ordning, vet han inte att de är britter?
Jo, det vet han – på samma sätt som han vet att jorden är runt.
Men Stones ville – som alla andra brittiska band som det är nåt med – egentligen vara amerikaner och gjorde tidigt New York till sin andliga hemstad.
Ja, inte bara andliga. Flera av dem bor, eller har bott, på Manhattan under långa perioder. Innan han flyttade ut till de spatiösa ägorna i Connecticut hade till exempel Keith Richards en lägenhet i den del av East Village som ibland kallas NoHo och då hände det enligt uppgift att han sena nätter dök upp på självaste Jones på Great Jones. Han drack cajun martini och var som vem som helst, säger dom. Bara han blev någorlunda normalt behandlad.
Mick Jagger, å sin sida, äger våningar över hela stan, till exempel på exklusiva Central Park West och tycks fortfarande tillbringa mycket tid här. När han i december blev pappa för åttonde gången – 73 år gammal! – var det i alla fall på berömda Mount Sinai-sjukhuset 29-åriga flickvännen Melanie Hamrick födde.

Men framförallt är New York ett återkommande tema i den enorma sångkatalogen.
Lätt söndertjatade klassikern ”Honky Tonk Women” är ett exempel.
Den är ju mest känd för att sångens jag redan i inledningsversen möter ”a gin-soaked bar-room queen” i Memphis, men några rader senare är han och stökar med New Yorks damer också.

”I laid a divorcée in New York City
I had to put up some kind of a fight
The lady then she covered me with roses
She blew my nose and then she blew my mind”

”Heartbreaker”, från överdrivet bespottade ”Goat’s Head Soup” börjar med att ”the police” – uttalat med autentiskt, harlemskt PO! – i New York City jagar en ung man genom parken och ”In a case of mistaken identity, they put a bullet through his heart”

”Heartbreakers with your forty four
I wanna tear your world apart
You heartbreaker with your forty four
I wanna tear your world a part”

I ”Dance” från disco-färgade ”Emotional Rescue” undrar Jagger i öppningsraden ”What am I doing standing here on the corner of West 8th Street and the 6th Avenue” – men det är en rätt konstig fråga för vem vill inte stå där; det är en av södra Manhattans mest happening korsningar – och på ”Dirty Work” ger de sig i kast med Rob & Earl-covern ”Harlem Shuffle”.
Det tål också att påpekas att ”Get Yer Ya-Ya’s Out”, allmänt känt som tidernas livealbum, spelades in på Madison Square Garden 1969, och att de eviga pojkarna 39 år senare intog Beacon Theatre för att göra ”Shine a Light”, som ju blev både ett livealbum och Martin Scorsese-regisserad konsertfilm
Det verkliga New York-albumet i katalogen är dock ”Some Girls” från 1978
Nästan varenda spår på den femplus-mackan är inspirerat av, och/eller handlar om, det som då var en nergången, solkig, sädig, farlig och ljuvligt dekadent sophög till världsmetropol.
I punkiga ”Shattered”, som citatet i högst upp i inlägget är taget från, låter det nästan som att de ludna råttorna från en ödetomt på Lower East Side hastar över studiogolvet, och stanken av ruttnande sopor utanför porrbutikerna på 42nd Street en fuktig, het sommarnatt formligen sipprar genom Keefs fragmenterade, nervösa riff – medan spår som ”Miss You” och ”Beast of Burden” känns som att de är inspelade mitt i kokaindimmorna på de glamorösa perversionernas Studio 54, där det ju sägs att kvällarna aldrig blev bättre än när Jagger låg i ett soffhörn och hånglade med sin senaste supermodell, eller med David Bowie.
Och i ”When The Whip Comes Down” dubbeljobbar samma Jagger som sophämtare och gayfnask på Manhattans råaste gator.

”Yeah I go to 53rd Street and they spit in my face/But I’m learning the ropes, yeah, I’m learning a trade/The East River truckers is churning with trash/I’ve got so much money but I spend it so fast…Yeah, some call me garbage when I’m sweeping up the street/But I never roll and I never cheat/And I’m filling a need, yeah, I’m plugging a hole/My mama’s so glad I ain’t on the dole.”

Det är ju för övrigt samma 53rd Street där Dee Dee Ramone hängde i samma ärende i Ramones odödliga ”53rd and 3rd”.
Ja, vi befinner oss ganska på ganska många ljusårs avstånd från dagens välpolerade New York City.

På ”Tattoo You”, Stones klart främsta 80-talsgiv, är Big Apple-temat inte lika uttalat, men i gengäld filmade de videon till själfullt hängiga och slängiga balladen ”Waiting on a Friend” mitt i East Village.

Den där trappavsatsen är belägen på St. Marks Place, strax öster om första avenyn och ser ungefär likdan ut idag.
waitingtrappan
Som av en händelse användes samma fastighet till omslaget till omsusade Led Zeppelin-albumet ”Physical Graffiti” fem år tidigare
Ni som kan er långhåriga rock ‘n’ roll känner igen
waitingphysical
Och ja, de som har tebutiken i källaren intill är förstås inte dummare än att de snott titeln rakt av.
waitingbutiken
Baren Mick och Keith efter sin trappsittning i videon går till för att träffa Ronnie och Charlie och den sure Bill Wyman ligger i sydöstra hörnet av korsningen 1st och St. Marks Place. Den heter St. Marks Bar & Grill och finns finns kvar, den med.
waitingbaren
Jag skulle kunna fortsätta på samma sätt ett bra tag – och till exempel påminna om alla gånger de presenterat nyheter om plattor och turnéer och nya gitarrister under spektakulära events på våra gator och avenyer – men ni fattar nu.
Rolling Stones ÄR ett New York-band
Därför avslutar jag bara med några bilder från utställningen på Industria – inklusive på den beramade replikan av lägenheten i (Londons) Chelsea.
stonesla%cc%88genhet
stoneskeithgitarr
stonesackisgura
stonestexter
stoneskeiths-dagbo%cc%88cker
stonessticky
stonesexile
stonesmotto
stoneskingsroad
stoneskostymer

I Love New York

av Per Bjurman

deligubbe
Det sitter en man i ett trångt litet rum på våningen ovanför en deli i ett murket hus på östra Manhattan
Han har ryggen mot det larmande skymningsmyllret på gatan utanför och verkar strängt upptagen med något på sin dator.
Vad gör han?
Sliter han med en roman?
Betalar han hyran – garanterat obscent hög fast han bor i ett råtthål med alldeles för mycket insyn utifrån?
Kanske skriver han ett mail till en vän på västkusten om att vi ännu bara haft en halvmesyr till snöstorm och en kortvarig köldknäpp i New York, men att vi ändå alla hukar i väntan på fortsättningen för det är ju januari, och sedan februari, och då vet vi vad som förr eller senare händer.
Först sveper en Nor’easter ner från New England och lamslår hela stan med ett formidabelt lass blötsnö, sedan står allt stilla och formligen skälver i regelrätt permafrost. Och på den tredje dagen börjar den vind blåsa som, helt i enlighet med Pogues skildring, ”goes right through you”.
”Nästa år”, försäkrar han vännen han skriver till, ”måste jag planera så jag kan tillbringa vintern i Florida”, för så tänker alla den här tiden på året.

Det är inte omöjligt att han utgjuter sig även om annat som just nu sänder stötar av olust och oro genom stadsdjungeln.
Till exempel det nya, ovissa politiska läge som då och då får hätska demonstrationer att flamma upp runt den blivande presidentens guldskimrande skrapa på femte avenyn i Midtown. Och det faktum att eskalerande mängder klassiska restauranger och barer och butiker på grund av de skenande hyrorna tvingas slå igen och ersätts av snabbmatskedjor, apotek och ännu fler av kanadensiska finansjättens TD:s förbannade bankkontor, alla kompletta med hiskeligt spygröna ljusskyltar. För att inte tala om trafiken, mer och och mer hopplös för varje månad och eftersom de till och från stänger Midtown Tunnel för omfattande reparationer extraordinärt jävlig denna vinter.
”Lots of bullshit out there”, hamrar mannen i det lilla rummet frustrerat på tangentbordet.
Men så lutar han sig tillbaka i pastrami-doften som obönhörligen letar sig upp i lägenheten från delin, kastar en blick genom fönstret, ser höghusen uptown glimra i det blå skenet och ler, trots allt, för sig själv.
Det är, inser han, ändå New York han bor i och vad som än händer är det fortfarande en stad att älska.
Känslan att det – för att travestera vad Gertrud Stein sa om specifika geografiska brännpunkter – är den plats i världen där det finns ett mer distinkt DET än någon annanstans går aldrig förlorad. Inte heller förnimmelsen att livet självt får högre puls i trängseln på Manhattans gator och avenyer. Eller det andlösa i vyn av Midtowns overkliga skyline . Eller det plötsliga, och därför helt överrumplande, lugnet på en vindlande gatstump i West Village en vardagseftermiddag. Eller det kittlande i insikten att det alltid går att höra världens bästa opera på The Met, se världens bästa shower på Broadway, hänföras av världens bäst moderna konst på Moma, andas in dammat i världens bästa boklådor, äta världens bästa rostade ostron på Gramercy Tavern och dricka världens bäst blandade dry martinis på Bemelmans Bar på Carlyle Hotel.
Mannen böjer sig åter över tangentbordet och fortsätter skriva.
”Men New York är ju alltjämt New York….I love it here”.
bildchryslerflagga
bildtva%cc%8atunnor
bildsjunde1
bildstaty2
bildro%cc%88k
bildfn
bildutsikten
bildtrafik
bildtrump
bildravin
bildskymning
bildbleecker
bildreklamskyltfa%cc%88rg
bildtraficc
bilddjungel
bildtrafikljus
bildfreedomtower
bildbrandtrapport
bilddeli
bildskrapor
bildfo%cc%88nstret
bildempirequeens
bildcorintian
bildskymning2
bildtunna
• • •
Med denna lilla comeback tänkte jag skaka lite liv i New York-bloggen igen.
Jag lovar inte, som så många gånger tidigare, nya inlägg varje dag – men då och då.

End of the Road

av Per Bjurman

Lämnar bilen – en Hyundai Tucson som spunnit som en katt i exakt i 695 mil – hos Hertz, sätter mig på ett Delta-plan och flyger hem till New York igen.
Där hinner jag vara i två-tre dygn.
Sedan börjar vägen ropa på mig igen…
New York är för all del alltid New York – inte minst nu, när vi är mitt uppe i årets hittills mest brutala heat wave och hela stan bara saktar in och blir långsam och slö och skön – men rastlösheten lämnar mig aldrig ifred.
Jag längtar tillbaka till de oändliga raksträckorna genom Mojave-öknen. Till frukostar på truck-stops där kaffet är svagt och ingen vädrat ut stekoset sedan 1983. Till dammet och hettan och den obönhörliga solens reflexioner i motorhuven. Till de spatiösa motellrummen med dess heltäckningsmattor, ständigt brummande åbäken till A/C-lådor under fönstren, små behändiga kaffebryggare, 200 kabelkanaler på tv:n och utsikt över en motorväg där strömmen av bilar aldrig avtar . Till billboards och 80 miles per hour-löften och gröna vägskyltar som pekar ut riktningen mot Albuquerque. Till bensinmackarnas pumpar, läskkylar och sunkiga toaletter. Till en tidigare oupptäckt Tish Hinojosa-serenad på bilstereon just som kaktusarna utanför Tucson börjar glöda gryningen. Till den berusande känslan av att ständigt vara i rörelse. På väg bort. Mot något annat, något nytt, något bättre…
Så, well, vad det lider åker jag igen.
Då hoppas jag ni är med igen.
Till dess – ytterligare ett litet galleri snapshots från den just avslutade färden genom drömmen om Amerika.
END1
END2
END3
END4
END5
END6
END10
END7
END8
END9
END11
END12
END13
END14
END16
END17
END18
END19
END20
END21
END22
END23
END24
END25
END26
END27
END28
END29
END30
END33
END34
END32

Sida 1 av 29
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB