Startsida / Inlägg

Analys: Uniteds taktiska revolution

av Kalle Karlsson

Det pågår en revolution i Manchester United.
Klubben som är känd för sina kantspelare har nu spelat två raka matcher utan yttrar.
Varför?

När Manchester United värvade Robin van Persie i somras var det många som reste ett frågetecken. Inte för värvningen i sig, holländaren valdes ju till ligans bäste spelare ifjol. Den stora frågan var ju hur Alex Ferguson skulle få in alla offensiva spelare i startelvan.
Jag analyserade en rad tänkbara uppställningar för att foga in Wayne Rooney, Shinji Kagawa och Robin van Persie i samma elva.
Jag avstod från en diamant-uppställning av den enkla anledningen att jag inte trodde att det skulle bli aktuellt.
Den som kan sin Manchester United-historia vet att kantspelet har varit en central del av klubbens filosofi. Tröja nummer sju tillhört storheter som George Best, Steve Coppell, Andrej Kanchelskis, David Beckham och Cristiano Ronaldo. Ryan Giggs har ockuperat vänsterkanten i merparten av sina 22 säsonger.
Även efter det att Ronaldo flyttade till Real Madrid sommaren 2009 har kantspelet varit Uniteds främsta anfallsvapen. Antonio Valencia är ligans mest pålitliga inläggsleverantör vid sidan av Matt Jarvis. Nani var innan sin formsvacka lagets ”dörröppnare” i offensiven.
Konkurrenterna vet att Uniteds inläggsspel är en av styrkorna. Vi minns hur Evertons David Moyes identifierade kanthotet inför mötet i våras och därför använde ett mycket våghalsigt, brett försvarsspel.
Men nu är läget annorlunda. Nani har visat usel form, Ashley Young är skadad, Ryan Giggs börjar bli till åren och Antonio Valencia har precis rehabiliterat sig.
Utan klockrena alternativ valde Alex Ferguson att testa en diamant i Ligacupmötet med Newcastle häromveckan. Han fortsatte experimentet i bortamatchen mot Cluj i Champions League förra veckan.
Igår testade han det för första gången i Premier League. Jag kan inte minnas att jag någonsin sett United spela utan yttrar under Premier League-eran.

Manchester Uniteds uppställning liknade ett 4-3-1-2 där korridorerna längs kanterna lämnades till ytterbackarna Rafael da Silva och Patrice Evra.
Istället packade United planen centralt – och käkade upp Newcastle på St James’ Park.
Första tio minuterna hade Newcastle knappt varit uppe i närheten av David De Gea.
Och det här är intressant.
Vi vet ju hur alla lagen spelar. Vi vet vilka spelsystem de använder, var de anfaller, hur de anfaller. Alla lag på toppnivå är sönderlästa.
Det enklaste sättet att skapa oreda är att använda ett nytt, osymmetriskt spelsystem. Vi minns hur Wigans innovativa 3-4-3-system räddade kontraktet åt laget i våras.
Det var det Manchester United gjorde igår. De överraskade. Tvingade Newcastle att tänka till. Det tog ”skatorna” 20 minuter att klura ut hur de skulle tackla det.
Då hade Manchester United redan gjort 2–0 tack vare två hörnmål av Jonny Evans och Patrice Evra (Mike Williamson missade markeringen på första målet, Demba Ba på det andra).
Målen kom efter fasta situationer. Det är mer intressant att reflektera över spelövertaget som ledde fram till dessa hörnor.
Under de första 20 minuterna slog Manchester United 159 passningar. Nästan tre gånger fler än Newcastle (64).
Där avgjordes matchen.
– Det (spelsystemet) ger oss andra alternativ, sa Alex Ferguson efteråt. Vi är kända för vårt sätt att använda yttrar, men vi spelade så bra i tisdags mot ett bra Cluj att jag ville se hur långt vi kunde gå med diamant-formationen.

Uniteds 4-3-1-2-uppställning


Manchester Uniteds passningskarta första 20 minuterna (till vänster). En stor del av passningarna skedde centralt i plan. Till höger ser vi lagets passningsdiagram från minut 20–45 – efter att Alan Pardew beordrat högre Newcastle-press. Fler längre bollar, inte alls samma grepp om mittfältet.

Kommer Manchester United att använda en mittfältsdiamant framöver? Det återstår att se.
Manchester United har en så bred trupp att de utan problem kan formera ett mittfält med spelare som är anpassade för en diamantuppställning. Darren Fletcher är klockren eftersom han tidigare spelat högermittfältare, Paul Scholes är både spelintelligent och har spelat vänstermittfältare i landslaget och Tom Cleverley är tillräckligt rörlig och löpstark för att klara att vara kantspelare på ett tremannamittfält.
Men Antonio Valencia gör det inte.
Ecuadorianen var lagets bästa spelare förra säsongen vid sidan av Wayne Rooney. Han är en gammaldags ytter. Han är enfotad, ”slickar kanten” och vill nästan alltid gå runt sin försvarare på utsidan.
Med Valencia i elvan får diamanten ett annat utseende. Då blir högerspelaren en kantspelare. När Valencia byttes in i matchen fick han order av Alex Ferguson att hålla bredd.
Och en Valencia i form blir svår att hålla utanför laget.
Diamant eller inte?
Alex Ferguson har haft en av de mest flexibla trupperna i fotbolls-Europa de senaste decenniet. Han har kunnat varva mellan 4-4-2, 4-4-1-1, 4-5-1, 4-3-3, 4-2-3-1, kunnat använda rollspelare som Ji-Sung Park.
Gårdagens seger gav honom ytterligare ett gångbart alternativ.

FÖR- OCH NACKDELAR MED UNITEDS NYA SPELSYSTEM


Här ser vi fördelen med Manchester Uniteds spelidé. Laget överbelastar centralt, Danny Welbeck har droppat i banan och spelar bollen snett bakåt till Michael Carrick. Shinji Kagawa har flyttat in från högerkanten. Manchester United har fem spelare centralt mot Newcastles två (eller tre om man inkluderar Jonas Gutiérrez). Under första 20 minuterna hade gästerna ett massivt bollövertag. De slog 159 passningar, varav 147 till rätt adress.


För att illustrera svårigheten att möta ett lag som överbelastar centralt måste vi titta på motståndarens, i det här fallet Newcastles, sätt att anfalla. Alan Pardews lag bygger mycket på genombrott längs kanterna där Hatem Ben Arfa är nyckelspelaren. Newcastle vill dra isär motståndarna. På bilden ovan anfaller de genom att Papiss Cissé dragit sig mot högerkanten. Davide Santon är beredd att överlappa. Har man själv ambitionen att bredda spelet medföljer alltid problem när man förlorar boll eftersom man är vidöppet centralt. Spelarna får lång väg till ”försvarssida”. Problemet blir än större om man möter ett lag som vill attackera i mitten.


Här ser vi återigen Manchester Uniteds övertag centralt i plan. Shinji Kagawa har flyttat in från sin högerkant. Utanför honom står Hatem Ben Arfa i ett ingenmansland. Normalt hade utgångspositionen varit den rätta för att skära av en passning ut till högerkanten. Men på grund av Manchester Uniteds centrala övertag hade Ben Arfa behövt ta ett kliv in i banan för att inte utelämna mittfältskollegorna Yohan Cabaye och Cheick Tioté.
Asymmetriska spelsystem ställer frågor till motståndarna som är svåra att besvara. Vem ska egentligen markera Kagawa? Ben Arfa? Vänsterbacken Shane Ferguson? Jonas Gutiérrez? Om svaret är Gutiérrez – vem ska då plocka upp Wayne Rooney som kommer att få bollen i nästa moment (intill domaren Howard Webb)? Där har vi knäckfrågan och den oreda som ett nytt spelsystem medför. Udda spelsystem har fördelen att de ger fria spelare, precis som i Wigans fall där ”halvbackarna” ofta blir lediga och omarkerade i uppspelsfasen.

Slutsats
Efter ett rejält övertag första 20 minuterna beordrade Alan Pardew högre press från hemmalaget. Newcastle började låsa de tidiga uppspelsvägarna, även vid insparkar, och tvingade David De Gea att söka längre bollar. När Manchester United inte längre fick ned bollen på backen fick man heller inte grepp om mittfältet.
I andra halvlekens inledning styrde Newcastle tillställningen. Då var 4-3-1-2-systemet snarare en belastning för Alex Ferguson när Shinji Kagawa och Tom Cleverley fick ta flera energikrävande löpningar ut mot kanterna. Han insåg det och valde därför att göra ett ovanligt tidigt byte. Han tog av Kagawa i 55:e minuten, satte in Antonio Valencia och gick över på ett 4–2–3–1. Danny Welbeck och Antonio Valencia beordrades att hålla bredd och bortalaget kunde jämna ut spelet igen.

Uniteds 4-2-3-1-formation efter bytet


I diagrammet från Statszone över ”mottagna passningar” kan vi jämföra Antonio Valencias och Shinji Kagawas rörelsemönster. Valencia höll sig till högerkanten, Kagawa överbelastade centralt och var ibland över på vänsterkanten.

Ergo: Ett 4-3-1-2-system med offensiv prägel fungerar endast om man dominerar bollinnehavet. Om motståndaren är skicklig, har bollövertag och vill attackera längs kanterna kommer 4-3-1-2 bli en nackdel eftersom de egna ytterbackarna blir utelämnade. När Antonio Valencia byttes in var det främst för att ge Rafael da Silva understöd mot Hatem Ben Arfa.
Det går att använda 4-3-1-2 i defensivt syfte – vi minns att Milan-tränaren Max Allegri gjorde det med framgång mot Barcelona i 2–2-matchen förra hösten – men då gör man det för att förhindra attacker centralt.

Fotnot 1: Bilder från Viaplay.se. Diagram från StatsZone.
Fotnot 2: Tack till Linus Hedrén och Johan D Lundin som hjälpte till med grafiker och pilar.

***
Här är länkar till tidigare taktiska analyser.

***
Vill du ha liknande analyser i din Facebook-feed? Då kan du kolla bloggens sida. Inga onödiga uppdateringar, bara länkar till blogginlägg och längre texter av mig på Sportbladet.se.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Johan D
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB