Arkiv för tagg personligt

- Sida 1 av 83

Mitt diplom

av Robbie Lauler

1. Mitt ansvar.
2. Mitt bidrag.
3. Min plan.
4. Min styrka.
5. Min dröm.

Vi kan kalla honom Uffe.
I 14 månader hade han hade varit på behandling för alkoholmissbruk, ditskickad av arbetsgivaren.

Uffe missade inte ett möte, gjorde alla uppgifter.
Han sa inte så mycket, i princip ingenting. Var han tvungen att prata höll han sig kort.
Men han gick till behandlingen vecka ut och vecka in, han satt på sin stol och lyssnade, han gjorde det han skulle.
Efter 14 månader var det tid för utskrivning.
Uffe lämnade det sista blodprovet, han tog emot sin medalj och sitt diplom, sedan klev han in på alkoholterapeutens kontor, sträckte fram näven och sa innan han gick ut genom dörren för sista gången:
– Tack för den här tiden. Nu ska det bli jävligt gott med en whisky.

Jag tar inte gift på att historien är hundra procent sann men den brukar berättas av terapeuterna på behandlingen där jag själv går. För Uffe slutade det tragiskt, han ska ha supit ihjäl sig bara några år senare.
Och så ser det ju ut, de flesta trillar dit igen. Majoriteten dör i den här sjukdomen.
I dag var mina 14 månader över.
Det som började i en kaotisk beslutsamhet för ett drygt år sedan tog slut i dag, när jag kramade om mina behandlingskamrater, och sa adjö till terapeuterna.
Jag gjorde inte som Uffe.
Jag tänker fortsätta göra allt jag kan för att leva ett nyktert liv. Och jag ska hänga upp det här diplomet på väggen, för det är det finaste diplom jag har fått i hela mitt liv:

skarmavbild-2016-12-08-kl-12-23-38

 

Min plan

av Robbie Lauler

Eftersom många ställer frågan, och andra kanske undrar, ska jag svara på vad som händer:

Sjukskrivningsperioden lider mot sitt slut, i mitten av december är det tänkt att jag ska vara tillbaka på redaktionen igen.

Planen är att mjukstarta.

Det kan jämföras med en rockmusiker som levt det hårda turnélivet för länge, och sedan måste skickas iväg på rehab.

Är det så klokt att dra ut på vägarna direkt efter avslutad behandling? Kanske är det bättre att kliva in i studion för att fila på en ny platta.

Ungefär så tänker jag. Det finns tankar och idéer om att göra en längre granskning, det finns tv-roller bakom kamerorna att fylla, jag skriver gärna nyhetstexterna där bylinen är av mindre format.

Vi får se exakt vad det blir.

Mitt bidrag

av Robbie Lauler

En kortare rapport från sjukskrivningsbänken:

Starkt, Laul. Du kan bli en förebild för andra som funderar på att söka hjälp”.

Så stod det i ett av många mejl jag har fått senaste tiden och som jag är tacksam för.

Jag hade inte sett det på det sättet – en förebild?

Jag offentliggjorde min situation eftersom jag som journalist arbetar med att ställa frågor, hoppas på svar. Givetvis har ingen människa oavsett yrke eller position redovisningsplikt vad gäller sjukdomar, illasinnat skvaller eller grovt förtal men om jag plötsligt försvinner från spalterna är det ändå på sin plats att förklara var jag befinner mig och varför.

Jag är förstås inte opåverkad av att läsa rubriker att jag behandlas för missbruk i branschpress och dagstidningar som G-P. Å andra sidan är det sanningen, jag skrev själv om det här på bloggen. Artiklarna som följde på inlägget var korrekta och nyanserade.

Detta ser vi ganska tydligt i den skakiga tid och oroliga värld vi lever i, skillnaden mellan ansvarstagande medier som under utgivarskap värderar, informerar och förklarar jämfört med sajter och sociala medier-konton som försöker splittra och desinformera, så rädsla och tvivel.

Hur mycket hat och ilska som människor bär på kan kopplas till olika former av missbruk? I behandlingen har jag bland annat fått lära mig om olika symtom och beteenden vid alkohol- och drogberoende. I missbrukets spår följer aggressioner, hat och ett etiskt/moraliskt förfall.

Hittills har jag bara tagit mig igenom sju veckor men det har varit sju viktiga veckor. Ingen blir gladare än jag om det gör mig till en förebild för mina läsare.

Mitt tillfrisknande började så plötsligt och så enkelt egentligen. Jag hade varit medveten om mina problem länge men mest på ett logiskt plan. Jag förstod det med hjärnan men kunde inte känna det med magen. Så när min chef en dag frågade ”Hur har du det egentligen, Robert?” kom svaret på en sekund: ”Jag har tappat kontrollen”. 

Jag har funderat på varför jag svarade så. Personer i min närhet hade ställt liknande frågor tidigare. Men när det kom från en människa som vanligtvis inte ställer närgångna, personliga frågor blev det på riktigt på något sätt. Dessutom innebar det att en apparat drogs igång runt mig. Arbetsgivaren är enligt lag skyldig att erbjuda hjälp, för det är jag också tacksam. I mitt fall gick det smidigt, jag bestämde mig för att gå ”all in” i samma ögonblick chefen ställde frågan.

Jag ser det delvis som en utbildning, en kurs. Dels för att lära mig leva ett friskt liv, dels för att förstå ännu mer om missbruk och beroende genom mina nya vänner i samtalsgrupperna. Tidigare fick jag magknip av blotta tanken på att sitta i en ring och öppna upp inför främmande människor. Nu diggar jag metoden skarpt.

En insikt som fastnat, och som jag gärna delar med mig av, är följande:
Det är inte hur ofta eller hur mycket det dricks som avgör, det är konsekvenserna av drickandet som är varningsklockan. När berusningen återkommande leder till negativa konsekvenser av olika slag behövs rimligen en förändring av livssituationen, och i flera fall krävs hjälp för att lyckas.

Det är så jag har tagit till mig det.

…jag vill till sist passa på att tacka landslaget för EM-avancemanget. Under playoff-matcherna mot Danmark tycker jag att Sverige spelade som ett lag igen, faktiskt för första gången under hela Erik Hamréns regim. Det måste den här upplagan av Blågult göra för att maskera bristerna, och att Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna Zlatan Ibrahimovic nu kan avsluta landslagskarriären med ett stort mästerskap i just Frankrike blir ett välförtjänt fullbordande av en historiskt ojämförbar fotbollsresa.

Mitt ansvar

av Robbie Lauler

På förekommen anledning, en lägesuppdatering och en bakgrund:

Det är ett privilegium att få jobba med sitt stora intresse. Det ställer också vissa krav på den som gör det. Ett lyxproblem, visst, lik förbannat måste eventuella konsekvenser hanteras.

I 15 år har jag ägnat i princip hela min tillvaro åt svensk fotboll. Dessförinnan var jag själv spelare på elitnivå. Fotbollen har varit mitt liv sedan jag som sexåring följde IFK Göteborgs Uefacupframgångar och Brasiliens VM-lag 1982.

Jag är uppfostrad i omklädningsrummen på Jonsereds idrottsplats, jag har lärt mig nästan allt jag kan genom fotbollen. Fotbollen var min fasta punkt under en uppväxt som sannerligen inte var någon dans på rosor.

Jag dansade på planen i stället, och fotbollen blev så småningom mitt yrke: Först som anfallare i Ljungskile SK, sedan som journalist på Sportbladet. I stället för att spela vidare reste jag runt för att skriva om fotbollsmatcher, och framför allt då om allsvenskan. Det är min arbetsbeskrivning: Jag är journalist med svensk fotboll som specialområde.

Senaste åren har jag levt i en bubbla som blivit till en ond cirkel. Redan att jobba med sin passion kräver en tydlig gränsdragning mellan arbete och fritid, det flyter lätt ihop. Den ständiga uppkopplingen på sociala medier har fört fans, aktiva och journalister närmare varandra men engagemanget tar sin tid.

Det är bara ett erkänna att jag inte kunnat hantera det. Jag förlorade kontrollen. Situationen blev mitt svepskäl för att få hälla i mig ännu fler öl och drinkar.

Efter en lyckad arbetsinsats, när jag egentligen behövt koppla ner, har jag korkat upp. När det blivit för mycket (det blir ju gärna det om man har mina anlag och karaktärsbrister) har saker och ting gått överstyr. För att återfå balansen i tillvaron tog jag på mig ytterligare arbetsuppgifter, och när jag väl rott dessa i land belönade jag mig med en ny fylla. Så har mitt livshjul snurrat på i flera år, och till slut var det uppenbart att jag befann mig i ett missbruk med allt elände som det innebär.

I våras sökte jag hjälp, och i samband med senaste landslagsuppehållet erbjöds jag en pågående behandling via öppenvården. Lite olägligt eftersom jag missade allsvenska guldspurten men samtidigt det bästa beslut jag kunde ta. Jag är en lyckligt lottad människa i dagens Sverige.

För tillfället är jag sjukskriven för att lära mig att behålla kontrollen över mitt liv även på längre sikt. Det är mitt ansvar och min skyldighet gentemot mig själv, mina arbetskamrater, svensk idrott samt Sportbladets läsare och besökare. Jag kommer att vara sjukskriven ett tag till, sedan planerar jag att fortsätta arbeta som journalist på Aftonbladet. Om det betyder att jag jobbar vidare med mitt största intresse är för tidigt att säga.

Jag vill här och nu passa på att tacka för alla omtänksamma mejl och relevanta frågor ni har skickat, jag återkommer säkert till ämnet men en dag i taget, det viktigaste först.

…och just det; Grattis till guldet, IFK Norrköping. 66 poäng är ta mig fan respekt.

Lugnet före superveckan

av Robbie Lauler

En av flera lediga dagar den här veckan. Lugnet före stormen. Lugnet före SUPERVECKAN.

Lämpligt nog släpptes Lars Winnerbäcks nya album Hosianna i dag. Winnerbäck är en liten favorit i min bok, inte på Stefan SundströmsHåkan Hellströms eller Joakim Thåströms nivå (framför allt inte på Pimmes nivå).

Men när Vinterdäck släpper nytt, då kollar jag i alla fall upp det.

Vad jag tycker? Nja, L L L. Där finns guldkorn – Skolklockan, Ett slags liv och titelspåret – men också bottennapp av episka mått där Larsa tycks försöka låta som just Thåström (som ju medverkar på en av låtarna).

Huvva.

Dessutom tappar Winnerbäck det lite i texterna ibland, hör jag. Eller vad tycker ni om formuleringar som ”Du är kalven som alla ska mjölka” eller ”Vi åkte aldrig ut till havet, men en gång satt vi fast i ett dike, där ville hjulen inte greppa och alla andra körde förbi”.

Jag vet inte, men jag får känslan att det är ungefär så det skulle se ut om man gjorde parodi på hans texter.

Tacka vet jag tandläkarväder och en valpropagande lika billig som reklam, vi vill ha ett bättre Sverige…o fan.

Vilket leder oss vidare i det här blogginlägget.

De pratas ju mycket politik så här i budgettider. Borgarna lanserar nya skattesänkningar och igår twittrade jag att jag tycker att de borde höja skatten i stället, åtminstone för sådana som mig som tjänar alldeles för mycket pengar (45k/m).

…det blev en del ilskna reaktioner på det, folk tycker jag ska skänka till välgörande ändamål. Men välgörenhet är disco, skatt är rock n’ roll. Höj den gärna, i alla fall för oss som tjänar mer än tillräckligt.

Ironi i text är svårt, för att inte säga omöjligt, det är jag medveten om och det är sedan gammalt. Att inte alla skulle begripa mitt inlägg om Lasse Lava var väntat. Det är inga problem.

…men en reflektion jag gör allt oftare är hur svårt många har att acceptera att det går att ha två tankar i huvudet i samtidigt:

Det går att tycka att Lars Lagerbäck är en grymt skicklig förbundskapten när det kommer till taktik, laguttagningar och matchcoaching – det går samtidigt att tycka att han efter sitt journalisthatiska Sommar i P1 blir en hycklare när han själv spekulerar hej vilt i tv så länge det ger bra cash.

Det går att tycka att tycka att Disciplinnämnden tar konstiga beslut ibland – det går att tycka att åsikten att de gör det för att gynna AIK är helt befängd.

Det går att tycka att Miiko Albornoz har gjort sig skyldig till ett vidrigt brott och utnyttjat sin position som idol för unga människor på ett oacceptabelt sätt – det går samtidigt att känna stort obehag över dödsramsorna och pedofilsångerna samt den allmänt spridda åsikten att Tingsrättens dom inte var tillräcklig trots att åklagare/målsägande aldrig överklagade den till Hovrätten.

Det går att tycka att ett par låtar är riktigt bra på Winnerbäcks senaste platta – det går samtidigt att tycka att ett par är skit.

När blev det så här? Och varför? Krävs det en fullständig redovisning kring varje ämne, måste man upprepa allt som redan har skrivits i varje enskild fråga? Det skulle bli enorma textmassor varje gång man snuddar vid ett känsligt ämne.

Ett sådant handlar om idrottens inkilningar. Jag har varit utsatt för tuffa inkilningar, jag har arrangerat tuffa inkilningar. Jag har alltid tyckt att de lett till att spelarna lärde känna varandra bättre. Ett tillfälle för nyförvärv och uppflyttade juniorer att komma in i gänget. En normal inkilning är inte helt olik en kick off på ett företag.

I de elitföreningar jag har representerat – Jonsereds IF och Ljungskile – handlade det exempelvis om att bada isvak (kallt), sätta upp teaterpjäser (skämmigt), hålla föreläsningar för lagkamraterna (ännu skämmigare), dricka sprit (spydde) – och jag ansåg aldrig att det gick över gränsen och hörde aldrig någon som tyckte det.

Däremot vet jag att det har gått över gränsen i vissa klubbar genom åren. Spelare har bakbundits och slängts ner i vattnet från bryggan för att känna en sekunds dödsskräck innan de insåg att de bottnade.

Det handlar, som allt annat, om gränsdragning. Men i grunden är inkilningen ett positivt laddat ord för mig, något man såg fram emot, både som ny i laget och om man hade varit i klubben ett tag.

En kebab i Kazakstan

av Robbie Lauler

Så har vi landat i Kazakstan, Europas östligaste land, världens nionde största stat, men bara en liten del ligger rent geografiskt i Europa, dock inte den snabbt växande huvudstaden Astana som vi befinner oss i. Här använder diktatorn Nursultan Nazarbajev oljemiljarderna till att bygga pampiga palats och Dubai-influerade skyskrapor som bildar en grotesk blandning med det som är kvar av gamla Sovjet.

Många undrar varför Kazakstan kvalspelar i Europa, faktum är att de tillhörde den asiatiska federationen tidigare men hade chansen att välja, då bytte de. Det handlar om att komma närmre Europa, större tv-pengar och bättre möjligheter att utveckla fotbollen.

Sportbladets styrka bor i den gamla delen av staden, på Hotel King, här utsikten från min balkong på 15:e våningen…

Skärmavbild 2013-09-09 kl. 16.07.15

 

 

 

 

 

 

Har inte hunnit bekanta mig med Astana så noga ännu, fokus när vi anlände till hotellet åtta i morse lokal tid var att sova eftersom vi flugit hela natten.

Med på planet var ett gäng tappra svenska supportrar som var allt annat än nöjda med spritransoneringen ombord. ”Jag har aldrig druckit så här lite”, som någon uttryckte det.

…då snackar vi ändå om promillehalter som fick matvagnar att välta, åtminstone två besök framme hos players manager Marcus Allbäck i business class och ett antal ogenerade frierier till flygvärdinnan som dock inte nappade på formuleringar i stil med: ”Vill du bli min blivande ex-fru?”.

När inte det funkande försökte någon gifta bort sin son i stället.

Lundh på TV4 och Fitness-Wagner dividerade om supportrarna hade gått över gränsen, Fitness-Wagner menade att man ska ha en liberal inställning till livet med Lundh tyckte att Fitness-Wagner var väl generös i den betygsättningen.

Nåväl, fram kom vi och i kö stod vi en och en halv timme för att ta oss igenom passkontrollen vars datasystem hade kollapsat.

Framåt eftermiddagen hittade vi en tungt Stalin-influerad restaurang…Skärmavbild 2013-09-09 kl. 16.21.09

…restaurang Epoch där vi visades in i Stalinrummet för att avnjuta vår måltid.

Jag beställde givetvis kebab men den får inte mer än tre haltande L. För lite kärlek i såsen, för lite kärlek mot fåren.

Fitness-Wagner insisterade på att fotograferas på den här stridsmotorcykeln…

Skärmavbild 2013-09-09 kl. 16.26.23

 

 

 

 

 

 

 

…som den skjutjärnsreporter han vill vara.

Jag gillade scenen, god nog åt det bästa av punkband men enligt vår servitris blir det dans framåt kvällen…

Skärmavbild 2013-09-09 kl. 16.28.52

 

 

 

 

 

 

 

…kanske uppträder Sten & Stalin?

Vad gäller landslaget hade Bodell Briefing lovat att få upp Zlatan Ibrahimovic på presskonferenspodiet, sedan tränar laget 22.00 lokal tid (18.00 hemma).

…men så roligt blev det inte, en lös hund sköt upp starten på Arlanda, landslaget blev fem minuter försenade till presskonferensen, lagkaptenen hade fått stressa för att hinna med allt så de utsända journalisterna fick hålla till godo med förbundskapten Erik Hamrén som glädjande nog hade koll på varningsläget denna gång vilket förhoppningsvis innebär ett tidigt byte på  Zlatan vid 2-0-ledning eller bättre.

Jag skriver ”denna gång” eftersom Hamrén EFTER Österrike-Sverige inte hade en aning om att han precis hade fått Johan Elmander och Andreas Isaksson avstängda.

En tidning ska göras, texter ska skrivas, startelvan blir av allt att döma den samma som mot Irland om inga skador dyker upp i kväll (alltså fortsatt förtroende för Pelle Nilsson och Mikael Antonsson).

Det innebär att förbundskaptenen i så fall har underkänt hela det mittbackspar han högg i sten med hammare och skära för ett drygt år sedan. Inte bara Jonas Olsson utan nu även Andreas Granqvist. Det måste vara en historisk felbedömning (vad gäller att underkänna sitt eget val) på den här nivån men så länge det går någorlunda bra får vi leva med sådant.

Välkommen till Cloud Atlas-världen

av Robbie Lauler

Som ni vet älskar jag film över mycket annat, och filmer jag älskar över all annan film är exempelvis Batman-trilogin, Apocalypse Now, True Romance, Kick-Ass och Den gode, den onde, den fule för att nämna några (de här rullarna står högst upp och från vänster i den första av mina fyra filmhyllor).

Givetvis gillar jag också syskonen Wachowskis som ligger bakom bland annat Matrix-trilogin och V för Vendetta (se den om ni inte gjort det).

Deras senaste verk, Cloud Atlas, gick upp på bio för något halvår sedan men mig gick den märkligt nog förbi. I dagarna har filmen DVD-premiär och i går såg jag den.

Två gånger.

Direkt efter varandra.

Trots att den tickar in på närmare tre timmar.

Det var värt varje sekund för sedan dess har jag knappt kunnat tänka på annat.

Sex olika berättelser – sex olika filmgenrer – löper parallellt och skådespelare som Hugo Weaving (Matrix-skurken), Halle Berry och Tom Hanks med flera spelar mängder av olika karaktärer.

Filmen bygger på en bok av David Mitchell från 2004 och de röda trådarna är många och det är ett pussel att upptäcka dem. På samma sätt som böcker och musikstycken lever vidare och existerar i framtiden, gör enskilda beslut det. Om ni har sett trailern, känner ni igen det här:
Our lives are not our own. From womb to tomb, we are bound to others. Past and present. And by each crime and every kindness, we birth our future”.

Det är Nietzsches tankar om historiens eviga upprepning, det är tanken om själavandring och det är Solzjenitsyns citat ”You can have power over people as long as you don’t take everything away from them. But when you’ve robbed a man of everything, he’s no longer in your power”.

Nu är det ju inte de historiska och filosofiska referenserna som gör filmen märkvärdig, sådana kan vem som helst sätta i ett sammanhang. Jag förstår om man tycker att de inslagen är lite larviga och att det här därför låter en aning pretentiöst.

Nej, filmens – och bokens – storhet är att när du väl har sett den kan du inte sluta fundera på den. Hur hänger pusslet – mosaiken – ihop?

Jag satte mig alltså för att se om den, och skissade samtidigt på ett antal olika kopplingsscheman. Själavandringen är central men mellan vilka karaktärer flyttas själen?

Jo, så här:

1849 – Advokaten Adam Ewing (Jim Sturgess)
1936 – Kompositören Robert Frobisher (Ben Wishaw)
1973 – Journalisten Luisa Rey (Halle Berry)
2012 – Bokförläggaren Timothy Cavendish (Jim Broadbent)
2144 – Människofabrikatet Sonmi-451 (Doona Bae)
2321-2346 – Fåraherden Zachry (Tom Hanks)

Att känna till det här på förhand är ingen nackdel, tvärtom finns det mängder av ”User’s Guide” på nätet. Den här kan vara värd att läsa innan du ser filmen, exempelvis.

Cloud Atlas är tre timmar lång men underhåller betydligt längre (förutsatt att man inte har väldigt höga studieskulder och för lite fritid). I min banala filmvärld tillhör den redan en av de moderna klassikerna.

Neymar gick över gränsen

av Robbie Lauler

Nej, Man of Steel var en stor besvikelse. En förväntad besvikelse, men stor ändå. Två haltande L i betyg.

En story utan djup eller twist, skurkkaraktären enligt mall 1A, en skyskrapsslakt av transformerska mått. Resultatet är tröttsamt, högljutt, banalt, ovärdigt, poänglöst och meningslöst i största allmänhet.

Eländet visades dessutom i 3D.

Batman vs Superman 3-0.

…men det är sedan gammalt.

Brasilien också en besvikelse till en början, säkerhetsrisken David Luiz ordnade straff åt Uruguay som Diego Forlán bommade…eller Julio Cesar räddade, ska jag väl skriva.

Felipão manade på från sidan men det blev mest bollar på mötande spelare, Hulk var oduglig som han oftast är och först i slutet av halvleken började Neymar ta djupledslöpningar. Då dröjde det inte länge innan Uruguay kunde såras. Neymars nedtagning och avslut i trängt läge var en prestation på högsta nivå och Fred kunde slå in returen till 1-0.

Nytt försvarshaveri i början av andra halvlek (Felipão har ett år på sig att få ordning på defensiven, jag upprepar att det här räcker aldrig i VM) och Cavanis kvittering kändes logisk.

Brasilien gjorde bra byten, ut med Hulk och Oscar, in med Bernard och Hernanes, kopplade nytt grepp om matchen och det avgjordes på en fast situation: Neymars hörnor mot bortre ytan hade hotat tidigare och nu kom Paulinho rätt.

2-1 och ni såg glädjen, den här turneringen är ”på riktigt” för Brasilien.

Jag stör mig egentligen inte på filmningar, i alla fall inte mer än på tröjdragningar och krokben, det är en del av spelet. Det är samtidigt regelbrott som bestraffas då de upptäcks (filmning ger gult kort). Filmningen är anfallarens svar på försvararens osynliga fasthållning.

Men när Neymar låtsas få en hand i ansiktet på mittplan, gör en halv frivolt och sedan vrider sig i plågor för att få motståndaren utvisad, då förstår jag att folk blir upprörda och tröttnar. Det är en sak att falla lätt när någon drar dig i tröjan, en helt annan att simulera en allvarlig ansiktskada när motståndaren inte ens har rört dig. Där går min gräns, Neymar klev över den.

Årets upplaga av Confederations Cup fortsätter annars att engagera, i kväll ser vi fram emot mot Spanien-Italien, sedan förhoppningsvis en final mellan Brasilien och Spanien på söndag.

Får Neymar ens låna bollen då?

Underbara dagar ligger framför oss

av Robbie Lauler

Biljetterna är inhandlade, klockan 18.00 är det dags – Man of Steel.

Har egentligen inte särskilt mycket till övers för Stålmannen – den kristna varianten av Batman – men två saker tvingar mig till premiären:

1. Christopher Nolan är producent och har varit med att skriva manus.

2. Filmer om superhjältar kan aldrig räknas bort på förhand.

Lagom till vi vet om Man of Steel är något att ha börjar Brasilien-Uruguay i Confederations Cup, denna träningsturnering som faktiskt varit intressant att följa. Ni som tror på en promenadseger för Brasilien riskerar att bli besvikna, respekten för Uruguay är stor sedan Maracanazo, matchen från VM 1950 inför drygt 200 000 åskådare på Maracanã-stadion där oavgjort räckte för hemmaguld men Uruguay vann med 2-1 och blev världsmästare för andra gången. Det sägs ha blivit knäpptyst inne på den enorma arenan och sedan dess har Brasilien aldrig spelat i helvita matchdräkter igen.

En bra kväll som ni hör, och i morgon fortsätter äventyret i Helsingborg: stormatchen HIF-AIK.

Ni som inte ska på Man of Steel kan värma upp med Sportbladets podd om fotbollsallsvenskan med Madame Amanda, EP-Månsson och undertecknad.

Cirkeln ska slutas

av Robbie Lauler

Bollklubben finns numera på nya sajten aftonbladettv.se. Där hittar ni alla avsnitt, alla klipp, alla klickisar. Spana in senaste programmet i sin helhet här – och spana samtidigt in nya tv-sajten, jag tycker den är jävligt snygg.

Nog med reklam.

Det har varit en vecka då vi lärt oss nya ordkombinationer – cykelrygg (John Alvbåge), brottarfotboll (Jonas Thern) och skyttekung (Mattias Lindström) – det har varit en intensiv vecka och jag sammanfattar den i Laulsvenskan och i vår allsvenska fotbollspodd.

Därmed tänkte jag, om inte någon har synpunkter, åka till Portugal på träningsläger i en vecka?

Tack.

Det blir alltså inget material från min sida på ett tag och undrar ni varför så är det därför.

Det blir ett kärt återseende med Algarve där vi avslutade EM 2004, visserligen med en bitter, svensk förlust på straffar mot Holland, men vi hade fina dagar i Vilamoura.

Eftersom jag inte vill vara sämre än Häckens Moestafa El Kabir, som fullkomligt öser ut bilder på sig själv med bar övre på Instagram, tänker jag inte nöja mig med den här bilden från Figos Bar…

CNV00036-300x225

 

 

 

 

 

 

…så här såg alltså Lauler, Wennman jr och sportbladets allt-i-allo Janne Flash ut för tio år sedan…

…jag skickar även med en bild på mitt eget sexpack på den tiden…

Samsung

 

 

 

 

 

 

…nu ska cirkeln slutas i Vilamoura.

Sida 1 av 83
  • Tjänstgörande sportredaktör: Jonathan Ekeliw
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB