Corona-dagbok i New York, del 40

av Per Bjurman

Jaha, en ensam midsommar på Manhattan.
Lite…ja, melankoliskt är väl ordet.
Inte för att midsommar heller under normala år är mycket till happening här men kommer man från Dalarna, och dessutom råkar vara född denna tid på året, har man samma relation till denna högtid som skåningar med särskild fäbless för gås har till Mårtendagen.
Den ska helst firas ordentligt – med vänner och familj och helst en liten fiol-slinga nånstans i bakgrunden.
Ett stängt, skyggt New York i ansiktsmask svarar inte riktigt upp mot kravbilden.
Men man får göra som Kajsa Warg slog fast att man måste göra och det visar sig att Aquavit, Håkan Swahns skandinaviska stjärnkrog på 55:e gatan, börjat med delivery under pandemin. Så jag kan ändå ordna lite fest för mig själv.



Fem sorters sill, potatis, ost, hårt bröd, köttbullar, en Carlsberg och riktigt kall OP – från en flaska som någon svensk som varit här på besök måste haft med sig, men jag kan inte minnas vem? – i ett alldeles för sällan använt snapsglas från Hank Williams-museet i Montgomery, Alabama sitter mycket fint.
Det är nästan så jag glömmer hur mycket jag saknar vissa som samtidigt sitter och skrockar i syréndoften den ljusa sommarnatten i Dalarna, med blomsterkrans på sniskan och lagren fulla av anekdoter som aldrig för slitna.
• • •
Nu är det officiellt. På måndag går New York City in i fas 2 i öppningsprocessen. Det innebär framförallt att restauranger och barer får öppna sina uteserveringar.
Gott så.
Man kan i och för fråga sig varför de inte lika gärna kan ske redan i helgen – som enligt väderprognoserna ska bli en dröm – men guvernör Cuomo låter just nu som lägervakt och hotar såväl etablissemang som gäster med betydande repressalier om hans riktlinjer inte åtlyds.
Han har blivit svårare att tycka om på slutet, han också.
• • •
Fynd i postfacket idag.

Så ser kort ut som små masar ute i världen får av sina mammor. Och ja, jag har som utlovat visat för dörrmännen i lobbyn och förklarat vad det är för färgglad häst…
• • •
I normala fall hålls faktiskt en svensk midsommarfest i Battery Park längst ned på Manhattans sydspets. Den brukar vara lite väl familjär och klämmigt för min smak, men i år saknar jag till och med den.
Att nu, efter all doom och gloom, sitta mitt i uppspelta picknick-sörjan och se spelmän i daladräkt med Frihetsgudinnan som fond…det hade varit direkt exalterande.
• • •
Nu ska jag gå till Central Park och plocka sju sorters blommor och sedan lägga under kudden och drömma om det vaccin en sköterska någon gång pumpar in i blodomloppet.

Corona-dagbok i New York, del 39

av Per Bjurman

New York har sänkt garden, skriver oroliga alarmister i New York Times med den händerna-i-sidan-indignation bara oroliga alarmister i New York Times kan frambringa.
Och jag ger syn för sägen när jag går ut idag – och för första gången sedan sådana blev obligatoriska glömmer att ta på mig ansiktsmask. Jag kommer på det först i hissen ner till lobbyn och just då stannar den förstås på våning 39, eller vad det är. Där kliver en liten väderbiten gubbe på och börjar omedelbart skälla.
– Ni har ju ingen mask! Är ni inte klok, människa?
– Sorry, jag glömde…jag ska åka tillbaka upp och sätta på mig en direkt, urskuldar jag mig.
– Man ska ha mask, vet ni väl? Alltid!
– Jo, men som jag sa…jag glömde just idag. Det ska inte hända ig…
– Ska det vara så svårt att komma ihåg? Skäms!
Så har det blivit i New York. Mask på. Annars bryter man inte bara mot lokala förordningar. Man är en social paria och blir grundligt utskälld av sina grannar.
Samtidigt råkar det ju nu vara så att New York, vad de ängsliga skönandarna på Times än förfasar sig över för dagen, som enda delstat och enda storstad i princip har besegrat corona-viruset. Till skillnad från i andra regioner som, i likhet med oss, börjat öppna sina ekonomier fortsätter våra siffror nedåt. Färre och färre som testas visar sig vara smittade, covid-sjuka som behöver vård på sjukhus är lika få som när krisen började och dödstalen börjar bli så låga att de knappt skulle omtalas om vi inte hade befunnit oss i den här krisen.
Så det är kanske inte så konstigt att vi slappnar av en smula – och dessutom visar lite otålighet i väntan på att restriktionerna lättas ännu mer. Vi har liksom fastnat i den beskedligaste av faser och frustrerande lite händer.
Snälla magister Cuomo, vi har ju varit så duktiga – ge oss uteserveringar och restauranger och barberare och gym och bibliotek och hotell och handymen som kan komma hit och laga min diskmaskin.
Jag lovar, jag ska aldrig mer glömma ansiktsmasken…
• • •
Saker och företeelser jag för alltid kommer förknippa med våren 2020: Den röda nödsignalen i toppen av Empire State Building. Anthony Fauci. Det eviga tjutet från ambulansernas sirener i den öde vargtimman. Bröderna Cuomo. Hydroxiklorokin. Real Visions Daily briefing från marknaderna. Sofia Talviks karantän-konserter. Zoom. Woodford Reserve. Talking Sopranos-podden. Delivery-vin. Bästa svenskarna i NHL-historien. Bob Dylan. No Justice No Peace. Konstiga drömmar. Handsprit. Tiger King. Ensamhet. Sam Cooke. 19.00-applåderna för the frontline workers. Utegångsförbud. Little Richard. New York New York nygamla status som lokal nationalhymn. Flockimmunitet. N.W.A. Plasthandskar. Självklippning.
• • •
Aprop ansiktsmask har jag äntligen kompletterat de sladdriga engångsvarianterna i tunn papp med mer fancy doingar.

Lite saltare, inte sant?
Well, denna accessoar kommer vara norm i New York för lååång tid framöver, så det är lika bra att börja uppgradera det privata sortimentet.
• • •
Det är inte bara längtan efter New Yorks bullriga, kaotiska vardag som börjar bli svår. I vanliga fall tillbringar jag hela vårarna på resande fot, för Stanley Cup-slutspelet, och därefter brukar en lång roadtrip följa – och alltihop där ute börjar verkligen dra.
Här är några platser jag skulle vara tillbaka på exakt i detta ögonblick.

Skymning i Palm Springs

Rocky Mountains

Santa Fe, New Mexico

Cadillac Ranch, Texas

Lake Tahoe

Joshua Tree

Nashville

New Orleans

Crossroads, Mississippi

Memphis

Monument Valley

Vegas

Mojave

Sunset Boulevard

Sideways-stället.

Anywhere out there

Snake River, Oregon

Yellowstone

Mount Rushmore

Badlands

Kansas City

Waffle House, anywhere

Well, nu är är det ju midsommar och allt, så vi får se vad som händer framöver…

Corona-dagbok i New York, del 38

av Per Bjurman

”Jag sitter i en bar, jag sitter i en bar…”.
Så stod det i sms jag skickade till nästa alla jag känner i fredags kväll, för nu går det undan i ambitionerna att återaktivera vardagen i New York.
Egentligen får man ju inte sitta inne i barer ännu och när jag gick ut i den kokheta eftermiddagssolen hade jag inga andra föresatser än att dricka ett par kalla på trottoaren utanför stambaren här i kvarteret. För det är tillåtet. Man köper en öl, ett glas vin eller en drink i dörren och står sedan utanför och dricker. Som vore man i New Orleans. Bara det visade sig vara en sensationell kick efter exakt tre månader av tristess och ångest och ensamt muttrande i soffan.
Men precis som jag skulle sänka sista klunken i plastmugg nummer två och gå hem kom bartendern Tommy ut och sa att ”hey, vi vill ändå att du ska ha de bekvämt, sätt dig i hörnet i baren, var diskret och ha ansiktsmasken på dig när du beställer och pratar med oss”.
Ett ögonblick senare hoppade jag för första gången sedan början av mars upp på en hög barstol och jag har inte känt liknande lycka sedan Brage gick upp i Allsvenskan 1979. Det finns mycket lite här i tillvaron jag tycker bättre om än att sitta i barer och bara vara, tänka, läsa, lyssna och möjligen prata. Det ÄR livet för mig – och inget har jag saknat mer denna vedervärdiga vår och sommar.




Notera att mask hänger i ena örat…

Ytterligare några stammisar ramlade in de följande timmarna och det blev påfallande trivsamt och jovialiskt runt kranarna men vi höll social distans – detta hemska begrepp – och hade maskerna på mellan klunkarna.
Fönstren ut mot andra avenyn stod på vid gavel för kvällen var varm och alla som gick förbi, inklusive polisen, såg vad som pågick men ingen orkade klaga på att vi bröt mot reglerna.
Det stärker känslan att vägen tillbaka till livet ligger öppen.
Å andra måste såväl min bar som alla andra i grannskapet stänga vid nio och den absurda anomalin – ett New York som likt ett annat Skövde har last call strax före 21.00! – indikerar att det fortfarande dröjer innan vi är framme.
• • •
Sviten höll i 93 dygn.
Så många kvällar i rad – från tolfte mars och framåt – har jag och min buddy Ash på Upper East Side hörts digitalt, antigen på Zoom och Facetime, för att hålla modet uppe hos varann.
Men på fredagkvällen bröts denna ”streak” och när vi nu inte längre befinner oss ens i semi-lockdown är väl den kontakten inte lika nödvändig, men det var verkligen bra jobbat av oss och lite vemod känner jag.
Får nog ta och ringa upp när jag satt punkt här…
• • •
Nere på St. Marks Place, i East Village, blev det tydligen lite väl mycket partaj under helgen och i natt fick polisen åka dit och säga åt folk att gå hm.
Det var inte populärt. Som New York Post skriver. ”They’ve gone from booze to boos in East Village”.
Fyndigt.
Men hur mycket barerna och folklivet lockar får vi ju försöka fatta att vi fortfarande har viruset hos oss och att ett avsevärt mått av försiktighet därför fortfarande är nödvändigt.
• • •
Det brann i USA i natt igen. I Atlanta. Wendy’s-serveringen där ännu en svart man, Rayshard Brooks, sköts ihjäl av polis natten mellan fredag och lördag har bränts ner och vreden är, återigen, stor i den väldiga sydstatsmetropolen.
Det här landet mår verkligen inte bra.

Corona-dagbok i New York, del 37

av Per Bjurman

Under onsdagen hände något otroligt.
Jag träffade en kompis…

Det låter kanske inte så sensationellt – snarare som den mest alldagliga sak i världen – men faktum är att jag inte haft fysisk kontakt med en enda människa jag känner den här fördömda corona-våren. Sista gången det hände var lördag sjunde mars, under och efter en hockeymatch på Madison Square Garden. Sedan har jag varit ensam – i 95 dygn.
Så när Thomas – femstjärnig fotograf från Hässelby som bott här i snart 25 år och de senaste femton huvudsakligen jobbat åt norska VG – idag erbjöd sig att svänga förbi och hämta upp mig för en liten biltur och sedan också dök upp var det bara konvenansen som hindrade mig från att falla gråtande i hans famn.
Det må vara hänt att jag har mer gemensamt med inpiskade enstöringar än med klämmiga sällskapsmänniskor och ofta talar om hur mycket jag tycker om att vara själv, men det har visat sig att det finns gränser. Thomas blotta uppsyn kvalade lätt in som the höjdpunkt of 2020.
Thank you, buddy!
• • •
Det var för att bevaka en av de otaliga Black Lives Matter-demonstrationerna Thomas hade tagit sig till stan – han bor i förortsvilla norr om Manhattan numer, den gamle punkaren… – och jag hakade på för att, tja, få se what’s going on.
Tåget började i majaröken nere i Washington Square Park och följde sedan hela femte avenyn norrut, förbi Herald Square, upp till New York Public Library och ”min” Brytan Park och let me tell you – det fanns verkligen inget att vara rädd för. Stämningen var fredlig, polisen syntes knappt till förrän i några småsömniga konstellationer runt Bryant Park och de bilister som fick sin rush hour, sådan den nu är, förstörd visade bara sympati och förståelse. Det enda jobbiga var fukten. Den gav den där känslan, så klassisk i New York, att hela ens lekamen blivit insvept i en het våtservett. Men lite får man väl stå ut med när yttrandefriheten ska utövas.
Här är ett gäng bilder (och en video) från eftermiddagen – den bästa sedan början av mars.












Varför blir det så många såna här bilder när jag är ute och försöker fotografera?

Ögonblicket när jag för första gången på 95 dygn träffade en vän. Ni kan inte fatta hur överväldigande det var…

Corona-dagbok i New York, del 36

av Per Bjurman

Vi har öppet – men please hold.
Ett bra tag till.
Om New York City var en konsert – och så kan man definitivt karaktärisera detta sällsamma, kaotiska arrangemang till stad – har vi med måndagens ”re-opening” möjligen låst upp dörrarna till hörsalen.
Men ännu ska scenen riggas, soundcheck genomföras och läktarna fyllas.
Själva föreställningen dröjer – länge, länge.
Jo, det är lite mer liv där ute. Trafiken på andra avenyn har tätnat. Fler rör sig på trottoarerna om dagarna. Butiker som varit stängda sedan mars fyller på lagren igen. Och under en lång eftermiddag i ljuvligt solstekta Bryant Park går det nästan att ana konturerna av vanligt myller och trängsel och puls. Hey de spelar till och med pingis i det lummiga, nordvästra hörnet.



Det är en lisa att se och höra och vara med om. Det har ändå gått 95 dygn sedan det var sjunde mars och vi senast upplevde en normal dag på Manhattan.
Men sedan går jag hemåt i skymningen, österut längs 42nd Street, och får en svidande påminnelse om att orkestern så att säga inte ens stämt upp ännu.
Det är som att promenera på Hagavägen i Borlänge, från Centrum till Bullermyren, vid halv nio en onsdagkväll i september.
Allt är stängt. Trottoarerna ligger helt öde. Någon enstaka bil susar förbi varannan minut.
På 42nd Street. I New York. Mitt på Manhattan. Det ska omöjligen kunna vara så – särskilt inte när upprymda myndigheter just hängt öppet-skyltar i toppen av skyskraporna. Och snart måste det här tillståndet på något sätt verkligen upphöra och kulisserna aktiveras med människor och energi och stress och jäkt och larm och sorl och action. Tålamodet börjar ta slut. Vi vill höra musiken igen.
• • •
Det har gått en vecka sedan de regelrätta kravallerna rasade – och de alltjämt talrika demonstrationerna genomförs utan skärmytslingar när polisen inte längre behöver se till att ett poänglöst utegångsförbud åtlyds.
Men det är spänt. Den relativa freden på gatorna känns skör. Demonstrationer slingrar sig fortfarande genom alla stadsdelar varje dag och ordningsmakten följer varje steg. Minsta gnista kan, anar man, få den vredgade branden att flamma upp igen.

För att nu inte tala om de längre perspektiven. Vad som skulle hända om poliserna i Minneapolis frikänns vid den framtida rättegången törs jag inte tänka på. ”Kan omöjligen bli så”, invänder du?. Det sa de efter den chockerande misshandeln av Rodney King i Los Angeles 1992 också. Netflix och Amazon rymmer åtskilliga dokumentärer om vad som hände sedan.
Dagen när domen mot Derek Chauvin faller – någon gång i vinter, gissningsvis – bör nog den nervöse befinna sig någon annanstans i världen.
• • •
Vad gäller pandemin skulle New York kunna beskrivas som USA:s svar på Sverige.
Resten av landet ser fortfarande på oss här uppe i nordöst som resten av Europa ser på er. Misstänksamheten är djup. Alla från New York, New Jersey och Connecticut som reser till Florida måste exempelvis fortfarande underkasta sig två veckor i sträng karantän och tomten de har till guvernör där nere, Ron DeSantis, vägrar mildra det tre månader gamla dekretet.
Det känns helt nipprigt. New York VAR ground zero i mars och april, sure, men nu är det säkraste platsen på kontinenten eftersom stormen mojnat här men håller på att blåsa upp på allvar överallt annanstans.
Någon får upplysa DeSantis så jag kan köra ner och hälsa på familjen Sibner i Lakewood Ranch.
• • •
Den oväntade WHO-rapporten om att asymtomatisk covid-smitta är ”very rare” vill amerikanska myndigheter inte tro på, verkar det som.
Och undra på det. Om den stämmer har vi nämligen gjort väldigt mycket helt i onödan i det här landet…
• • •
Den klassiskt ångande New York-sommaren har slagit till med full kraft och a/c-aggregaten brummar på full spätta i alla rum.
Lite oroande. När för många hushåll brakar på med luftkonditionering samtidigt överbelastas det antika elnätet i denna landsända lätt, varmed omfattande strömavbrott hotar hela New York – och just nu är ju alla hemma.
Oh boy, en blackout a la sommaren 1977…det är verkligen det sista den här staden behöver nu.

Corona-dagbok i New York, del 35

av Per Bjurman

Från NY Post

Ja, vid min gud – vi är framme vid början på slutet av covid-krisen i New York.
Efter 88 dygn på rygg vaknar staden som aldrig sover äntligen ur sin koma.
Redan under söndagen hävdes det utegångsförbud vi levt med om kvällarna sedan oroligheterna eskalerade förra måndagen – och idag inleds fas 1 av ”re-opening of New York City”.
Det innebär verkligen inte att allt blir som vanligt i ett slag. Vi kommer inte storma ut och bilda kittlande myller i korsningarna, fylla barerna eller sitta hopträngda på Yankee Stadium för att se Aaron Judge damma ut home runs i South Bronx. Så roligt blir det först efter ytterligare några faser. Men alla butiker får, förutsatt att de följer vissa säkerhetsprotokoll, öppna, tillverkningsindustrin börjar snurra och arbetslagen återvänder till alla byggen – och bara det innebär att det blir mer liv och rörelse där ute.
Känslostormen över att vi äntligen nått denna vändpunkt är inte riktigt lika stark som vi hoppades när vi drömde om den under de mörkaste nätterna i mars och april; den sprittande euforin dämpas av det spända stämningsläge stan fortfarande har att deala med efter senaste veckornas sociala konvulsioner.
Men ändå.
Lite kommer jag vissla när jag trampar ut i denna nya morgon.
• • •
Egentligen skulle det omdebatterade utegångsförbudet löpt fram till måndagsmorgonen men de Blasio – vår hårt ansatte borgmästare – meddelade alltså redan under söndagsförmiddagen att syftet med den extraordinära åtgärden hade uppnåtts och att vi därmed skulle slippa fler emergency-larm i mobilerna.
Tro för den sakens skull inte att allt är frid och fröjd i Metropolis igen. Nej, vi har inga gatustrider längre, inga kravaller rasar i Brooklyn och inga plundringståg sveper rent i upscale-butikerna i Soho och Meat Packing District. Men vreden och kampandan består och otaliga demonstrationståg ringlar sig dagligen upp och ner längs gator och avenyer.

Så kommer det, gissar jag, fortsätta sommaren lång.
• • •
Just som klockan hade passerat midnatt, för bara några timmar sedan, började det plötsligt dåna i hela östra Midtown…

Det är uppenbarligen inte bara jag som längtat efter just denna dag, för att citera en annan sångare.
• • •
Munskydden slipper vi inte bara för att stan, så sakteliga, börjar öppna. De ska även fortsättningsvis vara på när vi vistas utomhus – och om någon glömmer ser dalmatinern som bollar med en yellowcab utanför NYU-sjukhuset vid 34:e gatan och första avenyn till att påminna.

Tänk att någon gjort sig det besväret.
• • •
Ha en happy monday. Det ska vi, verkligen, ha här. Det kan nog vara dags att förenas med de andra och dricka några kalla på trottoaren utanför kvartersbaren Bravest framåt eftermiddagen…

Corona-dagbok i New York, del 34

av Per Bjurman

Under torsdagen fick vi en nyhet som för mindre än två veckor sedan hade utlöst karnevalsyra.
För första gången sedan tolfte mars – lördagen då den gamla världen upphörde att existera – passerade ett dygn när inte en enda människa i New York City dog i covid-19.
Det innebär ju att vi har det satans viruset on the run och borde börja förbereda oss för en återgång till en någotsånär normal vardag – med eufori bultande i bröstkorgen.
Men vi har som bekant annat att bekymra oss om nu och ingen orkade glädjas, alla – eller i alla fall de flesta – var för upptagna med att vara förbannade över hur polisen uppför sig där ute.
Videos som den här – i vilken poliser i Buffalo alltså vräker en gammal farbror i backen och sedan bara står och tittar när han blöder från huvudet – och den här och den här spreds som gräsbrand i sociala medier i natt.
Alltså, att de som plundrar och vandaliserar och själva är våldsamma blir jagade och gripna är en sak, men den här brutaliteten mot helt vanliga demonstranter – många bara goddamned tonåringar – är helt obegriplig.
Varför är de så förbannat aggressiva? Varför ser det ut som att de älskar att få spöa upp folk? Varför svingar de så lustfyllt med batonger mot små kids?
Det kommer också rapporter om att människor som utför sina jobb på kvällarna och således är undantagna från utegångsförbudet – till exempel deliver-bud – gripits helt urskillningslöst.
Sicken galenskap.
Fortsätter poliserna så här är det bestämda intrycket att även människor som aldrig varit bekväma med att delta i några offentliga protester kommer gå ut och demonstrera.
Är det verkligen vad ordningsmakten vill?
• • •
Det ska samtidigt sägas att de lokala politiska ledarna gör ett sensationellt uselt jobb.
De nyss så hyllade guvernören Cuomo skäller ena dagen om att poliserna är för släpphänta och kritiserar dem nästa för att vara för hårdföra – samtidigt som han är helt oresonlig om att hans ”curfew”, lika uppenbar som onödig orsak till många av sammandrabbningarna, ska efterlevas. Och borgmästare de Blasio…jisses. Han är nu lika illa omtyckt av de progressiva – alltså kärnväljarna – som av de konservativa och buades av scenen när han under torsdagen försökte hålla tal vid en George Floyd-ceremoni i Brooklyn.
Grattis.
• • •
Den äldre mannen som knuffades i backen i Buffalo befinner sig på sjukhus – i ”stabilt men kritiskt tillstånd”.
• • •
Nu är det helg och då ska vi…ja, nä, vi ska väl ingenting. Sommaren 2020 är och förblir ett enda långt undantagstillstånd.

Corona-dagbok i New York, del 33

av Per Bjurman

Under onsdagen gav de omfattande demonstrationer som skakat USA i tio dygn vad som väl får betraktas handfast resultat.
Dels uppgraderades ju misstankarna mot Derek Chauvin; han kommer åtalas för andra gradens mord istället för tredje gradens – en förbryllande klassificering som bara Minnesota och ytterligare två delstater håller sig med. Dels greps och häktades även den trio poliser som kommit att kallas ”the other three” och bara tittade på medan Chauvin utförde sitt förfärliga illdåd. De är misstänkta för medhjälp till mord.
Hade det hänt utan den ursinniga reaktionen i stad efter stad efter stad?
Det är nog naivt att föreställa sig.
Lika naivt är det att tro att det räcker för att den pågående stormen ska mojna. Den kommer rasa tills majoriteten av demonstranter och aktivister känner sig försäkrade om att en grundlig förändring verkligen äger rum och hela kulturer stöper man inte om i en handvändning.
För att det verkligen ska bli bättre i frågan om den amerikanska polisens attityder tror jag – som verkligen inte vet så mycket om de här frågorna och just därför bara tror – att man måste få andra sorters människor än såna som Bob Kroll att vilja jobba inom ordningsmakten.
Kroll är ordförande för polisfacket och ja, amerikanska polisfack ger ofta ett direkt reaktionärt intryck (att många av dem den här faktiskt tagit avstånd från ett övergrepp och förespråkar ett åtal säger något om hur otroligt grovt det var), men i artiklar av den här och den här typen framstår han, i alla fall i mina ögon, som extraordinärt obehaglig.
Så bryska, känslokalla, hjärtlösa och rent ut sagt elaka människor ska helt enkelt inte ha ett jobb i vilka de hamnar i konfrontation med vanliga medborgare.
Men det har de och Kroll – finns det inte en bov i ett Tintin-äventyr som heter Kroll? – väcker minnen av ett mindre behagligt möte med en State Trooper i Alabama för tio år sedan.
Jag och Pontus Höök, den eminente fotografen, var nerskickade till Gulfkusten med anledning av det monstruösa oljeutsläppet efter Deepwater Horizon-explosionen 2010 och medan vi var där flög även president Obama ner för att inspektera förödelsen och hålla några tal. Informationen om exakt var han skulle visa sig var knapphändig, så vi hamnade i en hopplös katt-och-råtta-jakt efter hans ”motorcade” mellan små samhällen i södra Alabama – och någonstans utanför Gulf Shores blev vi invinkade till vägkanten av en bjässe till trooper, inte helt olik den Thelma och Louise tvingade in i bakluckan, fast 80 kilo tyngre.
Ett mycket burdust förhör om vilka vi var och vad vi, två utlänningar, gjorde i hans delstat följdes av en uppläxning om att vi inte hade tillåtelse att köra på just den väg vi använt och när jag invände att en en annan polis faktiskt pekat oss i den riktningen började han skälla om att jag bara skulle hålla käften. Sedan tyckte han sig genom hyr-SUV:ens tonade rutor se att något rörde sig i baksätet, tog två snabba steg tillbaka, sträckte en hand mot hölstret och frågade uppjagat vem som gömde sig där.
Tack och lov lyckades vi på något vis övertyga honom om att vi de facto bara hade väskor och kameror i baksätet – men det hindrade honom inte från att tvinga oss att sitta kvar i bilen och bara glo.
– Ni rör er inte förrän jag säger att ni får, gjorde han klart.
Först en timme senare, när presidentens kortege för länge sedan passerat, vinkade han flinande ut oss på vägen igen.
Det var extremt obehagligt att vara helt utlämnad till en skitstövel av den sorten, han hade verkligen kunnat göra vad som helst med oss, men jag har många gånger sedan dess reflekterat över hur mycket värre det troligen hade känts, och kunnat gå, om vi inte varit vita. Att vi var utlänningar och dessutom bosatta i New York var illa nog för Mister Alabama-trooper, men om vi också haft mörkare hudfärg…det är förfärande att tänka på.
Som sagt:
En kultur där sådan attityd och sådant beteenden är regel – och där Bob Kroll kan vara representant för andra konstaplar – lär ta tid att förändra.
• • •
Det har varit rörigt i New York även i natt, men inte på samma sätt som för några dygn sedan.
Då var det som att sitta genom en zombie-apokalyps här, med en ljudkuliss av helikoptrar och polissirener ute i mörkret.
På dagarna puttrar livet på Manhattan för övrigt i huvudsak på nästan som vanligt, betydligt fler än under pandemins tyngsta dagar är ute och de många demonstrationer är fredliga.
Men det ser ju inte direkt ut som ett land i fred överallt…




• • •
Enligt Pontus är det här en bild som visar hur nervös jag var under den där incidenten i Alabama för tio år sedan.

Men jag vet inte…nog för att solen brände i hjässan där nere, men skulle jag åka omkring på presidentjakt i baseboll-kepa?
Han påstår också att det här är en polis vi träffade…

• • •
Man vet att det är sällsamma tider när till och ärkekonservative evangelisten Pat Robertson beskriver president Trumps hantering av den pågående krisen som ”not cool”.
• • •
En advokat CNN talade med under natten slog fast att det inte kommer bli lätt för åklagaren i Minnesota att vinna målet mot de åtalade poliserna.
Well, om det kommer en dag då Derek Chauvin frikänns…gud hjälpe oss.

Corona-dagbok i New York, del 32

av Per Bjurman

Under måndagseftermiddagen landade det här emergency-meddelandet i mobilen.

Några timmar senare rådde alltså utegångsförbud i New York City – för första gången sedan 1943.
Vad som fick dåvarande borgmästaren, Fiorello La Guardia, att ta det drastiska steget?
En vit polis hade skjutit en svart soldat, just hemkommen från tjänstgöring i andra världskriget, i Harlem och kravaller följde.
Om någon då kunnat se in i framtiden och fått klart för sig att USA:s tragiska historia skulle fortsätta upprepas i ytterligare 77 år…hur monstruöst hopplöst hade inte det tett sig?
I sak gjorde dagens ”curfew” inte mycket till skillnad. Vi har ju redan varit beordrade att stanna hemma sedan mitten av mars. Men ändå. Det uttalade förbudet accentuerade det ödesmättade i den nya situation New York och resten av landets kastats in i.
• • •
Idag var också första dagen New Yorks hälsomyndigheter skickade ut en snabbutbildad armé av ”tracers” på stan. 2500 människor ska framgent ägna sig åt spåra de som varit i kontakt med bekräftat corona-smittade. Får man ett samtal om att man varit nära någon som bär på viruset blir man beordrad att sätta sig i sträng karantän i två veckor – och svarar man inte blir det påhälsning, påstår dom.
Låter kanske rimligt, men hur det ska fungera i praktiken mitt under pågående mayhem övergår i alla fall mitt förstånd.
• • •
Och i Washington höll president Trump ett tal som lät som något taget från en science fiction-dystopi – samtidigt som Lafayette Park, tvärs över Pennsylvania Avenue, utan pardon rensades från demonstranter så han kunde promenera över för ett photo-op vid St. John’s-kyrkan.
Lite senare kunde general Milley, stabschef för hela amerikanska armén, ses patrullera gatorna i DC.
I uniform.
Det är emellanåt svårt att tro sina egna ögon och öron just nu.
• • •
Exakt vad guvernör Cuomo och borgmästare de Blasio hade för förhoppningar med sitt utegångsförbud är oklart, men den succé de eventuellt hoppades på uteblev definitivt. Snart sagt varenda butik i Midtown, inklusive Macy’s berömda flaggskepp på Herald Square, utsattes under kvällen för plundring och från Bronx rullar det in rent apokalyptiska bilder under sena natten.
Snart har vi, vad än Cuomo säger sig vilja, militärer på gatorna även i New York – och det kommer inte sluta lyckligt.

Corona-dagbok i New York, del 31

av Per Bjurman

Moln som hämtade från en biblisk sägen stävade in över Manhattan i början av den gångna helgen.

En händelse som såg ut som en tanke, skulle man kunna säga. För nu börjar det verkligen mörkna i den här staden – och i det här landet.
Så sent som förra måndagen var det omöjligt att föreställa sig att något värre än den pågående corona-krisen skulle kunna drabba USA – men en vecka senare har en pandemi som dödat över 100 000 amerikaner, och fortsätter skörda tusentals offer på daglig basis, de facto hamnat i radioskugga. Vi tänker knappt ens på den längre. Vi är för upptagna med att vara omskakade över det som hänt sedan Minnesota-polisen Derek Chauvin för en vecka sedan torterade den svarte mannen George Floyd till döds – inför rullande kameror.
De bilderna – vidrigare och mer chockerande än något annat de flesta av oss sett – blev verkligen strået som efter evigheter av orättvisor och vettlöst polisvåld visavi minoriteter slutligen knäckte den amerikanska kamelens rygg och plötsligt råder fullständigt kaos i hela nationen. Det brinner i Minneapolis, det brinner i Los Angeles, det brinner i Washington, det brinner i Atlanta, det brinner i Nashville, det brinner i Philadelphia, det brinner i Chicago, det brinner i Detroit, det brinner i Seattle, det brinner i sanning här i New York City, det brinner överallt.
”Imperiet faller”, messar en förstummad vän och ja, sittande mitt i dygnet-runt-floden av rapporter om kravaller och upplopp och sammandrabbningar mellan demonstranter och poliser/nationalgardet i varenda större stadskärna är det svårt att inte få intrycket att det här landet – som till följd av pandemin också befinner sig i ekonomisk depression – håller på att gå sönder.
Slitas itu.
Kollapsa
Klimatet är lika infekterat, och motsättningarna lika stora, som på 60-talet, tycker somliga. Well, 1860-talet i så fall, känns det nästan som att jag vill replikera. Då utbröt som bekant ett regelrätt inbördeskrig.
Så långt kan det inte gå nu, vill man i alla fall intala sig, men det är samtidigt extremt svårt att se hur den här situationen inte kommer eskalera – och hur vi i så fall inte kommer få genomleva förfärliga tragedier under sommaren.
Särskilt som presidenten, landets statschef, ”den fria världens ledare”, förefaller oförmögen att lugna de våldsamt upprörda känslorna där ute. Om något känns det snarast som att han med befängda och tondöva tweets underblåser den kanske värsta kris USA sett sedan just 1800-talet.
Men man får väl – hur fåfängt det än ter sig när nya kaosbilder från en ny oroshärd, Long Beach i Kalifornien, rullar in under söndagsnatten – försöka vara lite optimist och hoppas att en verklig förändring växer fram ur detta. Och att the worst case scenario inte realiseras under vägen fram till den förändringen. Döda kids i Lafayette Park utanför Vita Huset, eller var som helst, vore fullständigt katastrof.

Då är det, på riktigt, game over för USA.
• • •
Även om det inte längre står i fokus – vilket känns absurt att konstatera – har vi fortfarande coronaviruset hos oss och det känns inte helt behagligt att tänka på risken så många utsätter sig, och utsätts, för just nu. Det är inte alldeles lätt att kombinera demonstrationer och upplopp med bibehållen social distansering, om man man säger så.
Har vi otur får vi en ”spike” i antalet insjuknade om två-tre veckor.
• • •
”Nu är det ju ändå helt kört för Trump”, messar andra vänner och logiskt sett kanske det kan framstå som en given konklusion.
Fast hundra är det knappast.
Sommaren 1968 var det också revolution på gång, för att travestera Bob Hund – och i november det året sopade konservative ”lag och ordning”-kandidaten Richard Nixon hem en jordskredsseger mot vänsterhjälten Hubert Humphrey.
Sedan dess har demografin i landet förändrats, och den ”tysta majoritet” Tricky Dick vände sig till är varken lika stor eller konform längre, men det finns i den frågan inga självklara slutsatser att dra ännu.
• • •
Och så har vi haft seismisk aktivitet i Idaho och Montana och enligt oroliga experter kan det indikera att supervulkanen i Yellowstone snart får sitt första utbrott på 650 000 år.
Då blir hela Nordamerika obeboeligt och resten av världen får leva i nukleär vinter några år.
Det är förstås bara det som saknas…

Sida 2 av 1
  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Matilda Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB