On Canal Street in april, when it’s 60 and the snow is melting fast
It’s still shady in the morning, when you’re laughing in your T-shirt, running past
In Tompkin’s Square Park a couple is meeting, say what you want but I feel my heart beating
Cause I love springtime in New York, Springtime in New York, I do

Springtime in New York, when it’s May and the leafs are on the trees
When demolishing a building brings the smell of 1890 to the breeze
On First avenue, our couple is fighting, springtime is wild, New York is exciting
And I love springtime in New York, springtime in New York, I do.

Så lyder de två första verserna i sången som i vanlig ordning följt mig praktiskt taget dygnet runt den senaste månaden, min egen nationalsång den här tiden på året.
Jonathan Richmans ”Springtime in New York”.
Den beskriver det så exakt, den ringar precis hur det känns och jag kan bara instämma:
Jag älskar våren i New York.
Världens bästa stad är aldrig så bra som nu. Aldrig så betagande. Aldrig så magisk
Bakom oss har vi en tung och mörk vinter – som i år började redan med orkanen Sandy i oktober och sedan hamrade oss med snöstormar och permafrost i vad som kändes som en evighet – och framför oss har vi en sommar som i och för sig också kan ha sina poänger men ofta blir ett kletigt, stinkande inferno av tryckande hetta och bedövande disktrasefukt,.
Nu är stan mjuk och mild och doftar sensuellt av blommor och matos och avgaser – och när en ljummen vind rasslar i de nyutslagna löven i träden på den lilla plazan på tredje strax söder om 34:e gatan sträcker den på sig i ogenerat välbehag.
Trappavsatserna vid södra Union Square är knökade av människor som bara ler mot solen, studerar shoppare som hastar ner längs Broadway eller lyssnar på de sista skärvorna av Occupy-rörelsen som står och agiterar strax intill stora tunnelbanenedgången.
I Central Park ligger en ung bankman som tagit resten av dagen off på stora gräsmattan, med uppkavlade skjortärmar och kaffemugg i handen, och kollar på girls som går förbi in their summer clothes.
Och på utserveringarna längs Irving Place – en gatstump, namnet till trots – i Gramercy Park klirrar det redan under tidiga eftermiddagen i glasen och förväntningarna på de löften den annalkande vårkvällen ska infria hänger i luften mellan de vingliga borden.
Själv sitter jag på en bänk i Washington Square Park och bara tar in euforin. Den ruffiga parken, själva hjärtat i Greenwich Village, var för inte alltför länge sedan ett slags sädig langarcentral där majadimmorna aldrig riktigt lättade. Nu får man inte ens röka en cigarett; för något år sedan förbjöd vår supernanny till borgmästare, Michael Bloomberg, rökning i alla parker och vi med den sortens böjelser får snart vara glada så länge vi slipper fem till tio år på Rikers Island för blotta innehavet av ett paket Marlboro. Men myllret av vårrusiga människor är å andra sidan stimulans nog. Det är som att strålarna från den jättelika solen som hänger ovanför Freedom Tower längst ner på Manhattans sydspets smält is som packats i mörka hjärtan under ett halvår och får alla här ute att förenas i ett enda lättat, kollektivt leende.
Fnittriga studenter från NYU:s hoppar över avspärrningarna och kastar sig i det bruna gräs som egentligen är för nymornat för att trampa på.
Storögda turister står vid stora fontänen och nickar i takt till de standards en liten jazzcombo försöker få ordning på.
Skejtarna förvandlar hela södra delen av torget mitt i parken till en scen i Larry Clarks kontroversiella ”Kids” – en film man verkligen borde se om, bland annat därför att den delvis utspelas just i Washington Square Park.
Och vi på parkbänkarna bara lutar oss tillbaka, andas lugnt och kisar mot det skira diset som alltid sveper in under sena eftermiddagen.

Hur var det Jonathan sjöng?
I can feel my heart beating.
I sanning.
* * *
Det är ju inte så att jag riskerat att trötta ut någon med inlägg i den här bloggen och jag ber om ursäkt för stiltjen, men det har den senaste varit extremt intensivt med den NHL-hockey jag bevakar till vardags – inte minst i min andra blogg här på Aftonbladet, .
Ju längre det nyligen startade slutspelet pågår, desto fler hockeyfria dagar blir det dock, så förhoppningen och ambitionen är att aktiviteten ska öka även här.

Någonstans halvvägs, mitt emellan de två pylonerna, vänder vi oss om – och därifrån är vyn över södra Manhattans skyline helt bedövande.
Det är den i och för sig alltid, det finns inget mer spektakulärt i hela västvärlden, men upplevelsen skiftar alltid beroende på vinklar, perspektiv och geografisk utgångspunkt,
Och när jag nu äntligen gör min jungfrupromenad över Brooklyn Bridge kan jag konstatera att panoramat från den 130 år gamla förbindelseleden över East River hör till de allra mest betagande.

Det är förstås snudd på genant att jag efter alla år i stan aldrig tidigare trampat så holy ground.
Brooklyn Bridge är ett av New Yorks allra mest ikoniska landmärken och promenaden över East River, från Manhattan till Brooklyn Heights, en lika essentiell ritual som att åka gul taxibil, besöka Empire State Building, se Rangers på Garden, ligga i gräset i Central Park med Times en solig söndagförmiddag, äta ägg-och-bacon-frukost i oset på en halvsunkig diner, bländas av neonen vid Times Square och dricka dry martini i King Cole-baren på St Regis Hotel.
Men som jag tror att jag skrev i den här bloggen redan för några månader sedan:
Man ska ha något kvar också, man måste spara några upplevelser till verkligt speciella ögonblick.
Och ett sådant ögonblick – så speciellt som ett ögonblick överhuvudtaget kan bli – presenterar sig när Kristian Gidlund kommer på besök.
Kristian är den vackre borlängesonen som, två gånger om, drabbats av svår cancer och som, med skärpa och närvaro och oräddhet som trotsar det fattbara, skriver om sin kamp i Sveriges bästa och mest berörande blogg – ikroppenmin.blogspot.com.
Vi trodde att vår chans att få ”göra” New York ihop hade gått om intet när den helvetiska sjukdomen återkom i slutet av sommaren, men Kristian är inte sorten som bara accepterar en sådan dom.
Så mellan två behandlingar, när hans sargade kropp måste få vila, åker han på ren trots, med ett långfinger sträckt i luften åt ödet, med kompisarna Carl – liksom Kristian medlem i lysande popbandet Sugarplaum Fairy – och Lars på en månadslång roadtrip i USA och den avslutas med några omtumlande dygn i New York.
Och, well:
Brooklyn Bridge, här är vi.
Det blåser som fan när vi kommer ut i det längsta spannet och det känns inte helt lyckat att delar av bron till följd av något slags renovering är täckt av korrugerad plåt och presenning, men det förtar ändå inte magin i den där vyn, i känslan av att äntligen få ta på stenblocken i John Augustus Roeblings odödliga pyloner eller lystern i Kristians ögon när han stannar till, lutar sig mot broräcket och tittar norröver, upp mot Midtown och Empire State Building.

 

 

När vi till slut, efter vad som får beskrivas som en tämligen stärkande marsch, når andra sidan hälsas vi på gatuskyltar av meddelandet ”Welcome to Brooklyn – how sweet it is”.
För all del. De vindlande kullerstensgatorna i Dumbo (förkortning för det inte något tilltrasslade stadsdelsnamnet Down Under the Manhattan Bridge Overpass) direkt norr om brofästet är definitivt ”sweet”.
Det var där Al Pacino, som blind, körde Ferrari i ”En kvinnas doft”, så där måste man ju gå en stund och hojta:
– Whoa!
Fast det är äkta Seinfeld-konnässörer jag har med mig så de byter snabbt till Elaine Benes-varianten istället…
På de gatorna kan man också avnjuta de mest hisnande, filmiska vyerna av Manhattan Bridge – systerbron strax norr om klassikern vi just tagit oss över.

Den har inte alls samma status och ställning och vi undrar varför. Med sin hårdare, mer industriella framtoning – och dånet från tågtrafiken, som får hela Dumbo att skaka som Brad Pitts och Gwyneth Paltrows lägenhet i ”Seven” – har den ju klart fascinerande ”Blade Runner”-kvaliteter.
Man kanske ska korsa den också, som ren solidaritetshandling om inte annat.
Det får bli nästa gång Kristian kommer hit.
För det blir en nästa gång också.
Så är det bara.

Och en kväll den här veckan lyser Empire State Building plötsligt blå och gul.
För Swedish House Mafia.

Avskedsturnén har nått New York och den omsusade svenska trion har…well, tagit över. De var med och arrangerade en välgörenhetsgala till förmån för offren för stormen Sandy i torsdags, gjorde – ännu – en grundligt utsåld show på Madison Square Garden nu under fredagskvällen och fortsätter med en trio lika utsålda framträdanden i coola Barclays Center i Brooklyn – Jay Z:s arena – lördag, söndag och måndag.
Och som en hyllning, och sista hälsning, från staden som alltid tagit emot universums härskare med öppna armar tänds alltså toppen av Manhattans mest berömda landmärke i svenska flaggans färger.
Gammal – och New York-romantiker – som jag är kommer jag osökt att tänka på de veckor för länge, länge sedan när The Clash kom hit och gjorde sjutton spelningar i rad på Bond’s International Casino.
Det är en liknelse som haltar på många sätt, jag vet. Det var på en väldigt mycket mindre nivå, uttrycken skiljer sig åt lika världen såg fullkomligt annorlunda ut och ingen lyste upp några skyskrapor för oborstade punkare från London.
Men Joe Strummer, Mick Jones, Paul Simonon och Topper Headon ägde, i popkulturell mening, New York de där veckorna den tidiga sommaren 1981 – och det gör Axwell, Sebastian Ingrosso och Steve Angello idag också.
Det är, tycker jag, något väldigt vackert och kittlande med den tanken.
”Men det är väl bara mainstream-publiken som bryr sig om det där”, invänder en sur punknostalgiker i bekantskapskretsen.
Nä. Inte för att det går att jämföra 1981 och 2013 vad gäller den sortens sociala dynamik, men som min vän Ash – samtidsobservatör från Elaine’s hetaste bord, uppvuxen i New Jersey – ringde och frågade inför förra showen på Madison Square Garden:
– Vilka är dom här Swedish House Mafia som varenda hip tonåring i Jersey är helt desperat över att få se på Garden?
Nu lyder svaret:
Trion som äger New York vintern 2013.

Här, kan jag aldrig låta bli att tänka när jag trängt mig riktigt djupt in i hjärtat av East Village, hade jag inte ens velat åka förbi i bil för 25-30 år sedan
Då var det en av Manhattans ruffigaste, risigaste, svårast kriminellt belastade stadsdelar, i vissa kvarter befolkad enbart av desperata crack-konsumenter och deras tungt beväpnade langare.
De jag känner som bodde i området vid den tiden berättar med en uppgivenhet som fortfarande dröjer kvar om övergivna rivningskåkar överfulla av crackheads, om skräp och skit och trasiga gatlyktor överallt, och om hur man helt enkelt fick vänja sig vid att då och då bli rånad på öppen gatan – och andra som verkligen inte bodde där men under särskilt vilda 80-talsnätter fick för sig att det var en spännande idé att fortsätta partyt på någon av de få, extremt ljusskygga klubbarna längs Avenue B beskriver hur taxiresorna ner i mörkret genererade adrenalin av den sort man föreställer sig att utrikeskorrespondenter med fäbless för särskilt livsfarliga oroshärdar lever på.
När jag 1989 tog mina första nervösa steg på samma gator hade läget förbättras – enligt Mats Olssons guidebok ”Olssons New York” så till den grad att East Village gick att jämföra med vilket svenskt förortstorg som helst.
Fast när jag en sen vinternatt stod utanför klassiska B-bar och hoppades få se en ledig taxi ville jag ringa Mats och fråga vad det egentligen var för svensk förortstorg han hade besökt.
Det var fortfarande rätt…hårigt.
Och – det är inte riktigt Vällingby idag heller.
Kvarteren har gentrifierats flera gånger om, man kan gå var som helst, inget är direkt farligt. Men East Village har fortfarande en lite yngre, punkigare, skräpigare, trashigare och mer bohemisk känsla och framtoning än övriga Manhattan.

Jag bodde mina första sju korremånader mitt i smeten, på sjunde gatan mellan första avenyn och Avenue A, i en cool liten lägenhet som tidigare hade härbergerat min föregångare och gode vän Nice Guy Freddy Virtanen (fönstren precis ovanför Tinks…där är den mytomspunna lägenheten).

Det var ett äventyr, men jag kom efter ett tag på att jag var lite för gammal och småborgerlig för att ha högkvarteret just där och flyttade norrut till Midtown istället.
Jag tycker dock fortfarande väldigt mycket om att gå där nere och vara i en stadsdels som känns som en Johnny Thunders-sång låter.
••Exakt hur man geografiskt definierar East Village går att debattera – för att inte tala om hur mycket det går att debattera om man försöker göra den andliga definitionen – men traditionellt är gränserna de här: 14:e gatan i norr, Houston i söder, Broadway i väster och East River i öst.
Somliga säger Lower East Side och i teknisk mening är det förstås inte fel, men det verkliga Lower East Side – det som en gång tillhörde Velvet Underground och idag har både hip status och en alldeles egen, särpräglad sädighet – börjar först söder om Houston (som i New York uttalas ”Hawston”; inte som staden i Texas) och når sin själva kulmen längs gator som Ludlow, Rivington och stora genomfartsleden Delancy.
Alphabet City är en annan term andra slänger sig med, men det är bara en del – den verkligt farliga back in the bad days – av East Village centrerad kring avenyerna A,B,C och D.
Däremot går det att säga Downtown eller Lower Manhattan – fast då täcker man in allting söder om 14: gatan, alltså även Greenwich och West Village, Soho, Nolita, Lower East Side, Chinatown, Little Italy, Tribeca, finanskvarteren och Battery Park City.
Hänger ni med? Allt är ju glasklart…
••Astor Place, en härligt rörig plaza strax väster om Broadway i höjd med åttonde gatan, var länge ett slags knutpunkt för East Village – främst för att traktens enda t-banestation är belägen där; längre österut än så tunnelbanan på Manhattan. Men där har gentrifieringen verkligen suddat ut all särart. Själva torget, där skateboardpubliken gjorde sitt bästa för att få hela området att likna en scen i Larry Clarks ”Kids”, har fått ge plats för flashiga glas-skrapor och bankkontor och jag brukar inte klaga över den sortens förändringar, allting har alltid varit i ständig förvandling på Manhattan, men just där känns det lite själlöst.

St Marks Place – en stump av åttonde gatan: inget torg, namnet till trots – har också bytt skepnad men inte lika dramatiskt och dessutom på ett betydligt mer originellt sätt. Ur punkbohemian har ett slags Little Asia, komplett med karaoke-barer och hippa japanska och koreanska snabbmatshak , vuxit fram. Men en och annan skabbig t-shirt-butik finns fortfarande kvar, liksom ärevördiga skivbörsen Sounds och St. Marks Hotel, känt för att Kurt Cobain och Courtney Love lär ha bott där under en heroinindränkt bender under tidiga nittiotalet. Det var då ett genuint lopphotell, men det lär hålla okej budgetklass idag.

På andra gator i samma kvarter, till exempel ninth och ”min” seventh street, är stämningen mindre prålig och spåren efter de östeuropeiska invandrargrupper som först bebodde den här delen av Manhattan lättare att hitta. Minimala polska kyrkor och gamla ukrainska caféer och serviceinrättningar är inklämda överallt. Men de får trängas med coola små barer och egensinniga kläd- och designbutiker. Den kontrasten, det mötet mellan gamla ukrainska traditioner och modern indie-edge, är ett av East Villages verkliga särmärken.

Tompkins Square Park, känd bland annat från ”Die Hard 3” med Bruce Willis och Samuel L Jackson, är East Villages egen ruffigare Central Park och tillika själva dess hjärta.
Där var en regelrätt tältstad för hemlösa upprättad i slutet av 80- och början av 90-talet och när dåvarande borgmästaren, den misslyckade David Dinkins, bestämde sig för att rensa upp utbröt våldsamma kravaller.
Jag råkade sommaren 1992 hamna mitt i kalabaliken. Jag hade varit inne på B-bar och druckit en eller annan Heineken och när jag klev ut på sjunde gatan kom en hel svärm aktivister rusande söderifrån – och strax bakom en likadan svärm kravallpoliser med dragna batonger. Det var inte direkt läge att stanna och försöka förklara att jag inte hade med saken att göra, så jag fick springa jag också – och hann precis in på A-bar ett kvarter norrut innan de låste dörrarna. Sedan fick vi som var kvar sitta hela natten och titta medan blodiga gatustrider rasade utanför panoramafönstren, och hela natten ekade ramsan över Tompkins Square:
– No justice, no peace!
Idag ska parken föreställa uppstädad och familjevänlig, men jag vet inte jag. Den är fortfarande väldigt populär bland karaktärer som verkar hämtade ur Charles Bukowski-noveller och har en t sunkig och lortig look; det är inte direkt så man vill gå barfota i det bruna gräset.

Men om Wigstock återuppstår till sommaren är en picknick i samma gräs likafullt ett måste. Wigstock var, eller om det nu är, en festival där New Yorks mest spektakulära drag-queens träffades för att show off fantastiska dansnummer och ståupp-framträdanden sprängfyllda av en sorts skämt jag inte skulle kunna återge med mindre än att Jan Helin får juridiska problem.
En essentiell New York-upplevelse, tro mig.
Ursprungligen huserade många av de transorna på Pyramid – en sant legendarisk klubb några dörrar söderöver på Avenue A, omtalad som den dekadenta nattens själva epicentrum. Det ryktet får man säga att den levde upp till den gången jag och den magnifike Lars Nylin kom dit och i entrén fick en liten ak med texten ”Through the night” tryckt över locket. I asken låg det två kondomer och en tub vaselin. Därmed var tonen satt och en liten gosse från Borlänge fick se saker han inte visste existerade och i någon mån fortfarande inte hämtat sig från. Men roligt var det, fan i mig.

Pyramid finns som synes kvar, men idag är Niagara, tvärs över gatan, ett betydligt mer happening etablissemang, tidvis med regelrätta köer utanför entrén – förr unheard of i East Ville. Skulle ni gå dit och råka träffa en bartender som heter Omar, så hälsa från mig. Risken är stor att han bjuder på iskall päronvodka.
På Niagaras sidofasad, längs sjunde gatan, hyllas kvarterens musikaliska sinnelag och historia med en mural av Strummer.

Den har funnits där sedan strax efter Clash-sångarens bortgång för över tio år sedan, men är fortfarande lämnad helt orörd av klottrare och grafitti-artister. Vilket är ett nästan rörande uttryck för respekt.
Fortsätter man österut därifrån hamnar man ett kvarter senare vid stökiga, bedagade, skitiga B-bar – också känd som 7B och, det ursprungliga namnet, Vazacs Horseshoe Bar. Den är i första hand berömd från ”Crocodile Dundee”, men förkommer också – har jag, till allmän häpnad och upphetsning, just förstått – i ”Gudfadern 2”. Jovisst, det är till B-bar Frank Pantengeli går för att möta de förbannade Rosato Brothers och tror att han, under en shootout, blir förrådd av Michael Corleone (när det förstås i själva verket är ormen Hyman Roth som sålt ut honom). Att ramla över den sortens information och sedan kasta i filmen i dvd-spelaren för att kolla och få bekräftat att, jo, visst fan är det dörren till B-bar a Pantengeli står vid i sin fina rock och hatt…det är sånt som gör livet värt att leva.
1986 filmade Paul ”Crocodile Dundee” Hogan på samma adress för att hans vilsekomna karaktär skulle få uppleva det farligaste, coolaste och mest depraverade som existerade i the big city – och efteråt ville en hel värld dit och ha samma upplevelse. Jag var en av alla, jag erkänner, och jag tyckte så mycket om den vildsinta ”scenen” att jag under en period som hör till de roligare i mitt liv i praktiken var stammis.
Idag har jag helt andra vattenhål, det handlar återigen om ålder och grad av kälkborgerlighet, men när jag en eftermiddag nu i februari nådens år 2013 tränger mig in för en nostalgisk Stella kan jag konstatera att allt är sig precis likt. Den slitna, hästskoformade bardisken. De vinda stolarna och borden. Punkskivorna i jukeboxen. Flipperspelet. De skitiga fönstren. De trånga raderna av flaskor i baren. Så trivsamt. På sitt sätt….

Avenue B var den yttersta gränsen på den tiden. Alla sa alltid att ”Avenue A är okej, men på B börjar det lite farligt och C ska man absolut undvika. D talar vi överhuvudtaget inte om”. De reglerna gäller inte längre, Avenue C ser ut som allting annat. Men något sitter kvar hos mig, jag blir i strid med all logik mer spänd där nere. Kanske är det minnet av kvällen när fotografen Niclas Hammarström, som inte är rädd för fan själv, tog med mig och delar av popgruppen Brainpool för en fotografering och vi bokstavligen höll på att kacka i brallorna.

Jag går hur som helst hastigt tillbaka upp till B och flanerar sedan söderut, mot Houston, tills jag plötsligt står vid en trång dörr som leder ner i en källare och tänker att…fan, var det inte här?

Jovisst.
Save The Robots.
Mötet med den gamla legendaren skrev jag i en krönika på nöjessidorna i Aftonbladet bara här om veckan och då såg det ut så här.

NEW YORK. Jaha, stan lamslås på klassiskt sätt av en saftig snöstorm.
Men det gör inget.
Inte när man kan sitta i den källarbar som en gång var mytomspunna svartklubben Save The Robots och le åt ynglingens tafatta gamla försök att ta del av dekadansen.

Det börjar bli rätt tröttsamt, för att inte säga direkt deprimerande med oväder som fuckar upp tillvaron i den här delen av världen.
Så i väntan på Nemo, en snöstorm av den räliga typ New York i allmänhet och Manhattan i synnerhet inte klarar av att hantera, stävar jag ut på den sortens strövtåg som alltid hjälper en utled själ att glömma både tid och rum och förestående minikatastrofer.
På måfå, utan mål, med den uttalade ambitionen gå vilse – och på något sätt hamnar jag i utkanterna av East Village och står sen plötsligt vid en orange dörr på Avenue B, mellan andra och tredje gatan och tänker att, jamen, var det inte här?
Jovisst.
Gemytliga baren Idle Hands huserar i den betongbunker till källare där Save The Robots regerade de depraverade småtimmarna under 80- och 90-talen.
Jag var där en gång, vintern 1991, och kan inte direkt påstå att jag har glasklara minnen – Save The Robots öppnade fyra på morgonen och stängde framåt nio och jag och mitt sällskap hängde inte på låset, om man säger så – men tillräckligt mycket är i all vaghet såpass bekant att fragment tar form i hjärnbarken.
Den vrålhöga technon som studsade mellan de nakna betongväggarna. Den hembrända sprit en bartender som såg ut som en fullkomligt livsfarlig hybrid av Mike Tyson och Marilyn Manson blandade med apelsinjuice och ville man ha något annat kunde man dra åt helvete för det var vad som fanns. Transvestiterna och skinheadsen. Och heroinlangarna som kom fram och öppnade ytterrockar fulla med piller i små fickor i fodret och när jag, en bortkommen 24-åring från Borlänge ungefär lika dekadent som Bosse Larsson i ”Nygammalt”, sa att det räckte bra med apelsinjuicen var det en som tryckte upp mig mot den där fuktiga betongen och lät förstå att han skulle strimla mig levande om jag köpte av någon annan för han hade frågat först och därför var jag hans kund.
Jag finner det mycket roande att ganska precis 22 år senare sitta i samma lokal och tänka på den tafatte, rädde och ändå djupt trollbundne tjugofyraåringen.
Och jag glömmer för några ögonblick kaoset Nemo tänker komma med.

Men jag inte bara glömde Nemo – som aldrig blev mycket till katastrof.
Framförallt satt jag och njöt av hur mycket jag fortfarande tycker om East Village.

Ja, man kan bara hoppas att ni inte råkar ha en flight till New York just idag.
För nu blir det kaos igen.
Nemo är under insegling.

Nemo är alltså en vinterstorm, en klassik ”nor’easter” som under detnärmaste dygnet kommer att attackera hela nordöstra USA, från New York upp till norra Maine, med vind och kyla och brutala mängder snö. Samma förödelse som när Sandy drabbade oss i höstas behöver ingen oroa sig för, vinterstormarna för framförallt inte med sig samma slags flodvågor och orsakar således inte översvämningar av den sort som krossade till exempel Staten Island, Long Beach på Long Island och Ocean City i New Jersey. Men ändå – man vet att man ska ta sig i aktning när självaste George Costanza, alias Jason Alexander manar till försiktighet på twitter:

När tre decimeter snö faller på ett dygn i en stad som New York – och det är vad det talas om i uppjagade prognoser – blir det kort sagt meckigt nog.
Det låter kanske som en baggis i öronen på genomsnittlig norrlänning, men det här en extremt kompakt miljonstad utan möjligheter att hantera ens hälften så mycket nederbörd; allting slutar bara fungera.
Gator och avenyer blir oframkomliga, allmänna kommunikator – och med dem flygtrafiken från Stockholm, är jag rädd – brakar ihop och butiker och serviceinrättningar förblir stängda eftersom personalen inte kan ta sig till jobbet.
Eftersom det här dessutom är första riktiga snöstormen på några år – vi var gudomligt förskonade ifjol – är Nemo extra riskabel, för människor här har extremt kort minne och tror som vanligt att
Själv ska jag, är det tänkt, på en tillställning längre söderut på Manhattan när det är som värst – en god kollega som ska lämna oss efter två år har avskedsfest – och vi får väl se hur det blir med det.
Om det visar sig vara genomförbart är det väl bara att sitta här, med filmer och proviant, och vänta på att det ska gå att ta sig ut igen.
Som dom säger:
The fun never ends.

En av New Yorks allra största ikoner har lämnat scenen.
Ed Koch, enormt färgstark borgmästare mellan 1978 och 1989, gick bort natten till fredag.
Och nu är New York en stad i sorg.

För Ed Koch var ingen vanlig politiker och han råkade inte bara rädda det då svårt ruttnande New York undan undergången när han flyttade in i Gracie Mansion i slutet av sjuttiotalet. Han utgjorde ett veritabelt förkroppsligande av sin stad, han framstod ända in till sina sista dagar som en levande reflektion av dess temperament och attityd och själ, han VAR New York i lika hög grad som gula taxibilar, Woody Allen, Frihetsgudinnan, Lou Reed, Brooklyn Bridge, Elaine Kaufman, ånga som stiger ur gatorna, George Gershwin-kompositioner och Yogi Berra är och var det.
Många har sedan dödsbudet försökt överträffa varandra i hyllningar av den gamla hårdingen.
– Vi har förlorat en obetvinglig ikon, vår mest karismatiske supporter. Jag ber att få framföra kondoleanser å 8,4 miljoner New York-bors vägnar, hette det exempelvis i ett uttalande från nuvarande borgmästaren Michael Bloomberg, en blekfis i jämförelse.
– Ed Koch levde och andades New York med varje atom i sin kropp, konstaterade senatorn Charles Schumer.
Alldeles sant. Det är bara när man gör det man avbryter ett försök att bli guvernör för att man inser att man i så fall tvingas flytta från New York City.
– Har du nånsin bott i en förort, sa han i en intervju vid tillfället.
– Det är sterilt. Det är ingenting. Det är att slösa bort sitt liv…
Men jag tycker att min gode vän, den briljante Ash Bennington, är den som säger det allra bäst i en Facebook-post idag:

As a kid, I thought ‘Mayor Koch’ was a name and title — like ‘Duke of Windsor’ — a kind of hereditary peerage. It sounds facetious but it’s not: Growing up in New Jersey, he was the only Mayor of New York I knew. (Maybe the only Mayor of New York there ever was?) Ed Koch had energy, urbanity, and wit — so much so, in fact, that a six year old could sense his charisma — even if the kid just happened to be sitting in the room, while his parents watched the five o’clock news. Before Mayor Koch took office, New York had blacked out, gone broke, and threatened to burn itself to the ground. But despite all its woes, Ed Koch conveyed a charge — a buzzing zeitgeist — which, to a kid of a certain temperament, made New York the only place on earth he wanted to live when he grew up.

Vackert, visst är det`?
Det kanske verkar underligt att en borgmästare väcker sådan uppståndelse; i Sverige finns ämbetet inte ens längre och våra kommunalråd är inte precis några ikoner. Men i USA – och i synnerhet i New York – har borgmästaren samma status på lokal nivå som en president och syns i praktiken överallt hela tiden.
Jag kommer själv ihåg hur fascinerad jag blev av Koch första gången jag kom hit, i februari 1989. Hans sista mandatperiod gick då mot sitt slut, men det spelade ingen roll. Han var på tv hela tiden och gjorde utspel om allt från taxitariffer och undermåligt underhållna broar till Yankees senaste nyförvärv och lämplig klädsel under snöstormen till helgen.
Fast jag visste inte hur man uttalade hans namn; jag sa ”Ed Cock” och det tyckte amerikanska vänner var sällsynt roligt.
Apropå det – eller hur vi nu ska ta oss vidare här – levde Koch som ungkarl hela sitt liv och det gick ständigt rykten om att han i hemlighet var gay.
Och hur hanterade han de ryktena?
Som den bullriga, snabbkäftade, självsäkre och rakryggade new yorker han i sanning var.
När han en gång fick frågan om sin sexualitet replikerade han blixtsnabbt:
– Mitt svar är: Fuck off. Den har ni inte med att göra.
Det finns inga politiker som Ed Koch längre, ens här, och han kommer att bli innerligt saknad.

Ja, januari är januari även i New York, men när det är januari är det i alla fall i New York det är januari.

Hängde ni med där?
Det betyder att januari är den vidrigaste månaden även i världens bästa stad; mörk och kall och evighetslång. Men det är fortfarande världens bästa stad så ska man nödvändigtvis ta sig genom januari någon annanstans än i Karibien är New York alltjämt bästa alternativet.
Fast den senaste tiden…jag vet inte, jag,
Först hade vi en i en klassiska köldknäpp i nästa två veckor – en sådan som alltid sätter sina rostiga klor i den här delen av USA just i januari.
Jag är medveten om att det inte precis varit Grand Canaria hemma i Sverige heller, och att minus tretton-fjorton inte imponerar den som suttit genom en vargavinter i, exempelvis, Ludvika.
Men grejen är att minus tretton-fjorton biter så fruktansvärt mycket hårdare här än i den blågula Bergslagen. Det är, tror jag, något med fukten – den som sveper in oss i varm klibbighet om somrarna – som gör kylan mer intensiv. Man ser det bara man tittar ut genom fönstret. Själva luften får en nyans som går mellan rosa och gaslågeblå, röken från fabriksskorstenar och gator står rakt upp och påpälsade medborgare går där nere på andra avenyn och muttrar ner i det djupfrysta trottoargruset.
Men värst av allt:
Det blåser.
Min bild från Sverige är att det blir vindstilla när det är riktigt kallt, men här ackompanjeras kölden påfallande ofta av hårda vindar och de vindarna är fruktansvärda killers. Står man fel på en öppen aveny när det friskar i ordentlig går de rakt in i benet, rakt in i märgen, rakt in i själva livsanden. ”The wind blows right through you”, som Shane MacGowan sjöng i tidigare nämnda ”Fairytale of New York”. Exakt så, exakt så.
Så se få gånger jag – som verkligen avskyr kyla, borde bo i Florida och helst håller mig inomhus dygnet runt såna här gånger – överhuvudtaget gått ut har det sett ut så här:

Nu har det dock blivit mildare – på onsdag ska det till exempel plötsligt, på typiskt absurt New York-sätt, slå om till plus tretton – men i gengäld är det regnigt och rått och grått och vi väntar alla på den traditionella vinterstormen som också är stående inslag på den lokala januari-menyn och brukar lamslå världsstaden på ett sätt som får en att tänka på Stockholms beryktade gatukontor som snöröjningens FC Barcelona
Men ja, det är ju bara fortsätta rabbla på samma slags envisa mantra:
Det må vara storm, men det är i alla fall i New York det är storm.
* * *
Bland all reklam som alltid ligger och skräpar i postfacket nere i lobbyn – det kommer fortfarande så mycket tryckt skit här att man häpnar – hittar jag en dag ett erbjudande från en kyrkogård i Queens.

”You’ve traveled many roads to get where you are today”, flosklar dom på, ”and the paths you chose made the difference”.
Nu tycker ledningen för St. Michael’s Cemetery att jag ska fortsätta välja väg med samma omsorg – vad fan de nu vet om hur jag navigerat genom tillvaron – och redan nu boka en gravplats, till en rabatt a’ 1000 dollar.
Jag är helt för långsiktig planering och så, men…det får väl vara någon måtta på hur morbida även begravningsentreprenörer kan vara, no?
* * *
Utöver kallt och mörkt och blåsigt är det också väldigt halt ute på gatorna just nu; det får jag en mycket handfast påminnelse om när jag efter en hockeymatch kommer trampande i blankslitna promenadskor, råkar missa en snötäckt isfläck – och sekunden senare ligger jag och sprattlar med bräckta revben och tilltygad armbåge.
Det är för typiskt: jag har hela vintern förmanat mamma, som opererade en höftled i höstas, att vara försiktig när hon är ute och går i det helt igensnöade Borlänge. Sen är det jag själv som, likt en bräcklig gumma, ramlar omkull och gör mig illa.
Kanske var det den tragikomiska bristen på förmåga att ta hand om mig själv St. Michael’s Cemetery hade hört talas om och därför passade på att skicka ut sin äckliga lilla reklambroschyr…
Men jag får väl säga samma sak om det
Revbenen må vara bräckta men det är i alla fall i New York de är bräckta…
* * *
Så hur tröstar man sig när januari aldrig tar slut, begravningsentreprenörerna är ute efter en och det hugger till i revbenen bara man hostar?
I första han med hockey, gamla Seinfeld-avsnitt, nykomponerade Spotify-listor med de bästa låtarna om Texas, en och annan Maker’s Mark efter deadline, Stuart Woods Stone Barrington-romaner och drömmar om ett hus med pool i Palm Springs.
Men en dag går tar jag mig också ut i blötan, promenerar fem kvarter till Scandinavia House på Park Avenue och äter en sån här på Smörgås Chef.

Jag försöker hålla mig från den sortens sötsaker nuförtiden, men nåt undantag måste man få göra när det är januari och tro mig – det här är en fenomenal semla.

De tänder toppen av Empire State Building i olika färger varje kväll, ofta kopplat till aktuella händelser och högtider, och eftersom jag har den magnifika skrapan precis utanför vardagsrumsfönstret kan jag sitta här och föra privat logg över de mest, och minst, lyckade tilltagen.
Häromkvällen fick de till vad som i alla fall i mina ögon kan ha varit de senaste fem årens greatest hits.
Eller vad sägs?

I skenet av det konstverket satt jag sedan och dreglade över senaste utgåvan av Michelin-guiden för New York City – den franska gourmetguiden där stans bättre krogar recenseras och betygsätts.

Den är egentligen en plåga att läsa, man blir ju så hungrig av beskrivningarna av alla konstnummer superstars som Thomas Keller och Eric Ripert lägger på sina tallrikar att snålvattnet formligen forsar över oxeltänderna, men man vill ju ha koll på vilka som belönas med de eftertraktade stjärnorna.
Jag har för mig att det brukade heta att Michelin aldrig delar ut tre stjärnor till krogar utanför Frankrikes gränser, men numer finns det sju New York-restauranger som lyfts till den himlen.
Hela listan:
•Chef’s Table at Brooklyn Fare.
•Daniel.
(60 E. 65th/mellan Madison och Park).
•Eleven Madison Park.
•Jean Georges.
•Le Bernadin.
•Masa
•Per Se
Av dem är det, skam till sägandes, bara Daniel, på 65:e mellan Madison och Park, jag besökt och det var för all del en religiös upplevelse, men jag är en sån som tycker att man alltid ska sträva efter att få testa det bästa av allt.
Framförallt är det sedan länge en benhård målsättning att någon gång få bord på Kellers Per Se i Time Warner-huset vid Columbus Circle, den verkliga stjärnan på New Yorks kroghimmel. Det är flera månaders kö för en reservation och så långt i förväg har jag vanligen svårt att planera.
Så tills vidare får jag nöja mig med att då och då gå in på hemsidan och studera den avsmakningsmeny som skrivs om dagligen.

Listan över etablissemang som belönats med två stjärnor är exakt lika lång
•Atera.
•Corton.
•Gilt.
•Gordon Ramsey at The London.
•Marea.
•Momofuku Ko.
•Soto.
Där har jag kammat noll helt, men bland de 52 (!) som har en stjärna finns det några tunga personliga favoriter (nej, jag orkar inte lista samtliga..). Som svenske Håkan Swahns Aquavit, Gotham Bar and Grill strax sydväst om Union Square, The River Cafe vid Brooklyn Bridges fot på andra sidan East River, Spotted Pig i Greenwich Village och framförallt Gramercy Tavern, på 20:e mellan Park och Broadway, där jag såg sent som förra veckan genomlevde en rasande lång, rolig och god middag i goda vänners sällskap (missa den korv som kallas kielbasa…en nästan erotisk matupplevelse).
Det kostar förstås en del på dylika ställen, ibland till och med chockerande mycket, och för den som inte vill eller kan bränna den sortens pengar på krubb vill jag påpeka att det är en minst lika essentiell New York-upplevelse att gå på närmaste diner och käka där.
Undvik de i turistkvarteren bara, de är sällan bra och mycket dyrare än de borde vara. Ut i områdena där det bor folk permanent istället, där finns den äkta varan.
Och skulle ni sitta på en bordsbokning på Per Se – ta och hojta.

Den här trådslitna lilla vimpeln är en av huvudorsakerna till att jag en gång blev besatt av tanken på att komma till New York.

Den köptes i en souvenirbutik nånstans här på Manhattan i slutet av 50-talet, fördes till Sverige och har sedan hängt i en timmerstuga vid sjön Bästen i de djupaste Gagnefsskogarna i Dalarna.

Nu är den, efter närmare 54 år, hemma igen.

Det var min pappa, som då var sjöman och låg på rull över Atlanten mellan Göteborg och amerikanska östkusten, som köpte den röda tygbiten, med RCA-skrapan, Empire State Building och Frihetsgudinnan nödtorftigt inbroderade i tyget, och sedan hängde den i nämnda stuga, den han timrade för egen hand och gjorde till familjens eget lilla paradis.

Han gick bort för drygt tio år sedan och i somras var mamma tvungen att sälja den underbara skogstomten, ingen av oss som är kvar har möjlighet att sköta om den på nödvändigt sätt, och när vi tömde storstugan norpade jag åt mig vimpeln.

Sedan tog jag med mig den hit, nitade fast den i balkongräcket och lät den fladdra i fuktig Manhattan-vind igen.

Bör kännas rätt konstigt, i den mån nu vimplar känner så mycket.

Jag menar, från det här…

….till det här…

…och så tillbaka till det här igen, 54 år senare.

Själv blir jag varm i bröstkorgen varje gång jag ser den, för den får mig alltid att tänka på pappa – och hur han väckte min nyfikenhet på, och längtan till, den här mytiska staden.

Han sa alltid att vi som flyger hit inte har en aning om vad det innebär att åka till Amerika. Det förstår man, menade han, bara när man efter en dryg veckas kryssning över Atlanten, inte sällan i obarmhärtigt hård väder, glider in under Frihetsgudinnan.

Sedan berättade han, lustfyllt, om skyskraporna och de långa avenyerna och lamporna och människorna. Om humrar stora som taxvalpar på ett stekhus nånstans vid Times Square. Om hur han, i egenskap av telegrafist, fick i uppdrag att leta rätt på en sälle som hade tagit bondpermis – eller vad det nu heter att sjömän gör – och irrade sig upp i Harlem, då så ohälsosamt för vita besökare att en taxichaufför körde ner honom till Midtown igen, free of charge. Om det ärtsoppsliknande vattnet i hamnen i Brooklyn, där han och övriga från besättningen under de fuktiga sommardagars oväder satt på däck på Clary Thordén och hörde åskstötarna dåna som kanonader  över Manhattan. Om vimlet i Central Park en söndagförmiddag…

Jag lyssnade, med öppen mun och stora ögon.

Allra mest fascinerade historierna om Bowery. Det var på den tiden New York verkliga skid row och pappa svor på att man fick kliva över avsupna fyllon för att ta sig fram på trottoarerna, de låg i regelrätta led utefter fasaderna.

Det är svårt att tänka sig idag, när samma gata är en av East Villages mest gentrifierade och fashionabla genomfartsleder, kantad av coola barer och restauranger och det ultrahippa Bowery Hotel.

Men det gamla Bowery finns förevigat i regissören Lionel Rogosins ”On The Bowery”, en svartvit dokumentär som spelades in 1957 och just har återutgivits på dvd och blueray.

Den ger en direkt chockerande bild av hur trasproletariatet hade det på den tiden, alkoholmisären är total, och visst – de ligger verkligen i raka led på trottoarerna och krälar.

Jag kan verkligen inte fatta att pappa varit där, att han tagit en järn på de påvra sunkbarerna, att han rört sig bland den sortens Dostojevskij-karaktärer.

Men den typen av tanken slår mig ofta, inte bara på Bowery. Jag funderar ofta, var jag än kommer, på hur det var när han trampade omkring på de här gatorna och avenyerna, för mer än ett halvt sekel sedan. Hur det luktade. Hur det lät. Hur det kändes. Vad han tänkte och upplevde.

Det måste ha varit så enormt annorlunda mot idag. Samma stad, fullständigt överväldigande redan då – men i en helt annan värld.

Tyvärr hann pappa gå ur tiden innan jag flyttade hit och det smärtar. Det hade varit så roligt att ringa och prata om det där, och berätta hur det är idag, och kanske rentav fått honom att komma på besök.

Han hade älskat att stå här i fönstret på 48:e våningen och studerat sitt gamla New York, hummat lite och pekat på nån plats där han och den finske kocken på Clary Thordén nog hade druckit en öl ihop någon gång…

Det går nu inte, han har som sagt lämnat oss.

Men jag har hans röda vimpel här.

Det är en tröst.

I think a see the train/ I see ya got open track/ I’m hopin/ One of those gonna bring my baby back…

Så sjöng New York Dolls, och evige hjälten Johnny Thunders, i ”Subway Train”.

Och det är den låten, och de raderna, jag alltid nynnar på när jag kliver ner i underjorden för att låta mig transporteras med New Yorks tunnelbana.

Inte för att jag hoppas att några av de rangliga tågen ska föra min baby tillbaka, det vore besynnerligt, men Thunders sjaviga, skräpiga, skramliga rock ‘n’ roll harmonierar perfekt med upplevelsen nere i det skumma mörkret.

Efter så här många år kan man tycka att åtminstone kollektivtrafiken borde ha blivit vardag, en del av tillvaron man inte ens reflekterar över, men det är som med allting annat i den här demoniska staden, bara ännu mer.

Som i en film, en solkig tv-deckare, en scen i en kallhamrad Ed McBain-bok…

Tunnelbanesystemet, som sammanlagt täcker 37 mil och omfattar 468 stationer, öppnade 1904 och har slitits hårt under de 109 år som gått sedan dess. Det är på sina håll extremt nergånget och – ser det ut som – nödtorftigt hoplappat med tejp och plåster. Skitigt är det också på stationer och perronger. Fullt av skräp. Och belysningen kan bäst beskrivas som dunkel.

Men det förstärker ju bara det romantiskt ”farliga” i hela vardagsäventyret…

Dessutom går tågen ändå som klockan. Ständigt och alltid.

* * *

Den senaste tiden har ett par chockerande incidenter skakat om pendelpubliken.

Först var det en påtänd psykopat som knuffade ner man på spåret, just som ett tåg störtade in på stationen,  vid Times Square strax före jul. Sedan hände samma sak i Brooklyn i mellandagarna; där var det en psykiskt sjuk kvinna som, skrattande, vräkte ner en annan man på spåret.

Och vid nyår ramlade en ung, överförfriskad tjej ner och dog vid en station downtown.

Nu står de flesta tryckta mot väggarna i väntan på sina tåg och det är ju förståeligt; jag kan bara med ansträngning föreställa mig värre sätt att dö på än att kastas framför ett tunnelbanetåg.

Men samtidigt:

I snitt använder 5.3 miljoner människor New Yorks tunnelbana varje vardag, så risken att råka ut för något så ohyggligt är statistiskt sett inte större än risken att träffas av blixten i Central Park.

* * *

Om man har bråttom, eller haft en dassig sommardag och står och lider i värmen vid exempelvis Astor Place är det bara förfärligt.

Men annars finns det få saker jag tycker är häftigare än att befinna sig på en perrong när två mötande expresståg dundrar förbi på spåren i ”mittfilen”.

Decibelnivån såna gånger, gnisslet, det kakafoniska vrålet, energin som lösgörs…det är som att för några ögonblick, mitt i vardagen, stå längst fram på en Sonic Youth-konsert.

* * *

Vi som bor längst ut på östra Manhattan har ingen egen t-banelinje, för just här är berggrunden tydligen sådan att det med forna tiders teknik inte gick att konstruera säkra tunnlar. Nu bygger man visserligen längs andra avenyn, i alla fall på Upper East Side (och det har förstört tillvaron för boende mellan 60:e och 90:e på just andra; de lever sedan något år tillbaka på en byggarbetsplats), men några tåg kommer inte gå förrän 2019 eller nånting sånt

Så min närmaste station är Grand Central Station, tio-femton minuters promenad från porten. Inte helt smidigt. Men å andra sidan är det coolaste stationen av dem alla. Den viktigaste knutpunkten. Och när man kravlat sig upp för de branta stentrapporna – rulltrappor har MTA, New Yorks eget SL, fortfarande inte orkat installera någonstans – kommer man ju ut i Stora hallen, den underbart vackra och myllrande, där känslan – som jag tidigare yrat om – av att New York är en levande organism i sig själv blir tydligare än någon annanstans.

* * *

Man delar inte tunnelbanan enkom med andra människor.

Råttorna vill ha del av utrymmet också…

Det går inte att stå många minuter på en perrong utan se några raggiga saker, vissa av dem stora som taxar, irra runt bland skräpet nere på spåren.

Och ibland blir det ännu värre. Ibland, särskilt under värmeböljor på somrarna, exploderar regelrätta stim med hundratals håriga gnagare över spåren och krälar runt i några sekunder – för att sedan försvinna ner i sina hålor igen.

I sanning chockerande.

Men det hör till den riktiga sortens storstad, det också…

* * *
Vi har inte, som i Tokyo, vakter som trycker på i människofläsket för att få in så många som möjligt i vagnarna , men i rusningen på morgnar och tidiga kvällar är trängseln på expresstågen – de som bara stannar vid de stora stationerna och går underbart snabbt –ungefär lika våldsam.

Kolla inledningsscenen i första ”Wall Street”, när Charlie Sheens Bud Fox, är på väg till kontoret i finanskvarteren.

Just så brutalt är det.

* * *

Man kan åka buss också – och då ser man onekligen mer av Manhattan.

Men det går inte fort.

Någon gjorde nyligen en mätning som visade att man i rusningen tar sig fram snabbare till fots än med buss – trots att de numer har egna, heliga filer vid alla större genomfartsleder.

Det passar en stad med det här temperamentet väldigt illa.

* * *

Apropå film finns det förstås en oändlig massa klassiska scener från New Yorks tunnelbana.

De allra mest legendomsusade återfinns förmodligen i ”The Warriors”. Det var där New York subway fick sitt rykte som livsfarlig mardröm, befolkad enkom av blodtörstiga street fighters.

Inget kunde vara mer felaktigt – det handlar idag om en av världens säkraste t-banor, varmt rekommenderad alla dygnets timmar – men det låtas vi inte om. Den där fläkten av fara ska liksom finnas där.

Jag tänker dock oftare på slagsmålsscenen i ”The Matrix”, när Keaune Reeves går en av de avgörande fajterna mot den där koleriske roboten.

Aldrig har New Yorks tunnelbana varit snyggare än där.

* * *

Avslutningsvis, något helt annat:

I söndags upphävdes slutligen NHL-lockouten, så inom någon vecka börjar det spelas hockey här borta igen – bland annat på Madison Square Garden.

Det betyder att jag kommer ägna rätt mycket tid och energi i min andra blogg, den som handlar om just NHL – http://bloggar.aftonbladet.se/perbjurman/

Men jag lovar att försöka hålla ångan uppe här också.

New York kan inte lämnas oskrivet särskilt långa perioder.