Nu ska Lasse Granqvist berätta om ”Rickard, en före detta kriminell…”

av Patrik Brenning

”Vi har en kanongrej på gång!”

C Mores pressavdelning är vänliga nog att ibland ringa när de har något kul på gång som de tror även kan intressera oss på Sportbladet. De vill ha spridning och vi vill ha bra material så det är ofta en fin symbios.

I går hände det igen.

”Håll utkik i första periodpausen!”

Man anade ju vad som var på gång då Tommy Åström tidigare lobbat för tv-kanalens exklusiva möte med Tre Kronors målvakt Henrik Lundqvist. ”Sveriges bäste hockeymålvakt genom alla tider”, som Åström själv lade upp det.

”Jag tror ni kan tycka att det här är kul”

Men mötet med ”Kungen av New York” skulle visa sig komma i den andra periodpausen. I den första hade C More-gänget något annat på gång.

Det här:

pj

Mannen i hatt är alltså inte en ukrainsk medieprofil som tagit sig in i studion för att visa rumpan. Det hade varit roligare. Det här är något annat.

Det här är Peter Jihde. En gång svensk sport-tv:s tyngsta profil. I dag en senior i safarihatt.

Under den första periodpausen av Sverige-Slovakien tog Jihde helt plötsligt ordinarie programledaren Tommy Åströms plats och fortsatte utfrågningen av experterna Niklas Wikegård och Harald Lückner. Det var till en början härligt nostalgiskt med det gamla strävsamma paret Jihde/Wikegård återförenat (kanske den duo som haft bäst dynamik i hockeysändningarna på 2000-talet då jag älskade när Wikegård var rasande men Jihde modig nog att ifrågasätta och säga emot) men skulle när det verkliga skälet till comebacken till sist kom fram bli pinsamt och rent av irriterande.

En bit in i samtalet ryckte Peter Jihde tofsen, tog fram safarihatten och inledde ett 34 sekunder långt reklaminslag med orden ”Det kan bli ett riktigt äventyr i nästa period…” Detta samtidigt som Wikegård satte på sig faktura-fejset och inlevelsefullt fyllde på med ”Wow!”, ”Oj!” och ”Det är så där du ser ut” .

Men det här var inget härligt gruff gamla kompisar emellan. Det här var reklam. Det här var en kidnappning av sändningen precis lika smärtsam som kollegan Harald Lückners stela kroppsspråk fick det att se ut.

Jag tyckte synd om Lückner som måste ha undrat var han hade hamnat men jag tycker allra mest synd om alla svenska hockeyälskare. Precis som jag häromveckan tyckte synd om alla svenska fotbollsälskare.

Då var det Europa Leage-semifinal och John Guidetti hade precis missat alla sina drömmars mål när han i den sista sekunden av matchen mot Manchester United fick en jättechans att skjuta Celta Vigo till finalen i hans hemstad Stockholm. Förstå hur stor den finalen hade varit för Guidetti, för de svenska fotbollsfansen och för Svenska fotbollförbundet som arrangerar matchen. Förstå då hur betydelsefull missen var för Guidetti och de svenska tv-tittarna. Det kan ha varit hans karriärs tyngsta på en fotbollsplan.

Då klippte Kanal 9 efter slutsignalen från studion med Hasse Backe och Simon Bank till ett cykelinslag från Girot där kommentatorn Roberto Vacchi sjöng på italienska.

Detta istället för att visa Guidettis miss i repris. Istället för att låta Hasse Backe breda ut sig i en taktiskt analys. Istället för att ge Simon Bank fritt spelrum att klä den nya vändningen i Guidettis karriär i de ord vi andra i besvikelsen bara famlade efter. Istället fick Roberto Vacchi sjunga på italienska.

Det hände. På riktigt! Det kommer ta ett bra tag innan jag glömmer Karin Fricks stela skratt i studion.

Visst måste tv-kanalerna tjäna pengar på sina dyra sportsändningar – och det kan lätt bli  hyckleri när jag på en kommersiell tidning sitter här och pekar finger – med det här är något annat än bara reklam. Det här är reklam under förklädnad med avsikten att lura de egna tittarna och som kidnappar stora sportevenemang mitt under pågående sändningar. Varför kanalerna agerar på det här sättet är också uppenbart på TV4:s egen hemsida:

”Reklamen som finansierar våra sändningar får uppgå till 12 minuter per timme. Trailers och sponsringsmeddelanden räknas inte som reklam.”

Det är därför TV4 – utöver den ordinarie reklamen – nu tvingar kommentatorn Lasse Granqvist att berätta om Ola Rapace nya serie mitt under brinnande match i hockey-VM – precis som han beordrades att puffa för ”Kvällens Tiobio” under SHL-slutspelet. Det var också därför TV4 kastade in en yvig Peter Jihde i Safari-hatt under periodpausen av Sverige-Slovakien. Det kostar dem ingenting och de bryter inte mot några regler eftersom det ”bara” är trailers. Men vad händer med förtroendet? Vad händer med tittaren?

Under matcher vill jag ha ögonvittnesskildringar istället för Ola Rapace. I periodpauser vill jag ha analyser istället för Peter Jihde i safarihatt. Efter matcher vill jag ha repriser istället för falsksång.

Stoppa den förtäckta reklamen eller var i alla fall ärliga med att det är just reklam. Tvinga inte Sveriges bäste kommentator Lasse Granqvist att läsa manus om ”Rickard, en före detta kriminell som efter att ha vittnat mot sina kumpaner lever i Thailand med skyddad identitet”.

Tvinga inte begåvade Karin Frick att mitt under ett av fotbollssäsongens mest avgörande ögonblick skratta stelt åt ett klipp på när älskvärde Roberto Vacchi sätter färg på en cykelsändning.

Tvinga inte Harald Lückner att spela med när Peter Jihde skamlöst lockar tittare till ett tv-äventyr i Nepal.

Det är respektlöst mot dem som yrkesmän men det är framförallt respektlöst mot tittarna.

Gamarna kommer plocka isär Milan

av Patrik Brenning

Fotboll och ekonomi är knappast de sexigaste ämnena i världen (räknar med att runt 80 procent av ni som läser det här redan är på väg att leta sig vidare på era mobiler). Men jag måste be er om lite tålamod.

För det här handlar om AC Milan – en av Europas mest klassiska klubbar. Gänget som vann Serie A så sent som 2011, klubben där Grenoli satte Sverige på fotbollskartan, laget där Paolo Maldini alltid ställde upp med sin fläckfria frisyr och gänget som till sist fick rulla Alessandro Costacurta av planen.

Men nu är Milan illa ute. Riktigt illa ute.

Det hette så sent som i april att den kinesiska räddningen hade kommit. Med löften om tunga investeringar och nya sportsliga framgånger som på glansdagarna tog kinesiska Yonghong Li då över den mäktiga institutionen i italiensk fotboll.

Men är ett miljardlyft likt Chelsea under Roman Abramovitjs att vänta eller bör Milans fans till och med vara ännu mer oroade efter än innan affären? Football Italias sammanställning gör att det finns fog för oro.

Eller som de beskriver det: Gamarna cirkulerar ovanför Milan.

Ni kan med fördel kasta er över Football Italias engelska text här, annars försöker jag redogöra för det på svenska här under.

Gamarna i det här fallet är Paul Singer, grundare av den amerikanska hedgefonden Elliott Management Corporation. En vinstdriven fond som specialiserat sig på att köpa företag i ekonomisk knipa för att sedan vrida alla kronor de kan ur de döende kropparna. 2009 beräknades en tredjedel av fondens portfölj bestå av företag i kraftig skuld eller på randen till konkurs.

De drar sig inte heller för att ge sin in i kamp med maktfullare spelare. 1995 gick de upp i ringen mot Peru, 2008 mot Kongo och 2002 inledde de en bitter ekonomisk strid med Argentina. Ja, länderna alltså!

Den argentinska staten hade då hamnat i stora ekonomiska problem och vägrade helt enkelt att betala sina skulder. Chockade obligationsinnehavare var då så desperata att Elliott Management Corporation lyckades köpa obligationer till ett totalt värde av 5,5 miljarder kronor – för blott en miljard kronor.

För att förenkla det köpte alltså fonden rätten till skulder den argentinska staten hade för ett reapris mot att de tog risken att aldrig få några pengar alls tillbaka av Argentina. Grejen med Elliott Management Corporation är dock att de har gott om såväl resurser som knep för att driva in skulder andra skulle ha svårt att få igen.

2002 lyckades fonden få den ghananska hamnen i Tema att beslagta det argentinska militärfartyget (!) The Libertad. Skeppet skulle släppas ut på öppet hav igen först om den argentinska staten betalade tillbaka 176 miljoner av de miljarder kronor de var skyldigt Elliott Management Corporation. Det krävdes till sist att FN ingrep och förklarade skeppet som immunt i egenskap av ett militärt fartyg för att Libertad skulle kunna segla vidare.

2007 var det sedan det argentinska presidentplanet som, om president Nestor Kirchner inte fått ett sent tips, hade hamnat i hedgefondens ägo. Planet skulle landa i USA för underhåll men hade, om inte Kirchner ställt in besöket i sista stund, beslagtagits tillsammans med de bensinpengar piloten fått med sig i kontanter.

Förra året fick Argentina, efter att skulden genom kraftiga räntor växt i nästan 15 långa år, till sist nog av Paul Singers eviga jagande och gick med på en kompromiss med hedgefonden. Nationen betalade då Elliott Management Corporation 21 miljarder kronor för att lösa skulden – en 369 procentig avkastning på fondens investering.

Hedgefonden styr i dag över investeringar på motsvarande 264 miljarder kronor och har gett en årlig avkastning på 14,6 procent åt sina investerare. Men vad ska de då med en fotbollsklubb till? För fotbollsklubbarna tjänar inte pengar. De kostar pengar.

Under Silvio Berlusconis 30 år långa styre dominerade Milan stundtals europeisk fotboll men gjorde faktiskt bara ekonomisk vinst under tre av de 30 åren. Under 2016 förväntas klubben ha gjort en förlust på 728 miljoner kronor.

Som jämförelse kan nämnas att Champions League-segraren Real Madrid gick 291 miljoner kronor plus förra året. Det är inga summor som lockar hedgefonder av Elliott Managements storlek.

Så vad är de ute efter?

Hela anledningen till att hedgefonden ens investerat i Milan är den nye kinesiske ägaren Yonghong Li och kanske framförallt Lis desperation.

Le kom överens med Berlusconi om att köpa 99,93 procent av AC Milans aktier för motsvarande 7,2 miljarder kronor innan årsskiftet mellan 2016 och 2017 samt betala av ytterligare drygt två miljarder kronor i skulder. När avtalet undertecknades tvingades den kinesiske affärsmannen samtidigt betala in 970 miljoner kronor i pant.

I december hade Yonghong Li dock inte lyckats skrapa ihop pengarna och bad om ett uppskov till mars. I utbyte betalades ytterligare 970 miljoner kronor i pant till Berslusconi.

När deadlinen den 3 mars närmade sig sköts affären så upp ytterligare en månad med 485 miljoner till i pant. Sedan, med bara två veckor kvar till köpdatumet den 13 april, upplöstes Lis företag Sino-Europe Sports.

Kinesen stod nu utan ekonomisk backning och med risken att förlora de 2,4 miljarder kronor han redan lagt in i pant för klubben. Den 28 mars säkrade han till sist ny ekonomisk hjälp – från Elliott Management Corporation.

Fonden pumpade in 2,45 miljarder kronor för att lösa affären. I utbyte har Li tvingats lova att betala tillbaka pengarna inom 18 månader – plus en 11,5-procentig ränta. Om Li misslyckas kommer hedgefonden ta över en del eller alla av aktierna i AC Milan.

Nu är frågan hur kinesen tänkt sig att på 18 månader lyckas skramla ihop de 2,45 miljarder han uppenbarligen inte hade när han köpte AC Milan? För han lär knappast tjäna ihop dem på AC Milan.

Klubben går i förlust och har i den åldrande, och delade, arenan San Siro inga större utsikter att utöka matchdagsintäkterna. De kommersiella inkomsterna från den tidigare så hett eftertraktade kinesiska marknaden har inte heller visat sig vara översvallande för andra klubbar som försökt. Den här affären sker också samtidigt som tv-avtalet för de italienska klubbarna väntas sjunka, snarare än öka, i värde.

Misslyckas Yonghong Li med att skrapa ihop pengarna kommer en av fotbollens mest klassiska klubbar snart vara i händerna på en skandalomsusad hedgefond vars enda intresse kommer vara att få igen sina stålar – med ränta.

Gamarna cirkulerar.

Hur ska förbundet agera när Zlatan har bytt sida?

av Patrik Brenning

Det här började egentligen med en ganska enkel tanke. Efter att ha sett Zlatan Ibrahimovics påverkan på det svenska landslaget och det Svenska fotbollförbundet de senaste åren har det varit uppenbart vilken makt fotbollsstjärnan haft på allt från kost till träning och mediarelationer.

Men är det över nu? Har Zlatan klippt banden med Svenska fotbollförbundet bara för att han själv slutat spela landslagsfotboll? Eller är det så att just de banden snart kan bli viktigare än någonsin för 35-åringen?

Såväl Zlatans klädmärke som vitamindrycken han sponsrar bygger på uppfattningen att Ibrahimovic själv är ett idrottsligt föredöme. Något eftersträvansvärt. Men kan de verkligen fortsätta sälja på den historien när anfallaren inom några år lägger skorna på hyllan och istället iklär sig rollen som stenrik affärsman?

Det förflutna har lärt oss att det kan gå rätt snabbt det där.

Då kan ett samarbete med landslaget ändå fortsätta ge stjärnans varumärken legitimitet som värdiga för proffs. Bra nog för de allra bästa. Därför är det spännande att se hur dialogen egentligen fungerar mellan förbundsledningen och Ibrahimovic själv när han nu lämnat svensk fotboll.

För hur ska Svenska fotbollförbundet agera när deras största kassako nu plötsligt sitter på andra sidan av förhandlingsbordet?

Vi kan väl ta Vitamin Well som exempel? Drickan som sedan april 2016 är en officiell partner och ”sportdrycksleverantör” till samtliga svenska landslag (även fast det är mer oklart hur många spelare som egentligen dricker den).

 

När landslagets träning är slut på Friends Arena passerar spelarna förbi dryckes- och fruktbordet för att fylla på energidepåerna. Det är fortfarande några dagar kvar till VM-kvalet mot Vitryssland och förberedelserna är minutiöst planerade.

Bredvid bordet står två vagnar med tio vattenflaskor i vardera (det finns uppenbarligen inga vattenbärare i det svenska landslaget längre). På bordet väntar spelarnas andra alternativ: Zlatan Ibrahimovics sportdryck Vitamin Well+.

– Den är framtagen tillsammans med honom och hans team. Framtagen med nutritionister utifrån hans önskemål. Han har godkänt allt, även smaken och det märks att det är mineraler i den. Sammansättningen gör att den inte blir för söt, säger Agnes Palinski, pressansvarig på Vitamin Well.

Men exakt hur Zlatan själv tjänar pengar på sin sportdryck är betydligt svårare att få reda på än vätskans eventuella fördelar.

Bolaget var fortfarande i uppstartsfasen när de inledde sitt samarbete med Zlatan 2014. Att fotbollsstjärnan haft betydelse för den fortsatta utvecklingen är uppenbart i årsredovisningarna.

”I slutet av 2014 ingick bolaget ett samarbete med Zlatan Ibrahimovic”, står att läsa som en särskilt skrivelse under rubriken ”väsentliga händelser under räkenskapsåret samt efter räkenskapsårets utgång” i årsredovisningen från 2014. Då hade omsättningen för koncernen ökat med knappt 33 procent från året innan.

Mellan 2014 och 2015 steg den med 70 procent. Men exakt på vilket sätt Zlatan själv belönats för sin del i dryckesförestagets explosionsartade utvecklingen är hemligt.

För sin Volvo-reklam fick Zlatan, enligt Dagens Industri, mellan tio och tolv miljoner kronor. När det kommer till fotbollsstjärnans parfym är upplägget ett annat. Där har 35-åringen en så kallad royalty, en viss procent av vinsten på försäljningen, bekräftar Amazing Brands styrelseordförande Thomas Axén för tidningen Café.

I ett uttalande från Vitamin Wells ledning på frågan hur Zlatan tjänar pengar på sin sportdryck skriver företaget:

”Vitamin Well kommenterar inte innehållet i enskilda samarbeten. Generellt sett så tycker vi däremot inte att royalty är en bra ersättningsmodell då det inte tar med alla aspekter av ett samarbete.”

Delägare i företaget är Zlatan inte heller. I bolagets aktiebok framgår att endast nio företag innehar de röstsvagare b-aktierna i bolaget – samtliga ägda av personer med direkt koppling till verksamheten. Ensam ägare av de röststarkare a-aktierna, och därmed företaget som kontrollerar bolaget, är sedan november 2016 internationella investeringsbolaget Bridgepoint.

Inte ens Svenska fotbollförbundet, som alltså tecknar marknadsavtal med dryckestillverkaren gällande den sportdryck Zlatan tagit fram, har någon insyn i och hur mycket 35-åringen själv tjänar på att drycken syns och säljs.

– Nej, ingen alls. Det är enbart en fråga som de hanterar, säger generalsekreterare Håkan Sjöstrand.

Men har det här då någon betydelse? Jag ringde Peter Utterström, advokat som jobbar med mutfrågor.

 

Anledningen till att jag talar med Utterström är också en undran jag haft kring de personliga relationerna många inför Svenska fotbollsförbundet har till Zlatan. Så även generalsekreteraren Håkan Sjöstrand.

Sjöstrand är den på Svenska fotbollförbundet som har det yttersta ansvaret för förbundets marknadsavtal. Samtidigt var Sjöstrand själv inbjuden till Manchester av Zlatan Ibrahimovic i oktober förra året, efter att anfallaren slutat i landslaget.

Sjöstrand är en inbiten Manchester United-supporter och har flera gånger talat om såväl sin kärlek till den engelska klubben som sin lycka över att Ibrahimovic nu spelar där. Dagen efter att förbundets generalsekreterare fyllt 50 år bjöd Zlatan honom på en unik upplevelse inne på Manchester Uniteds arena Old Trafford vid Premier League-mötet med Stoke den 2 oktober.

Sjöstrand fick sitta i Zlatans egen loge inne i arenan. Bilder från generalsekreterarens Instagram visar också hur han blev bjuden på sång och tårta samt fick en Manchester United-tröja signerad av hela laget med en personlig gratulation från Zlatan själv.

Knappast olagligt men ändå problematiskt, säger Peter Utterström.

– Det finns ett tingsrättsavgörande mot Ilmar Reepalu som var Malmös starke man, jag vill minnas att han fick i födelsedagspresent att åka till kompisens afrikanska lodge med resan betald och allt. Det höll inte mutmässigt i svensk domstol och det är en referens. Så enligt svensk domstol är det uppenbarligen inte förbjudet att bjuda någon på någon ganska extravagant övning med anledning av en födelsedag. Så med den referensen och med vad jag förstår av omständigheterna tror jag att det är rätt svårt att få en åklagare att ta upp den här frågan, säger Utterström och fortsätter:

– Personligen tycker jag att svensk mutlagstiftning och tillämpning är väl svag. Jag jobbar nästan hundra procent med den amerikanska mutlagstiftningen – Foreign Corrupt Practices Act, FCPA – och där kostar det lite mer. Så om en amerikansk företagsklient till mig med ett svensk dotterbolag hade berättat en snarlik historia så skulle jag säga ”nej, gör inte det där”. Det hade jag förmodligen sagt till ett svenskt också men i amerikansk kontext är det en större risk, säger Utterström.

Har det någon betydelse för den här frågan om Zlatan är aktieägare i Vitamin Well eller ”bara” har vinstintresse?

– Han må göra sina affärer som han finner lämpligt så länge de inte är olagliga och att de sen håller det hemligt är också okej eftersom det är två privata verksamheter. Men eftersom han är så kopplad till Vitamin Well kan det bli ”etiskt ansträngande” för SvFF i fall som det du redogjort för. Men sannolikt svårt att driva med svensk mutlagstiftning som utgångspunkt. Särskilt om det som nu är kopplat ihop med en födelsedagsaktivitet.

Ser du att SvFF har något ansvar i att reda ut Zlatans koppling till Vitamin Well innan de skriver den här typen av avtal och samtidigt medverkar på den här typen av aktiviteter?

– Om de gör bedömningen att man ska ha en sportdryck till spelarna och sedan väljer Zlatans sportdryck må det vara hänt. Utgångspunkten bör dock vara att den handlas upp baserat på kvalitet och pris. Har man en skyldighet att undersöka bakomliggande förhållanden? Självfallet måste man ha både interna policies och rutiner som säkerställer att allt agerande av SvFF och dess anställda inte riskerar att hamna i intressekonflikter eller i etiska problem.

Någon undersökning i Zlatans och Vitamin Wells ägarförhållanden har förbundet, enligt Sjöstrand, alltså inte gjort. Jag frågar Håkan Sjöstrand:

Har ni på något sätt diskuterat, med tanke på hans starka koppling till förbundet, att det kan bli en annorlunda sits när ni skriver avtal med ett sådant företag där han då eventuellt skulle kunna ha haft ägarintresse?

– Vi tycker det är fantastiskt bra om han eller om andra av våra fotbollsikoner vill vara med och investera i svensk fotboll. Men det här är ett beslut som Vitamin Well har fattat då det är ett samarbete mellan oss och dem, säger Sjöstrand.

Ser du att det påverkar er relation till Vitamin Well på något sätt?

– Nej, vi har ett jättebra samarbete som vi ingått sedan tidigare och som med alla våra samarbeten försöker vi hela tiden utveckla dem och hitta nya möjligheter.

Påverkas det här samarbetet på något sätt av din personliga relation med Zlatan?

– Nej, det här är ett avtal som bygger på kommersiella grunder. Det är bra för Vitamin Well, det är bra för Svenska fotbollförbundet och det är bra för svensk fotboll.

 

Håkan Sjöstrand ser inte heller, till skillnad från Utterström, någon problematik i födelsedagsaktiviterna i Manchester i oktober förra året.

– Jag såg matchen från hans säsongsloge. Sedan är jag supporter av Manchester United så det är en sådan sak i sig och jag hoppas kunna se dem ytterligare denna säsong. Och min matchtröja fick jag signerad i 50-årspresent. Och självklart träffar jag både spelare och deras familjer på olika sätt och i olika sammanhang som till exempel matcher. Jag försöker hålla en bra dialog och kontakt med spelarna vilket är en viktigt del i mitt jobb och i det här fallet Zlatan.

Peter Utterström beskriver det här som etiskt problematiskt. Hur ser du på det?

– Jag vet inte hur han tolkar det. Jag ser inte något problem. Jag förstår inte heller vad det etiska problemet skulle vara? Det får i så fall stå för honom. Jag tycker nästan att frågan och påståendena som görs i detta fall får ett löjets skimmer över sig. Det är ungefär som om att jag inte kan umgås med företrädare för någon annan av våra partners. Då innebär det väl att jag inte heller skulle kunna uppvakta en vän som är ICA-handlare eller jobbar på Svenska Spel. Jag menar, jag har jobbat på både Svenska Spel och Ica, som också är partners till oss och jag har ju många vänner som jobbar där.

Är det vanligt att du tar emot gåvor från dem?

– Nej jag får inga gåvor av dem men jag umgås privat med mina vänner som kan jobba på både Ica och Svenska Spel. Exempelvis om någon av mina vänner fyller år så kan jag bli bjuden på deras kalas och få äta både mat och tårta.

När träningen är slut på Friends Arena bryter Viktor Claesson av plastlocket till en sportdrycksflaska med tänderna. De andra spelarna nöjer sig med vatten. Några dagar senare kommer Sverige besegra Vitryssland med 4-0 inne i arenan som enligt Ibrahimovic själv ”borde byta namn till Zlatan med tanke på allt jag dragit in”. Snart står han staty utanför.

Det är också uppenbart att svensk fotbolls störste fortfarande är närvarande i varenda kubikmeter luft här inne oavsett hur hårt Friends Arenas bengalfläktar fortsätter jobbar. Vi journalister frågar om honom, spelarna talar om honom och allt laget gör kommer jämföras med det han gjorde. Därför är det kanske bara naturligt att även vattnet bär hans namn.

Men frågan är hur Svenska fotbollförbundet agerar om det är Zlatan själv som ringer nästa gång och vill ha sitt A-Z på matchtröjorna? Hur väger förbundet då det ekonomiska värdet i direkta pengar mot betydelsen av att hålla relationen till Zlatan levande? Såväl den kommersiellt drivna som den privata.

Det här var inte modigt, Janne

av Patrik Brenning

Tio byten till en träningsmatch mot Portugal.

Frågan är vad det är Janne Andersson egentligen vill testa?

Janne Andersson motiverade själv de tio förändringarna i startelvan med att han själv måste ”våga och ta för sig” när han kräver detsamma av spelarna. Men jag vet inte om det här var speciellt modigt.

Oavsett hur det går är det ju bara att peka på startelvan.

Man kan också fundera kring den andra motiveringen Andersson hade till valet att spela ett b-lag mot den regerande Europamästaren (som dock också lär vara reservbetonat): Att det är jämnt på flera positioner och att de som står bakom förtjänar en chans att visa upp sig. Jag är dock frågande till hur rättvis den här chansen egentligen blir.

För vilken möjlighet får spelare som till exempel Viktor Claesson, Jakob Johansson och Sam Larsson att visa att de hör hemma i en svensk startelva när de inte får testa sig tillsammans med de lagkamrater de sedan förväntas spela med?

Nej, jag hade helst sett tre eller eventuellt fyra byten i startelvan, som mest, för att verkligen ge spelarna som står och knackar på dörren till startelvan en vettig chans att visa att de kan slå in den. Nu känns det som det här mest blir en innehållslös uppvisningsmatch där ingen lär bli speciellt klokare på någonting efteråt.

Förutom Emil Krafth möjligen som blir mannen som ska stoppa Cristiano Ronaldo. Ronaldo som knappast lär ha svårt att hitta motivation när han nu för första gången får spela med landslaget hemma på Madeira.

Offer för vidrigt bolag och våra enkla skratt

av Patrik Brenning
shaw

Wayne Shaw var en 45-årig fotbollsälskare som gjorde allt för sitt kära Sutton United. Förutom att fylla platsen som något av en symboliskt reservmålvakt var Shaw en eldsjäl i division 5-laget från södra London.

Han städade arenan, skötte om konstgräsplanen och assisterade tränaren. Tre av sju nätter sov han till och med på en soffa inne på klubbens kansli eftersom han inte hann med att göra den långa resan hem till sydkusten mellan arbetspassen.
– Jag måste stänga av strålkastarna varje kväll klockan tio så jag sover här på soffan måndagar, tisdagar och onsdagar, berättade 45-åringen i veckan för engelska The Mirror.

Allt det här var innan måndagen. Kvällen som var tänkt att uppfylla alla fotbollsälskares innersta dröm och svepa idrotten tillbaka till dess glansdagar. Till tiden då ära betydde mer än pengar och världens mest berömda fotbollsspelare inte var länge bort än en armlängds avstånd från din vanliga sittplats på den lokala idrottsplatsen.

Sutton United hade lottats mot mäktiga Arsenal och alla tidningar skrev om fotbollssagan där Arsenals fotbollsmiljonärer skulle ställas mot amatörerna i lilla Sutton. Inför matchen blev också just Wayne Shaw en perfekt illustration på exakt hur stor skillnaden var mellan klubbarna.

På ena sidan stod de likt i marmor perfekt skulpterat tränade kropparna hos fullblodsproffsen i Arsenal hämtade från alla världens hörn och på andra sidan 127 kilo tunge Wayne Shaw.
– Vi spelade faktiskt tillsammans när vi var 14 eller 15 år. Man kan säga att vi båda följde våra drömmar. Jag till Premier League och han till korvståndet, skämtade engelske fotbollslegendaren Alan Shearer inför matchen. Och alla skrattade.

shaw3

Shearer delade omklädningsrum med Shaw under ungdomsåren i Southampton när målvakten var en tidigt fysiskt utvecklad och väldigt lovande anfallsspelare. Men samtidigt som Shearer förvandlades till en av Englands mest firade målgörare genom tiderna föll Shaw genom divisionerna tills bara en hygglig, och så småningom kraftigt överviktig, målvakt återstod.

Men inför stormatchen, när den samlade pressen och de mäktigaste tv-kanalerna kom på besök och för en kväll förvandlade Gander Green Lane till mittpunkten av fotbollsuniversum (nåja), skrev plötsligt alla om Wayne Shaw. Han var gäst hos jätteshowen med Piers Morgan och alla skrattade. Han klistrades in på tv-spelsomslag till Fifa 17 och alla skrattade. Han fick lansera sin egen chilisås och alla skrattade.

Plötsligt stod Wayne Shaw i det rampljus hans vän Alan Shearer så länge haft ensamrätt på och det var uppenbart att 45-åringen blev berusad av uppmärksamheten. Så kraftigt att inte ens ett erbjudande om ett utvik i ett brittiskt magasin avfärdades omedelbart.

Här såg också The Suns spelbolagsnissar en gigantisk möjlighet att profetera på den breda fotbollspublikens förkärlek till antihjältar, uppstickare och fotbollssagor. De köpte tillfälligt upp såväl reklamplatsen på Sutton Uniteds tröjor som reklamplatserna runt arenan. Men de nöjde sig inte där.

Även Sun Bets hade självklart förstått att Wayne Shaw, även fast han inte skulle spela en enda minut, var hela kvällens stora hjälte och presenterade därför ett skämtsamt odds: Åtta gånger pengarna om tjockisen äter en paj under matchen.

Det är fortfarande inte känt om Wayne Shaw själv fick betalt för att äta pajen eller om han faktiskt bara gjorde det som ett skämt. Men oavsett blev konsekvenserna förödande.

shaw2

För efter att 45-åringen glufsat i sig den där pajbiten på bästa sändningstid startade det engelska fotbollsförbundet en utredning om spelfusk. Det ansågs misstänkt att Shaw själv kunde ha varit med på PR-stuntet och därmed riggat spelet. För oavsett hur det ligger till gör skrivna regler ingen skillnad på skämt och ont uppsåt och när FA-cupen kommer på besök med hela sitt maskineri har regelboken alltid en plats på främre raden.

På tisdagskvällen kom beskedet från Sutton United. Ämnesraden på hemsidan lyder bara kort ”Wayne Shaw – 21 februari 2017”

Wayne Shaw har sagt upp sig från sin roll inom Sutton United till följd av händelserna under gårdagskvällen och publiciteten som följde. Han har sagt att han ”helt och fullt förstår klubbens position”. Vi är självklart besvikna över att Waynes tid i klubben skulle sluta på det här sättet och vill tacka honom för hans bidrag till klubben och önska honom lycka till i framtiden.

Wayne Shaw, 45 år, grät när han tillsammans med klubben formulerade de orden.

Det skulle vara en saga för Sutton United att få möta mäktiga Arsenal på hemmaplan i FA-cupen. Den mytomspunna turneringen som påstås vara världens äldsta fotbollstävling men som sedan flera år är hotad av Premier Leagues och Champions Leagues gigantiska prispengar. Den enda cupen i England där David fortfarande kan få möta sina krafter med Goliat. Men det blev ingen saga.

När Arsenal hade lämnat Gander Green Lane stod Sutton United kvar med ett nedskräpat omklädningsrum och en tom soffa.

Wayne Shaw reser i kväll ensam hem till sydkusten som en utskrattad nolla med varken jobb eller klubben i sitt hjärta kvar. Utan det sociala sammanhang som skänkt honom så mycket och den spelargrupp som blivit hans vänner.

Han offrades i Sun Bets vidrigt cyniska sätt att profetera på allmänhetens fascination för en tjock fotbollsmålvakt. Vad de fick tillbaka? Enligt brittisk press placerades 2000 spel på att Shaw skulle äta pajen. Man kan verkligen undra om det var värt det.

Det är fortfarande ingen som vet om Wayne Shaw fick några pengar själv. Det spelar ingen roll längre – han har redan fått sitt straff innan eventuell dom – men jag hoppas innerligt att han i alla fall tjänade en hacka på det. För annars återstår egentligen bara en FA-cup som på måndagen rånades på sitt allra heligaste av ett vidrigt spelbolag som borde skämmas.

Det och skammen över våra enkla skratt åt en överviktig fotbollsmålvakt.

Skidskyttet har blivit Sveriges största sekt

av Patrik Brenning

Det finns en märklig religiös sekt i Sverige. Närmast koordinerat kokar de kaffet varje helg, tinar de från julen överblivna saffransbullarna och plockar fram mandelkubben från skafferiets allra innersta gömmor.

För ett par vintrar sedan var F21 i Norrbotten halvvägs upp i luften med sina bombplan sedan de misstagit sektens samlade rop om ”FULLT HUS!” för flyglarmet och varje helg töms halva den svenska elreserven när ivriga entusiaster ska mäta egna stav till stav-tider. De är så många att Gotland snart kommer tvingas bygga vallar för att skydda Visby från svallvågorna som uppstår när Sveriges samlade landmassa gungar till i samma ögonblick som de tillsammans dunsar ner i sina tv-soffor.

Det är svårt att säga exakt när rörelsen grundades men redan 2000 varnades det för att rekrytering gick rekordsnabbt och 2009 kunde vi definitivt konstatera att genomslaget var ett faktum.

Skidskyttet hade då blivit den mest populära återkommande tv-sporten i Sverige.

Visst, fotbollslandslaget hade sin miljonpublik på de få landskamperna som spelades, klubblagsidrotten på många sätt en starkare ställning hos de yngre tittarna och OS visar alltid fina siffror men skidskyttet hade det helg efter helg. Miljon efter miljon. Så höga siffror att de på toppen till och med passerade längdskidåkningen.

Starten var Magdalena Forsbergs framgångar i slutet på 90-talet – en framgångsera som sedan fortsatte med Anna Carin Zidek, Helena Ekholm, Björn Ferry och Carl-Johan Bergman – men trots att framgångarna sedan flera år uteblivit har miljonpubliken fortsatt att fascineras av de kvarvarande misslyckade skidåkarna från Ryssland, Tyskland och Norge som hittat en pensionsförsäkring i den så suspekta sporten.

Svenska skidskytteförbundets generalsekreterare Ingemar Arwidson säger att tittarsiffrorna låg på 400 000 tittare när de nådde botten för några år sedan. Nu är de, trots avsaknaden av ett ordentligt svenskt uppsving, tillbaka runt miljonen. Det är egentligen helt sjukt.

Ännu märkligare är det när vi betänker vilken försvinnande liten sport skidskytte är. I RF:s statistik stod 2014 endast 2355 personer listade som medlemmar i en skidskytteförening (föräldrar och andra funktionärer inräknat). Det är 111 elva fler än som samma år var engagerade i svensk casting och 255 färre än de som sysslade med organiserad frisbee.

Ingemar Arwidson förklarar delvis siffrorna med att skidskytteföreningarna missförstod det nya anmälningssystemet som infördes 2013 (då sporten tappade från 9254 till 1599 medlemmar) men oavsett så medger även Arwidson att antalet aktiva skidskyttar i Sverige är försvinnande få.

– Det första jag identifierade när jag blev generalsekreterare 2010 var att vi trots oerhörda framgångar under 15 år inte hade blivit en enda skidskytt eller förening mer. Vi var bara 500 när vi 2011 satte upp målsättningen att bli dubbelt så många till 2014. Nu är vi 1300 och målsättningen är att bli 2000 till 2019.

Anledningen till det låga antalet aktiva skidskyttar har inte varit ett bristande intresse utan dyra anläggningar. Det är något förbundet nu hittat en lösning på genom att låta ungdomar tävla i luftgevärsskidskytte på tio meter korta skjutbanor utan tillståndskrav och redan nu anar skidskytteförbundet också effekten i landslaget.

– Jag skulle påstå att Hanna Öberg, Anna Magnusson och Jesper Nelin är början på den vågen. Definitivt.

Det här ger det redan starka skidskyttet den där tredje och för alla andra sporter avgörande ingrediensen för att snärja nytt folk till sin idrottssekt.

Jag talar om treenigheten som är den svenska idrottssjälen.

1. Svenska framgångar

Vann Sverige VM-guld?! I bowling med trestegsprotes? Hissa flaggan älskling!

2. OS

Skulle varpa komma med på OS-programmet skulle svenskarna skråla framför tv-apparaterna som om det var en VM-final i fotboll och inom fyra år ha belönat halva Gotland med Konungens medalj i högblått band.

3. SVT

”Var fan är fjärrrkontrollen”, frågar vi oss men ser sedan André Pops bekanta biceps tona upp sig i tv-rutan. Sen nöjer vi oss med vilken idrott SVT än skedmatar oss med i den genomtrygga Vinterstudion där Pops gungar oss som små spädbarn i den statliga kanalens trygga famn.

Jag skulle kunna sätta mina samlade besparingar på att precis vilken idrott som helst hade kunnat nå miljonpublik minst vart fjärde år om samtliga av de tre ovanstående förutsättningar blev uppfyllda. Skulle Internationella olympiska kommittén till exempel få för sig att innebandy är framtiden skulle Kim Nilsson (ni får googla här) sitta i Skavlan inom ett par veckor.

Men grejen är den att skidskyttet lyckas locka miljoner trots att bara två av tre förutsättningar är uppfyllda. Det är något unikt och anledningen är att skidskyttet för första gången lyckats plocka in en fjärde dimension till treenigheten.

Vi kan kalla den Kaffeaspekten.

Det är generalsekreterare Ingemar Arwidson som själv tar upp den.

– Skidskyttet är inte bara som en straffspark i fotboll där du vet att det är ett slag utan det är fem kulor som alla måste sitta. Det ger en utdragen spänning. Sedan hinner du också hämta andan och dricka din kopp kaffe innan det är dags för nästa spänningsmoment igen. Jag är helt övertygad om att populariteten har med det att göra.

Tron på treenigheten bröts i samma stund som skidskyttet hittade en fjärde helig graal. Med en helt ny utövarbas och nya generationer som för första gången fostrats som skidskyttar och inte är omskolade skidåkare ser framtiden nu närmast skrämmande stark ut.

För vad kan egentligen konkurrera med något så svenskt som den ultimata kaffesporten?

SVT:s oförklarliga groda inför Mästarnas mästare

av Patrik Brenning

Den 5 mars drar Mästarnas mästare igång och år har SVT gjort en avgörande förändring i programmet. Nej, jag talar inte om att upplägget för nattduellen korrigerats. Inte heller om att de gett plats åt en ”idrottare” vars främsta merit är att han lyckats manövrera en elektronisk maskin lite bättre än sina tonåriga kollegor och därmed kommer reta gallfeber på 80 procent av alla tittare bara genom sin blotta närvaro.

Nej, det speciella i år är att SVT bjudit in en idrottspersonlighet helt utan idrottsliga meriter till programmet.

Hon gjorde visserligen landslagsdebut den 30 oktober men annars är hennes främsta framgång att hon debuterade i division 3 som 14-åring, gick upp i allsvenskan 1997, skrev på för Malmö FF 2000 och har gjort ett proffsår i USA. Allt det här går att läsa, och uteslutande det, i SVT:s egen presentation av deltagarna som delades ut i samband med tisdagens pressträff när media bjöds in för att träffa mästarna inför premiären.

Man kan mot bakgrund av den informationen verkligen fråga sig hur Therese Sjögran kom med i Mästarnas mästare? Hon är ju uppenbarligen aldrig vunnit något som gör att hon kan kalla sig mästare och därigenom göra anspråk på en plats i programmet.

br8_wlfi

Nu råkar saken vara den att Therese Sjögran har gjort så mycket mer. Hon har spelat tre OS, fyra VM, fyra EM, vunnit VM- och EM-silver, EM-brons, tagit fyra SM-titlar, gjort 21 landslagsmål, två gånger utsetts till svensk damfotbolls bästa spelare, fått Konungens medalj av 8:e storleken i högblått band, blivit en ikon för svensk damfotboll och är i dag sportchef för SM-tvåan FC Rosengård. Och då har vi ändå bara skrapat på ytan.

Therese Sjögran är dessutom den fotbollsspelare som gjort allra flest landskamper för Sverige. 214 stycken. Det är en liten detalj som SVT visserligen lyckats få med i presentationen på sin hemsida men sen valde att klippa bort från utskicket till journalisterna som delades ut i samband med tisdagens pressträff. Men det kanske helt enkelt inte fick plats.

Det fick dock plats i presentationen av den andre fotbollsspelaren som ska medverka i årets upplaga av programmet. Där står det klart och tydligt att Anders Svensson är den manliga spelare som spelat flest landskamper – 148 stycken. I Svenssons presentationen får vi också lära oss att han tillhört Elfsborg samt Southampton, spelade i svenska landslaget 1999-2013, blev svensk mästare med Elfsborg 2006 samt 2012 och deltog i VM 2002 samt 2006 och i EM 2004, 2008 och 2012.

Det framgår dock inte vilken division Svensson spelade i under tiden i Guldhedens IK och Hestrafors IF eller att han 1996 var med och spelade upp Elfsborg i allsvenskan. Det ansågs kanske vara detaljer som inte platsade i konkurrens med alla SM-titlar.

En korrekt avvägning tycker jag – så man undrar varför samma urval inte skedde i Therese Sjögrans fall?

Mest troligt beror det här på okunskap och en så slapp research att den ansvarige omedelbart borde bli minst utrikesminister i Donald Trumps nya amerikanska regering. Men även om det går att skämta om det här så är det samtidigt lika tröttsamt som allvarligt och att det sker i en möjlig jämförelse mellan Anders Svensson och Therese Sjögran får mig bara att häpna.

Det går numera inte att genomföra en svensk fotbollsgala utan att påminnas om fotbollsförbundets oförsvarliga klavertramp när Svenssons insatser för fotbollen ansågs motivera en bil och Sjögrans knappt en hyllning. En groda som skapade en spricka rakt igenom den svenska fotbollsfamiljen med den största herrstjärnan Zlatan Ibrahimovic på ena sida och det samlade damlandslaget på den andra.

En strid SvFF fortfarande inte återhämtat sig helt ifrån.

Att även SVT nu nedvärderar Sjögrans insatser för svensk idrott – i ett sammanhang där det dessutom återigen hamnar i direkt jämförelse med Anders Svenssons – är häpnadsväckande. Att den här presentationen fått ligga kvar okorrigerad på SVT:s hemsida i fem månader sedan den första publiceringen den 3 augusti 2016 får mig också att undra om SVT helt enkelt inte vet vem Therese Sjögran är.

Men om så är fallet borde de kanske ha struntat i att bjuda in henne till Mästarnas mästare från första början. För de har ju uppenbarligen inte lyckats hitta en enda mästartitel i sin research av en av svensk fotbolls mest betydelsefulla spelare genom tiderna som borde motivera en inbjudan till programmet.

Tog upp tjuren på scenen av högg huvudet av den

av Patrik Brenning

Det hände något häpnadsväckande i går.

Nej, det var inte att Peder Fredricson vann Jerringpriset.

Det var att en av världens mest klassiska fotbollsklubbar ritade om hela sin framtoning.

ska%cc%88rmavbild-2017-01-17-kl-09-00-03Är det värt att reagera på att en fotbollsklubb byter klubbmärke? Det är ju faktiskt en relativt frekvent företeelse och historien visar att vi snabbt både accepterar och glömmer. Men det Juventus gjorde på måndagskvällen är något annat.

Sedan 1905 har klubbens emblem varit mer eller mindre detsamma. Kronan och tjuren från Turins stadsvapen har varit ständigt närvarande även om tjuren en period fick ge plats för en zebra – en zebra som 1979-1990 var så het att den ensam utgjorde loggan. Men annars har den randiga bakgrunden varit bestående i 112 år. Tills nu.

Kunde alla ha räknat ut

För på en stjärnspäckad gala på måndagskvällen (nej, inte den i Globen) offentliggjorde Juventus sin nya grafiska profil. Vi kan väl beskriva det som att ägarfamiljen Agnelli släpade upp den gamla tjuren på podiet och högg huvudet av den med den giljotinliknande logotyp som nu ska pryda Italiens stoltaste fotbollslag.

Sedan dröjde det bara minuter innan häcklandet var igång. Att den konservativa fotbollspubliken skulle reagera med tvekan var väntat och loggan har redan jämförts med allt från ett skedande par till svenske tennisstjärnan Robin Söderlings logotyp och Pong-skaparen Atari. Det kunde vem som helst som är något sånär familjär med fotbollsvärlden räkna ut.

logos

Men samtidigt som fansen värnar om historien blickar klubbarna framåt, och det måste ändå beskrivas som deras jobb. De som funderar kanska allra intensivast på sin framtid är också Juventus.

Italiensk fotboll är konservativ men Juventus har insett att det inte är vägen till fortsatt framgång. Så när Milan tillsynes väntat på att gamla traditioner och värden återigen ska bära frukt har Juventus utmanat de italienska fotbollsramarna. De var först med en arena värd att tala om vilket gav grunden till den inhemska dominans som följt de senaste åren. Nu är de först i Europa att rita om sitt klubbmärke efter den moderna idrottstidens regler. Regler som dikteras av USA.

För hur mycket vi än skämtar om skedande par och tennisbollar så är det ett annat emblem som jag tror varit den stora inspirationskällan till Juventus nya klubbmärke. Jag talar om New York Yankees.

Ingen stor offergåva

Baseballklubbens tidlösa emblem infördes visserligen redan 1909 (och ansågs även den omodern när klubben 1947 gav den sällskap av ett till) men måste ändå beskrivas som det mest lyckade av idrottsvärldens alla logotyper. Med hjälp av tunga kulturpersonligheter förvandlade Yankees framförallt sina kepsar till något mer än bara sportmerchandise och klubbmärket ses nu på huvuden över hela världen (utan att ens hälften har en aning om att det är en baseballklubb i USA de uttrycker sympati för).

Det har gett Yankees en enorm bonusinkomst och det är mer stor säkerhet något liknande Juventus också har ögonen på. En logga som både kan attrahera fotbollsälskarna men även den ofrälsta publiken som helt enkelt fastnar för ”en snygg logga” inne i klädbutiken.

Om det fungerar kan ni lita på att Arsenal, Manchester United, Real Madrid och Barcelona snart kommer följa efter (att Juventus är först den här gången beror bara på att de just nu är mer desperata). För idrottsklubbarna är inte längre bara idrottslag. De är klädförsäljare, politiker, restauratörer, driver konferensanläggningar och agerar festarrangörer. Bland annat.

Att fotbollen jagar pengar är ingen nyhet och med det som bakgrund är det svårt att kritisera Juventus val. Om pengarna från de nya Juventus-kepsarna köper en skyttekung som ordnar en Champions League-titel tror jag även fansen snabbt förlåter.

Titlar är målet och pengar har blivit den snabbaste vägen dit. Då är en 112 år gammal tjur ingen speciellt stor offergåva.

Det är synd om de dopade idrottarna

av Patrik Brenning

Om du ska se på sport i helgen bör du vara beredd på att tävlingarna inte är helt rena.

Det är inte osannolikt att någon av idrottarna som passerar dina ögon fuskar eller har fuskat med dopning.

Du har all rätt att hata dem – men jag tror att det mest mänskliga ändå är att känna med dem.

 

Det fanns en tid när idrott handlade om att testa sina gränser. När de aktiva tävlade för att helt enkelt se hur fort en mänsklig kropp kunde färdas på två skidor uppför en mördarbacke, hur långt ett par fötter kunde ta dig över en grusgrop och eller hur de tillsammans skulle komma fram till det mest effektiva sättet att transportera en läderboll förbi elva motståndare.

För många idrottare har det inte förändrats. Vi hör återkommande skidåkare, friidrottare och fotbollsspelare tala om just det. Tävlingen mot dem själva – snarare än mot konkurenterna – och aldrig om prischeckarna. Stina Nilsson, den svenska som tjänade mest av skidåkarna förra året, vittnade till exempel i Expressen i dagarna om hur hon bara unnat sig en kaffemaskin som ”extra kydda i livet” för pengarna.

Hade alla inom idrotten tänkt likadant är jag säker på att dopningen inte hade existerat. För då hade ju själva poängen med idrottandet, att spränga dina egna gränser, diskvalificerats om du fuskat. Du hade bara lurat dig själv.

Idrottens stora problem är inte något moraliskt förfall bland utövarna. Det är de andra intressena som blandat sig i.

OS i Sotji 2014 handlade för Ryssland som nation inte om att ge Jevgenij Plusjenko chansen att visa hur vackert konståkning kan vara, få Vic Wild att inspirera ryska ungdomar att börja med snowboard eller låta Aleksandr Legkov testa de mänskliga gränserna i uthållighet. Det handlade om att stärka ryssarnas självkänsla och samtidigt visa världen vilken makt Ryssland och ledaren Vladimir Putin har.

Du kan testa kärnvapen i världshav, flyga över gränszoner eller skicka in ubåtar i fientliga vatten. Eller så vinner du medaljligan i OS. Motiven kan faktiskt vara ungefär desamma.

Nu avslöjas att 1000 ryska idrottare åren 2011-2015 dopats eller dragit fördel av dopning i en gigantiskt statsfinansierad skandal. Fördömande avlöser varandra över världen men jag kan inte låta bli att inte bara tycka synd om idrotten och de ryska idrottarnas konkurrenter. Jag tycker också väldigt synd om de ryska idrottarna. För de är också offer.

För vilken möjlighet har du som enskild rysk idrottare att säga nej till dopning när hela den statsfinansierade apparaten uppmuntrar (eller kräver) det av dig? Skulle du själv ha den moraliska styrkan att ge upp på din karriär och ditt levebröd och indirekt även svika din nations förväntningar när dessutom alla dina träningskamrater fuskar?

Då har jag inte ens gått in på det faktum att idrottarna riskerar både liv och hälsa genom att låta giriga propagandatörstare stoppa dem fulla med olika preparat. Det är bara påminna sig om Andreas Kriegers tragiska historia – den östtyska kvinnliga kulstöterskan som efter systematisk dopning från 16 års ålder till sist förvandlades till en man.

De aktiva är både hjältar och offer i idrottsvärlden. De är de som tar alla risker både hälso- och karriärmässigt och skulle de mot förmodan bli påkomna står de också själva med hela skulden. För hur ofta straffas ledarna? Hur ofta når anklagelserna upp på politiskt nivå? I de flesta fall är det enbart utövaren som stängs av och ensam får stå med hundhuvudet. Sedan sorteras de tyst bort när nästa steroidpumpade ungdom tar över platsen. Och det gäller knappast bara Ryssland heller.

Nu är fokus på ryssarna men det vore enormt naivt att tro att det slutar där. För med tanke på hur mycket som finns att vinna på sportsliga framgångar i dag lär dopningsskuggan täcka långt fler nationer och idrotter.

Ta den anmärkningsvärt förskonade fotbollen där spelarna tjänar hundratals miljoner, agenterna lika mycket och klubbarna är så giriga att de likt Manchester United skriver sponsoravtal som kräver att truppen bär en speciell typ av flygkudde med sig på alla resor. När den störste stjärnan dessutom döms till fängelse för skattefusk kan man fråga sig varför dopning inte skulle förekomma när den moraliska kompassen uppenbarligen redan är så missriktad på andra plan i deras professionella liv.

Det kan fortfarande finnas idrottare som motiveras av att testa sina egna gränser. De som fortfarande tävlar för den stora passionen. Men lyckas de kommer i många fall också en press att tjäna pengar eller vinna segrar för andra på köpet.

Det innebär helt andra krav och det är lätt att förstå att du under den pressen frestas eller tvingas att ta genvägar även om det inte är för din egen skull. Med de pengar och den politiska makt som kommer med idrottsliga segrar i dag krävs det en stor moralisk styrka för en enskild idrottare, kanske inte ens 20 år fyllda, att stå emot en genväg som kan innebära en ekonomiskt lottovinst för alla som hjälpt dig fram genom karriären. För dina tränare, för dina rådgivare, för din klubb, för dina föräldrar, för dina barn och för ditt land. Med de parametrarna kan det nästan tyckas själviskt att avstå.

Det är en orimlig press på en människa och som jag ser det är det inte heller idrottarna som är de största bovarna. Det är läkarna, ledarna, politikerna och alla andra som måste ha hjälpt till om någon lyckas med dopning i dag.

Står det en hel nation bakom och inte bara uppmuntrar utan kräver av en enskild idrottare att ta genvägen krävs det att den persongen är en äkta hjälte om han eller hon ska stå emot. Men det är i så fall också en hjälte som med största sannolikhet kommer förbli osjungen.

En moralisk segrare, visst, men trots allt en förlorare. I alla fall när idrotten som i dag till så stor del bara handlar om pengar och politik.

När ”George Weah” blåste Gothia Cup

av Patrik Brenning

Det har varit otroligt kul att läsa all positiv respons på dokumentet om Sveriges egen Ali Dia – ”George Weahs kusin” Sylla som dök upp på Bruksmässen i Degerfors och var ett Sportnytt-avslöjande ifrån att debutera i allsvenskan.

Nästan lika roligt har det varit att gå igenom de tips som kommit in om andra George Weah-bedragare. Den kanske mest underhållande: En härlig anekdot från Gothia Cup 1997.

Anders Bengtsson på Offside har varit vänlig nog att maila mig artikeln från Offside nummer fyra 2007 om Stig Johansson som bjöd in tio tonåringar med proffsdrömmar från Liberia – två av dem Dulee Johnson och Jimmy Dixon – att bo i hans villa i Floda.

För märkligt nog började de spelarnas osannolika livsresa över Fotbollseuropa med just ett samtal från ”George Weah”.

”Vid samma tid fick Gothia Cup-generalen Dennis Andersson ett telefonsamtal till sitt kontor på Hisingen. Han lyfte på luren:

– Hello, this is George Weah.

Dennis Andersson ställde sig nästan i givakt.

Weah berättade att Liberia hade ett duktigt lag med tolvåringar som ville åka till Gothia. Liberias fotbollsförbund hade inte råd att betala för dem, men Weah erbjöd sig att komma och göra PR för turneringen om göteborgarna betalade resa, boende och mat för laget.

Att få George Weah till turneringen skulle innebära ovärderlig PR. Dennis skickade biljetter och planerade en massa arrangemang för världsstjärnan. Han fixade en vip-ingång på Landvetter för att kunna hålla en presskonferens direkt när Weah landade. Den sista veckan före turneringen ringde Dennis dagligen till Weah. Världsstjärnan mellanlandade i Paris, och Dennis talade med honom när han var på Charles de Gaulle-flygplatsen. Han var precis på väg att sätta sig i planet.

– Jag har biljetten i handen, sa Weah. Plats 2A. Vi ses snart.

Dennis åkte ut till Landvetter och såg passagerarna gå av planet från Paris. En massa fransmän, men ingen Weah. Han sprang fram till flygvärdinnorna och skrek:

– Var är den store svarte killen på plats 2A?

Någon sån hade de inte sett. Mannen Dennis pratat med var inte George Weah.

Pojklaget dök däremot upp som utlovat.”

Ett speciellt tack är också på sin plats till Larsåke Grahn Wåhlén som var den som först berättade för mig om sina minnen av en George Weah-kusin i Degerfors i mitten på 1990-talet och Anton Thorsson som tipsade om Gothia-historien från Offside.

Sida 2 av 8
  • Tjänstgörande sportredaktör: Hampus Hagman
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB