Corona-dagbok i New York, del 68

av Per Bjurman

Julafton har just blivit juldag när jag tassar ut på balkongen för att ta in den högtidliga atmosfären.
Det känns som att kliva in i något slags bibliskt förebud.
Å ena sidan ligger Manhattan – återigen snöfritt, drivorna från stormen förra veckan har regnat bort – helt öde. Inte en människa syns till, inga bilar heller. Trafikljusen nere på andra avenyn blinkar för ingen alls. Å andra sidan markerar Gud, om man nu tror på en sådan, sin närvaro. Det blåser orkanvindar över Metropolis i den tidiga juldagsmorgonen. Fönstren skallrar, det knakar och rister i hela skrapan. Nästan som när Sandy delade ut sitt knockout-slag hösten 2012. Någonstans i öster, över Brooklyn, blixtrar det också.
I någon minut står jag kvar i den hårda vinden och bara tittar, men det blir snabbt obehagligt på 48:e våningen, jag får hålla mig i räcket för att inte vingla till – och det låter som någon, eller något, viskar obehagliga varsel i de vinande byarna.
Så jag går in igen, reglar dörren och häller upp en liten bourbon.
Naturligtvis kunde julen inte bli på något annat sätt detta fördömda år.
• • •
Annars passerar helgen i rätt behaglig stiltje. Det svider att jag aldrig kom ner till vännerna i det somriga Florida, nu officiellt friska igen, men man har vid det här laget lärt sig svälja besvikelser och jag lyckas ändå göra det lite trivsamt i ensamheten.
Dan före dan går jag till Svenska Kyrkan på 48:e gatan och får i den lilla handel de har där, i biblioteket på undervåningen, tag i både matjessill, julmust, köttbullar och kaviar och kan ett dygn senare svänga ihop ett eget litet julbord.




Det går inte precis att jämföra med det Håkan Swahn och Emma Bengtsson vanliga år dukar upp på Aquavit och inte får jag tag i något välkryddat som kan tjänstgöra som snaps heller, men 2020-ramsan klingar sant även i detta sammanhang: Nånting är bättre än ingenting.
Därutöver sjunger jag julånger med mamma över telefon, jobbar med ett monstruöst NHL-dokument, deltar i en stillsam Zoom-fest och ligger i soffan och tittar på serier och filmer, bland annat Wim Wenders gamla ”Paris, Texas”. HBO har just lagt upp den på sin streaming-tjänst och gud, jag hade glömt hur oerhört bra den är. Bara miljöerna i västra Texas. Och Harry Dean Stanton.
Sämre hade jag, trots stormbyarna, kunnat haft det.
• • •
Ännu befinner vi oss inte, som vännerna i exempelvis London, i total lockdown i New York och förhoppningen är att vi slipper även fortsättningsvis, men svårigheterna att få människor att ta restriktioner på allvar utan drakonisk lagstiftning är betydande här också.
Någon dag innan Santa Claus comes to town hamnar jag på femte avenyn i Midtown, i höjd med St. Patrick’s Cathedral och Rockefeller Center, och inte för att det är samma kaos som ett normalt år, då är trottoarerna i de kvarteren packade som kvadratmetrarna längst fram vid kravallstaketet under en Ullevi-konsert – vilket framgår på den här bilden från 2012.

Som den här, tagen förra tisdagen, visar är det dock inte folktomt nu heller.

Fast så lockar den mytomspunna avenyn med Disneyfierad magi också. Den väldiga granen lyser på Rockefeller Center och vid Saks Fifth Avenues flaggskepp till varuhus tvärs över gatan rullar en sprakande ljusshow varje kvart. Hela fasaden förvandlas till en väldig, Vegas-inspirerad display och musiken dånar som under en yster Broadway-musikal.




Klart folk samlas där. Och det är väl lite problematiskt. Men vad kan jag säga? Jag är ju där själv – och blir faktiskt lätt salig av att få uppleva lite liv och glitter och verklighetsflykt.
Inget är lätt eller självklart under denna kris.
• • •
Juluppehållet – för det känns som verkligen som ett uppehåll, även ett år när allt varit satt på undantag – påminner också om hur mycket värre alltihop kunnat vara om pandemin drabbat oss i en tidigare era.
Med hjälp av samtida teknik går det ju ändå att hålla kontakt med familj och vänner, till och med se dem, och därigenom dämpa den saknad som inte går att värja sig mot denna tid på året, när minnena av forna familjesammankomsters närhet och värme och gemenskap tränger sig på som ekon i en bottenlös bergsravin.
1990 hade vi inte ens mobiltelefoner, än mindre internet och Facetime – så här hade man suttit och ropat sina ”God jul” genom Atlantkabeln och i övrigt varit helt isolerad.
Att det här hände nu, 30 år senare, får man ändå vara lite tacksam över.
• • •
I Kalifornien fortsätter smittspridningen med oförminskad styrka, trots att allting varit stängt i en månad, och det börjar stå klart att det var ett katastrofalt misstag att förbjuda utomhusservering i LA och San Francisco och annorstädes.
När människor inte ens där, i det milda klimatet, får träffas på uteserveringar samlas de ofelbart i trånga vardagsrum istället – och så drivs smittan.
Guvernör Newsome – en poor man’s Cuomo – måste ju begripa det och lätta på restriktionerna.
• • •
Uppemot 60 000 innevånare här i New York City har vaccinerats nu. Inte så många i en stad med 8 miljoner innevånare, nej – men för varje ny åldring som får en spruta i armen växer känslan av förtröstan.
Själv tvingas jag vänta i ytterligare några månader och det är okej. Däremot tycker jag de kan rappa på lite i Borlänge så vissa mig närstående ex-bankkassörskor med aningen fler år under bältet kan rulla upp skjortärmen snart.
Den stunden kommer vad mig anbelangar vara senaste decenniets absoluta höjdpunkt.
• • •
Fyra dygn kvar. Sedan är 2020 över. Prisa gud.

Corona-dagbok i New York, del 67

av Per Bjurman

Shortens låg i väskan, det skulle bli en jul i sådana var det tänkt – och jag kom i alla fall så långt som till tarmacen på LaGuardia-flygplatsen under måndagsförmiddagen.
Men två galna medpassagerare på Delta Flight 462, planerad avgång 09.50, och Covid-viruset satte bestämt punkt för de planerna och plötsligt är jag hemma i kylan på Manhattan igen.
Vi hade just lämnat gaten och jag satt och svajpade på bildskärmen på sätet framför för att hitta lämplig film under den knappa tvåtimmarsresan till Atlanta – där jag avsåg att överraska min hockeyskribent-kompis Scottie Burnside med en snabbvisit innan en lustfylld roadtrip ner till vänner i västra Florida – när en man och en kvinna med en stor hund plötsligt kom trampande genom gången.
Redan det kändes lite underligt. När plan taxar råder ju stränga förhållningsorder om att alla ska sitta fastspända i sina säten, men jag fick intrycket att de behövde hjälp med något akut.
Framme i pentryt började de dock dividera med flygvärdinnorna – och sedan brakade själva helvetet loss. Mannen slet upp dörren, flygvärdinnorna vrålade ”No, no, no!” – och sedan hoppade paret, med hund och allt, ut. Via den nödrutschkana som vecklades ut i samma stund som dörren öppnades. Ner på tarmacen!
Jag har flugit väldigt mycket senaste decennierna – framförallt i Nordamerika för att tjänsten krävt det, förlåt! – och aldrig, aldrig upplevt något liknande. Omskakande vet jag inte om man kan säga att det var, mer förbluffande. Missminner jag mig inte satt jag med öppen mun i en minut och bara stirrade – men man vill aldrig höra flygvärdinnor skrika i panik på det sättet, det kan jag säga.
Inom någon minut slirade ett helt batteri polisbilar upp runt planet och galningarna kunde snabbt gripas. Nu lär de få fira jul på måttligt muntra Rikers Island och sedan väntar gissningsvis fängelse eller brutala böter; att ställa till med dylikt kaos i flygtrafiken räknas som sabotage och bestraffas hårt – av federala myndigheter.
Just federala poliser, några tungt beväpnade, klev så småningom också ombord för att förhöra oss vittnen. Jag hörde aldrig vad som sades under tumultet innan dörren öppnades så mina uppgifter hade de ingen större nytta av, men lite ”humbling” var det ändå att bli förhörd av en verklighetens Agent Cooper.
Till slut rullades vi tillbaka gaten, fick gå av och bokades om på en ny flight några timmar senare.
Medan jag väntade på den kom dock nästa chock:
Vännen jag skulle hälsa på i Florida sms:ade att en person i hushållet precis testat positivt för Covid! Personen mår dessbättre bra, hen har de facto inga symtom alls och det är ju det viktiga, men med det beskedet tog min semester slut. Det var ju det slutgiltiga varslet from beyond att jag inte ska vara ute och resa den här julen. Så jag avbokade flygningen mitt i steget, fick ut min resväska och åkte hem. Och nu ligger shortsen i garderoben igen.
Peak 2020, får vi väl kalla detta; jag såg verkligen fram emot att få komma ner till solskenets egen delstat efter denna långa mara i New York-mörkret och fantastiska dagar med vännerna söder om Tampa var planerade.
Men hey, jag fick i alla fall en händelserik femtimmarssemester på LaGuardia…

Uppdatering: Mitt lilla drama blev local news också, t.ex här, här och här.

Corona-dagbok i New York, del 66

av Per Bjurman

Nu har jag ”gjort” New York som New York ska – ja, bara kan – göras vintern 2020.
Det vill säga: Jag har dinerat utomhus i minusgrader.
Experimentet äger rum på bistron Cafe Cluny på 12:e gatan i West Village och mja, min skepsis är inledningsvis avsevärd.
Inte ens en så genuin snö- och köldhatare som jag kan i och för sig förneka att just pittoreska West Village klär i vinterskrud. De vindlande, trånga gatorna får en så filmisk, suggestiv skepnad med snö i både träd och på backen att det inte krävs mycket till fantasi alls för att inbilla sig att man plötsligt klivit in i en Leonard Bernstein-symfoni.
Men det är en riktigt kall kväll och Cluny har ingen infravärme på trottoaren och även fast jag är påpälsad med både tjocktröja och bylsig rock och mössa känns det så lagom lockande att sitta och dricka vin under bar himmel under dylika omständigheter, jag får osökt flashbacks till tonåren, när jag och mina jämnåriga kamrater i Borlänge inte kom in på lokal och hela helgkvällar istället drog fram och tillbaka längs Borganäsvägen och drack kall folköl direkt ur burk. Den sortens övningar har jag blivit för gammal för.
Som konstaterats i tidigare inlägg i den här bloggen har Covid-krisen dock lösgjort imponerande kreativitet och uppfinningsrikedom och företagsamhet hos New Yorks krögare och de som deriver Cluny utgör därvidlag inget undantag. Så fort vi satt oss ner kommer servitören ut med ett litet kit och ur det kan man veckla ut en stor filt i folie, perfekt att svepa om livet och benen. Det lilla tricket räddar hela upplevelsen.




Visst, de med estetiska ambitioner får problem, men varmt blir det och humöret stiger och plötsligt traskar en jazzduo förbi och spelar några jultrudeulutter på trumpet och cymbal, bara för att hålla humöret uppe på kvarteret, och kvällen känns plötsligt helt okej.
Att vinet efter en stund blir lika kallt som den där burkölen i Borlänge för snart 40 år sedan får man bara uthärda, liksom att man under sin foliefilt glömmer att man fryser om fötterna och blir påmind först när man reser sig och ska gå igen.
Det är bara på detta vis man kan ”gå ut” i New York City denna vinter, inomhusservering är obönhörligen bannlyst tills vidare, så det är bara att härda ut och som vi fått konstatera om så mycket annat sedan i mars: Nånting är bättre än ingenting.
• • •
De drog processen i rent Fälldinsk långbänk, men under söndagen lyckades kongressen till sist enas om ett nytt stödpaket a’ 900 miljarder dollar.
Hyggligt mycket kosing, det – men faktiskt inte så mycket i jämförelse med de tre biljoner dollar (trillions på engelska, vilket blir biljoner på svenska, medan billions är miljarder, förvirrande nog) lagstiftarna på Capitol Hill hällde över nationen i maj. Så får alla vuxna medborgare bara 600 dollar skickade med check den här gången också. I våras var det 1200 – och inte ens det räckte så långt för de horder av människor som sedan krisen utbröt saknar försörjningsmöjligheter.
Men alla ”vet” å andra sidan att ett nytt biljonpaket presenteras så fort Joe Biden installerats och det är ju bra, men som amatör undrar man lite försynt om, tja, de framtida underskotten i statskassan…blir inte de lite svettiga?
• • •
Kapten Cuomo kan inte sova. Så orolig är han, berättade han vid en presskonferens under söndagen, över den nya, påstått mer smittsamma Covid-variant som påträffats i Storbritannien. Och sömnbristen tycks ta sin tribut.
Det är väl en sak att han kräver att the feds stoppar flygtrafiken från Storbritannien – ”för på planen från London som landar på JFK sitter det där viruset” – men att han också börjar rya om att det inte är säkerställt att vaccinet biter på denna mutation är bekymmersamt. Det är all expertis på området helt förvissad om att det visst gör och ingen tjänar på att New Yorks guvernör som en annan konspirationsteoretiker kommer med egna, helt ogrundade hypoteser.
Hjälp AC att sova, någon.
• • •
Hur okej det nu än visade sig vara med friluftsmiddag i West Village-kylan får det vara nog med det här nu.
Nästa gång jag publicerar bilder här kommer de att se ut ungefär så här.

Tills dess ber jag att få önska läsekretsen där hemma en riktigt god jul.
Var försiktiga, lev väl.

Corona-dagbok i New York, del 65

av Per Bjurman

Snön föll – och vi med den.
Men dagen efter den saftigaste vinterstormen i New York på ett decennium reste vi oss igen och gick ut och konstaterade att det var klart att det skulle bli så här just i år, det är ju 2020.
Några kufar i bekantskapskretsen, huvudsakligen från Sverige, hävdar i och för sig att de tyckte det var ”mysigt” när hela stan sveptes in i ett rytande moln av tung, blöt yrsnö och inget annat gick att se än siluetterna av fastigheterna tvärs över gatan.
– Att bara sitta inne, insvept i en tjock filt och dricka te och titta på ovädret är ju magiskt, försökte en.
Det hade jag eventuellt kunnat hålla med om en normal vinter, även om jag också i vanliga fall är skeptisk till slik raggsocksromantik, men nu är det som sagt 2020 och det där med att ”bara sitta inne” har i bortåt nio månader varit ett tvång snarare än ett val, så nej tack – vi behöver tvärtom incitament för motsatsen; att gå ut och andas frisk luft och vara bland folk.
Dessutom kommer alltså dagen efter och när vi hamrats av riktigt feta nor’easters som den som började i onsdags eftermiddag och mojnade först under torsdagsförmiddagen förvandlas hela New York City till en oanvändbar slaskhög.
Bilar med blankslitna däck slirar runt på oplogade avenyer och gator – om de alls kommer loss efter att ha stått parkerade i drivor höga som österrikiska slalombackar hela natten. På lika oplogade och hala trottoarer riskerar nervösa fotgängare samtidigt vurpor och brutna lårbenshalsar – och i varje korsning tvingas de likt förvirrade häcklöpare hoppa sicksack för att undvika de oceaner av iskallt smältvatten som New Yorks antika avloppssystem inte klarar att svälja, men misslyckas och blir ofelbart dyngsura om fötterna. Och ibland inte bara om fötterna. Störtar en budbil genom vätan i samma ögonblick blir det heldusch av snösörja. Det är verkligen inte värt det, för många butiker och eventuella kontor eller tandläkarmottagningar man planerar att besöka håller stängt eftersom de anställda som inte bor på Manhattan helt sonika stannat hemma.
Det är en mess – och så långt från mysigt det går att komma.








Enligt meteorologerna kommer det snudd på två decimeter tjocka snötäcket – i den mån det eländiga plasket kan kallas så – ligga kvar över jul, så när jag efter just ett sådant misslyckat försök att undvika att trampa i en jättepöl står i hörnet av andra och 38:e och svär tar beslutet form.
Kommande vecka flyr jag till Florida och firar jul där. Det är olydigt, man får egentligen inte, farbror Cuomo och farbror DeBlasio blir jättearga, men det får bara vara nog med det här nu.
Vi ses under palmerna.
• • •
Cuomo och DeBlasio är förresten involverade i ett av sina återkommande gräl just nu – om Covid-strategin.
Borgmästare Bill argumenterar dagligen för en lockdown a la mars och april direkt efter jul, men Cuomo invänder med viss emfas att det inte är säkert att det blir nödvändigt.
Troligen kommer han falla till föga och låsa in oss vad det lider, men först måste guvernören i vanlig ordning påminna kamraten i City Hall om vem som egentligen bestämmer.
• • •
Säga vad man vill om New Yorks barflugor, men stamina har de (vi…).
De får alltså bara dricka utomhus för tillfället, på igensnöade uteserveringar, och det är sannerligen inte angenämt, men låter de sig nedslås?
Icke.

Ikväll, fredag, ska jag eventuellt göra min egen debut som infravärme-drinkare och i så fall väntar en rapport såsmåningom.
• • •
Nå, jag får väl ge de där vintervurmarna att det faktiskt är lite fint i Central Park.
• • •
På måndag har vi vintersolstånd. Sedan vänder det och blir, faktiskt, bara ljusare och ljusare varje dag fram till midsommar.
Det kan vara värt att påminna sig när mörkret, i alla avseenden, är så här kompakt.

Corona-dagbok i New York, del 64

av Per Bjurman

Det finns ett antal företag man önskar att man hade haft vett att investera i innan 2020 utbröt i New York – exempelvis de som tillverkar handsprit, de som producerar ansiktsmasker och de inom skogsnäringen som såg till att butiker och varuhus hade plywood att täcka för sina skyltfönster med under sommarens kravaller och inför valet i november.
Tungviktarna i de branscherna – som Purell, den amerikanska handhygien-jätten – bör de senaste nio månaderna ha ökat i värde som Texas-tomter under vilka man hittade olja på 1930-talet.
Nu seglar en ny sorts bolag upp som lika oväntade guldkalvar a la 2020:
De som saluför apparatur för infravärme.

För från och med nu måste vi i New York äta och dricka utomhus om vi besöker barer och restauranger. ”Indoor dining” är förbjudet – igen. Men medan det inte gjorde så mycket under våren och sommaren – det var tvärtom rätt underbart emellanåt, som i Lady & Lufsen-fantasier – känns samma restriktioner nu som den slutgiltiga spiken i stans krogliv. New Yorks vintrar är notoriskt brutala. Lika hett och fuktigt som det kan vara i juli och augusti, lika vedervärdigt kallt blir det ofta i januari och februari – och i bland redan i december. Vilda snöstormar, så kallade nor’easters, sveper dessutom gärna in med onödigt hög frekvens. Säsongens första väntas redan i morrn, faktiskt. Tack så mycket. Blotta tanken att sitta utomhus och dricka ett glas vin sådana dagar är helt absurd. Men de redan hårt ansatta krögarna vägrar ge upp. De har visat en imponerande kreativitet under hela krisen och tar sig an även detta till synes olösliga vinterdilemma med obruten uppfinningsrikedom. De rustar upp sina uteserveringar, bullar upp med filtar och kuddar, spikar nya tak och installerar…just det: Infravärme.




Så nu är det ändå meningen att man ska kunna ha en helkväll på, till exempel, Pastis i Meat Packing District – under bar januarihimmel.
Personligen är jag fortfarande skeptisk men kommer förstås testa, för det går inte bara att sitta hemma och glo, och återkommer med rapport.
• • •
Exakt varför Generalissimo Cuomo tog beslutet att stänga restaurangerna är något oklart.
Han konstaterade själv på sin presskonferens förra veckan att bara 1.4 procent av den senaste tidens smittspridning kunnat härledas till pandemi-anpassade krogmiljöer och att det stora problemet i själva verket är de privata, helt oreglerade tillställningar människor söker sig till när det inte finns några bardiskar att hänga i.
Likafullt – ingen indoor dining. För att…tja, det verkar som att politikerna tycker det ”känns” bäst så.
Bieffekten är given. Ännu fler av de etablissemang som på något sätt lyckats hålla nosen över vattenytan tills nu går slutligen under. Den förfärliga lista New York Magazine nyligen publicerade över 500 älskade institutioner som bommat igen för gott under 2020 – inklusive The Paris Cafe från 1873, Monkey Bar, gamla Copacabana, Fluffy’s, The Cupping Room Cafe, fantastiska Gotham Bar & Grill, Aureole, Lucky Strike i Soho, Max Fish på Lower East Side, Bleecker Street Bar, BBar i East Village, Odessa diner vid Tompkins Square Park, Aquagrill, The Lighthouse, Pig ’n’ Whistle, älskade Otto på femte strax norr om Washington Square Park, Pegu Club och baseboll-mekkat Foley’s – kommer bara bli längre.
Ja, det finns värre saker, men det är ändå djupt deprimerande.
Nu hotar både Cuomo och DeBlasio dessutom med total lockdown, lik den i våras, om kurvorna inte plattas till närmaste veckorna. Då stängs även uteserveringarna – plus allt annat som inte anses essentiellt – och i så fall får vara glada om vi ens har några McDonald’s kvar framåt våren.
• • •
Snöstormen vi har under insegling – kallad Gail – ser dessvärre ut att kunna bli något att minnas.
Enligt prognoserna kommer vi ha ett två decimeter tjockt snötäcke att deala med när vi vaknar på torsdag morgon – och det täcket förväntas sedan ligga kvar hela december.
Morsning korsning.
Och gissa vad?
”Department of Sanitation” har just meddelat att all utomhusservering på grund av Gail förbjuds under onsdag och torsdag.
Det ska fan vara krögare i New York City.
• • •
Man kan överhuvudtaget fråga sig vad alla dessa åtgärder har för betydelse.
I exempelvis Los Angeles har de haft befolkningen instängd, och stan nedstängd, i flera veckor – och slår ändå nya rekord i antal smittade varje dag.
I North Dakota, South Dakota, Iowa, Wyoming och Nebraska är det tvärtom. Där var läget nattsvart för en månad sedan, men nu sjunker siffrorna dramatiskt – utan att myndigheterna gjort särskilt mycket alls,
Det är som att viruset gör vad det har lust med tills en peak nåtts – och sedan klingar spridningen automatiskt av, åtminstone tillfälligt.
• • •
I mitt hus i östra Midtown fick vi under måndagen mail om att en person som jobbar i serviceinrättningen i källaren testade positivt den gångna helgen.
Bättre hade veckan kunnat börja. Jag var de facto där och hämtade ett paket så sent som i fredags och även om jag inte har några symtom alls är det bara att gå och få ett nytt test gjort och hoppas på det bästa.
• • •
Trots att läget återigen börjar bli så kärvt, och trots att hot om full lockdown ånyo alltså hänger över oss, är stämningen i stan avsevärt mycket mindre ångestladdad än i mars och april.
Vi har varit genom det här en gång redan, vi vet hur det är och vi vet att vi, tristess och oro och ensamhet till trots, klarar det
Men framförallt:
Ett effektivt vaccin har till sist börjat distribueras och de första new yorkarna har redan fått en spruta i armen.
Precis som i Sverige dröjer det dock ett tag innan vi ute i flocken kan bespetsa oss på en egen dos. New York Times har en app där man kan fylla i lite uppgifter för en uppskattning om var i kön man befinner sig.
För mig såg det ut så här.

I hela landet har jag alltså drygt 168 miljoner framför mig, i delstaten 16 miljoner och här på Manhattan 1.5 miljoner. I det perspektivet känns köerna runt Stureplan en lördagkväll ganska beskedliga.
• • •
”Vi får försöka leva på minnet av den här kvällen ett tag”, sa bartendern Tommy när han hällde upp last call-ölen på kvartersbaren Bravest i lördags.
Exakt. Det var sista sittningen på lokal på ett bra tag och jag vinnlade mig verkligen om att registrera och ta in allt för att kunna ha med mig in i den becksvarta januari-natten. Det godmodiga sorlet vid de utspridda borden. Känslan av den kalla sejdeln i handen. Bettet i Buffalo-vingarna. Lennon-låtarna någon pluggade i jukeboxen. Strömmen av trafik på andra avenyns blänkande asfalt utanför fönstren. Skenet från den ljudlösa fotbollssändningen på tv-apparaterna ovanför baren. Tommys dåliga skämt medan han blandade ännu ett par margaritas åt killarna runt hörnbordet. Värmen. Trivseln. Välbefinnandet…

Corona-dagbok i New York, del 63

av Per Bjurman

I’ll be home for Christmas – if only in my dreams.
Så heter det i en sentimental bjällerklangsklassiker inspelad av såväl Bing Crosby som Sinatra och Elvis – samt ett helt koppel andra, mindre överjordiska vokalister.
Den blir New Yorks stora julhymn 2020, åtminstone i min lilla värld, för jag längtar hem så det värker, men planerna på en jul i Sverige har slutligen fått skrotas.
Hela sommaren och hösten var det tanken. Pandemin skulle vara under kontroll vid det här laget, inskränkningarna i rörelsefriheten om inte upphävda så i alla fall betydligt mildare och farorna med långa resor så marginella att drömmen om en första blågul julhelg sedan 2003 kändes klart realistisk.
Men nä
Det blir inget nu heller.
Den andra vågen stegrar, på bägge sidor om havet, som en vägg av skummande vattenmassor liknande de Rembrandt målade när han ville skildra vilda stormar – och amerikansk expertis varnar oavbrutet för att en fruktansvärd kulmen väntar i månadsskiftet december-januari.
Många andra New York-svenskar har börjat navigera österut i alla fall – eller kommer göra närmaste veckorna. Flera jag känner är osäkra på om de verkligen blir insläppta i USA igen när de återvänder, men längtan efter familj och griljerad skinka och Benjamin syrsas sång övertrumfar oron över den sortens problem. Så de bokar helt djärvt stolar på de sparsamt befolkade plan som fortfarande flyger från Newark till Skandinavien dessa svarta vinternätter.
Själv vågar jag inte. Med blott ett visum är risken för stor att de nya, hårdare restriktioner som lär följa på förvärrat läge försvårar en ”re-entry” dramatiskt och är jag inte här i januari hotar hela tillvaron att kapsejsa.
Men framförallt:
Om jag åkte hem skulle jag ändå inte kunna vara med de jag helst vill träffa. Att bara stå i trapphuset och hojta åt mamma vore enkom sorgligt, känns det som. Likaså att inte kunna bunta ihop saknade vänner i stora, ystra sammankomster.
Fler jular kommer, förhoppningsvis, och det viktigaste är ändå att de man vill uppleva dem med finns kvar då också.
I år är det bara att försöka härda ut medan Elvis sätter ord på vemodet – eller den gråtmilda självömkan om ni hellre vill det.

• • •
Det ser ut som vi har en knapp vecka på oss. Sedan, nästa måndag, slår Cuomo till med ett nytt totalförbud mot inomhusservering i New York City.
På annat sätt kunde i alla fall inte jag tolka honom under måndagens presskonferens. Om inte inflödet av nya patienter på stans alla sjukhus stabiliseras de kommande fem dygnen, vilket inget tyder på, kommer tillgången till lediga sängplatser bli alarmerande låg och då har guvernören inget val, hävdar han. Sedan får restauranger ett par dagar på sig att ”strukturera om verksamheten” (läs: försöka hitta ett sätt att få gästerna att sitta utomhus och dinera i minusgrader).
Även om ingen kunnat presentera bevis för att utspridda restaurangbesökare drivit smittan under hösten är det svårt att hetsa upp sig över denna väntade utveckling. Finns risken för överfulla sjukhus krävs insatser och vi får alla finna oss i uppoffringar.
Men som jag konstaterade redan för några inlägg sedan:
Roligt blir det inte.
Och en självbelåtet skrockande Cuomo hade inte behövt utse sig och själv och Anthony Fauci till corona-krisens ”DeNiro och Pacino” under samma presskonferens.
Vilken trallgök.
• • •
Precis innan elva på kvällen åttonde december 1980 klev Mark Chapman fram ur skuggorna utanför The Dakota Building med sin revolver höjd och avlossade fem skott mot John Lennon.
Strax därpå var ex-Beatlen död och alla upplivningsförsök på Roosevelt-sjukhuset på Amsterdam Avenue, där en desperat läkare ett tag höll hans hjärta i handen och försökte pumpa igång det manuellt, lite senare förgäves.
Idag har det gått exakt 40 år sedan världen skakades om av den tragedin och pandemi eller inte – den här staden tänker högtidlighålla minnet av sin stupade son.
New York har aldrig riktigt kommit över att Lennon mördades här. Han var inte bara superstar och ikon i största allmänhet sin dåvarande hemstad. Gotham hade adopterat britten och såg honom verkligen som sin egen. Få som inte vuxit upp med Big Apple-rester mellan tänderna har blivit lika accepterade och omhuldade – och att han sköts ihjäl mitt på Manhattan är ett oläkt sår.
Så Beatles- och Plastic Ono Band-hitsen kommer eka från varje radio idag, och uppe vid The Dakota, och närbelägna Strawberry Fields, lär tusentals samlas för spontana minneshögtider.
Vi ses där, höll jag på att utbrista.

• • •
Staten Island – ön söder om Manhattan som utgör New Yorks femte, ”bortglömda” stadsdel – har redan befunnit sig i lockdown i flera veckor, för där är smittspridningen nästintill okontrollerbar och beläggningen på sjukhusen riktigt problematisk.
Tyvärr kan det folkliga stödet för denna lockdown inte beskrivas som massivt. Staten Island-borna – sedan länge betraktade som lite loco av resten av stan – är tvärtom gravt missnöjda och några till och med revolterar mot Cuomo
Särskilt gäller det de som äger, och frekventerar, en bar kallad Mac’s Public House. De har utsett den baren till ”autonom zon” och hållit öppet som vanligt, helt i strid med förordningarna.
Razzior och sammanstötningar med ordningsmakten har följt och i förrgår greps Daniel Presti, en av ägarna, när han under ett försök att undkomma polisingripande körde på en sheriff (ja, det är den något obskyra sheriff-myndigheten, inte NYPD, som ser till att corona-förordningarna efterlevs).
Nu riskerar han flera års fängelse.
Inte värt det, kan man kanske tycka.
Men – Staten Island är Staten Island.
• • •
Apropå mamma: Idag fyller hon år. 85. Hurra, ber bloggen att få tjoa så det ekar över oceanen. Hon tvingas dessvärre fira för sig själv, och det gör ont att tänka på, men utan att avslöja för mycket kommer det bli i alla fall lite roligare än hon tror…

Corona-dagbok i new York, del 62

av Per Bjurman

En dyster eftermiddag utbryter plötsligt regelrätta ”La La Land”-scener på D’Agostino – en av matvarubutikerna i kvarteret.
Två biträden i färd med att fylla på i brödhyllan börjar stuffa lite lätt till Whitney Houstons ”I Wanna Dance With Somebody”, spelad på vanlig, förment ångestdämpande varuhus-volym i butikens högtalarsystem. En kvinna med kundvagn intill börjar sjunga med och snart är det en hel uppsättning ynglingar, plus en äldre dam, som dansar och skrålar allsång i gången mellan konservburkarna och rispaketen.

Fantastiskt. Sånt händer ju bara i ystra musikaler – men tydligen inte.
Själv är jag förstås för hämmad för att våga röra på höfterna, men jag nickar entusiastiskt i takt bakom mitt munskydd och känner mig lätt euforisk när jag någon minut senare jag plockar åt mig några yoghurt-förpackningar i kyldisken.
Exakt sånt där – otänkbart för ett år sedan, alla inblandade hade ju blivit utkastade – är vad vi behöver när mörkret denna dödens pandemivinter tätnar och det åter börjar kännas tungt bara att vakna till ännu en stillastående dag i New York. Spontan dans! Sång! Trotsiga utbrott av sorglös utlevelse mitt i tristessen och ångesten!
Just den Whitney-dängan – en av hennes allra, allra bästa – passar dessutom särdeles perfekt i rollen som upplyftande stimulantia efter en evighet av distansering och leenden täckta bakom munskydd och ensamma kvällar i tv-soffan.
Hur är det hon sjunger?
Oh, I wanna dance with somebody
I wanna feel the heat with somebody

Precis.
• • •
Veckan i New York börjar verkligen i moll. Måndagens molntäcke är så massivt och så svart att vi aldrig får uppleva något dagsljus överhuvudtaget. Det blir lite dunkelt någon timme mitt på dagen. Sedan är det i princip kväll igen. Samtidigt blåser det så rutorna skakar och balkongdörren far upp med ett brak – och under tidiga eftermiddagen börjar det både regna och åska.
En sådan demonstrativ uppvisning i november-misär hade vi svurit åt vilket år som helst. Nu känns det som att sitta fast i en djup brunn – och få en hink tjära hälld över sig.
Men det är väl bara att fortsätta spela Whitney Houston när man kommit hem från små ärenden ute i hundvädret.
• • •
Thanksgiving och Black Friday ligger bakom oss och de som i trots mot Cuomos och DeBlasios förmaningar reste hem till familjehögtider över hela landet har återvänt.
Nu väntar vi, med andan i halsen, på besked om de tagit med sig mer smitta från kluster i delstater där pandemin sveper fram som en präriebrand. Det lär visa sig inom några dygn – och farhågorna får gärna visa sig överdrivna.
• • •
De svenska inslagen i New York är sedan rätt lång tid tillbaka talrika. Vi har Bon-Bon (nu ensam herre på den blågula godistäppan i NYC; sockerbit i West Village slog nyss igen för gott) och Aquavit och Smorgasbord i Scandinavia House och Konditori och Red Rooster i Harlem – och så har vi Fabrique-filialen i Meatpacking District. Personligen är jag egentligen inte mycket till fikakonnässör, jag blir bara rastlös av att sitta still och göra ingenting, men senaste tiden har jag ändå tillbringat några eftermiddagar på just Fabrique med den förträfflige fotografen Pontus Höök och det har varit en lisa. Dels är kanelbullarna sensationellt goda, dels är det roligt att se att det även i tider som dessa går att göra succé. Det lilla bageriet är uppseendeväckande populärt, de flesta dagar ringlar sig köerna oavbrutet ett halvt kvarter längs 14:e gatan.


Så kan det gå när man är bra.
• • •
Som alla som varit här den här tiden på året vet blir det aldrig mer jul än när det är jul på Manhattan. Den glittriga, romantiska Disney-fantasin om julen existerar ju egentligen inte – fast här gör den det ändå.
Frågan är bara hur den artar sig i år. I avsaknad av turister och trängsel och kommers och barer där äggtoddyn flödar till bjällerklang om kvällarna väntar antagligen en avskalad och nedtonad och lättglömd variant.
De har visserligen fått upp jättegranen vid Rockefeller Center och imorrn, onsdag, tänder de den vid en traditionell ceremoni. Men för att närvara krävs att man anmäler sig i god tid och sedan lotsas man in via avspärrningar och får stå för sig själv och tindra några minuter. Låter så lagom kul, tycker jag.
Det är nog bara att vänta på 2021-versionen – av allting.
• • •
De har alltid suttit där och de har alltid varit omsvärmade, så att ta vimlet runt schackspelarna på Union Square en vanlig vardagseftermiddag som inteckning för att suveräna Netflix-serien ”The Queen’s Gambit” utlöst schack-mani i New York vore nog att lura sig själv.
Likafullt är det, efter en binge-session med Beth Harmon, extra fascinerande att hamna just där och höra de ofta lätt härjade männen undervisa nybörjare och pladdra om olika drag och strategier.

– Young man, ropar en till mig, ska du inte sätta dig ner och spela ett parti?
Om jag jag gick på sådant uppenbart lögnaktigt smicker, och inte vore så dum att jag finner Fia med Knuff för avancerat, hade det kanske varit en idé.
• • •
Det är inte alldeles lätt att veta vilket ben man ska stå på vad gäller de längre pandemi-perspektiven i USA.
Å ena sidan är vaccin-optimismen svår att inte ryckas med i. De första doserna, öronmärkta för sjukvårdspersonal och de allra sköraste, kommer rullas ut om bara några veckor och smittskyddsgurus som tidigare låtit som Jan Malmsjös biskop i ”Fanny och Alexander” kan bara med ansträngning tygla sin febriga tillförsikt.
– The cavalry is on the way, lovade exempelvis Anthony Fauci, vår egen Anders Tegnell, alldeles nyligen och vem kan klandra oss för att vi uppfattar de orden som himmelsk musik.
Samtidigt varnas vi för att det värsta fortfarande återstår.
– De närmaste tre månaderna kommer bli ”horrible”, slog en Ashish Jha, rektor vid folkhälsoenheten på ärevördiga Brown University, fast i New York Times så sent som igår.
En miljon amerikaner i veckan testar positivt och den siffran kommer bara stiga, sängplatserna på sjukhusen håller på att ta slut och antalet döda väntas fördubblas, till över 400 000, innan vårdagjämningen.
Så alltjämt – detta blir en jävla vinter att ta sig genom.
Men under tiden har vi alla fall Whitney.

Corona-dagbok i New York, del 61

av Per Bjurman

Idag kan corona-viruset komma att sätta den slutgiltiga knockout-smockan i trynet på USA.
Det är nämligen Thanksgiving Day, årets överlägset största familjehögtid, denna sista torsdag i november och nationen sätter sig till bords för att glufsa i sig 50 miljoner grillade kalkoner.
Och till skillnad från under alla andra storhelger som hunnit passera sedan i våras – Memorial Day, påsk, 4th of July, Labor Day och Columbus Day – verkar det som att väldigt många är fast beslutna att fira den här som vanligt, oaktat det faktum att pandemin skenar över hela kontinenten.
Det hjälper inte att politiker, folkhälsoansvariga och smittskyddsexperter unisont förmanat och vädjat och hotat och varnat om att ingenting är farligare än att umgås tätt i grupp i trånga utrymmen under längre tidsperioder. På Thanksgiving träffas amerikanska familjer och ingen kan hindra dem – så är det bara med det.
Vi har även i New York, som gärna tar åt sig äran av att vara bäst i landet på att följa covid-restriktioner, sett hur innevånarna försöker hitta kryphål – om så bara psykologiska – för att få göra ”som de brukar”. Här är vanligen väldigt enkelt och smidigt att kolla om man smittats eller inte, vi har hundratals testställen bara på Manhattan. Men senaste veckan har köerna ringlat timslånga överallt – för att människor intalar sig att ett negativt provsvar innebär att de är säkra och kan tränga ihop sig vid de där kalkonfaten utan fara för Uncle Al och Aunt Barbara. Ett inte alltför klyftigt självbedrägeri är det inte helt obefogat att kalla det beteendet. Att man är smittfri ena minuten betyder ju inte att man inte är det nästa; det räcker att komma i vägen för en infekterad medmänniskas hostattacker på snabbköpet på vägen hem från kliniken – och sedan kan ett av de berömda klustren vara ett faktum på dagens släktbaluns.
Trängseln på flygplatser, och i det nordamerikanska luftrummet, senaste dygnen vittnar också om sedvanlig Thanksgiving-mania.

Även det riskbeteendet har myndigheterna med eftertryck avrått från: ”Stanna hemma. Res inte. Undvik flygplatser och flygplan”. Men förgäves, tydligen. Dan-före-dan – alltid den mest intensiva resdagen under hela det amerikanska kalenderåret – var antalet flygresenärer på väg hem till släkt i Oregon och Florida och New Mexico i princip lika högt som ifjol.
Vi får väl hoppas att tranbärssåsen är värt det – och att stegringen i konstaterade fall om någon vecka inte blir fullt så brant som sakkunskapen befarar.
• • •
Själv skulle jag, om allt varit som vanligt, strax efter lunch hämtat en bil i Hertz-garaget på 48:e och andra, kört upp till 96:e och Lexington och hämtat Ash och via mäktiga George Washington Bridge baxat oss över Hudson River till New Jersey.
Där skulle vi först stannat i Garfield, strax norr om Sopranos-land, för en första sittning med Ashs pappa Rico och hans familj.
Efter ett par timmar i härligt stim – runt just det bordet är det verkligen klassisk amerikansk Turkey Day-trängsel med glada representanter från åtminstone tre generationer – hade vi åkt vidare till White House Station trekvart söderut, i norra Jerseys tätaste skogar, och gjort oss hemmastadda hos mamma Adrienne och hennes man Carl.
Kort därefter skulle vi satt gafflarna i ännu en fågel offrad på tacksägelsens altare.

Men hela det scenariet är struket ur programmet i år. Mina vänner tar pandemin på allvar och har ställt in 2020 års Thanksgiving.
Tråkigt – men klokt. Och ska jag vara helt ärlig finns det ett viktigt inslag jag inte alls sörjer att jag går miste om.
Maten.
Det är lite underligt. Jag dyrkar nästan allt amerikanskt. Musiken, filmerna, maten, vägarna, landskapet, livsstilen – allt. Det är min religion. Men det mest amerikanska av allt – Thanksgiving-krubbet – har jag väldigt svårt för. Den torra kalkonen, fyllningen, tranbärssåsen, pumpa-pajen, sötpotatisen, marshmallows-sörjan och allt det andra mina amerikanska vänner smäller i sig med sådan lustfylld aptit just idag – det får jag nästan kväljningar av.
Dessbättre är alla inblandade numer medvetna om denna karaktärsstörning hos den underlige svensken och dessbättre är de inblandade stolta italian-americans så numer serveras jag Adriennes magiska italienska rätter istället.
De sörjer jag desto mer, liksom samvaron i sig. Den stilla Thanksgiving-kvällen i White House Station, när ett kompakt mörker slutit sig runt oss och Carl bjuder på söt likör och berättar om gamla tider i Newark, hör till det allra bästa jag vet.
Nu får jag försöka skapa min egen helgstämning hemma i soffan och med hjälp av lite vin, NFL-match på tv och zoom-uppkoppling mot White House Station går det säkert bra.
Bara jag kan intala mig att det är något speciellt med att Manhattan hamnar i tyst Thanksgiving-dvala fast vi haft det på just det viset i åtta månader.
• • •
Film- och tv-historien är full av klassiska Thanksgiving-scener. Min absoluta favorit är den i ”En kvinnas doft”, när Al Pacinos Frank Slade våldgästar sin bror i Queens och sånär stryper en ung Bradley Whitford – främst känd som Josh Lyman i ”West Wing”.

Stämningen på den middagen orsakar nästan andnöd, men den är nog dessvärre inte helt ovanlig – särskilt inte under så här våldsamt polariserade tider. Det finns gott om släkter där unga, progressiva nu ska dela bröd med arga Trump-supportrar till morbröder och svärmödrar. Hu. Rådet ”Prata inte politik på släktmiddagar” har aldrig klingat sannare än denna höst.
”Raka spåret till Chicago” med Steve Martin och John Candy är en annan magnifik Thanksgiving-film – och ”Sopranos”-avsnittet ”He is Risen”, från säsong 3, blir aldrig gammalt.
• • •
Fast vidbränd brysselkål är ändå en Thanksgiving-specialitet jag kan förstå. Det brukar under de traditionella bjudningarna sluta med att jag sitter och petar med de små rackarna.
• • •
– Siri, ge mig ett bra exempel på hyckleri.
Bad man sin virtuella assistent om den tjänsten borde hon visa en bild på Michael Hancock – borgmästare i Denver.
Igår morse twittrade han förmaningar till innevånarna i Mile High City om att stanna hemma och fira Thanksgiving online.
Sedan satte han sig på ett plan och flög till Mississippi för en egen släktmiddag!
Så länge makthavarna begår så grovt våld på idén om att leva som man lär blir det svårt att få allmogen att lyda några påbud alls från högre ort.
• • •
Tanken med den här högtiden – till skillnad från exempelvis jul firad av alla, oavsett religiös och etnisk tillhörighet – är att uttrycka tacksamhet över det livet givit senaste året.
Det blir en utmaning 2020, men man får väl vara glad att man är vid liv, att inga närstående (ta i trä dagen lång!) blivit allvarligt sjuka och att hjälp är på väg.
Också:
Tack för att vi i mars och april inte visste att krisen fortfarande skulle pågå vid Thanksgiving.
Då hade vi aldrig stått ut.

Corona-dagbok i New York, del 60

av Per Bjurman

Grogg på krogen – eller multiplikationstabellen i skolan?
Det är frågan New York brottas med i det svarta novembercrescendot.
Något otippat lyder svaret:
Grogg.

Borgmästare DeBlasio stängde helt panikartat skolorna i veckan, men barer och restauranger får fortfarande vara öppna – åtminstone till 22.00 på kvällarna.
Inte helt oväntat rasar varenda förälder från norra Bronx till Staten Islands sydspets över denna befängda inkonsekvens. En försvarlig mängd har till och med demonstrerat utanför City Hall senaste dagarna.
Hur, undrar de, kan det vara en viktigare prioritet att låta vuxna kröka på lokal än att barnen får adekvat utbildning?
Eller som någon uttryckte det i NY Post:
Det är alltså ok att jag tar med mig ungen på restaurang, men inte att jag går med henne till skolan?
Personligen berörs jag avsevärt mycket mer av barernas öppettider än av begränsningar i det uppväxande släktets möjligheter att förkovra sig i matte och geografi, men till och med jag förstår argumentet. Att stänga skolorna orsakar, i ett slag, logistiskt och ekonomiskt kaos för ett oändligt antal redan hårt ansatta familjer och kan dessutom inte beskrivas som annat än genuint ologiskt eftersom smittspridningen bland knattarna är minimal. Det finns en anledning till att även de mest notoriskt lockdown-benägna regimerna i Europa väntar i det längsta med att låsa klassrummen – och den här vändan de facto inte gör det alls.
Men New Yorks lärarfack, en stor och omtvistad maktfaktor i den lokala politiken sedan eviga tider, har DeBlasio i sin ficka och dess medlemmar är – kanske inte helt oförståeligt – skraja. Så när antalet som testade positivt för covid i tisdags passerade treprocentsgränsen ringde det ut i stadens samtliga 1700 skolor, för det var det riktvärde Mister Mayor minst sagt halsstarrigt band sig vid redan i somras. När det nåddes lovade han Union Federation of Teachers-medlemmarna att de inte skulle behöva gå till jobbet mer – no matter what.
Anmärkningsvärt nog har kurvan, i alla fall för delstaten som helhet, senaste dygnen gått ned igen, trots att den aldrig sköt i höjden, så det finns återigen hopp om att New York – apokalypsens själva ground zero i våras – slipper ytterligare en resa rakt in i mörkret.
Men det hjälper inte. Kidsen sitter likafullt hemma hos sina stressade föräldrar och blir undervisade virtuellt – och jag sitter likafullt i baren och väntar på att jag ska tvingas hem för gott för att DeBlasio-lallaren ännu en gång vill visa prov på det olycksaliga karaktärsdraget ”handlingskraft”.
Det är i sanning en egendomlig tid, detta.
• • •
Det var åtta månader sedan senast, för det har känts som ett ställe att undvika under en pandemi, men nu smyger jag mig en tidig eftermiddag ner i tunnelbanan igen.
En ren solidaritetshandling, kan vi se det som. Dels bågnar de mer sensationslystna lokalbladen dagligen av braskande rubriker om hur farligt det blivit under jord igen, inte så mycket på grund av covid-krisen som för att kriminella ”tagit över”, och jag vill markera att jag inte tror att det är särskilt sant – och dels är hela kollektivtrafiksystemet till följd av dramatiskt minskat resande på väg mot en finansiell härdsmälta.
Anekdotisk bevisning är vad det är och jag tar mig bara mellan Grand Central och Union Square med sexans lokaltåg, och därtill som sagt på dagtid, men det räcker för att konstatera att bilden av ett brinnande helvete några meter under våra sulor är överdriven. Ja, brottsligheten i tunnelbanan har eskalerat och det händer hemska saker med upprörande tät sekvens. Bara häromdagen blev en ung kvinna helt oprovocerat nerknuffad från en perrong vid just Union Square – och överlevde bara för att hon hade sinnesnärvaro nog att lägga sig platt mellan skenorna och hamnade under det ankommande tåget. Men det betyder inte att den som vill använda det bästa vi har av allmänna kommunikationsmedel hamnar i en ”The Warriors”-scen så fort hen passerat spärrarna. I huvudsak är allt som vanligt där nere.
Dock:
Det minskade resandet går att registrera med blotta ögat. Det finns så mycket svängrum på perrongen att det nästan känns kusligt – och tågvagnarna är inte ens halvfulla. En fredagseftermiddag. Under normala omständigheter hade det varit Tokyo-artad trängsel överallt.
Så den ekonomiska krisen är näppeligen båg. MTA, New Yorks eget SL, har larmat om att man måste spara nio miljarder dollar – ja, miljarder och ja, dollar – och det innebär att kapaciteten i sin tur måste dras ned med 40 procent och att nio tusen anställda kan komma att avskedas. Såvida man inte beviljas den federala nödhjälp man bönar och ber om, men det kommer under inga omständigheter ske förrän en ny administration installerats i Washington. Den nuvarande leds visserligen av en New Yorker, men hans och hemstadens relation har surnat som en liter mjölk någon glömde på diskbänken i sommarstugan i midsomras.
Därmed hotar en verklig en kris. Ännu en. New York City kommer inte kunna fungera om mer än en tredjedel av kollektivtrafiken försvinner. Rörelsefriheten begränsas, infrastrukturen faller samman, samhället går inte att organisera på samma sätt. Systemet skulle snarast behöva byggas ut – inte stympas.
Så parollen ”Save the Subway” borde verkligen eka mellan Manhattans skyskrapor.
Det säger jag också för att jag verkligen älskar New Yorks tunnelbana. Nästan ingenstans svarar Metropolis upp mot sin egen myt på samma sätt som när man skramlar fram i tunnlarna under – exempelvis – Lexington Avenue. Miljön är rå och mörk och filmiskt ”industriell”, det rasslar och gnisslar och pyser, tågen kränger och slår i växlarna. Som ett skränigt Johnny Thunders-solo låter, så tycker jag det känns att åka med.
Så de bilder som här följer från min comeback i underjorden är tagna med dunkande hjärta.










Corona-dagbok i New York, del 59

av Per Bjurman

Nu börjar det igen.
Vi har ännu så länge ingen alarmerande smittspridning i New York, inte jämfört med i Europa eller det amerikanska katastrofområde som kallas Mellanvästern, men siffrorna har börjat ticka uppåt, som de obönhörligen gör överallt på norra halvklotet just nu, och lokala politiker alltjämt skärrade av vad som hände i våras drar omedelbart i nödbromsen.
Bara en timme efter att Stefan Löfven gett samma besked i Sverige i onsdags meddelade guvernör Cuomo att New Yorks barer och restauranger, liksom gym, från och med ikväll måste stänga redan 22.00 – istället för som tidigare vid midnatt (och 04.00 när allt är normalt…).
Ingen big deal, kan tyckas – och det är det väl inte heller, även om jag nu råkar vara en människa med sena vanor och vanligen inte ens går ut före 22.00. Problemet är att det inte lär hjälpa. Andra vågen är här. Viruset kommer fortsätta spridas, vad vi än gör. Förhoppningsvis blir situationen aldrig igen lika förfärlig som i mars och april, men det räcker med ytterligare några procentsatsers höjning för att Cuomo ska skärpa restriktionerna ytterligare och jag räknar kallt med att alla utskänkningsställen tvingas bomma igen på nytt om bara någon vecka. NY Times inflytelserika ledarsida har redan framfört kravet att ”indoor dining” förbjuds å det snaraste.

Paradise lost – snart.

Inte heller då kommer det vara synd om mig, framförallt inte i jämförelse med de som är sjuka eller jobbar i sjukvården – eller med min vän Juanita, som sitter instängd i sin lägenhet i Paris och avundas pojkvännens katt för att den kan smyga ut genom dörren och rumstera om på The City of Light-gatorna som den vill.
Men livet blir väldigt mycket tråkigare – och ensammare. Det var, vid sidan av oron för nära och kära, det tyngsta när New York låg i träda den där miserabla perioden för ett halvår sedan. Jag har alltid varit soloartist och tyckt om att hålla mig på min egen lilla kant. Jag bor själv, jobbar själv, reser själv, ser på bio själv, går ut och äter och dricker själv, ÄR själv. För att jag trivs bäst så. Men under pandemins mörkaste dagar blev det i det avseendet helt enkelt lite för mycket av det goda. Jag var inte blott själv längre. Jag var ensam. Ofrivilligt. Utan verklig rörelsefrihet, utan möjlighet att sitta i barer och bara absorbera det livsbejakande sorlet, utan att vara del av det vanliga myllret på gator och avenyer, utan utflykter att se fram emot, utan att ens i teorin kunna planera ett möte med vänner (jo, jag har trots allt såna…) kände jag mig helt enkelt…avskuren från livet. Isolerad. Övergiven.
Zoom och FaceTime och dylikt? Well, jag är bekant med några verkliga New York-eremiter som tycker att det virtuella umgänget duger gott och indikerar att de inte skulle se det som något större problem ifall deras sociala liv ägde rum online för eviga tider, men jag delar verkligen inte det tänkesättet. Det lindrar att kunna se familjemedlemmar och vänner och kollegor på bildskärm, men i längden är det inget surrogat alls för fysiska möten, resor, familjehögtider och – just det – långa sittningar på restauranger och i barer.
Så lite kan jag inte låta bli att grimasera en smula när så många slår fast att begränsningar i det så kallade utelivet inte innebär några uppoffringar.
Tala för er själva, tack.
Vi tar oss igenom det här också, vi biter ihop och uthärdar, för vi måste.
Men roligt blir det fan inte.

Sida 2 av 38
  • Tjänstgörande redaktör: Manne Berggren Wiklund
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB