Arkiv för kategori Aston Villa

- Sida 1 av 5

Vlogg: Summering Aston Villa-Man United

av Kalle Karlsson

Manchester United besegrade Aston Villa igår kväll i fredagsmatchen på Villa Park. 0–1 blev det sedan Adnan Januzaj gjort målet i första halvlek. Här summerar jag lite snabbt mina intryck av Manchester Uniteds starka defensiv, Daley Blinds förtjänster och Wayne Rooneys svaga form. I hemmalaget Aston Villa diskuterar vi Tim Sherwoods presspel och nye mittfältaren Idrissa Gana.

Nedräkning, del 1 – Aston Villa

av Kalle Karlsson

Två bästa spelarna har lämnat efter en säsong där Aston Villa med nöd och näppe klarade kontraktet.
Står de inför ett ännu tuffare år eller kommer Tim Sherwood lura oss alla?

Förra säsongen:
Premier League: 17.
FA-cupen: Final.
Ligacupen: Andra omgången.

Aston Villas utveckling de senaste säsongerna har varit dyster. Sedan uppryckningen i slutet av Paul Lamberts debutsäsong 2012/13 har laget i princip stått still. Ibland har det känts som man tagit ett steg tillbaka.
Det var ju spännande när Lambert satsade ungt på killar som Matt Lowton, Nathan Baker och Andy Weimann och fixade kontraktet, men sedan har dessa talanger aldrig blivit riktigt flygfärdiga. Fotbollen Aston Villa har presterat har pendlat mellan intetsägande och dötrist. Det enda som har kunnat höja pulsen något har varit individuella insatser av spelare som Fabian Delph, Christian Benteke och Jack Grealish.
Nu är två av dessa borta.
Det är förstås blytunga förluster för Villa att tappa Fabian Delph, som kovände och skrev på för Manchester City, och Christian Benteke. Delph var lagkapten och den drivande kraften på mittfältet, den som kunde ta fram bollen 20-30 meter i planen tack vare sin snabbhet. Benteke var kolossen där framme som stundtals bar offensiven på sina axlar. Var han på humör kunde han sysselsätta vilket försvar som helst.
Med tanke på att Aston Villa slutade på 17:e plats och nu har förlorat sina två mest betydelsefulla spelare – och kan tappa en tredje om Ron Vlaar (free agent) lämnar – borde de få ännu tuffare nu, men det finns en faktor som talar för Villa.
Sedan Tim Sherwood tog över i våras lyckades han lyfta laget och stämningen runt klubben. Han skapade en feel-good-känsla i en klubb som inte känt det på väldigt länge (med undantag av inledningen av förra säsongen då man startade med tre segrar och ett kryss första fyra omgångarna). Tactics-Tim steg in med sin enkla ledarstil och spelarna tycktes trivas. Jack Grealish gick från lovande truppspelare till startman. Aston Villa tog sig hela vägen till FA-cupfinalen där Arsenal blev för svårt.
Tim Sherwood gav Villa anledning till optimism och nu har man anammat en beprövad transferstrategi.

Aston Villa har anställt tyske Hendrik Almstadt som director of football, klubbens första någonsin. Almstadt, som tidigare arbetat med scouting och analys i Arsenal, har framför allt försökt att hitta fynd i den franska ligan, den strategi som Newcastle tidigare använde med framgång.
Från Lille ansluter dynamiske Idrissa Gueye, den som är tänkt att ersätta Fabian Delph. Jordan Amavi från Nice var en av Ligue 1:s bästa vänsterbackar den gångna säsongen. Tidigare jättelöftet Jordan Ayew har bättre rykte än han förtjänar, men Almstadt tyckte han var värd 12 miljoner euro från Lorient. Det kan bli en tredje Jordan, Jordan Veretout, från Nantes om Villa lyckas säkra mittfältaren.
Alla dessa spelare är potentiella överraskningar.
Aston Villa har en fin ungdomsverksamhet. Jack Grealish är tydligaste exemplet. Under försäsongen har även Callum Robinson övertygat. Rushian Hepburn-Murphy fick ligadebutera i våras, bara 16 år och 176 dagar gammal. Kan de nya franska importerna överträffa förväntningarna samtidigt som de egenproducerade spelarna lyfter sig och bidrar – då kan Aston Villa också överraska.
Men Villa behöver en ny striker och det naturliga vore förstås att värva Emmanuel Adebayor. Enligt uppgift har Adebayor läkarundersökts och jag räknar med att affären blir klar inom kort. Tim Sherwood fick Adebayor att glänsa i Tottenham och Adebayor behöver ett miljöombyte (han behöver det rätt ofta). Jag skulle inte bli förvånad om togolesen spottar in mål under Sherwood än en gång.
Senaste dygnet har det börjat ryktas om Dimitar Berbatov.
Adebayor, Berbatov, franska importer och egenfostrat – är det framgångsreceptet för Aston Villa?

Tänkbar startelva:
Guzan – Hutton, Richards, Clark, Amavi – Veretout, Sanchez, Gueye – Ayew, Grealish – Adebayor.
Nyckelspelare: Emmanuel Adebayor.
Håll ögonen på: Jack Grealish.

Nyförvärv:
Scott Sinclair – Man City, Undisclosed
Micah Richards – Man City, Free
Jordan Amavi – Nice, undisclosed
Idrissa Gueye – Lille, Undisclosed
Mark Bunn – Norwich, Free
Jordan Ayew – Lorient, Undisclosed (fee understood to be £12m)
Jose Angel Crespo – Cordoba, undisclosed

Förluster:
Christian Benteke – Liverpool, £32.5m
Fabian Delph – Man City, £8m
Shay Given – Stoke, Free
Darren Bent – Derby County, Free
Enda Stevens – Portsmouth, Free
Andreas Weimann – Derby County, Undisclosed
Matthew Lowton – Burnley, Undisclosed
Graham Burke – Notts County, Free
Yacouba Sylla – Rennes, Undisclosed
Antonio Luna – Eibar, Undisclosed

van Gaal har gett United något att tro på

av Kalle Karlsson

I höstas vann de matcher utan att spela bra.
Nu börjar spelet stämma allt bättre samtidigt som segrarna radas upp.
Han fick ordning på det till slut, Louis van Gaal.

Den holländske tränaren har fått utstå en hel del kritik under säsongen. Det var naturligt. I somras spenderade klubben runt 1,5 miljard kronor på nya spelare. Efter en trevande inledning i ligan försäkrade Louis van Gaal att resultaten skulle synas först efter tre månader.
Men tre månader in på säsongen syntes ingen utveckling. Snarare tvärtom. Manchester Uniteds spel var stundtals katastrofalt; idéfattigt, lättläst. Experimentet med trebackslinje föll inte alls väl ut.

Louis van Gaal har fått tvista hit och dit innan han hittat rätt modell. Det dröjde till mars månad när han satte ihop ett 4-1-4-1 (som i anfall blir ett 4-3-3).
Det gav en mycket övertygande seger mot Tottenham, bortatriumfen mot Liverpool och igår en komfortabel trepoängare hemma mot Aston Villa.
Men det är inte vinsterna som fansen jublar mest åt. Det är att Manchester United, för första gången sedan tiden före David Moyes-eran, ser ut som gamla Manchester United. De sätter an tonen i matcherna, går ut med attityden att de ska och är bra nog för att dominera.
Även om rörligheten i anfallsspelet imponerat senaste matcherna, även om om den ultrabegåvade Juan Mata hittat en formtopp i en ny kantroll och Wayne Rooney visat att han är lagets bäste striker, är det försvarsspelet, enligt mig, som är nyckeln till lyftet.

Louis van Gaal är en man av den holländska skolan och som en tidigare Barcelona-tränare bär han på arvet från Katalonien: bollinnehav, snabb återerövring, en vilja att styra matcher på sin egen skicklighet, inte på motståndarnas misstag,
Förra sommaren i VM med Holland gjorde han bedömningen att hans material inte höll för att spela en proaktiv fotboll. Han snickrade ihop ett 5-3-2 och knep en bronsmedalj trots att backlinjen bestod av begränsade spelare från Eredivisie.
När han anlände till Old Trafford gjorde han samma SWOT-analys. Han såg begränsade försvarare som Phil Jones, Jonny Evans och Chris Smalling och bedömde att de inte klarade att hålla tätt i en fyrbackslinje.
Men när Louis van Gaal ställde ut ett reaktivt 5-3-2-lag gick han emot sin filosofi.
Han har alltid värderat bollinnehav. Nu skickade han ut ett manskap som spelade för att inte förlora, istället för att spela för att vinna.

Resultatmässigt gick det okej i höstas, poängen trillade in, men fansen hade svårt att ta till sig det trista, tröga anfallsspelet.
Därför har övergången till 4-1-4-1/4-3-3 blivit en fullträff – försvarsmässigt. I mina egna digra, men icke-vetenskapliga fotbollsundersökningar är det snudd på omöjligt att pressa högt med ett 5-3-2-system. Jag har inte sett något lag som gjort det med framgång. Bytet av spelsystem var en signal att spelarna skulle ändra sitt tänk: Istället för att avvakta – vinn boll så tidigt som möjligt.
De senaste matcherna har Manchester United stressat och pressat sönder sina motståndare. Nu handlar det inte längre om att ligga lågt och vänta på misstag. Nu ska misstagen forceras fram.
Igår mot Aston Villa lade den här taktiken grunden till segern. Gästerna fick inte en lugn stund när Ander Herrera och Michael Carrick tog steget fram istället för att falla.
Herrera, som dessutom satte två mål, är en nyckel i detta spel. Spanjoren var med i det Athletic Club som pressade sönder Manchester United på samma arena 2012. I höstas spelade han knappt, och många undrade varför, men efter skiftet av spelidé har han fått en skräddarsydd roll på mittfältet. Samtidigt har Daley Blind imponerat som vänsterback med sitt kloka, positionssäkra spel.

Vi vet fortfarande inte hur Manchester Uniteds nya spelsätt står sig i längden och det är en bit kvar innan laget säkrat Champions League-biljetten. Kommande tre omgångar väntar Manchester City (h), Chelsea (b), Everton (b). Tre förluster och tonläget kommer vara annorlunda.
Men Louis van Gaal har åtminstone gett supportrarna en tilltalande fotboll. Han har gett dem något att tro på.

Har Tactics Tim gjort ett genidrag?

av Kalle Karlsson

Efter 13 matcher utan seger och en massa sorger och ännu fler bedrövelser hade Aston Villa äntligen lite flyt.
Med sekunder kvar av derbyt mot West Bromwich skänkte den olycklige Ben Foster en straff som Christian Benteke placerade i nät.

Slutet var osannolikt. Alla räknade ju med ett kryss, ett gungande Villa Park hade redan kalkylerat att få gå hem besvikna.
Då gjorde Ben Foster en ny tavla (i första halvlek höll han så när på att göra ”en Robert Green” och tappa in en boll mellan benen). Han misslyckades med att greppa bollen och kastade sig över Matt Lowton. Domare Moss hade inget annat val än att peka på straffpunkten. Christian Benteke, den formsvage anfallaren som inte hade gjort mål sedan december, stegade upp och den här gången hittade han rätt.
Tim Sherwood firade som om han vunnit Champions League i sista minuten. Efteråt talade han om att han vunnit på jackpott och visst, de är tre poängen kan vara värdefulla. Om Aston Villa klarar kontraktet kan du skänka en tanke eller vinflarra till Ben Foster. Det är möjligt att han hade tappat den också.

Kollega Wennman har redan skrivit om matchen så jag behöver inte gå närmare in i detalj och berätta hur pigg och vass Gabby Agbonlahor var. Hans första halvlek där han rullade in 1–0 mellan benen på Ben Foster var briljant.
Jag kan istället fokusera på Tim Sherwood.
Den före detta Tottenhamtränaren fick förtroendet att ta Villa ur krisen. Starten har inte gett mycket, men igår kom första segern och detta sedan han laborerat med en mittfältsdiamant.
Tim Sherwood fick smeknamnet ”Tactics Tim” för sin sorgfria inställning under tiden i Spurs. Det påverkades självklart av kontrasten mellan honom och företrädaren André Villas-Boas.
Nu har ”Tactics Tim” alltså skissat fram ett diamantmittfält. Igår startade Villa med Ashley Westwood i den defensiva positionen, Fabian Delph och Tom Cleverley i de ”indragna kantrollerna” och Charles N’Zogbia som mittfältsspets. Uttagningen av N’Zogbia var överraskande, men han skötte sig bra.
Det här gav ett tvåmannaanfall och Christian Benteke och Gabriel Abgonlahor kunde därigenom fungera som en traditionell strikerduo: En targetspelare (Benteke), en löpare i djupled (Agbonlahor).
Första målet var resultatet av det samarbetet och det ska bli intressant att följa framöver.
Aston Villa har använt tremannaanfall, eller en ensam striker senaste åren, men på pappret är Benteke/Agbonlahor ett intressant par.

Aston Villa dominerade matchen och vann rättvist. De hade 58 procent av bollinnehavet, definitivt en följd av att diamanten gav centralt övertag. Kan de göra det mot starkare motstånd (och då talar jag inte om blåsiga kvällar i Stoke)? Jag tvivlar på att Aston Villa, ett utpräglat kontringslag senaste åren, kan börja dominera matcher och vinna.
Men om de gör det i fler matcher med nya systemet? I så fall har Tim Sherwood snickrat fram något genialt. Då kanske hans smeknamn kan uttalas utan den raljanta undertonen…

***
Aston Villas Alan Hutton skulle förstås ha fått rött kort för sin bryska stämpling i slutminuterna på Saido Berahino. Det är något fel på regelverket när sådant inte kan bedömas i efterhand för att domaren har sett situationen (och bedömt den felaktigt).

***
Jag gillade det jag såg av unge Jack Grealish när han kom in för Aston Villa. Där finns potential att bygga vidare på.

Huttons långa väg från frysboxen

av Kalle Karlsson

Alla älskar en fighter.
Därför borde vi beundra Alan Hutton, 29.

Alan Hutton värvades till Aston Villa sommaren 2011. Den skotske försvararen återförenades då med Alex McLeish, som basade över honom i Rangers.
Alan Hutton var revanschsugen. Tiden i Tottenham blev inte som han tänkt sig. Efter en lovande start drabbades han av en knäskada. Säsongen 2008/09 startade han bara fem ligamatcher. Året efter bara en innan han lånades ut till Sunderland. Han kom tillbaka starkt 2010/11 och fick göra 19 starter under Harry Redknapp, men flytten till Aston Villa var logisk. Hutton behövde få igång sin karriär igen.
– Det är en fantastisk klubb med underbara fans och jag ser verkligen fram emot att arbeta under Alex McLeish igen, sa Alan Hutton när affären var klar.
– När vi jag förstod att Villa var intresserade var det den enda klubben jag ville till.
Han visste inte att han skulle få uppleva sina tyngsta fotbollsår.
Första året var positivt. McLeish gav sin tidigare spelare förtroende och Alan Hutton startade 29 matcher under debutsäsongen på Villa Park. Mest ihågkommen är han dock för den smutsiga tacklingen på Shane Long, som skadades och blev borta sex veckor.
Andra året blev tuffare. Mycket tuffare.

Aston Villa bytte tränare sedan Alex McLeish inte övertygat klubben om att han var rätt man. In kom Paul Lambert och han började med att värva en ny högerback i Matthew Lowton. Inget bra tecken.
Alan Hutton hamnade i kylan. Han hamnade så långt ut i kylan att han lämnades utanför 25-mannatruppen som skulle resa på träningsläger. Hutton hade fått med en relativt hög lön (40 000 pund i veckan) efter flytten från Tottenham och det här var förmodligen Paul Lamberts sätt att säga: ”Försök skaffa dig en ny klubb”.
Alan Hutton fick inte ens träna med a-laget. I september 2012, i samband med en VM-kvalmatch mot Serbien, sa högerbacken:
– Det är frustrerande. Jag jobbar hårt varje gång jag kliver ut på träningsplanen. Jag kör även extraträning. Jag vill vara i så bra form som möjligt.
– Som spelare är det den värsta situationen du kan hamna i. Var petad utan att få chansen att spela. Det är svårt att ta, men det enda jag kan göra är att jobba hårt och visa att jag är redo om jag behövs.

Behovet var inte tillräckligt stort för senare på hösten lånades han ut till Nottingham Forest i Championship där han gjorde sju matcher. I janauri 2013 skickades han i väg till Mallorca i La Liga. Där blev det 17 matcher och Hutton verkade äntligen trivas med fotbollslivet igen.
– Jag fick spela fotboll igen och trivdes, det är första gången på ett tag jag har kunnat säga det. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Jag har haft några tunga år så jag försöker bara njuta av fotbollen igen, sa han till Herald Scotland.
Det mesta talade för att lånet skulle övergå i en permanent övergång. Alan Hutton ville det, Mallorca ville det. Men pengar är som bekant en bristvara i La Liga och när klubbarna inte kom överens fick Alan Hutton återvända till England.

Så det blev nya månader i frysboxen hos Paul Lambert. Under hösten 2013 spelade han inte en enda minut för Aston Villa. Han och några andra utfrysta spelare, Darren Bent, Stephen Ireland och Charles N’Zogbia, fick träna på egen hand. Alan Hutton led, men höll ändå en diplomatisk ton.
– Det är inte så här saker borde skötas. Vi är inte barn.
I januari 2014 blev det en ny utlåning, denna gång till Bolton.
Paul Lambert erkände att bakgrunden till att Alan Hutton inte spelade var att han tjänade för mycket. Ägaren Randy Lerner ville skära i kostnaderna och därför var det ekonomiskt motiverat att låna ut Hutton.
– Vi har inte haft något bråk. Jag vill bara hjälpa honom att bli utlånad. Det är inte troligt att han spelar mer hos oss – han vet det. Vi behöver få ned lönenivån. Om det handlar om pengar? Ja, mer eller mindre.
– Det jag inte förstår är varför ingen klubb har försökt värva honom. Det förvånar mig för han spelar bra för landslaget, han är duktig och jobbar hårt på träning.

Det var inte många som trodde att Alan Hutton hade en framtid i Aston Villa. I somras krävde han ett möte med managern Paul Lambert.
Hutton fick chansen under försäsongen och när det var dags för premiär i Premier League i augusti fanns han med i startuppställningen. En ”bomb”.
Spelaren som inte representerat klubben sedan maj 2012 hade plötsligt kämpat sig tillbaka till en startplats. Han förlät tränaren Paul Lambert.
– Han har hela tiden hjälpt mig. Det var inte ett ont ord mellan oss. Förhoppningsvis blir det en nytändning för mig. Det enda jag kan göra är att jobba dubbelt så hårt och visa alla att jag kan spela.
Det kunde han.
Den lojale högerbacken visade det spel som gjorde att Tottenham en gång i tiden värvade honom för 9 miljoner pund. Tryggt, enkelt, tufft. Inga svåra lösningar, Alan Hutton är som bäst när han låter andra göra det komplicerade.
Det blev seger borta mot Stoke och när Alan Hutton en vecka senare gjorde comeback på hemmaplan mot Newcastle den 23 augusti hyllades han av fansen. I september belönades han med ett treårskontrakt.
– Jag kunde inte gissa detta. Det har varit svårt och jag är inte en av de spelarna som nöjer mig med att sitta vid sidan. Fotboll är business och du måste respektera de beslut som kommer uppifrån. Det var inget som jag kunde styra över, inget jag kunde göra något åt. Det enda jag kunde göra var att komma in och träna varje dag, fortsätta kämpa och hålla huvudet högt och det var vad jag gjorde.
Paul Lambert har helomvänt när det gäller Alan Hutton. Från att ha ratat spelaren till att nu ösa superlativ över den landslagsmeriterade skotten.
Efter mötet med Southampton i måndags (1–1) använde han ord som ”outstanding” om Hutton.

Det finns något fint i det här. Alan Hutton har agerat superprofessionellt och satt klubben först och nu får han belöningen.
När han blev åsidosatt hade han kunnat gnäll, lyfta lön och baktalat klubben och tränaren Paul Lambert i media. Alan Hutton gjorde inte det. Istället sa han de rätta sakerna, tränade ännu hårdare, accepterade utlåningar till mindre klubbar och kämpade sig tillbaka.
Han är väl värd uppskattningen han nu får.

Två slutsatser efter QPR–Aston Villa

av Kalle Karlsson

Redknapp har gjort ”en Pulis”
Lovande insats mot Liverpool, seger mot Aston Villa. Harry Redknapps recept? Han har gjort ”en Pulis”.
Queens Park Rangers vann måndagens möte med Aston Villa igår på Loftus Road (2–0). Det var blott lagets andra trepoängare denna höst, men tecknen är positiva. Harry Redknapp har fått struktur på defensiven och har hittat en offensiv idé.
Ni minns säkert hur Harry Redknapp laborerade med fembackslinje i starten av säsongen. Det gav 0–1 i premiären mot Hull och sedan 0–4 mot Tottenham. Backlinjen med Rio Ferdinand, Steven Caulker och Richard Dunne fungerade inte alls.
Mot Liverpool förra helgen gick managern tillbaka till grunderna. 4-4-2. Tvåmannaanfall. Rakare spel.
Det gav en positiv insats mot Liverpool, men inga poäng eftersom QPR lyckades släppa in två mål i slutminuterna.
Igår mot Aston Villa var ordern: Samma hårda arbete, samma intensitet – men inte bjuda på några kontringar. Det fungerade.

Det var ingen välspelad match. ”It’s hardly El Clasico”, som Henry Winter skrev på Twitter i paus. Queens Park Rangers passningsprocent i första halvlek var blott 64 %. Det kändes som 30 %. Men de hade ledningen och det var frukten av den nya, rakare strategin.
Harry Redknapp har gett upp (?) tanken på champagnefotboll och en Niko Kranjcar som ska trippa runt och slå läckra yttersidor. Nu är det 4-4-2 med tuffingarna Karl Henry och Sandro som centrala mittfältare. Leroy Fer får utgå från vänster. Eduardo Vargas inhopp mot Liverpool var så bra att han inte kan lämnas utanför så han har fått platsen som högermittfältare.
På topp har han hittat rätt parhäst till Charlie Austin.
Bobby Zamora fyller 34 år i januari. Det kändes som att han var slut när han lämnade Fulham för två år sedan, men han sköt QPR till Premier League i våras och de två senaste matcherna har han visat att han fortfarande kan vara effektiv som buffel. Med sin tyngd och styrka är han en mardröm att möta.
Centertanken vållade Liverpool stora bekymmer för en vecka sedan. Igår var det han som bröstade ned bollen till Charlie Austin som pricksköt 1–0.
Austin har blivit den målkälla som QPR behöver. Så sent som 2008/09 spelade han semiprofessionellt i Poole Town samtidigt som han försörjde sig som murare. 2012/13 blev det 25 mål på 37 matcher för Burnley i Championship. Igår pangade han in sitt tredje och fjärde mål.
Med Bobby Zamora och Charlie Austin har QPR plötsligt fått ett ”big man/little man-anfall” som kan producera mål mot vilket försvar som helst.
Framför allt har Harry Redknapp mönstrat ett manskap som är beredda att ta jobbet för varandra. Energiknippen som vänsterbacken Yun Suk-young och Eduardo Vargas sätter tonen. Sydkoreanen Suk-young är en duracellkanin av samma snitt som Ji Sung-Park.

En seger räcker förstås inte för att QPR ska lanseras som ett potentiellt mittenlag, men känslan är att Harry Redknapp anammat Tony Pulis räddningsaktion med Crystal Palace från ifjol. Pulis lade om spelsättet mot ett 4-4-2 med längre bollar upp mot nickstarka targetspelare. Hårdare jobb över hela planen. Kan Redknapp få en liknande effekt? Inte omöjligt.
QPR har blivit svårare att bryta ned, tryggare defensivt, framför allt när man suddat bort naiviteten som kostade laget kontringar och poäng mot Liverpool. Med det långa, raka spelet upp på en stark targetspelare (Zamora) har de fått ett enkelt anfallssätt som uppenbarligen gynnar lagets målspruta Charlie Austin. Samtidigt finns fortfarande individuell kvalitet hos spelare som Leroy Fer.
Tack vare den enklare spelidén och nya attityden – och en pånyttfödd Bobby Zamora – har QPR gett sig själva chansen att rädda kontraktet.

Aston Villas optimism som bortblåst
Den 13 september åkte Aston Villa till Anfield, nollade Liverpool och gick därifrån med alla tre poängen sedan Gabriel Agbonlahor gjort matchens enda mål. Tränaren Paul Lambert belönades med ett nytt kontrakt. Det pratades om att hans unga Villa hade mognat och var redo att sikta på en plats på övre halvan. Jag ställde frågan om laget var flygfärdigt efter ett par år av tålmodigt utvecklingsarbete.
Sedan dess har Aston Villa spelat fem matcher. Och förlorat fem. Visserligen har motståndet varit tufft. Arsenal, Chelsea, Manchester City och Everton innan QPR blev för svårt igår. Men det som är mer bekymmersamt är att laget inte ens gjort mål på dessa fem matcher.
Trots att Christian Benteke är tillbaka i spel efter lång skadefrånvaro. Belgaren såg rostig ut igår och Lambert varnade för att han behöver sex-sju matcher innan han är i form.
Aston Villa har fortfarande svårt att attackera på andra sätt än genom kontringsspel. I matcher där de ska föra spelet har de svårt att hitta vägar igenom. Igår mot QPR hade Villa 65 procent av bollinnehavet. Ändå kändes QPR mer spetsigt.
Avsaknaden av axelskadade Fabian Delph är stor. Carlos Sanchez är en bra spelare (som visserligen bjöd på QPR:s andra mål igår), men mittfältet saknar Delphs kreativitet och förmåga att ta fram bollen i plan med fart. Balansen med Ashley Westwood (destroyer), Tom Cleverley (passer) och Fabian Delph (runner) var bättre.
Paul Lambert har en del att jobba på när det gäller lagets förmåga att öppna motståndare på andra sätt än genom kontringsspel.
I de kommande tre matcherna väntar Tottenham, West Ham och Southampton. Knappast enkla motståndare sett till säsongsinledningen.
Aston Villa måste vända trenden snabbt annars kommer även denna säsong att handla om krig för att undvika bottenstriden.

Är Aston Villa flygfärdigt nu?

av Kalle Karlsson

Bäste anfallaren och bäste försvararen saknades.
Ändå åkte Aston Villa till Anfield och plockade med sig alla tre poängen på lördagskvällen.
Har Paul Lambert något stort på gång?

Eftersom mina lördagar senaste och kommande månaden – som nybliven huvudansvarig tränare – ägnas åt att försöka hålla Karlbergs BK kvar i division 2 så missade jag toppmatchen på Emirates. Smällar man får ta. Har inte missat många toppmatcher i Premier League de senaste tio åren, men så är det. Får plocka en repris i veckan.
Däremot kom jag hem lagom till att Liverpool tog emot Aston Villa. Förutsättningarna inför detta mötet var ju lite överraskande. Inför omgången parkerade Aston Villa på tredje plats efter en stark inledning.
Samtidigt var det ju just en sådan här match som skulle kunna bli ett brutalt uppvaknande. Det brukar bli så. En underdog gör ett par bra resultat mot begränsat motstånd, haussen börjar – sedan faller man platt när man testas ordentligt.
Men trots avsaknad av Ron Vlaar i mittförsvaret och Christian Benteke i anfallet var det ett beslutsamt Villa som inledde bäst på Anfield. Innan hemmalaget vaknat till hade Villa skapat tre vassa lägen.
Ett av dessa resulterade när Gabriel Agbonlahor fick en tå på bollen efter en hörna och petade, retfullt, in bollen intill stolpen.
Gabby Agbonlahor som jag hade en egen utläggning kring i senaste avsnittet av vår PL-podcast. Där slog jag fast att engelsmannen är en ”ketchupspelare”, att han levererar i sjok för att sedan gå in i torrperioder.
Än så länge finns det rinnande ketchup i flaskan.

Det här var dock en insats som handlade främst om disciplinerat försvarsspel. Paul Lambert hade valt bort individuell skicklighet (Charles N’Zogbia) för tvåvägsspel (Kieran Richardson). När Andreas Weimann dessutom sjönk ned på sin kant bildade Villa ett tätt 4-5-1 som Liverpool hade svårt att ta sig igenom. Tremannamittfältet med Ashley Westwood, Tom Cleverley och Fabian Delph såg ut att ha spelat tillsammans i många år. Cleverley gjorde en stark debut och Delph fortsätter att övertyga.
Visst hade laget chanser, konstigt vore väl annars, men sett till bollinnehavet skapade man inte så många farliga lägen. Coutinho var närmast med ett skott i insidan av stolpen.
Istället blev det en match där Philippe Senderos och Nathan Baker fick dominera i de bakre leden. De hade full kontroll på Mario Balotelli och när Raheem Sterling började på bänken saknade Liverpool spets. Adam Lallana gjorde debut och blixtrade till vid ett par tillfällen, men behöver nog fler matcher för att kunna göra skillnad. Detsamma gäller Lazar Markovic.

Vi ska inte dra för långtgående slutsatser av Aston Villas starka start. Ifjol inledde de som bekant med att besegra Arsenal på bortaplan med 3–1 i premiären för att sedan hamna i bottenstriden.
Men vi kan konstatera att utsikterna ser bättre ut nu. Paul Lambert har blandat upp den unga truppen med rutin. Baker, Westwood, Delph har blivit ett år äldre (och ett år bättre?). Brad Guzan är fortfarande en stabil sista utpost. Från bänken har Lambert numera lyxen att kunna sätta in en meriterad Carlos Sanchez, nyförvärvet från Elche, på defensivt mittfält för att stänga butiken. Det har varit Villas svagaste lagdel tidigare. Nu är känslan att centralt mittfält är rätt vasst.
När Ron Vlaar och Christian Benteke är tillgängliga borde det, rimligen, kunna bli ännu bättre.
Paul Lamberts gäng kanske är flygfärdigt efter ett par års tålmodigt utvecklingsarbete?

Nedräkning, del 2 – Aston Villa

av Kalle Karlsson

Förra säsongen:
Premier League: 15.
FA-cupen: Tredje omgången.
Ligacupen: Tredje omgången.

En ägare som vill sälja klubben, en vd som klivit av sitt uppdrag och en tränare som många fans till ha bort.
Det är kaos i Aston Villa och säsongen har inte ens börjat.

En dag efter att säsongen tog slut i våras meddelade ägaren Randy Lerner att han ville sälja Aston Villa. Det kom inte på något sätt som någon överraskning. Klubben har gjort förluster på närmare 2,5 miljarder kronor sedan 2006 och känslan var att amerikanen tröttnat.
Men det är en sak att sätta upp klubben till försäljning, en annan att hitta en köpare.
Med mindre än två veckor kvar till säsongen har Randy Lerner och fansen fått konstatera att det kan bli en utdragen process. Ett rykte om att Lerner är på brittisk mark har tagits som ”indicier” om att en affär kan vara på gång.
I tuffa tider får man greppa efter halmstrån.

Som om inte klubben haft nog med turbulens.
I slutet av förra säsongen sparkades assisterande tränaren Ian Culverhouse och ”head of football operations” Gary Karsa på grund av disciplinära skäl.
I juli meddelade klubben att vd:n Paul Faulkner klivit av sitt uppdrag. Ekonomichefen Robin Russell leder nu den dagliga verksamheten.
Aston Villa är en klubb vars ägare vill släppa taget, en klubb som saknar en vd och med en tränare vars förtroendekapital är lågt.

Aston Villas placeringar de tre senaste åren är 16, 15, 15. Väldigt lite talar för att dessa noteringar ska förbättras.
Efter förra årets premiär, 3–1-segern borta mot Arsenal, fanns det många som tippade att Paul Lamberts unga spelare skulle vara flygfärdiga. Så var inte fallet. Entusiasmen dog fort och nu finns inga såna förhoppningar bland fansen på Villa Park. Det blir att kriga på undre halvan igen.
Randy Lerners hållning har gjort att Paul Lamberts förutsättningar är tuffa. Ägaren har inte varit särskilt villig att spendera pengar på sitt projekt så sommarens värvningar består i första hand av Joe Cole, Philippe Senderos och Kieran Richardson, alla på free transfer.
Det är ett steg bort från Paul Lamberts tidigare filosofi om att satsa på unga spelare. Nu har han istället hämtat in herrar med Premier League-rutin. Återstår att se om dessa ”chansningar” betalar sig.
Aston Villas begränsade resurser har gjort att man plockat in Alan Hutton och Darren Bent från frysboxen. Anfallaren Bent symboliserar senaste årens misslyckande och mismanagement.
Ena året köptes han för en rekordsumma. Nästa år är han utfryst och bänkad, vilket kapat spelarens marknadsvärde.
Kan Darren Bent vakna till liv och hitta målet så är det en viktig förstärkning. Kan Charles N’Zogbia hitta tillbaka från sin skada har Villa ytterligare sparkapital.

Det bästa tillskottet är dock Jores Okore, den danske mittbacken, som känns som ett nyförvärv eftersom han missade nästan hela debutsäsongen med en knäskada. De få matcher han hann göra innan var lovande.
En högprofilerad värvning är annars en herre som inte kommer att dra sig matchtröjan (gissningsvis kanske är bästa att tillägga). Som ny assisterande tränare har Paul Lambert anställt Roy Keane. Den förre Manchester United-spelaren lyckades inte som manager, men han ansvarar nu för träningarna i Villa och uppges ha imponerat på en del spelare.

På pluskontot är att Aston Villa, hittills, inte tappat någon etablerad spelare. Ron Vlaar, mittbacken som gjorde succé i VM, är kvar trots att han bara har 12 månader kvar på kontraktet. Christian Benteke, som hade en ojämn fjolårssäsong och sedan blev skadad, är kvar och väntas leda anfallet.
Det blir fundamentalt att behålla Vlaar som får uppdraget att hålla ihop försvaret. Utan honom ökar risken att hamna på någon av nedflyttningsplatserna.
Och då kommer Randy Lerner få ännu svårare att sälja klubben.

Tänkbar startelva:
Guzan – Lowton, Okore, Vlaar, Richardson – Bacuna, Westwood, Delph – N’Zogbia, Benteke, Agbonlahor.

In: Joe Cole (West Ham United), Tom Leggett, Isaac Nehemie (Both Southampton, Undisclosed), Philippe Senderos (Valencia), Kieran Richardson (Fulham).
Out: Jordan Bowery (Rotherham United, £250,000), Marc Albrighton (Leicester City), Nathan Delfouneso (Blackpool), Nicklas Helenius (Aalborg, Loan), Yacouba Sylla (Erciyesspor, Loan), Jed Steer (Doncaster Rovers, Loan).
Released: Aidan Grant, Andras Stieber. Källa: Telegraph
Nyckelspelare: Christian Benteke.
Håll ögonen på: Fabian Delph.

Yaya förtjänar att nämnas bland de allra största

av Kalle Karlsson

Silva var katalysatorn – som vanligt
I 63 minuter var det en regntung plan, en storspelande Brad Guzan, en mur av Aston Villa-försvarare och en otålig publik som började bli nervös. Det var en sån kväll där titelchanser kan spolas bort i regnet.
Sedan kom det förlösande målet. Och då visade Manchester City prov på sin enorma styrka.

Den där sanningen om att lag som inte har något att spela för säljer sig billigt har kommit lite på kant i dagarna. Crystal Palace fixade en osannolik upphämtning till 3–3 mot Liverpool i måndags och när Paul Lambert kom till Etihad var det inte för att ”spela ut” och bjuda de egna fansen på något nu när hans lag ändå var klara. Nej, Paul Lambert kom till Etihad som om hans lag spelade med kniven mot strupen. Fembackslinje. Riskminimering. Noga valda tillfällen där man gick framåt.
Det fanns dock en liten skillnad mot en numera så frekventa ”parkera-bussen-taktiken”. Aston Villa sjönk inte ned med backlinjen i knäet på sin målvakt. Istället höll de upp linjen.

City-highlineSituation från första halvlek där vi kan se Aston Villas ”high-line”. City på väg att kontra och Silva (närmast mittpunkten) kommer strax få bollen av Yaya Touré med ett hav bakom backlinjen att sätta in bollen på. Ovanlig taktik på bortaplan mot topplagen.

Det var ett logiskt val när Manchester City saknade Sergio Agüero och startade med Edin Dzeko som ensam striker. Dzeko har en del förtjänster, men djupledsspelet är knappast en av dem. Därför var Villa tämligen tryggt i att de kunde släppa ytan bakom backlinjen, vilket är ovanligt nuförtiden i Premier League.
Regnet som öste ned över Etihad förenklade knappast uppgiften för hemmalaget. De dominerade första halvlek och skapade ett par farliga chanser, men så långt hade Villa hyfsad kontroll. Och då fanns förstås fortfarande möjligheten/risken att gästerna skulle sticka upp i en kontring och sätta 0–1, vilket garanterat hade chockat City-spelarna.
Men City är ett fint, gediget och metodiskt lag. De fortsatte med samma idé, med skillnaden att de gjorde det lite snabbare, lite mer distinkt. Yaya Touré, som styrde nästan varje uppspel i Fernandinhos frånvaro, var briljant i sina val. Ibland spelade han kort, ibland långt, ibland hittade han in med ett instick.
Ett annat geni tog över showen temporärt.

Det är ofta mål och assist väger tungt när vi bedömer offensiva spelares prestationer över en säsong. Det är kanske naturligt eftersom det är det mest konkreta i deras arbetsbeskrivning, men i David Silvas fall blir det extra orättvist. Hans främsta egenskap är nämligen inte att göra mål eller ens passa fram till mål utan att skapa mål.
Med en vändning, mottagning, passning, vrickning. Det kan handla om att skapa tid för sig själv, en tidsvinst som sedan finns med i hela anfallet.
1–0 var exempel på det här. Aston Villa hade flyttat sig med perfektion stora delar av matchen, men när Ciaran Clark hamnade som vänsterback och skulle ta sig in i mitten uppstod en kommunkationsmiss. David Silva upptäcker sånt. En perfekt passning till Pablo Zabaleta och så hade Edin Dzeko (vem annars?) bara att raka in bollen.
2–0 var ett nästan identiskt exempel, men nu fick Silva inte ens en ”hockeyassist” eftersom Guzan räddade skottet från Samir Nasri och målet kom först på returen från Dzeko.
David Silvas betydelse som katalysator för City ska inte underskattas.
Innan kvällen var över hann Yaya Touré med att solospringa in 4–0 som bara han kan.

Manchester City hade två matcher till titeln. Nu återstår bara en: West Ham United hemma på söndag.
Kan de bränna det? Klart de kan. Allt kan hända, den som tvivlar har inte följt den här ligan tillräckligt de senaste åren.
Men West Ham behöver mer av Sam Allardici än Sam Allardyce för att Liverpool ska ha en chans.

Yaya Touré är världens bästa mittfältare
David Silva är fundamental för Manchester City på offensiv tredjedel, men det finns en annan spelare som är ännu mer drivande över hela planen.
Yaya Touré.
Den väldige, imponerande, fenomenale Yaya Touré. Får han tillräckligt med credit av oss?
30-åringen har varit fullständigt magisk den här säsongen. Han har fått sina hyllningar, absolut, men inte så många som han hade fått om han varit engelsman.
Samir Nasri slog fast i mars att Yaya Touré hade varit erkänd som en av världens bästa spelare om han kommit från Europa eller Sydamerika.
Yaya Touré höll med när han talade med BBC en månad senare:
– Jag tycker att det Samir sa definitivt stämmer. Ärligt talat så kommer erkännandet bara från fansen. Jag vill inte vara hård och negativ, men jag är bara ärlig.
– Jag är stolt afrikan. Jag vill försvara Afrikanska folket och jag vill visa världen att afrikanska spelare kan vara lika bra som europeiska och sydamerikanska.

Vi kan säkert dividera om Yaya Touré redan fått den statusen han är förtjänt av, men jag har har en känsla av att många nöjt sig med ”ligans bästa mittfältare” på sin höjd. Stannat där. För mig är Yaya Touré världens bästa mittfältare. Då pratar vi sett till den här säsongen eftersom det är det som är väsentligt just nu. Utan snack.
Ett vanligt Premier League-år hade han fått pris som ligans bästa spelare, vilket hade gett enormt eko runt om i fotbollsvärlden, men nu hade han otur att Luis Suárez varit överjävligt bra i Liverpool.
Yaya är den mest kompletta fotbollsspelaren av alla. Och då menar jag alla. 30-åringen (fyller 31 på tisdag) är förmodligen en av få som skulle kunna spela på samtliga tio positioner och ändå platsa i de många storklubbar. Vänsterback? Han skulle nog greja det. Forward? Var så säkra. Mittback? Glömt att han spelade mittback i CL-finalen 2009 och höll koll på Manchester Uniteds offensiv med Rooney, Ronaldo och Tévez?

Hans 4–0-mål igår var ett typiskt Yaya-mål. En solorush där han såg ut som den där överlägsna P10-spelaren som tar bollen och springer genom hela motståndarlaget, som Naill Quinn konstaterade i Sky Sports.
Mittfältaren fick bollen vid mittlinjen och när ingen Aston Villa-spelare stötte direkt så accelererade han bara i väg som en travhäst på ett upplopp. Han gled ifrån alla och dunkade in bollen.
Det var kronan på ett nytt, magiskt Yaya-verk.
I sommar kommer ett fotbolls-VM där Neymar kommer att vara det största affischnamnet. Det kommer att snackas om Messi, Ronaldo, Suárez, Ribéry, Cavani, Iniesta, Hazard.
Jag hoppas att Yaya Touré visar i Brasilien att han förtjänar att nämnas bland de namnen.

Genomgång: Bottenstriden lag för lag

av Kalle Karlsson

Två omgångar kvar. Sex lag på allvar inblandade i bottenstriden.
Här synar vi klubbarnas form, program och skadeläge inför avgörandet.

15) West Bromwich, 36 poäng -12

Återstående matcher: 2/5.
Arsenal (b), Sunderland (b), Stoke (h).
Kommentar: En bortafight mot Arsenal som vlll säkra fjärdeplatsen, ett formstarkt Sunderland borta och Stoke hemma. Det är avslutningsmatchen som möjligen känns som en tacksam match för WBA. Det bör dock räcka med en seger för Pepe Mels gäng, vilket gör att jag tror att de grejar det i sista omgången.

Skadeläget: 3.
Steven Reid, Liam Ridgewell, Garath McAuley, Zoltán Géra.
Kommentar: Tre spelare ur ordinarie backlinjen saknas, men läget är inte så dystert som det kan tyckas. McAuley ska vara tillbaka till helgen, vilket är en boost för WBA.Ridgwells frånvaro täcks upp av Billy Jones.

Formen: 3.
Kommentar: Efter den nattsvarta perioden där laget bara vann en enda match från 3 november–15 mars har WBA tagit tre segrar på de sju senaste matcherna. Pepe Mel har skruvat ned sina ambitioner om ett högt presspel.

Formen hos  nyckelspelare: 4.
Kommentar: Ben Foster svarade för en mycket bra match senast mot West Ham.

Tränare: 2.
Kommentar: Pepe Mel är en skicklig tränare som gjorde fina resultat i Real Betis, men han har haft problem att anpassa sig till Premier League. Hans idé om att införa ett högt presspel med WBA – vars spelartrupp inte var anpassat för det – togs inte emot väl av spelarna.

Totalt: 14/25.

Tips: Klarar sig tack vare utgångsläget.

16) Aston Villa, 35 poäng -17

Återstående matcher: 3.
Hull (h), Manchester City (b), Tottenham (b).
Kommentar: Aston Villa har tre matcher på sig och mötet med Hull City är ett utmärkt tillfälle att i praktiken säkra kontraktet.
– Vi har en cupfinal mot Hull och vi måste vinna den, säger tränaren Paul Lambert.
Poäng borta mot Manchester City och borta mot Spurs är inte direkt någon garanti.

Skadeläget: 1.
Gary Gardner, Nicklas Helenius, Christian Benteke, Libor Kozak, Jores Okore, Charles N’Zogbia, Joe Bennett, Leandro Bacuna.
Kommentar: Bacuna, Bennett, Helenius väntas vara tillbaka till helgen, men avsaknaden av Christian Benteke och Libor Kozak är kämpig.

Formen: 1.
Kommentar: Villa har fem förluster på de sex senaste matcherna och målskillnaden 4–15.

Formen hos nyckelspelare: 3.
Kommentar: Brad Guzan har visat stabil form hela säsongen, även om han inte varit lika bra som ifjol.

Tränare: 3.
Kommentar: Paul Lambert har inte vunnit många vänner på Villa Park, men han har åtminstone erfarenhet från en bottenstrid med Villa förra året. Den rutinen kan bli värdefull.

Totalt: 11/25.

Tips: Vinner i helgen och klarar sig kvar.

17) Sunderland, 32 poäng -20

Återstående matcher: 4.
Kommentar: Ett nytänt Manchester United på Old Trafford lär bli tufft, men hemmamöten med West Bromwich och Swansea ger Gustavo Poyets mannar en gyllene möjlighet att klara kontraktet.

Skadeläget: 3.
Steven Fletcher, Ki Sung-Yeung, Carlos Cuéllar, Keiren Westwood.
Kommentar: Steven Fletchers målgaranti har varit saknad i Sunderland. Laget klarade sig väl utan Ki Sung-Yeung senast.

Formen: 4.
Kommentar: Efter den nattsvarta trenden som innebar åtta förluster på nio matcher har Sunderland vaknat i elfte timman. Kryss borta mot Manchester City följdes upp med seger borta mot Chelsea och 4–0 hemma mot Cardiff City.

Formen hos nyckelspelare: 2.
Kommentar: Adam Johnson valdes till månadens spelare i januari. Hans form har avtagit efter det.

Tränare: 3.
Kommentar: Gustavo Poyets PL-erfarenhet är begränsad, men han har onekligen inneburit ett lyft för Sunderland.

Totalt: 16/25.

Tips: Klarar sig kvar tack vare sin starka form.

18) Norwich City, 32 poäng -32

Återstående program: 1.
Chelsea (b), Arsenal (h).
Kommentar: Får man välja är det inte dessa matcher man hade önskat. Chelsea har fortfarande en teoretisk chans på titeln. Poängchansen finns hemma mot Arsenal i sista omgången. Men det är inte direkt någon garanti…

Skadeläget: 4.
Joseph Yobo.
Kommentar: Norwich har inga tunga avbräck.

Formen: 1.
Kommentar: Norwich har fem raka förluster, och även om insatsen i andra halvleken hemma mot Liverpool häromveckan var positiv är det poängen som räknas i nuläget.

Formen hos nyckelspelare: 3.
Kommentar: Robert Snodgrass är Norwich största kreativa källa i offensiven. Han har varit ett av få ljus under en dyster vår.

Tränare: 1.
Kommentar: Neil Adams är säkert en kompetent tränare, men att ge honom tränarjobbet efter sparkade Chris Hughton med fem omgångar kvar var som att kasta en pojkspoling till vargarna.

Totalt: 10/25.

Tips: Spelprogrammet, formen och trenden talar emot Norwich.

19) Fulham, 31 poäng -42

Återstående matcher: 3.
Stoke (b), Crystal Palace (h).
Kommentar: Stoke är visserligen starkt hemma på Britannia, men laget har inget att spela för och Fulham har två matcher som är fullt möjliga att vinna.

Skadeläget: 4.
Damien Duff, Kostas Mitroglu.
Kommentar: Mitroglu var spelaren som skulle frälsa Fulham, men i dagsläget hade han ändå inte fått spela. Dels på grund av att han är matchotränad, dels för att Hugo Rodallega gjort så bra ifrån sig.

Formen: 2.
Kommentar: Fulham vann inte en match från 15 jan–15 mars. De två segrarna mot Aston Villa (2–1) och Norwich (1–0), gav laget en livlina. Men den tappade 2–0-ledningen senast mot Hull kan ha satt sig i huvudena på spelarna.

Formen hos nyckelspelare: 2.
Kommentar: Målvakten David Stockdale är inte Fulhams mest kända eller bästa spelare, men han kommer att ha en nyckelroll i slutskedet.

Tränare: 3.
Kommentar: Felix Magath är en meriterad tränare, men hur länge räcker gamla meriter?

Totalt: 14/25.

Tips: Fulham behöver förmodligen vinna båda sina matcher. Det är inte säkert att det räcker heller. Jag har svårt att se dem greja det.

20) Cardiff City, 30 poäng, -38

Återstående program: 2.
Newcastle (b), Chelsea (h).
Kommentar: Cardiff behöver vinna båda sina matcher för att ha en rimlig chans att hänga kvar. Newcastle är i usel form, men lär vilja bryta sin trend inför hemmafansen. Chelsea kan eventuellt kriga om titeln ända in i slutomgången.

Skadeläget: 4.
Andrew Taylor, Craig Noone, Mark Hudson.
Kommentar: Craig Noone är ett avbräck för Ole Gunnar Solskjaer. De övriga klarar han sig utan.

Formen: 2.
Kommentar: ”Bara” två förluster på de fem senaste. Å andra sidan har dessa nederlag varit 0–3 mot Crystal Palace och 0–4 mot Sunderland. Det mesta talar emot Cardiff.

Formen hos nyckelspelare: 3.
Kommentar: Målvakten David Marshall har varit en av ligans bästa under säsongen – trots att Cardiff släppt in massor av mål. Senast mot Sunderland var han mänsklig.

Tränare: 2.
Kommentar: Ole Gunnar Solskjaer har inte fått ordning på Cardiffs försvarsspel.

Totalt: 13/25.

Tips: Åker ur Premier League.

***
Vad tror ni om bottenstriden?

Sida 1 av 5
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB