SVT:s oförklarliga groda inför Mästarnas mästare

av Patrik Brenning

Den 5 mars drar Mästarnas mästare igång och år har SVT gjort en avgörande förändring i programmet. Nej, jag talar inte om att upplägget för nattduellen korrigerats. Inte heller om att de gett plats åt en ”idrottare” vars främsta merit är att han lyckats manövrera en elektronisk maskin lite bättre än sina tonåriga kollegor och därmed kommer reta gallfeber på 80 procent av alla tittare bara genom sin blotta närvaro.

Nej, det speciella i år är att SVT bjudit in en idrottspersonlighet helt utan idrottsliga meriter till programmet.

Hon gjorde visserligen landslagsdebut den 30 oktober men annars är hennes främsta framgång att hon debuterade i division 3 som 14-åring, gick upp i allsvenskan 1997, skrev på för Malmö FF 2000 och har gjort ett proffsår i USA. Allt det här går att läsa, och uteslutande det, i SVT:s egen presentation av deltagarna som delades ut i samband med tisdagens pressträff när media bjöds in för att träffa mästarna inför premiären.

Man kan mot bakgrund av den informationen verkligen fråga sig hur Therese Sjögran kom med i Mästarnas mästare? Hon är ju uppenbarligen aldrig vunnit något som gör att hon kan kalla sig mästare och därigenom göra anspråk på en plats i programmet.

br8_wlfi

Nu råkar saken vara den att Therese Sjögran har gjort så mycket mer. Hon har spelat tre OS, fyra VM, fyra EM, vunnit VM- och EM-silver, EM-brons, tagit fyra SM-titlar, gjort 21 landslagsmål, två gånger utsetts till svensk damfotbolls bästa spelare, fått Konungens medalj av 8:e storleken i högblått band, blivit en ikon för svensk damfotboll och är i dag sportchef för SM-tvåan FC Rosengård. Och då har vi ändå bara skrapat på ytan.

Therese Sjögran är dessutom den fotbollsspelare som gjort allra flest landskamper för Sverige. 214 stycken. Det är en liten detalj som SVT visserligen lyckats få med i presentationen på sin hemsida men sen valde att klippa bort från utskicket till journalisterna som delades ut i samband med tisdagens pressträff. Men det kanske helt enkelt inte fick plats.

Det fick dock plats i presentationen av den andre fotbollsspelaren som ska medverka i årets upplaga av programmet. Där står det klart och tydligt att Anders Svensson är den manliga spelare som spelat flest landskamper – 148 stycken. I Svenssons presentationen får vi också lära oss att han tillhört Elfsborg samt Southampton, spelade i svenska landslaget 1999-2013, blev svensk mästare med Elfsborg 2006 samt 2012 och deltog i VM 2002 samt 2006 och i EM 2004, 2008 och 2012.

Det framgår dock inte vilken division Svensson spelade i under tiden i Guldhedens IK och Hestrafors IF eller att han 1996 var med och spelade upp Elfsborg i allsvenskan. Det ansågs kanske vara detaljer som inte platsade i konkurrens med alla SM-titlar.

En korrekt avvägning tycker jag – så man undrar varför samma urval inte skedde i Therese Sjögrans fall?

Mest troligt beror det här på okunskap och en så slapp research att den ansvarige omedelbart borde bli minst utrikesminister i Donald Trumps nya amerikanska regering. Men även om det går att skämta om det här så är det samtidigt lika tröttsamt som allvarligt och att det sker i en möjlig jämförelse mellan Anders Svensson och Therese Sjögran får mig bara att häpna.

Det går numera inte att genomföra en svensk fotbollsgala utan att påminnas om fotbollsförbundets oförsvarliga klavertramp när Svenssons insatser för fotbollen ansågs motivera en bil och Sjögrans knappt en hyllning. En groda som skapade en spricka rakt igenom den svenska fotbollsfamiljen med den största herrstjärnan Zlatan Ibrahimovic på ena sida och det samlade damlandslaget på den andra.

En strid SvFF fortfarande inte återhämtat sig helt ifrån.

Att även SVT nu nedvärderar Sjögrans insatser för svensk idrott – i ett sammanhang där det dessutom återigen hamnar i direkt jämförelse med Anders Svenssons – är häpnadsväckande. Att den här presentationen fått ligga kvar okorrigerad på SVT:s hemsida i fem månader sedan den första publiceringen den 3 augusti 2016 får mig också att undra om SVT helt enkelt inte vet vem Therese Sjögran är.

Men om så är fallet borde de kanske ha struntat i att bjuda in henne till Mästarnas mästare från första början. För de har ju uppenbarligen inte lyckats hitta en enda mästartitel i sin research av en av svensk fotbolls mest betydelsefulla spelare genom tiderna som borde motivera en inbjudan till programmet.

Tog upp tjuren på scenen av högg huvudet av den

av Patrik Brenning

Det hände något häpnadsväckande i går.

Nej, det var inte att Peder Fredricson vann Jerringpriset.

Det var att en av världens mest klassiska fotbollsklubbar ritade om hela sin framtoning.

ska%cc%88rmavbild-2017-01-17-kl-09-00-03Är det värt att reagera på att en fotbollsklubb byter klubbmärke? Det är ju faktiskt en relativt frekvent företeelse och historien visar att vi snabbt både accepterar och glömmer. Men det Juventus gjorde på måndagskvällen är något annat.

Sedan 1905 har klubbens emblem varit mer eller mindre detsamma. Kronan och tjuren från Turins stadsvapen har varit ständigt närvarande även om tjuren en period fick ge plats för en zebra – en zebra som 1979-1990 var så het att den ensam utgjorde loggan. Men annars har den randiga bakgrunden varit bestående i 112 år. Tills nu.

Kunde alla ha räknat ut

För på en stjärnspäckad gala på måndagskvällen (nej, inte den i Globen) offentliggjorde Juventus sin nya grafiska profil. Vi kan väl beskriva det som att ägarfamiljen Agnelli släpade upp den gamla tjuren på podiet och högg huvudet av den med den giljotinliknande logotyp som nu ska pryda Italiens stoltaste fotbollslag.

Sedan dröjde det bara minuter innan häcklandet var igång. Att den konservativa fotbollspubliken skulle reagera med tvekan var väntat och loggan har redan jämförts med allt från ett skedande par till svenske tennisstjärnan Robin Söderlings logotyp och Pong-skaparen Atari. Det kunde vem som helst som är något sånär familjär med fotbollsvärlden räkna ut.

logos

Men samtidigt som fansen värnar om historien blickar klubbarna framåt, och det måste ändå beskrivas som deras jobb. De som funderar kanska allra intensivast på sin framtid är också Juventus.

Italiensk fotboll är konservativ men Juventus har insett att det inte är vägen till fortsatt framgång. Så när Milan tillsynes väntat på att gamla traditioner och värden återigen ska bära frukt har Juventus utmanat de italienska fotbollsramarna. De var först med en arena värd att tala om vilket gav grunden till den inhemska dominans som följt de senaste åren. Nu är de först i Europa att rita om sitt klubbmärke efter den moderna idrottstidens regler. Regler som dikteras av USA.

För hur mycket vi än skämtar om skedande par och tennisbollar så är det ett annat emblem som jag tror varit den stora inspirationskällan till Juventus nya klubbmärke. Jag talar om New York Yankees.

Ingen stor offergåva

Baseballklubbens tidlösa emblem infördes visserligen redan 1909 (och ansågs även den omodern när klubben 1947 gav den sällskap av ett till) men måste ändå beskrivas som det mest lyckade av idrottsvärldens alla logotyper. Med hjälp av tunga kulturpersonligheter förvandlade Yankees framförallt sina kepsar till något mer än bara sportmerchandise och klubbmärket ses nu på huvuden över hela världen (utan att ens hälften har en aning om att det är en baseballklubb i USA de uttrycker sympati för).

Det har gett Yankees en enorm bonusinkomst och det är mer stor säkerhet något liknande Juventus också har ögonen på. En logga som både kan attrahera fotbollsälskarna men även den ofrälsta publiken som helt enkelt fastnar för ”en snygg logga” inne i klädbutiken.

Om det fungerar kan ni lita på att Arsenal, Manchester United, Real Madrid och Barcelona snart kommer följa efter (att Juventus är först den här gången beror bara på att de just nu är mer desperata). För idrottsklubbarna är inte längre bara idrottslag. De är klädförsäljare, politiker, restauratörer, driver konferensanläggningar och agerar festarrangörer. Bland annat.

Att fotbollen jagar pengar är ingen nyhet och med det som bakgrund är det svårt att kritisera Juventus val. Om pengarna från de nya Juventus-kepsarna köper en skyttekung som ordnar en Champions League-titel tror jag även fansen snabbt förlåter.

Titlar är målet och pengar har blivit den snabbaste vägen dit. Då är en 112 år gammal tjur ingen speciellt stor offergåva.

Det är synd om de dopade idrottarna

av Patrik Brenning

Om du ska se på sport i helgen bör du vara beredd på att tävlingarna inte är helt rena.

Det är inte osannolikt att någon av idrottarna som passerar dina ögon fuskar eller har fuskat med dopning.

Du har all rätt att hata dem – men jag tror att det mest mänskliga ändå är att känna med dem.

 

Det fanns en tid när idrott handlade om att testa sina gränser. När de aktiva tävlade för att helt enkelt se hur fort en mänsklig kropp kunde färdas på två skidor uppför en mördarbacke, hur långt ett par fötter kunde ta dig över en grusgrop och eller hur de tillsammans skulle komma fram till det mest effektiva sättet att transportera en läderboll förbi elva motståndare.

För många idrottare har det inte förändrats. Vi hör återkommande skidåkare, friidrottare och fotbollsspelare tala om just det. Tävlingen mot dem själva – snarare än mot konkurenterna – och aldrig om prischeckarna. Stina Nilsson, den svenska som tjänade mest av skidåkarna förra året, vittnade till exempel i Expressen i dagarna om hur hon bara unnat sig en kaffemaskin som ”extra kydda i livet” för pengarna.

Hade alla inom idrotten tänkt likadant är jag säker på att dopningen inte hade existerat. För då hade ju själva poängen med idrottandet, att spränga dina egna gränser, diskvalificerats om du fuskat. Du hade bara lurat dig själv.

Idrottens stora problem är inte något moraliskt förfall bland utövarna. Det är de andra intressena som blandat sig i.

OS i Sotji 2014 handlade för Ryssland som nation inte om att ge Jevgenij Plusjenko chansen att visa hur vackert konståkning kan vara, få Vic Wild att inspirera ryska ungdomar att börja med snowboard eller låta Aleksandr Legkov testa de mänskliga gränserna i uthållighet. Det handlade om att stärka ryssarnas självkänsla och samtidigt visa världen vilken makt Ryssland och ledaren Vladimir Putin har.

Du kan testa kärnvapen i världshav, flyga över gränszoner eller skicka in ubåtar i fientliga vatten. Eller så vinner du medaljligan i OS. Motiven kan faktiskt vara ungefär desamma.

Nu avslöjas att 1000 ryska idrottare åren 2011-2015 dopats eller dragit fördel av dopning i en gigantiskt statsfinansierad skandal. Fördömande avlöser varandra över världen men jag kan inte låta bli att inte bara tycka synd om idrotten och de ryska idrottarnas konkurrenter. Jag tycker också väldigt synd om de ryska idrottarna. För de är också offer.

För vilken möjlighet har du som enskild rysk idrottare att säga nej till dopning när hela den statsfinansierade apparaten uppmuntrar (eller kräver) det av dig? Skulle du själv ha den moraliska styrkan att ge upp på din karriär och ditt levebröd och indirekt även svika din nations förväntningar när dessutom alla dina träningskamrater fuskar?

Då har jag inte ens gått in på det faktum att idrottarna riskerar både liv och hälsa genom att låta giriga propagandatörstare stoppa dem fulla med olika preparat. Det är bara påminna sig om Andreas Kriegers tragiska historia – den östtyska kvinnliga kulstöterskan som efter systematisk dopning från 16 års ålder till sist förvandlades till en man.

De aktiva är både hjältar och offer i idrottsvärlden. De är de som tar alla risker både hälso- och karriärmässigt och skulle de mot förmodan bli påkomna står de också själva med hela skulden. För hur ofta straffas ledarna? Hur ofta når anklagelserna upp på politiskt nivå? I de flesta fall är det enbart utövaren som stängs av och ensam får stå med hundhuvudet. Sedan sorteras de tyst bort när nästa steroidpumpade ungdom tar över platsen. Och det gäller knappast bara Ryssland heller.

Nu är fokus på ryssarna men det vore enormt naivt att tro att det slutar där. För med tanke på hur mycket som finns att vinna på sportsliga framgångar i dag lär dopningsskuggan täcka långt fler nationer och idrotter.

Ta den anmärkningsvärt förskonade fotbollen där spelarna tjänar hundratals miljoner, agenterna lika mycket och klubbarna är så giriga att de likt Manchester United skriver sponsoravtal som kräver att truppen bär en speciell typ av flygkudde med sig på alla resor. När den störste stjärnan dessutom döms till fängelse för skattefusk kan man fråga sig varför dopning inte skulle förekomma när den moraliska kompassen uppenbarligen redan är så missriktad på andra plan i deras professionella liv.

Det kan fortfarande finnas idrottare som motiveras av att testa sina egna gränser. De som fortfarande tävlar för den stora passionen. Men lyckas de kommer i många fall också en press att tjäna pengar eller vinna segrar för andra på köpet.

Det innebär helt andra krav och det är lätt att förstå att du under den pressen frestas eller tvingas att ta genvägar även om det inte är för din egen skull. Med de pengar och den politiska makt som kommer med idrottsliga segrar i dag krävs det en stor moralisk styrka för en enskild idrottare, kanske inte ens 20 år fyllda, att stå emot en genväg som kan innebära en ekonomiskt lottovinst för alla som hjälpt dig fram genom karriären. För dina tränare, för dina rådgivare, för din klubb, för dina föräldrar, för dina barn och för ditt land. Med de parametrarna kan det nästan tyckas själviskt att avstå.

Det är en orimlig press på en människa och som jag ser det är det inte heller idrottarna som är de största bovarna. Det är läkarna, ledarna, politikerna och alla andra som måste ha hjälpt till om någon lyckas med dopning i dag.

Står det en hel nation bakom och inte bara uppmuntrar utan kräver av en enskild idrottare att ta genvägen krävs det att den persongen är en äkta hjälte om han eller hon ska stå emot. Men det är i så fall också en hjälte som med största sannolikhet kommer förbli osjungen.

En moralisk segrare, visst, men trots allt en förlorare. I alla fall när idrotten som i dag till så stor del bara handlar om pengar och politik.

När ”George Weah” blåste Gothia Cup

av Patrik Brenning

Det har varit otroligt kul att läsa all positiv respons på dokumentet om Sveriges egen Ali Dia – ”George Weahs kusin” Sylla som dök upp på Bruksmässen i Degerfors och var ett Sportnytt-avslöjande ifrån att debutera i allsvenskan.

Nästan lika roligt har det varit att gå igenom de tips som kommit in om andra George Weah-bedragare. Den kanske mest underhållande: En härlig anekdot från Gothia Cup 1997.

Anders Bengtsson på Offside har varit vänlig nog att maila mig artikeln från Offside nummer fyra 2007 om Stig Johansson som bjöd in tio tonåringar med proffsdrömmar från Liberia – två av dem Dulee Johnson och Jimmy Dixon – att bo i hans villa i Floda.

För märkligt nog började de spelarnas osannolika livsresa över Fotbollseuropa med just ett samtal från ”George Weah”.

”Vid samma tid fick Gothia Cup-generalen Dennis Andersson ett telefonsamtal till sitt kontor på Hisingen. Han lyfte på luren:

– Hello, this is George Weah.

Dennis Andersson ställde sig nästan i givakt.

Weah berättade att Liberia hade ett duktigt lag med tolvåringar som ville åka till Gothia. Liberias fotbollsförbund hade inte råd att betala för dem, men Weah erbjöd sig att komma och göra PR för turneringen om göteborgarna betalade resa, boende och mat för laget.

Att få George Weah till turneringen skulle innebära ovärderlig PR. Dennis skickade biljetter och planerade en massa arrangemang för världsstjärnan. Han fixade en vip-ingång på Landvetter för att kunna hålla en presskonferens direkt när Weah landade. Den sista veckan före turneringen ringde Dennis dagligen till Weah. Världsstjärnan mellanlandade i Paris, och Dennis talade med honom när han var på Charles de Gaulle-flygplatsen. Han var precis på väg att sätta sig i planet.

– Jag har biljetten i handen, sa Weah. Plats 2A. Vi ses snart.

Dennis åkte ut till Landvetter och såg passagerarna gå av planet från Paris. En massa fransmän, men ingen Weah. Han sprang fram till flygvärdinnorna och skrek:

– Var är den store svarte killen på plats 2A?

Någon sån hade de inte sett. Mannen Dennis pratat med var inte George Weah.

Pojklaget dök däremot upp som utlovat.”

Ett speciellt tack är också på sin plats till Larsåke Grahn Wåhlén som var den som först berättade för mig om sina minnen av en George Weah-kusin i Degerfors i mitten på 1990-talet och Anton Thorsson som tipsade om Gothia-historien från Offside.

Jag litar inte på Zlatan längre

av Patrik Brenning

Zlatan ler brett in i kameran när han berättar om hur viktiga hans unga supportrar är för honom. Han sitter i vad som ser ut som en gammal industribyggnad i Manchester med klarröda tegelväggar som kuliss till den tillfälligt uppställda intervjuzonen. Det är Svenska Dagbladet Junior som fått en intervjutid med stjärnan men de är inte ensamma i lokalen. På samma plats intervjuas sedan Zlatan också av en annan svensk tv-kanal, SVT. Men inte av någon av redaktionens sportreportrar.

Istället är det Lilla Aktuellt som är på plats. Det är alltså bara SvD Junior och Lilla Aktuellt som fått ett sällsynt ja på sina intervjuförfrågningar till fotbollsstjärnan. I SVT:s inslag är Zlatan också tydlig med att det är just de unga fansen som är de kanske är allra viktigast för honom i hans fotbollskarriär.

– Man får rysningar i kroppen. För mig är barn viktiga, jag har sagt det hela tiden att varje gång jag kommer ut på planen och spelar är mycket av det man ger tillbaka till kidsen. De är framtiden. De är de som hejar på mig, som vill vara som mig och ser upp till mig. De följer mig helt enkelt. För mig betyder de allt. Allt.

Det framstår för mig först som en givmild handling av Zlatan Ibrahimovic att bjuda på några timmar av sin dyrbara tid för att tala till sina trogna unga svenska fans och båda medierna skryter också vitt och brett om det exklusiva materialet (precis som vi på Sportbladet också hade gjort). Men det är inte bara för fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic som barnen är viktiga. Detsamma gäller för affärsmannen Zlatan Ibrahimovic.

Den 28 november publicerar SvD Junior sin stora intervju med Zlatan. Den 7 december ska Lilla Aktuellt sända sin. Mitt emellan, den 2 december, publicerar Zlatan en egen film på sin Facebook-sida. Det är en lansering av hans nya klädkollektion riktad till barn.

För Zlatan Ibrahimovic är intervjuerna med Svenska Dagbladet och SVT förpackade reklamkampanjer för honom själv och hans kläder. Zlatan gör också båda intervjuerna klädd i sin egen kollektion. Det är självklart smart av Ibrahimovic och det är lika självklart att 35-åringen ska ha samma rätt att sälja barnkläder som alla andra klädproducenter. Inga problem. Men det finns lika fullt svårigheter med det.

– Han driver sitt storhetsvansinne för långt och sätter sådan skräck i journalistkåren att ingen vågar kritisera honom för blir man avskuren från Zlatan som sportjournalist har man ett yrkesmässigt minus och det utnyttjar han ju stenhårt, säger författaren och journalisten Jan Guillou i senaste avsnittet av Cafés ”Fördomspodden”.

Guillou är visserligen en sedan länge uttalad Zlatan-kritiker (”Jag vet inte ens vem han är,” svarade Ibrahimovic när jag frågade honom om ett Guillou-utspel i samband med EM 2012) men visst har han en poäng den här gången. En poäng även Olof Lundh tidigare skrivit väldigt bra om.

Jag förstår självklart både SvD och SVT för spelar du inte med i Zlatans spel får du helt enkelt inte något tillbaka av Zlatan. Därför står ofta valet mellan att gå 35-åringens ärenden eller tvingas tacka nej till en intervju du vet att en stor del av svenska folket är intresserad av att läsa.

Jag spelade själv med i spelet i somras när Zlatan samlade journalistkåren i Paris för att lansera herrkollektionen. Den gången slutade det med en längre text om PR-spelet bakom och den allt annat än lätta kampen att tacka ja till en kommersiell intervju, eftersom du vet att du annars aldrig har en chans att få den, men undvika att presentera en reklamtext. För i slutändan är inte medias uppgift att hjälpa Zlatan att sälja kläder (han har råd med annonser ändå). Det är att presentera relevant och intressant material kring Sveriges störste fotbollsstjärna.

Zlatan Ibrahimovic däremot spelar PR-spelet och han gör det fullt ut. Han inledde EM-samlingen med att lansera sin klädkollektion från hotellbalkongen i Båstad och avslutade den med att imitera scenerna i en kommande reklamfilm när han lämnade landslagsscenen för alltid. En reklam för Volvo, baserad på ett svenskt EM-fiasko, som hade spelats in redan i april.

– För mig var det inte reklam, för mig var det känslor och samtidigt ville Volvo hylla karriären jag gjort och dela med sig av känslan de hade, sa Zlatan i Guldbollen-intervjun nyligen.

Zlatan spelar spelet så intensivt att han inte ens verkar se skillnad på det ena och det andra längre och jag kommer själv ofta på mig med att undra om det jag ser honom göra fortfarande är på riktigt. Till och med när det gäller vissa aktioner på fotbollsplanen. Är det fotbollsspelaren Zlatan eller affärsmannen Zlatan som gör det?

När en intervju med en person spelas in i ett reklamsammanhang är det aldrig oproblematiskt. Ännu mindre så när den ska sändas i den svenska public service-kanalen SVT och dessutom ska riktas till barn. Då måste det tydligt framgå vad det är vi, och våra barn, ser. Är det en intervju med Sveriges störste fotbollsspelare eller är det en reklamfilm för hans nya klädmärke? Eller är det båda och? Allt för att vi ska kunna välja med vilka glasögon vi ska se inslaget.

SVT har i programmet valt att täcka över loggan på Zlatans jacka men har på sin hemsida publicerat ett klipp med logotypen fullt synlig. SvD valde en annan väg. Där har inte bara Zlatan en jacka på sig från A-Z-kollektionen – där sitter även pojkarna, elva respektive tio år gamla, som ställer frågorna i tröjor från Ibrahimovics kollektion. Tröjor de själva hade med sig, framkommer i efterhand, men likafullt bytte om till och bar i videon igenom.

Till Zlatan Ibrahimovics stora glädje, kan jag lova, för Zlatan spelar PR-spelet. Han ger två intervjuer, och bara två intervjuer, för att han själv gynnas av det. Det finns inget annat än ekonomiska skäl till det. Det är inte Zlatans ansvar att se till att vi genomskådar det. Det är vårt och det är viktigt att vi öppet belyser det. Det är så här det fungerar. Det är därför Zlatan Ibrahimovic gör de här sakerna.

Om det är rätt eller fel är en senare fråga men först när alla förstått det kan var och en ta ställning till hur de ser på det. Därför är informationen så viktig.

Jag hoppas att vi kan ha diskussion om det moraliskt korrekta i det spel vi nu ser pågå. Var det lämpligt av Sveriges bäste fotbollsspelare att utnyttja de krossade svenska EM-drömmarna hos alla svenskar för att sälja bilar? Var det okej att lyfta reklamen över fotbollens eget regelverk när han uppträdde i fejkade tatueringar för Unicefs behjärtansvärda sak? Var det acceptabelt när han ägnade en hel matchintervju till att marknadsföra sin nya dricka? Är det lyckat att stora svenska medier låter Zlatan marknadsföra sina produkter rakt in till den minderåriga målgruppen utan att det framgår att det är det han gör? Är det lämpligt av Sveriges kanske mest inflytelserika person att spela ett så krasst kommersiellt spel?

Jag försökte ställa den första frågan i en tidigare blogg men vågen som mötte mig var inte byggd av konstruktiva argument utan bestod nästan uteslutande av anklagelser om att jag skulle vara en ”Zlatan-hatare”. Jag vet också att Olof Lundh fört den här kampen en tid. Kampen att kunna ifrågasätta och till och med kritisera en persons handlingar, i det här fallet Zlatans, utan att det förändrar din syn på personens storhet i andra sidor av hans liv.

Jag beundrar Zlatan Ibrahimovic som fotbollsspelare och på många sätt som förebild. Men jag sörjer att jag numera inte kan se honom framträda utan att undra vad hans underliggande orsak egentligen är. För oavsett om spelet Zlatan spelar är rätt eller fel så har det fått en omedelbar konsekvens för mig, och säkert många fler. Jag litar helt enkelt inte på honom längre.

Jag kan inte lika oskuldsfullt fängslas av hans fotbollsmagi längre. Inte lika obehindrat roas av hans alltid underhållande intervjuer. För jag sitter numera alltid med samma gnagande fråga i bakhuvudet.

Vad är det han vill sälja den här gången?

Bragdguldet – satans påfund

av Patrik Brenning

I morgon delas ”Sveriges finaste idrottspris” ut. Det är Svenska Dagbladets bragdmedalj jag talar om. Otyget till pris som för mig skapar mer irritation än glädje. Ni vet vad jag menar.

”Det måste bli Bragdguldet!”

Meningen som aldrig någonsin varit inledningen på en vettig och sansad diskussion. Låt mig ge några exempel.

En sökning på google från det senaste året ger omgående solklara Bragdguld till i tur och ordning Jenny Rissveds, Peder Fredricson, Susanna Kallur, Henrik Stenson, Sofia Mattsson, Anna Holmlund, fotbollslandslaget för damer, Lars Lagerbäck, Frida Hansdotter, Leksand, Mattias Ekström och Gefle IF. Hade Svenska herrlandslaget i fotboll slagit Frankrike i VM-kvalet hade vi tack vare Olof Lundhs penna tvingats skicka in även dem i skaran.

Om du är dum nog att ge dig in i den där årliga diskussionen (och mot förmodan är så skicklig att du lyckas övertyga din motpart om att Lagerbäck tävlade för Island och att en plats i en högstadivsion i ishockey eller att passera ett krisande Helsingborgs IF i bottenstriden av allsvenskan knappast bör kvalificera dig till Sverige finaste idrottspris) kommer den debattkåte personen framför dig sedan ofrånkomligen ställa frågan som leder in på det allra längsta och mest dödslängtansframkallande samtalet du någonsin kommer stöta på.

”Vad är en bragd?”

Skjut mig!

Vi har faktiskt ägnat en förskräcklig halvtimme åt den där förbannade meningen på redaktionen i dag och det följer alltid samma fördärvliga mönster. Den yngre generationen skriker generellt att allt är en bragd. Om Leo Messi vinner Guldbollen är det en bragd. Om Storbritannien vinner VM i Bowles är det en bragd. Om ”The Mauler” vinner valfri match utan att blöda ur är det en bragd. De tror tamejfan att det är en bragd om Sarah Sjöström vinner SM i simning.

Sen kommer vi till den äldre generationen som älskar att rida fram på sina höga paragrafer. Här trycks det mer på att prestationen måste komma ur ett underläge. Här ska Leksand minsann ha Bragdguldet bara för att de startade en säsong uselt men avslutade den tillräckligt bra för att uppfylla de förväntningar alla egentligen hade på dem från början. Svenska Dagbladet har till och med tvingats skriva en artikel om frågan ifall Leksand ska ha medaljen – ännu märkligare var det när Bragdnämndens sekreterare Anders Lindblad avkrävdes på en motivering till varför Sanna Kallur inte är aktuell i år.

Hon tog sig till OS, trots att hon inte klarade kvalgränsen, med halva Ölandsbron inopererad i benet. Bragd!

I SVT:s sportpanel var de inblandade så övertygade om att Sarah Sjöström skulle få priset att Lindblad kände sig tvungen att rida ut på Twitter och rätta den snedseglade diskussionen. ”Sportpanelen i SVT diskuterade Bragdguldet. Intressant. Sarah Sjöström deras favorit. Ingen verkade ha koll på statuterna dock”, skrev Lindblad.

Statuterna, alltså den skrivelse juryn ska förhålla sig till när de väljer pristagaren, lyder:

”Med bragd förstås i detta sammanhang ett avgörande av hög rang, vunnet genom ett exceptionellt uppbåd av tekniskt och taktiskt kunnande, segervilja och energi i förening med idrottslig ambition.
Bragdens värde skall anses förhöjt i ett fall där avgörandet skett i ett svårt och vanskligt läge.
En serie bragder innebär ytterligare kvalificering för utmärkelsen. Föredömligt sportsmanship krävs av den som skall belönas. Sålunda kan inte den idrottsutövare, som varit avstängd för doping, komma i fråga för guldmedaljen.”

Nu lär Henrik Stenson få priset för att han bröt den svenska majorförbannelsen och gott så. Det var ju ett avgörande av hög rang och visst kan det argumenteras för att ”avgörandet skett i ett svårt och vanskligt läge” – även fast det gäller nästan alla golftävlingar sedan Tiger slaktade allt motstånd (och i praktiken alla idrotter med någon typ av finalspel). Det är också precis det som är problemet.

De där statuterna går att läsa precis hur du vill. Det är lite som bibeln, alla kan hitta stöd för sin uppfattning i de där raderna. Det syns också på medaljörerna.

2012 fick Lisa Nordén Bragdguldet för att ha tagit OS-silver i thiathlon och 1996 prisades kanotisterna Agneta Andersson och Susanne Gunnarsson (jag orkar inte ens börja argumentera för hur små de här sporterna är globalt och hur liten konkurrensen i praktiken därmed är). Det räcker egentligen att det är OS så om innebandyn bara kommer med på programmet kan Kim Nilsson ha en stående taxibokning till SvD:s redaktion vart fjärde år.

Sedan 2010 har svenska längdskidåkare fått medaljen vid hälften av tillfällena. Två av de gångerna har det varit stafettlagen som belönats (2010 herrarna och 2014 damerna). Då talar vi alltså om längdskidor där det rimligen bara är en handfull länder som kan få ihop fyra åkare med tillräcklig kunskap för att kunna valla ett par plankor. Men absolut, kör!

För det har faktiskt varit värret. 1959 fick Agne Simonsson Bragdguldet efter att ha gjort två mål mot England på Wembley. I en träningslandskamp. Och Svenska Dagbladets sportredaktion, alltså de som ska dela ut priset, är sedan 2012 till och med nedlagd.

Så passa på att ge Gefle IF priset nu när astmatikerna haft ett mästerskapsfritt år. Jag bryr mig faktiskt inte längre. Låt mig bara slippa de där förbannade diskussionerna.

(Och våga nu inte börja argumentera för vem som ska få priset i kommentarsfältet!)

Förbundets påståenden skadar debatten

av Patrik Brenning

Jag läser på Svenska fotbollförbundets hemsida på kvällen den 23 november:

”I slutet av matchen inträffade som alla vet tråkiga incidenter. Rapporteringen från media har varit stor och tyvärr olycklig i en fråga där det påstås att delegaterna skall anmäla Henrik Larsson till Disciplinnämnden. Detta har aldrig varit aktuellt från delegaternas sida.”

Det har gått tre dagar sedan skandalen i Helsingborg där ett antal maskerade personer tog sig in på planen, stal tröjan från Jordan Larsson och slungade objekt mot Henrik Larsson som själv intagit en ställning som närmast påminde om de där gamla slagsmålsspelen i arkadhallen.

Det är den ställningen, som kan anses provocerande, samt Larssons val att trotsa säkerhetsinstruktionerna och gå bort till fansen som säkerhetsdelegaten Stefan Winqvist den 21 november tydligt säger kommer anmälas till Svenska fotbollförbundets Riksombud.

– I stora drag kommer vi anmäla två saker: dels användandet av pyroteknik under matchen, att det togs med in på planen och att åskådare kunde ta sig in på planen men också Henrik Larssons agerande mot fansen, säger Winqvist.

Vad tänker du på då?

– Larsson går ju i någon form av ställning mot fansen, gör sig redo att slåss. Det kommer vi också ta med i anmälan till riksombudet.

Är anmälan gemensam för dig och matchdelegaten?

– Vi har snackat om det här och snackas oss samman om de här bitarna inte för att det ska stämma överens men vi är väldigt noggranna speciellt när det blir så uppmärksammat som det här. Sen är vi fria att uttrycka oss som vi vill men vi har samstämmighet.

Det är här Svenska fotbollförbundet nu insinuerar att Sportbladet ljuger och att ”detta har aldrig varit aktuellt från delegaternas sida”. Men jag har själv lyssnat på intervjun och det är precis så Winqvist säger.

Oavsett vad så är det den här oklarheten i SvFF:s uttalande, och inte medias rapportering, som är ”olycklig” och det är inte bara beklagligt – det är dessutom allvarligt i en fråga som redan är lika het som ett nödbloss.

Varje gång det inträffar en publikskandal i allsvenskan ser vi samma sak. Det är som att många hänsynslöst springer till varsin ringhörna. I det här fallet de som ”har en förståelse för fansens frustration” och i andra ringhörnan de som kritiserar huliganerna. På sociala medier ser det ofta ut som fansen står i den ena ringhörnan och ”kämpar för supporterkulturen” och att media återfinns i den andra och vill ”rensa alla allsvenska arenor från publik”.

Om du inte känner igen dig själv i beskrivningen placeras du ändå ofrånkomligen i ena hörnan i mångas ögon.

Efter att jag kallat Helsingborgs-huliganerna som sprang in på planen för ”jävla idioter” efter händelsen i helgen fick jag två typer av mail. Många berömmande med folk som höll med – men också flera med hård kritik för att jag inte uttryckte en förståelse för ”fansens frustration”, Henrik Larssons ”svek” mot Helsingborg och tränarens ”provocerande uppträdande”.

Om vi bortser från att just de här huliganerna så fall skulle ha packat ner sina rånarluvor ifall att de skulle bli så frustrerade eller provocerade att de bara var tvungna att hoppa in på planen och därmed begå brottsliga handlingar så är det som irriterar mig mest att ingen tillåts stå med en fot på vardera sida i debatten. Vare sig du vill eller inte så bedöms det på bara några sekunder om du är med eller mot fanskulturen. Följden blir att debatten aldrig når till dess kanske viktigaste punkt: Den där vi börjar diskutera lösningar.

Istället står de som fördömer kvar i ena ringhörnan och tvingas försvara varför de kritiserar människor som begår brottsliga handlingar och i andra hörnan står de som anser att supportrarna saknar en stark röst i debatten och skriker halsen av sig för att ”försvara supporterkulturen”. Ofta ett hedervärt, men i det här fallet enligt mig missriktat jobb, för det gör det på många sätt omöjligt att kritisera det ena och samtidigt ha förståelse för det andra. Så fort någon försöker ta ett steg in i mitten blir de fösta tillbaka i sin ringhörna. Ingen får agera i gråskalan där emellan med vettiga argument utan alla avkrävs på känsloyttringar och tillhörighetsförklaringar. Antingen så är du med oss eller mot oss.

Efter skandalen i Helsingborg gjorde Sportbladets reporter Michael Wagner sitt jobb och kontrollerade med säkerhetsdelegaten Stefan Winqvist vilka som skulle anmälas. Svaret blev att även Henrik Larssons agerande skulle utredas. Det som följde var en, milt uttryckt, storm av skit mot förbundet (trots att ingen ännu hade funnit Larsson skyldig). Kända svenska fotbollsprofiler riktade hård kritik mot anmälan och kallade det hela bland annat för ”ett skämt” istället för att avvakta utredningen.

Kanske är det därför förbundet backar och skyller på media. För att tvätta sitt eget varumärke. Kanske är allt ett missförstånd. Oavsett blir följden olycklig.

Konsekvensen blir att Sportbladets nyhetsrapportering pekas ut som lögnaktig i en så het fråga som den om huliganer. Därmed underbyggs den misstänksamhet mot media som redan finns (och inte minst syntes efter Helsingborgs Dagblads uppföljningar av skandalen i Helsingborg). Det är ansvarslöst av SvFF och hjälper ingen i den här viktiga debatten.

Det ökar bara avståndet mellan de två ringhörnorna och försvårar ännu mer för det där potentiellt avgörande mötet i mitten. För när alla skrikit klart och tröttnat på att peka finger hoppas jag ändå att vi den här gången kan slå oss fria från den blå och röda hörnan och ta ett kliv ut i mitten.

Väl där hoppas jag att vi kan begrava frågor som ”vems fel var det” och påståenden som att ”ni hatar supporterkulturen” och istället tillsammans komma fram till svar på betydligt viktigare frågeställningar. Som ”hur stoppar vi huliganismen som ger svensk supporterkultur ett dåligt namn genom att sätta skräck i människor, skada föreningar och polarisera hela den svenska fotbollspubliken”? (Notera nu: Huliganerna – inte fansen). Det är ju det enda svaret vi behöver.

Lagerbäcks uttalsskola del 1

av Patrik Brenning

Det pågår en närmast pervers strävan bland pretentiösa svenska tv-personligheter att uttala utländska namn rätt. Det måste finnas fler med mig som tycker att det hela gått till överdrift.

Som när James Rodriguez började VM som James (Bond) och avslutade det som Hamas (det palestinska partiet). Eller Kevin De Bruyne som sedan han lämnade Chelsea och nu återvänt till Manchester City bytt namn ett tjugotal gånger i svensk tv. Då har jag inte ens nämnt sommaren EM-sensation Dimitri Payet.

Men det finns en som står emot. En som vecka efter vecka bänkar sig i tv-studion och ger blanka fan i vad scriptan gett för instruktioner kring hur Theo Walcotts namn ska uttalas. Som aldrig skulle komma på tanken att slå en signal till någon holländare för att få rätsida på tungvrickaren Robin van Persie.

Från Viasats studio skickar Lars Lagerbäck varje vecka istället ut ett stort praktfullt långfinger till världen med budskapet: ”Jag skiter i vad ni heter. Jag bestämmer vad ni heter!”.

Med anledning av kvällens nystart av Champions League efter ligornas landslagsuppehåll tänkte jag därför passa på att stolt presentera Lars Lagerbäcks galleri av fotbollsstjärnor. Ni känner igen dem – men ni vet inte vad de heter. Lars vet.

zlatanklarwalcottklargiroudklargriezmannklarcazorlaklar alvesklariniestaklarneymarklarrooneyklarvanpersieklargerrardklarxaviklardavidvillaklar

Men ingen ska kalla Lars Lagerbäck för bakåtsträvare för är det något Lars Lagerbäck gillar så är det utveckling och moderniteter (om än i väldigt liten skala). Som när Barcelona helt plötsligt inte hade en eller två utan tre stjärnanfallare. Messi, Neymar och Suarez.

Som en av de första i Sverige anammade Lars Lagerbäck deras nya samlingsnamn – ett namn Lasse fortfarande nöter friskt i Viasats sändningar.

Det är därför vi alla numera känner dem som…

barcelona

När maskerade män attackerar en 19-årig kille

av Patrik Brenning

Där står en 19-årig grabb som precis förlorat en fotbollsmatch. Till vänster hans pappa. Mot dem kommer ett femtontal maskerade vuxna människor. Två sliter av 19-åringens han tröja. Sedan kommer en tredje och sätter ett knytnävsslag i hans sida. Bakom dem står ytterligare personer och kastar in bråte på planen.

När allt är över undrar jag genuint verkligen bara en enda sak. Hur lite av värde har du i ditt liv när du ger dig på en 19-årig kille som tillsammans med sin pappa gjort allt de kunnat för att rädda klubben du påstår dig älska?

Henrik Larsson inledde sin egen spelarkarriär med att 1992 skjuta Helsingborg tillbaka till allsvenskan. 2006 återvände han – som nybliven Champions League-hjälte med FC Barcelona – trots anbud från betydligt större klubbar. 2007 ringde Manchester United och ”Henke” gick med på ett lån men ville inte stanna permanent. Han skulle tillbaka till HIF.

2014 blev han tränare i klubben och vi var många som verkligen undrade varför. HIF stod på ruinens brant och det fanns absolut ingenting som talade för att Henke skulle ha några som helst realistiska chanser att göra klubben till ett topplag i allsvenskan. Ännu mindre som talade för att den situationen skulle komma att förändras de kommande åren.

2013 hade klubbens ekonomiska resultat räddats av en försäljning av framtida spelarrättigheter till Resurs Bank. Det innebar att när Henke sålde spelare strömmade ändå inga nya resurser in till hans spelarkassa.

När Robin Simovic såldes blev HIF skyldigt 1,5 miljoner kronor till externa finansiärer. Samma sak gällde i teorin även Emil Krafth. Klubben har hela tiden räddats av godhjärtade finansiärer samt kommunen när allt från spelare till träningshallen och säljorganisationen sålts ut.

Henrik Larsson har haft som främsta uppdrag att banta klubbens kostnad för a-laget – absolut inte öka den. Trots det tog Henke, då stekhet efter ett succéår med Falkenberg och av internationell press utpekad som en framtida Celtic-tränare, 2014 över som manager för Helsingborgs IF.

Det var knappast ett beslut Henrik Larsson tog med hjärnan, i så fall skulle han vara sällsynt korkad. Det var ett beslut med hjärtat. I intervjuer talade Henke också om att han hoppades att klubbens tradition och hans eget namn skulle övertyga spelare att välja Helsingborg framför fetare lönecheckar på annat håll.

Det kan vi med facit i hand konstatera blev ett misslyckande. Helsingborg IF åker ur allsvenskan för första gången sedan Henrik Larsson själv sköt upp dem men tittar man på klubbens ekonomi kan det egentligen inte betecknas som annat än logiskt. Den är fortfarande krisartad. I september skrev Helsingborgs Dagblad att det enda som räddar HIF från konkurs i år är de 7,9 miljoner kronor som kommunen tidigare hållit som säkerhet men nu beslutat att skjuta till på ett bräde.

Men det här skiter de maskerade idioterna i. Precis lika mycket som att de bara tio minuter tidigare stod och hyllade Henriks son Jordan som en hjälte efter 1-0-målet mot Halmstad. Nu anser de att Jordan Larsson inte förtjänar att bära HIF:s tröja och att den rättvisa behandlingen av Henke är att kasta en hörnflagga mor honom.

Det skulle förvåna mig om Henrik Larsson stannar i Helsingborg nu. Det skulle förvåna mig ännu mer om Jordan Larsson blir kvar. Kanske går han till Feyenoord som sin pappa. Kanske kommer även han att erövra Fotbollseuropa, vinna guldskon och avgöra Champions League. Men gör han det är jag inte säker på att han, på ålderns höst, kommer nobba anbud från Manchester United för att återvända till Helsingborgs IF.

Kanske blir han tränare sen. Kanske gör han succé. Men kommer han sen vara så sugen på att halta sin egen karriär för att försöka rädda ett HIF i kris?

Familjen Larsson har gjort så ofantligt mycket mer för Helsingborgs IF än de maskerade idioter som sprang in på planen i dag. Trots det tog de sig friheten att ta den röda tröjan ifrån Jordan och genom det på ett övertydligt sätt riskera att klippa Henkes och Jordans känslomässiga band till HIF.

Vilka jävla idioter.

Tränarna sparkas – men de ansvariga sitter kvar

av Patrik Brenning

Allan Kuhn blev det senaste tränaroffret i allsvenskan när Malmö FF på lördagen valde att sparka dansken efter endast en säsong vid rodret. Anledningen påstås vara att spelartruppen hade svårt att ta sig till den orutinerade 48-åringens ledarstil. Det är kanske inte så konstigt heller när Kuhn kastades rakt in i ett nytt land, en liga han aldrig agerat i och dessutom detta i hans blott andra riktiga huvudtränarjobb.

Nu säger sig MFF-ledningen vilja ha ”ett annat ledarskap”.

I går var det Hammarby som ville byta. Nanne Bergstrand skickades ut efter att ha ”uppfyllt alla klubbens mål”. Den officiella motiveringen var lika intetsägande som MFF:s.

– Anledningen till att vi har valt att ta det här beslutet är att vi upplever ett behov av att få in en ny röst och ny energi i klubbens sportsliga utveckling.

Även i Hammarbys fall påstås ett stort missnöje inifrån truppen vara ett av skälen.

Tränare på tränare offras av olika skäl men jag saknar många frågor i debatten. Frågor som: Fick tränaren rätt förutsättningar för att göra ett bättre jobb än han gjort? Och var han egentligen rätt rektytering från första början? Frågor som alla kräver svar från högre ort än tränaren men det är väldigt sällan fingret pekas dit. Mot sportcheferna.

I skrivande stund står tre allsvenska klubbar utan tränare. Ingen utan sportchef. Medellivslägden på en allsvensk tränare i dag är 1,9 år. För sportchefer är det 5,8. Urban Hagblom har varit sportchef i Gif Sundsvall mer eller mindre sedan 1995. Hade en allsvensk tränare varit lika långlivad på samma post hade det gjort honom närmast unik inte bara i Sverige utan i hela fotbollsvärlden.

Dettas trots att det är sportchefen som i praktiken nio gånger av tio väljer tränaren. Trots att det är sportchefen som ska ge tränaren resurserna för att lyckas i sitt jobb. Då bör rimligen kravbilden vara lika hög, om inte högre, som den på tränaren. Men det är väldigt sällan vi får se sportcheferna stå i skottgluggen.

Det var Daniel Andersson som var med och anställde den orutinerade Allan Kuhn som tränare för Malmö FF. Det var Mats Jingblad som tillsammans med Nanne Bergstrand skulle bygga det nya Hammarby. Det var Bosse Andersson som investerade sitt förtroendekapital i den uttalat långsiktiga satsningen på Pelle Olsson och sedan sparkade tränaren bara månader efter att ha förlängt hans avtal.

I dag är alla de tre tränarna borta men samtliga sportchefer sitter kvar. Jag säger inte att de ska gå, men det är direkt märkligt att inte fler diskuterar deras lämplighet i rollen. Ännu märkligare att så få kritiserar dem eller ställer krav – trots att de flesta inte har några problem med att avrätta tränare efter tränare verbalt.

Hammarby-fansen pratar visserligen om Jingblad nu men kritiken är inte i närheten av den som mötte Nanne Bergstrand. Daniel Andersson nämns samtidigt som Kuhns potentielle efterträdare.

Det finns många tränare som misslyckats i allsvenskan. Det finns många som med rätta har avskedats. Men det är också någon som tillsatt dem. Någon som har i uppdrag att ge dem rätt resurser och spelare för att lyckas. Någon som bär ett minst lika stort ansvar när klubben misslyckas.

Men det är lättare att gömma sig på kontoret än vid långlinjen.

 

Läget i allsvenska lagen:

AIK

Sportchef: Björn Wesström

Tillträdde: 2013

Tränare: Rikard Norling

Tillträdde: 2016

 

Djurgården

Sportchef: Bosse Andersson,

Tillträdde: 2013

Tränare:

 

IF Elfsborg:

Sportchef: Stefan Andreasson, (klubbdirektör)

Tillträdde: 1999 (som sportchef, klubbdirektör sedan 2008)

Tränare: Magnus Haglund

Tillträdde: 2015

 

Falkenberg

Sportchef: Håkan Nilsson

Tillträdde: Heltid sedan 2007

Tränare: Hans Eklund

Tillträdde: 2015

 

Gefle IF

Sportchef: Hasse Berggren

Tillträdde: 2014

Tränare: Thomas Andersson

Tillträdde: 2016

 

IFK Göteborg

Sportchef: Mats Gren

Tillträdde: 2014

Tränare: Jörgen Lennartsson

Tillträdde: 2015

 

Hammarby

Sportchef: Mats Jingblad

Tillträdde: 2014

Tränare:

 

Helsingborgs IF

Tränare: Henrik Larsson, (manager)

Tillträdde: 2014

 

BK Häcken

Sportchef: Sonny Karlsson

Tillträdde: 2009

Tränare: Mikael Stahre

Tillträdde: 2017

 

Jönköpings Södra

Klubbchef: Kjell Lundgren

Tillträdde: 2016

Tränare: Jimmy Thelin

Tillträdde: 2014

 

Kalmar FF

Sportchef: Thomas Andersson Borstam

Tillträdde: 2013

Tränare: Peter Swärdh

Tillträdde: 2015

 

Malmö FF

Sportchef: Daniel Andersson

Tillträdde: 2014

Tränare:

 

IFK Norrköping

Sportchef: Peter Selin, IFK Norrköping (klubbchef)

Tillträdde: 2016

Tränare: Jens Gustafsson

Tillträdde: 2016

 

Gif Sundsvall

Sportchef: Urban Hagblom

Tillträdde: 1995 (med små pauser sedan dess men hela tiden i organisationen)

Tränare: Joel Cedergren

Tillträdde: 2013

 

Örebro SK

Sportchef: Magnus Sköldmark

Tillträdde: 2016 (i liknande roll sedan 2010)

Tränare: Alexander Axén

Tillträdde: 2014

 

Östersunds FK

Sportchef: Graham Potter (manager)

Tillträdde: 2011

Sida 2 av 7
  • Tjänstgörande sportredaktör: Hampus Hagman
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB