Arkiv för kategori Aston Villa

- Sida 1 av 4

Rising star: Fabian Delph

av Kalle Karlsson
delph1

Han stämplades som supertalang, imponerade på en italiensk stortränare innan skadorna stoppade hans framfart.
Vägen mot toppen blev längre än han hade tänkt sig, men nu har Aston Villas Fabian Delph, 24 år, äntligen fått ta klivet som många förväntade sig.

Det är länge sedan nu, men ni kanske minns när de svenska Premier League-rättigheterna fortfarande tillhörde Canal Plus. Då fanns under en kort tid ett fredagsprogram som leddes av Jonas Dahlquist, ”Rule Britannia”, där två inbjudna gäster diskuterade olika ämnen i engelsk fotboll.
Jag minns inte så mycket av mitt besök, men en sak har jag en klar bild av: Jonas drog små lappar ur en hatt och läste upp en slumpvis vald fråga som kunde handla om allt mellan himmel och jord så länge det fanns en koppling till Premier League. Min fråga löd:
”Vilken spelare slår igenom nästa säsong?”.
Jag hade inte överhuvudtaget funderat över vem som kunde tänkas slå igenom nästan ett år framåt i tiden, och när bandet rullar är det svårare än man kan tro att tänka klart, men det första namnet som ploppade upp var Fabian Delph, en anonym men lovande mittfältare i Aston Villa. Jag motiverade, ungefär, så här:
– Han imponerade stort på försäsongen. Nu har han fått ett års erfarenhet och jag tror att han kan få sitt genombrott nästa säsong.
Två månader senare, i april 2010, revs den profetian i bitar när Fabian Delph skadade korsbandet allvarligt. Det dröjde åtta månader innan han spelade en tävlingsmatch igen.

Fabian Delph anlände till Aston Villa som en supertalang. Han slog igenom i Leeds United som en spelskicklig, offensiv mittfältare.
Första framträdandet i Villa blev ren och skär succé. I en träningsmatch mot Fiorentina var Delph så att självaste Cesare Prandelli, nu italienske förbundskapten, berömde honom efteråt.
– Agbonlahor och Young visste jag om. Men den här Delph kände jag inte till, sa en imponerad Prandelli efteråt.
Men första året i Premier League gick trögt och efter den ödesdigra knäskadan på våren bromsades den där karriären som jag förutspådde skulle ta fart.
När Fabian Delph väl var frisk i slutet av året var Aston Villa inte en optimal klubb för en ung och lovande mittfältare.
Då hade Gérard Houllier ersatt Martin O’Neill som tränare. Delph startade bara fyra matcher i ligan, men belönades ändå med ett nytt fyraårskontrakt.
Året efter anlände Alex McLeish. Delph lånades ut till Leeds under våren 2012 för att få speltid. Tyvärr var olyckan framme igen. I ett möte med Coventry i februari skadade han ankeln. Diagnosen: Säsongen var över. Igen.

Det var först när Paul Lambert tog över Aston Villa som Fabian Delph etablerade sig i startelvan. Lambert struntade i tidigare meriter och valde helt sonika att satsa på unga, hungriga spelare. Under våren, när Aston Villa reste sig och räddade kontraktet, bildade Delph ett starkt mittfält med Ashley Westwood och Yacouba Sylla. Det bådade gott inför framtiden.
Den här säsongen har Fabian Delph, äntligen, fått sitt genombrott. Det började redan i premiären där han var fullständigt dominant när Aston Villa skrällde och vann med 3–1 borta mot Arsenal. Delph demonstrerade sina box-to-box-kvaliteter. Arbetskapaciteten, tuffheten – och framför allt en egenskap som få mittfältare behärskar: Förmågan att ta sig förbi sin motståndare.
Under hösten harvade Aston Villa i ett ingenmansland. De hade inget med Europaplatserna att göra, men de lyckades samtidigt hålla sig på bra avstånd från bottenstriden, vilket betydde att de undvek kris-rubrikerna.
Var det någon spelare som förtjänade att lyftas fram vid sidan av lagkaptenen Ron Vlaar var det utan tvekan Fabian Delph.
– Fabian har varit excellent under de 18 månader som jag varit klubben, säger Paul Lambert till Birmingham Mail. Han har enorm potential att bli en toppspelare och om han behåller fötterna på jorden, fortsätter lära sig, fortsätter göra det han gör nu så får vi se hur långt han når.
Tidigare under säsongen spelade han bredvid Ashley Westwood som en av två sittande mittfältare. Även om Westwood hade störst ansvar defensivt kom Delph till få avslutslägen. Senaste tiden, när Paul Lambert använt en mittfältsdiamant, har dock Delph fått mer utrymme att gå i väg offensivt. I lördags betalade det sig med ett mål i toppklass.

delph2
Fabian Delph gjorde inget ligamål under sina fyra första säsonger i Villa. Den här säsongen
har det blivit tre fullträffar i Premier League. Foto: TT

Fabian Delphs insats i lördags mot Chelsea var en av snackisarna efter helgen. José Mourinho lyckades visserligen se till att det mesta från matchen kretsade kring domaren Chris Foy (med viss rätta), men det vore synd att missa att lyfta fram Fabian Delphs avtryck. Han klackade in segermålet i slutskedet, visst, men insatsen innehöll så mycket mer. Han sprang stundtals sönder Chelseas mittfält.
Nu är det till och med snack om landslaget. Paul Lambert slog ett slag för Delph redan i höstas, men efter matchen mot Chelsea har fler fått upp ögonen för Aston Villa-spelaren. Roy Hodgson har ett par givna mittfältare, men när spelare som Tom Cleverley underpresterat grovt finns chans för outsiders. Fabian Delph skulle kunna vara en joker, även om han själv tonar ned chanserna att få åka med till Brasilien.
– Mitt jobb är att prestera mitt bästa för min klubb. Jag tror att alla spelare har en ambition om att få representera sitt land, men jag gissar att jag är en bit bort. Det verkar som att det finns många engelska mittfältare av hög kvalitet som ligger ett steg framför mig i dagsläget, säger han till Sky Sports.
Det kommer nog att krävas ett par skador för att Delph ska få åka med, men bara det faktum att han nämns i diskussionen understryker hans utveckling. Nu när han etablerat sig i Premier League kan han blicka tillbaka på de tunga åren när han drogs med skador och karriären stagnerade.
– Jag tror att alla spelare är sin värsta kritiker, men jag är bara ärlig. Starten på min karriär här var hemsk. Det berodde på skador, det var inte mycket jag kunde göra åt det. Antagligen är främre korsbandet den värsta skadan du kan få inom fotbollen  Jag skadade även menisken och ledbandet. Det har varit en tuff tid, men fystränaren Alan Smith har hjälpt mig sedan dess. Jag har inte missat en träning sedan managern kom hit, förutom om jag varit sjuk. Att ta sig igenom skadebekymren handlar enbart om vilja och hårt arbete, från kl 9 på morgonen till 3 på eftermiddagen.

Tidigare delar i ”Rising star”:
2 jan: Séamus Coleman.
3 jan: Jordan Henderson.
4 jan: Fernandinho.
6 jan: Oscar.
8 jan: Adam Lallana.
9 jan: Aaron Ramsey.
15 jan: Adnan Januzaj.
11 feb: Raheem Sterling.
5 mars: Luke Shaw.

Aston Villas behov: En ledartyp

av Kalle Karlsson

Det som såg så spännande ut i premiären har utvecklats till en ny, intetsägande säsong.
Aston Villa söker fortfarande efter sin identitet.

Emirates, 17 augusti:
Hemmafansen vill inte tro att det är sant. Arsenal har än en gång fått uppleva ett jobbigt transferfönster och förlusten hemma mot Aston Villa är för mycket för vissa av supportrarna. I slutskedet av matchen vädrar de sin vrede. Vissa kräver Arsène Wengers avgång. Fransmannen har aldrig varit mer pressad under sin tid i klubben.
Samtidigt på bortalagets tränarbänk: En ung, lovande coach som tagit sig igenom skärselden och nu ser ut att kunna ta sats mot toppen.

Paul Lambert hade en tuff debutsäsong på Villa Park. Hans lag sladdade i tabellen, spelade tråkig fotboll och räddades endast av en briljant Christian Benteke i anfallet. Det såg ut som han åldrades med tio år första sex månaderna. Men framåt våren var känslan ändå positiv.
Aston Villa klarade kontraktet, de gjorde det med ligans ungdomligaste startelva. Det fanns anledning att tro att dessa spelare, med ett års Premier League-spel i benen, skulle kunna ta ytterligare kliv framöver.

Det var därmed inte konstigt att optimismen bubblade efter att Aston Villa åkt till Emirates och vunnit premiären. Jag fick mejl från Villa-fans som med nytänt hopp trodde att laget skulle utmana om Europaplatser.
Det är lätt att skena i väg och det fanns ju flera anledningar till att göra det det: I försvaret imponerade lovande namn som Nathan Baker och Matthew Lowton. Fabian Delph såg ut som den där supertalangen som skapade så stor hausse i Leeds. Anfallet med Andreas Weimann, Gabby Agbonlahor och Christian Benteke hade bibehållit formen från förra våren.
Den entusiasmen dog ganska fort, i takt med att förlusterna radade upp sig under hösten. Christian Benteke blev skadad och tappade formen. Avsaknaden av en kreativ mittfältare var uppenbar.
Så det som lovade så mycket ebbade ut. Det här ser ut att bli en ny intetsägande säsong för Aston Villa. De har legat i ett ingenmansland hela tiden. Inte under strecket så att vi fått anledning att ta fram krisstämpeln. Inte i närheten av toppskiktet så vi fått anledning att uppmärksamma dem.

Så vad är problemet? Aston Villa har onekligen en hel del talangfulla spelare.
I min bok handlar det om en brist på ledartyper.
Medan andra klubbar i samma region av tabellen har åtminstone en mittfältstyp som kan gå i bräschen för lagkamraterna, en karaktärsspelare, står Aston Villa utan.
Cardiff har Gary Medel, West Ham har Mark Noble (även om han varit sämre den här säsongen), Norwich har Alexander Tettey/Bradley Johnson, Hull har Tom Huddlestone, Fulham har Steve Sidwell/Scott Parker, Southampton har Morgan Schneiderlin, West Bromwich har Youssouf Mulumbu/Claudio Yacob. Till och med Crystal Palace har den sortens ledartyp i Mile Jedinak. Stoke har ingen sådan mittfältare, men istället ett helt koppel av fysiska spelare som skrämmer slag på motståndare.
Aston Villa har en positionssäker Ashley Westwood, en box-to-box-spelare i Fabian Delph och en frisparksspecialist i Leandro Bacuna. Men ingen spelare som sätter sig i respekt hos med- eller motspelare.
Gabriel Agbonlahor är Aston Villa ”through and through”, men inte den spelaren man lutar sig emot när det blåser. Han är en ”ketchup-spelare”; han gör sina mål i klump, sedan kommer ingenting under ett par månaders tid.

Den enda ledarfiguren Aston Villa har är Ron Vlaar. Gott så, men det räcker inte. Laget står och faller med honom. Det är han som styr försvarskollegorna med järnhand, likt en John Terry.
Det är ingen slump att Aston Villa inte vunnit en enda match utan Vlaar den här säsongen. Poängsnittet med och utan holländaren är slående. Med Ron Vlaar i startelvan tar Aston Villa 1,35 poäng per match. Utan honom är snittet 0,2 poäng per match.
Det kan förstås bero på att mittförsvaret är tunt utan Vlaar och långtidsskadade Jores Okore, men det kan också vara så att det understryker det faktum att laget saknar ledargestalter.

Det här, avsaknaden av ledare, är bara ett av Paul Lamberts bekymmer. Igår blev det en poäng efter en mållös batalj i Wales mot Cardiff, men det var knappast någon fantastisk insats som Aston Villa-tränaren ville få det till.
Aston Villa hade visserligen vunnit om anfallarna visat bättre effektivitet och inte David Marshall gjort en fantastisk räddning på tilläggstid, men man ska inte bortse från att Cardiff hade två bollar i virket i första halvlek.
Lamberts laguttagning var uppseendeväckande. Inte nog med att vänsterbacken Joe Bennett spelades på mittfältet. Mittfältaren Leandro Bacuna startade som högerback.
På ett sätt kan man dra en parallell mellan Paul Lambert och David Moyes. De verkar helt svarslösa kring hur laget ska spela en attraktiv fotboll och samtidigt vinna matcher. Vissa av Villas insatser den här säsongen har varit hemska att bevittna.

Aston Villa ligger på elfte plats i tabellen, ett klart godkänt facit. Men samtidigt är det en chimär. Det är bara fyra poäng ned till Sunderland under nedflyttningsstrecket. En skada på Ron Vlaar i det här läget skulle kunna innebära katastrof.
Jag kan inte se att de skulle åka ur (såvida Vlaar är hel), jag kan heller inte se dem klättra särskilt mycket i tabellen. De ligger där de ligger.

Så tills vidare får Aston Villa fortsätta att famla sig fram. Paul Lamberts expansiva ungdomssatning var beundransvärd, men känslan är att klubben stagnerat och söker efter sin identitet. Vad vill ägaren Randy Lerner? Är han beredd att finansiera en satsning i sommar? Förmodligen inte. Är han beredd att ta den ekonomiska risken att laget kan åka ur utan förstärkningar? Förmodligen inte det heller. Det blir antagligen en mellanväg, vilket betyder att klubben hankar sig vidare med förhoppningar om att de unga spelarna ska utvecklas till gedigna Premier League-spelare.
Vad som står helt klart är att laget i sommar behöver få in en till ledartyp.

Kan Benteke hitta en väg ur formsvackan?

av Kalle Karlsson

I säsongsstarten var han en av ligans hetaste spelare.
Sedan kom skadan som förändrade allt.
Inför mötet med Arsenal ikväll har Christian Benteke, 23, varit mållös i tolv raka matcher.

Det är bara fem månader sedan, men för de båda klubbarna som möts ikväll känns det som en evighet sedan.
Arsenal och Aston Villa ställdes mot varandra i Premier League-premiären den 17 augusti. Ett ung, piggt Villa kontrade bort Arsenal och vann med 3–1 på Emirates.
Där och då såg Arsenal ut att återigen ha gjort misstaget att gå bet på transfermarknaden medan Villa framstod som ett tänkbart överraskningslag.
Med Christian Benteke som ostoppbart monster i anfallet fanns det anledning att drömma. Så bra var ”The Big Man”, som tränaren Paul Lambert kallade honom.
Det har hänt en del sedan dess.
Arsenal reste sig, värvade Mesut Özil och förvandlades från krisläge till en titelkandidat.
Aston Villa tappade den nyvunna entusiasmen från våren och blev ett mediokert, kontringsspelande lag utan struktur i passningsspelet.

Det finns en spelare personifierar Villas säsongskurva.
Christian Benteke gjorde två mål i premiären mot Arsenal och var planens kung (tillsammans med vänsterbacken Antonio Luna).
I nästa omgång, då laget övertygade stort borta mot Chelsea (förlust, 1–2), gjorde han mål igen och det började ryktas om bud från Europas storklubbar.
– Christian håller världsklass – alla ser det. Den här säsongen har han varit ligans bästa spelare, sa Gabriel Agbonlahor i mitten av september.
– Jag visste att han inte skulle ha det så kallade andrasäsongssyndromet. Så länge han får rätt service kommer han göra mål överallt.
Det var känslan, men en förödande skada förändrade allt.
Christian Benteke sträckte sig i bortamötet med Norwich 21 september. Konvalescensen blev bara en månad, men han förlorade sitt momentum.
Han gjorde comeback hemma mot Tottenham en månad senare, den 20 oktober, men han såg aldrig riktigt fit ut. Hade inte sitt ”bett”.
Målen uteblev. Fram till mitten av december hade han inte hittat nätet en enda gång sedan fullträffen mot Newcastle 14 september.
Efter ett par veckors vila, som gjorde att han missade den tuffa julperioden, gjorde han comeback mot Sunderland på nyårsdagen.
Då tog Villa äntligen tre poäng, men Benteke fick inte spräcka den mållösa sviten, trots ett par vassa lägen.
Den insatsen var dock ett steg framåt för den store belgaren. Benteke skapade problem för Sunderlands backlinje, precis som han gjorde för alla försvar före skadan.
Faktum är att Benteke, trots sin svaga form, är en av de spelare i Premier League som skapar flest målchanser från ”open play”. Det visar hur viktig han är för Aston Villa.

Paul Lamberts gäng har haft en dyster trend under hösten.
Inte nog med att minnena från premiären snabbt suddades ut med sämre resultat – spelet har varit minst sagt torftigt.
I flera matcher har Villa haft under 35 procent i bollinnehav. Lamberts kontringsfilosofi har gått för långt. Bristen på en kreativ mittfältare är påtaglig.
Dessutom har Lambert fått brottats med skador i backlinjen. Talangen Jores Okore gick sönder tidigt och missar resten av säsongen. När Ron Vlaar också saknats har Villa, helt enkelt, inte räckt till.
Nu är Vlaar tillbaka och det skänker hopp.
Det gör även Lamberts övergång till ett mer utpräglat 4-4-2-system, snarare än 4-3-3. Det är möjligt att det, i det här läget, är vägen framåt för Villa; att likt Tottenham gå tillbaka till scratch och få mer tryck framåt med två strikers.
En hel Ron Vlaar och Christian Benteke är nycklarna om Aston Villa ska kunna lyckas i vår.
Frågan är: Hur länge dröjer det innan Benteke hittar rätt igen?

Inför januarifönstret, del 1

av Kalle Karlsson

SINGAPORE. Transferfönstret närmar sig med stormsteg. Idag är det comeback för Sportbladets Silly Season-blogg och det ska även spelas in ett avsnitt av Silly Season-podden på hemmaplan. Här är lite snack inspelat nyss från poolkanten i Singapore kring hur Premier League-klubbarna bör resonera inför januari:

Fotnot: Jag säger i klippet att Aston Villa har de lägsta bollinnehavet i ligan. För att undvika missförstånd: De har den näst lägsta (42 %) noteringen, något högre än Crystal Palace (40 %).

Fotnot 2: Hotellet har alla möjliga tv-kanaler så igår slumrade man till reprisen av Norwich-Swansea. Räknar med att lämna ett omgångens lag senare idag.

Long berövad på hjälterollen

av Kalle Karlsson

Ett helt överlägset hemmalag som borde ha avgjort matchen.
Sedan tre byten som helt förändrade tillställningen.
Måndagens Midlandsderby blev något extra.

Den här texten borde ju ha handlat om Shane Long, 26.
I förra veckans avsnitt av Sportbladets Premier League-podd fick vi en läsarfråga om när han skulle börja göra mål. De åtta första matcherna i ligan hade bara gett en fullträff samtidigt som laget skrek efter en målskytt.
Det var bara en fråga om ”när” inte ”om” det skulle lossna.
Efter tre minuter slog Chris Brunt en underbar djupledsboll. Shane Long svarade för en nedtagning från en annan värld, petade bollen åt sidan och sköt in 1–0 bakom Brad Guzan.
Shane Long är prototypen för en brittisk fotbollsarbetare. Irländaren är ingen stor ”talang”, men man vet vad man får: Enormt hårt jobb i varje match, en anfallare som tuggar sitt tuggummi och springer på allt. Och en spelare som svarar för en sådan nedtagning som vid 1–0 har givetvis en del inneboende kvaliteter. Det svårt att förstå hur WBA kunde överväga att sälja 26-åringen till Hull City på deadline day. Eftersom han ännu inte skrivit på något nytt kontrakt finns risk att han lämnar i januari. Det vore synd för West Bromwich.
Sju minuter senare hade han satt sitt andra mål för kvällen. Leandro Bacuna slog en idiotpassning, Long högg och chippade sedan in 2–0 via ribban.
Där och då såg han ut att bli derbyts segerorganisatör.
Han hade blivit det om Stéphane Sessègnon gjort sitt jobb och placerat in 3–0 från nära håll på Morgan Amalfitanos fina inlägg.
Aston Villa var inte med i matchen. Tränaren Paul Lambert ställde upp med sitt 4-3-3 som påminde mer om en 4-4-2-diamant eftersom Aleksandar Tonev ständigt sökte sig in i mitten bakom frontduon Christian Benteke och Libor Kozák.

Det skulle mycket till om måndagens derby skulle leva upp till den sprakande showen i lördags på Goodison Park då Everton och Liverpool bjöd på en chansrik 3-3-batalj.
Men West Bromwich och Aston Villa gjorde ett tappert försök.
Det såg ut att bli en komfortabel resa mot tre poäng för hemmalaget. Sessègnon hade ett nytt läge att stänga matchen när han sköt över från nära håll.
Allt förändrades i den 57:e minuten. Paul Lambert gjorde ett trippelbyte där han fick in Fabian Delph, Andreas Weimann och Gabriel Agbonlahor. Det dröjde inte mer än knappa minuten innan Weimann hade avlossat ett skott som ändrade riktning på Jonas Olsson och smet några centimetrar utanför Boaz Myhills stolpe.
Tio minuter efter bytena, i den 67:e minuten, kom målet som gav hopp. Karim El Ahmadi blev obevakad i straffområdet i ytan mellan Jonas Olsson och Goran Popov och lyfte behärskat in reduceringen till 2–1.
I den 76:e minuten kom kvitteringen. Ashley Westwood, en av planens bästa i andra halvlek, fångade upp en andraboll (efter en dålig nickrensning av Popov) och fick drömträff. Mittfältarens första Premier League-mål för Aston Villa betydde 2–2 i derbyt.

Paul Lambert fick full effekt av sina byten. Han satte in de tre spelarna som hade startat om de varit matchfitta (de har återhämtat sig från skador) och gå över på en trebackslinje.
– Jag visste att om vi gjorde nästa mål skulle vinden vända. Att ligga under med två mål är tufft, framför allt i ett derby. Du måste vara resolut för att inte släppa in ytterligare ett mål. Det handlade bara om att få in dem i halvtid och snacka lite. De tre som byttes in tränade endast i fredags. Vi slängde in dem och lyckligtvis fungerade det, sa Paul Lambert.
Resultatet var symptomatiskt för de här två klubbarna. De hör hemma i mitten av tabellen. De kommer inte att ha något med Europaplatser att göra, säkerligen inget med nedflyttningsstriden heller.

Saido Berahino, WBA:s underbarn, fick inte komma in i matchen. Efteråt twittrade han orden: ”Time to be selfish”.
Det är oklart om han syftade på den pågående kontraktsförhandlingen, men hans tilltag retade upp fans.
Som om de inte var nog upprörda över två bortslängda poäng i derbyt.

Townsend – från reserv till nyckelspelare

av Kalle Karlsson

Inför ligastarten var han tredjeval på högerkanten. Två månader in på säsongen är han lagets viktigaste spelare.
Det har gått fort för Tottenhams Andros Townsend.

Förra fredagen debuterade han i engelska landslaget och svarade för ett fint mål mot Montenegro. Några dagar senare var han en av planens bästa spelare när England säkrade VM-biljetten i och med 2-0-segern över Polen. Det tog bara fyra dagar för Andros Townsend att kliva upp först (?) i rangordningen till platsen på högerkanten i Roy Hodgsons startelva.
Hans resa i Tottenham har gått ännu snabbare.
Aaron Lennon har ju som bekant varit bofast på högerflanken i Spurs de senaste åren. Även om hans form dalat i perioder har han varit tillräckligt etablerad för att få nya chanser så fort han varit fit. När Gareth Bale såldes köptes Erik Lamela in som ersättare. Argentinaren trivs bäst till höger och blev därför en direkt konkurrent till Lennon.
I bakgrunden fanns Andros Townsend.
Han visade visserligen framfötterna under sin utlåning till Queens Park Rangers under våren. Men det är en sak att vara bra i ett krislag utan struktur, en annan att vara tongivande i ett Tottenham som siktar på fjärdeplatsen.
Väldigt få hade räknat med att han skulle ta en ordinarie plats.
Och här är vi. Drygt två månader senare framstår Andros Townsend som given i Tottenham och lagets viktigaste offensiva spelare.
Hugo Lloris var kanske varit bättre sett över hela säsongen, men Townsend är i detta nu nyckeln i anfallsspelet. I en nykomponerad offensiv är han den ende spelaren i frontfyran som kan känna sig riktigt säker på att starta. Roberto Soldado gjorde mål igår, men han skuggas av Jermain Defoe. Gylfi Sigurdsson har gjort fler mål, men kan roteras när som helst. Christian Eriksen började starkt, men igår var han utbytt mot Lewis Holtby. Andros Townsend? Han går inte att peta.

Från sin högerkant är det 22-åringen från Leytonstone – han föddes på samma sjukhus som David Beckham – som är dörröppnaren i offensiven. Han är en modern ytter: Snabb, teknisk och villig att bryta in i banan och ta skott. Det känns som han gör nästan alla sina mål på det sättet. Backen vet vad som ska ske, ändå hinner de inte med när Townsend fintar, rycker inåt och avfyrar bössan.
Igår mot Aston Villa började han trevande. Antonio Luna hade bra kontroll på honom första halvtimmen. Men så fick han ut bollen på högerkanten med lite yta i den 31:a minuten. Det hårt skruvade inlägget gick över Soldado och Holtby och letade sig in i bortre hörnet.
Även när han inte är på topp kan Andros Townsend avgöra matcher (extra kul med tanke på att jag tipsade om honom inför helgens Premier Manager).
Målet lyfte Spursspelaren och efter det var han, återigen, en av planens giftigaste aktörer. Känslan är att det alltid kan hända något när han får bollen. Tack vare sin styrka i en mot en-situationer är han kapabel att skapa chanser av ingenting. Statistik från Whoscored visar att Townsend är den spelaren som gjort flest lyckade dribblingar i höst av samtliga spelare i Europas fem toppligor. Det säger en del.
Med lite tur hade han samlat ihop till ett hattrick igår. Han tvingade Brad Guzan till en jätteräddning före paus och hade ett skott som strök krysset i slutet sedan han kört sin beprövade grej att bryta inåt i plan. När Aston Villa bytte in Christian Benteke och gick över på 4-3-1-2 fick Townsend ännu större ytor mot Antonio Luna och hade tämligen enkelt att diktera villkoren längs kanten.
– Han är en orädd spelare. Han räds inte konkurrensen här och har förmågan att prestera på ett sätt så han garanterar sin plats, säger Tottenhamtränaren André Villas-Boas till BBC.
– Han ger oss så många anfallsmöjligheter och vi får upp laget tack vare hans löpningar med boll och hans kombinationsspel. Han vill ha bollen och visar sig ständigt. Du måste ge credit till spelaren då hans utlåning till QPR fungerade väl för honom. Han fick vänta på sin chans och fick den när Aaron Lennon blev skadad. Han har visat sin drivkraft och vilja att stanna i Spurs och vi är mycket glada för hans skull.
Villas-Boas vill inte jämföra Townsend med Gareth Bale.
– Det är bara början för Andros.
Har resan från att vara reserv till att bli Tottenhams viktigaste spelare gått så här fort så vet man aldrig var det slutar.

Genomgång – säsongen hittills (del 3)

av Kalle Karlsson

Nästan en femtedel av säsongen är avverkad.
Här går vi igenom klubb för klubb och granskar vad som skett hittills.

9) Manchester United, 10 poäng
Säsongen: Überstark premiär där laget enkelt svepte undan Swansea på bortaplan. Men trots drömstarten för David Moyes har hans lag hamnat i en negativ spiral som kulminerade med storförlusten i derbyt mot Manchester City och en chockförlust hemma mot West Bromwich. Schemat såg tufft ut, men en niondeplats är knappast godkänt.

Bäst hittills: Wayne Rooney har lagt den ovissa sommaren bakom sig, tränat sig till toppform och varit lagets klart bästa spelare.

Kan bättre: Rio Ferdinand var lysande i premiären mot Swansea, men sedan har han vacklat betänkligt. Har tiden hunnit ikapp honom eller kan han resa sig igen?

Talangen: Adnan Januzaj, 18, visade lovande tendenser på försäsongen. Förra helgen fick han chansen från start mot Sunderland och slog till dubbelt.

Behövs i januari: Mittfältet är fortfarande ett frågetecken som Marouane Fellaini inte kunnat räta ut. Är Ander Herrera lösningen?

Tränarens status: Att ta över efter sir Alex Ferguson är ingen tacksam uppgift. David Moyes är satt under press och det knorras redan från vissa håll.

10) Aston Villa, 10 poäng
Säsongen: Succéstart med segern borta över Arsenal i premiären, men man vet aldrig var man har Paul Lamberts gäng. Ena dagen vänder de underläge hemma mot Manchester City, andra dagar torskar de hemma mot Newcastle. Har klarat skadan på Christian Benteke bättre än väntat.

Bäst hittills: Christian Benteke i all ära, men den som imponerat mest på mig är tvåvägsmittfältaren Fabian Delph.

Kan bättre: Marc Albrighton var en av ligans mest spännande spelare för några år sedan. Nu är han utanför laget på Villa Park. Skulle kanske behöva ett miljöombyte, likt Barry Bannan.

Talangen: Jores Okore, 21, gjorde debut när han hoppade in mot Chelsea och visade vilken potential han besitter. Dessvärre ådrog han sig en knäskada och missar en stor del av säsongen. Hårt slag för honom och för Villa.

Behövs i januari: Ett mittbacksalternativ eftersom Okore gick sönder.

Tränarens status: Paul Lambert har gjort ett imponerande jobb där han generationsväxlat och ändå utvecklat laget och spelet.

11) Newcastle United, 10 poäng
Säsongen: ”Skatorna” blandar högt och lågt. Totalt utspelade i premiären borta mot Manchester City och i första halvlek mot Everton. Dessutom förlust mot Hull City hemma. Men där finns också starka segrar, borta mot Aston Villa och Cardiff. Vidare i Ligacupen.

Bäst hittills: Hatem Ben Arfa är ostoppbar när han är på humör, men nyförvärvet Loïc Rémy har haft större ”impact”. Han missade första omgångarna på grund av skada, men har nu gjort fem mål på senaste tre ligamatcherna.

Kan bättre: Papiss Cissé gjorde mål på allt under första halvåret i klubben. Den formen känns avlägsen nu.

Talangen: Gaël Bigirimana, som jag förutspådde skulle få sitt genombrott, har inte fått spela en enda minut i ligan.

Behövs i januari: Loïc Rémy har tagit platsen till vänster och gör mål därifrån, men Newcastle behöver fortfarande en striker som kan agera targetspelare och avsluta. Papiss Cissé behärskar inget av det nu.

Tränarens status: Alan Pardews förtroende har minskat sedan succésäsongen när han förde klubben till en femteplats. Kan sitta löst om laget skulle sladda efter nyår (sägs att hans ”fallskärm” är en årslön trots åttaårskontraktet).

12) West Bromwich, 9 poäng
Säsongen: Efter en tung inledning med en poäng på de tre första omgångarna har West Bromwich fått ett rejält lyft. Jag härleder det till deadline day där man lyckades säkra Stéphane Sessègnon och Morgan Amalfitano, två spelare som ser ut som jättefynd. Dessutom har unge Berahino stigit fram som gubben i lådan. WBA hade defensiven på plats, nu har man fått in spännande injektioner offensivt. Segern borta mot Manchester United gav eko i fotbolls-Europa. Kurvan pekar uppåt.

Bäst hittills: De har inte hunnit spela så många matcher, men Stéphane Sessègnon och Morgan Amalfitano har redan gjort avtryck.

Kan bättre: Anfallaren Shane Long överraskade många förra säsongen med sin frejdiga spelstil. Han är fortfarande mållös.

Talangen: Berahino, 20, slog igenom med dunder och brak genom att göra tre mål på en halvtimme mot Newport County i Ligacupen. Sedan har han hunnit med att näta mot Arsenal i Ligacupen och borta mot Manchester United i ligan. En guldklimp.

Behövs i januari: Steve Clarke har inga synbara svagheter i truppen, men om man ska ta nästa kliv behövs möjligen större bredd i försvaret.

Tränarens status: Sympatiske Steve Clarke gjorde underverk med West Bromwich förra hösten, men fick se laget tappa energi under våren. Hans position är dock ohotad för tillfället.

Tre slutsatser efter Chelsea–Aston Villa

av Kalle Karlsson

Chelsea kroknar tidigt
Chelsea har full pott efter två spelade matcher i Premier League, José Mourinho är harmonisk och fansen njuter.
Men även om de mörka molnen är sällsynta på Chelsea-himlen finns det frågetecken.
I premiären mot Hull City spelade laget magisk fotboll under första 25 minuterna för att sedan tappade det mesta och prestera rätt mediokert i andra halvlek.
En gång är ingen gång, men mönstret upprepade sig igår mot Aston Villa.
Chelsea tog ledningen med 1–0 i femte minuten när Eden Hazard sköt och Brad Guzan styrde bollen på försvararen Antonio Luna och in i eget mål.
Chelsea var piggt, snabbt och idérikt. De tre musketörerna, Hazard, Oscar och Juan Mata, kombinationsspelade och skapade problem för Villa.
Men sedan försvann dominansen. Innan halvleken var över hade Christian Benteke (vem annars?) placerat in 1–1.
Till slut fick Chelsea kavla upp ärmarna och lita till en hel del tur med domsluten. När Branislav Ivanovic nickade in 2–1 var han aningen offside, vilket reprisbilderna visade. Samme Ivanovic som minuterna dessförinnan armbågat Benteke och mycket väl kunde ha fått rött kort.
På tilläggstid träffade bollen John Terrys arm i straffområdet. Chelseaspelarna menade att Terry fått en knuff, men domaren Kevin Friend blundade för båda förseelserna och Chelsea kunde hålla ifrån och vinna.
Aston Villa-tränaren Paul Lambert var allt annat än nöjd och det är lätt att förstå honom.
– Det är lätt att sitta här med bitter eftersmak. Vi blev straffade av två avgörande domslut. Två matchavgörande situationer, sa Lambert.

Ba spelade bort sina chanser
Chelseas anfallsbesättning har varit det stora samtalsämnet bland fansen inför säsongen. Sedan tidigare finns Fernando Torres och Demba Ba medan Romelu Lukaku har återvänt efter utlåningen till West Bromwich.
Räcker det?
Vissa menar att det gör det och vill se Romelu Lukaku få chansen som startman.
José Mourinho verkar vara av en annan uppfattning. I premiären mot Hull City startade Fernando Torres. Han lyckades inte övertyga tillräckligt för att stärka sina aktier.
Igår, i mötet med Aston Villa, fick Demba Ba chansen. Senegalesen öste in mål i Newcastle, men han har haft påtagligt svårt att hitta rätt i Chelsea. Hans insats igår var torftig. Han hade bara ett avslut i matchen och slog bara 14 passningar. Hans aktier rasar.
Med 25 minuter kvar byttes Ba ut mot Romelu Lukaku. Den unge belgaren hann uträtta mer under den korta tiden på planen än Ba gjort under resten av matchen.

Chelsea-tränaren är inte övertygad om att Lukaku håller som förstestriker. Efter matchen talade han om att lägga ett nytt bud på Wayne Rooney. Det kan förstås vara en taktik för att skapa oro i Manchester United, men att han är ute efter en striker står klart.
Igår kom uppgifter om att Chelsea närmat sig i förhandlingarna med Samuel Eto’o.
Oavsett om det blir Eto’o eller Rooney eller någon annan som värvas före transferstoppet så finns bara en rimlig lösning på måndag borta mot Manchester United:
Romelu Lukaku i startelvan.

Okore imponerade i debuten
Aston Villa förlorade på Stamford Bridge, men Paul Lambert hade mycket positivt att ta med sig. Förra gången hans lag var på den här arenan fick de stryk med 0–8. Nu var de ytterst nära att få med sig en poäng.
Fabian Delph, som var så bra i premiären på Emirates, gjorde en ny stark match på mittfältet. Men gårdagens största glädjeämne i Villa var Jores Okore, 21.

Dansken började på bänken, men fick hoppa in i slutet av första halvlek när Ciaran Clark blev skadad.
I andra halvlek var han en gigant som mittback bredvid Ron Vlaar. Okore tog hand om det mesta som kom i hans väg och antydde redan i Premier League-debuten att klubben kan ha gjort ett nytt fynd.
Den danske försvarstalangen blev ett namn i fotbolls-Europa när han övertygade i Champions League-match mot just Chelsea förra hösten för Nordsjälland. Det ryktades om intresse från Chelsea och Metalist, men i somras skrev han på för Aston Villa, en affär värd cirka 45 miljoner kronor.
Sett till insatsen på Stamford Bridge är det inget Paul Lambert behöver ångra.

Slutsatser efter helgen (del 2)

av Kalle Karlsson

Villas ungtuppar har växt till sig
Aston Villa stod för helgens skräll när man besegrade Arsenal på bortaplan med 3–1. Det var extra imponerande med tanke på den tunga starten där Olivier Giroud gjorde 1–0 redan i femte minuten.
Där och då såg det ut att bli en enkel promenad till tre hemmapoäng.
Men Aston Villa ville annorlunda.
Om vi bortser från domarinsatsen och uteblivna värvningar i Arsenal (jag skrev om det i lördags) kan vi konstatera att Paul Lamberts matchplan var lyckad.
Villa-tränaren fick mittfältet att spela tufft och tätt mot Jack Wilshere och Tomas Rosicky och sina spelare att offra det där lilla extra.

Gabriel Agbonlahor fick de flesta superlativen efter triumfen. Det var naturligt eftersom han var planens bästa spelare och ordnade två straffar, men han visade också den där viljan att ta den där defensiva löpningen som betydde att lagkamraterna fick tid att samla sig.
Men set fanns fler utropstecken.
Ashley Westwood tjatade jag om redan förra säsongen så vi kan ju lyfta fram hans kollega Fabian Delph istället. 23-åringen spåddes en lysande framtid när han kom fram i Leeds för några år sedan. När han skulle slå igenom i Aston Villa drabbades han av en allvarlig skada och fick en hel säsong förstörd.
Nu har han tagit en plats i startelvan och utvecklats till en gedigen tvåvägsspelare. Hans arbetsinsats i lördags var imponerande och han var så när att göra sitt första Premier League-mål när han prickade insidan av stolpen i andra halvlek.
En trevlig bekantskap var nye vänsterbacken Antonio Luna. Den 22-årige spanjoren höll bra koll på Theo Walcott och satte dessutom dit 3–1-målet. Det var viktigt att Luna fick en bra start då vänsterbacken var en av Villas svagare punkter förra säsongen.

Aston Villas trupp består till stora delar av spelare som Delph och Luna. Unga, utvecklingsbara, spännande.
Kan de höja sig det där snäppet, kan Paul Lambert få dem att fortsätta springa tills de stupar – då kan det här bli en riktigt rolig säsong på Villa Park.
Att laget har en hög högstanivå såg vi dock redan i våras. Lamberts taktik passar dessutom bättre mot topplag där de kan falla hem i sitt 4-5-1 och invänta kontringar på snabba spelare som Agbonlahor och Andreas Weimann. Det blir intressant att se om Aston Villa har verktygen att dyrka upp lägre försvar.

Supertalangens genombrott
Hur är det ställt med engelsk fotbolls framtidsutsikter? Kommer det några spelare underifrån?
Det där är ett ämne som ständigt diskuteras i takt med att andelen utländska spelare i Premier League växer.
Men på Carrow Road fick vi se det som jag skulle beteckna som ett genombrott av en blivande storspelare.

Det har snackats länge om Ross Barkley i Everton. Grabben spelade trots allt från start i andra omgången av Premier League redan för två år sedan. Då var han blott 17 år.
Men han har fått bida sin tid. Säsongen 2011/12 spelade han sex matcher, varav två från start. Förra säsongen blev det totalt sju matcher (två från start) och utlåningar till Sheffield Wednesday och Leeds United.
Haussande av unga spelare hör till. Det sker ständigt. Det tisslades och tasslades även om den ett år äldre Jose Baxter. Han spåddes en lysande framtid i Everton, men återfinns idag i Oldham i League One.
Risken att Ross Barkley ska gå samma väg ser jag dock som liten.
I premiären mot Norwich demonstrerade 19-åringen varför han stämplats som supertalang.
Barkley var bäst på planen i sin mittfältsroll bredvid Leon Osman. Sättet han dunkade in 1–1-målet på (med fel fot) var häftigt, men det var ännu läckrare att de de andra kvaliteterna: Drivet i steget, förmågan att föra fram bollen i planen, det mogna passningsspelet. Av sina 53 passningar slog han 51 till rätt adress.
Ross Barkley har jämförts med Steven Gerrard och även om man ska vara försiktig med sådana jämförelser är det lätt att förstå varför den kommit till i det här fallet.
Ross Barkley är en talang utöver det vanliga med driv i steget och två bra skottfötter. Och den här gången är han i Premier League för att stanna.

Palaces hopp står till Jedinak
Det var kul att hälsa Crystal Palace tillbaka till Premier League i söndags. Det blev förlust mot Tottenham med 0–1, men Ian Holloways gäng har en del positivt att ta med sig.
Defensiven med mittbackarna Danny Gabbidon och Damien Delaney i spetsen – den som jag ifrågasatt starkt – klarade testat med hedern i behåll. Ytterbackarna Joel Ward och Dean Moxey klarade sig också bra, den senare lyckades faktiskt hålla jämna steg med en speedkula som Aaron Lennon.
Bäst var mittfältaren Mile Jedinak.
Jag visste att han var bra förra säsongen i Championship, men att han skulle kliva in i Premier League och dominera ett mittfält mot Mousa Dembélé och Paulinho – det trodde jag inte.
Jedinak var briljant i rollen som städare/bulldozer. Australiern kan bli en kultspelare på Selhurst Park.
Nu handlar det om att få till offensiven för Ian Holloway.
Lirare som Dwight Gayle, Owen Garvan och Aaron Wilbraham sprang uppoffrande, men det hände inte särskilt mycket.
Det var först när unge John Williams byttes in som Palace fick någon som kunde bryta mönstret. Williams är en bollbegåvning och hans kreativitet kommer att behövas om laget ska få spets framåt.
Det är upp till Ian Holloway att hitta en plats för 19-åringen.

Tottenham? Ingen sprakande tillställning från André Villas-Boas gäng, men det var åtminstone tre poäng i en premiär mot en heltänd nykomling. Hugo Lloris var förtroendeingivande, Paulinho såg fin ut och Étienne Capoue gjorde ett lovande inhopp.
Spurs såg dock ut att sakna dörröppnaren som stavas Gareth Bale.

Arsenal har sig själva att skylla

av Kalle Karlsson

Det känns som déjà vu.
En sommar är på väg att passera där Arsenals fans kastats mellan hopp och förtvivlan. Mest förtvivlan.
Sedan kommer premiären. Och då dröjer det inte länge innan krisen är ett faktum.

Det är förstås tidigt att tala om ”kris” efter en spelad omgång, men det är ju inte resultatet i dagens möte med Aston Villa som sätter Arsenal under tryck.
Det är det faktum att Arsène Wenger och klubbledningen återigen satt sig själv i en sits där man a) inte har en komplett trupp på plats när säsongen startar, b) går in i ett Champions League-kval med en sargad trupp, c) måste lösa ett gäng värvningar med kort tid kvar av fönstret.
Är någon ens förvånad?
Det är ju det här en stor del av supporterskaran befarat när de vädjat om värvningar.

Förra sommaren gjorde Arsenal sin business i ett tidigt skede.
Det gav arbetsro och självförtroende. Planeringen och förberedelserna inför säsongen grusades först när Robin van Persie lämnade kort före premiären.
Nu liknar situationen den vi hade 2011 då Arsène Wenger tvingades värva fem spelare på deadline day.
Det krävs något liknande nu.

Det började så bra för Arsenal när Olivier Giroud gjorde en smart löpning och vinklade in 1–0 redan i femte minuten.
Sedan började motgångarna.
Gabriel Agbonlahor sprang förbi Laurent Koscielny, fixade straff och Christian Benteke gjorde 1–1 trots att Wojciech Szczesny räddade första försöket.
Sex minuter senare, i den 29:e minuten, nickade Kieran Gibbs ihop med Andreas Weimann och fick utgå.
En tunn trupp blev än tunnare när Bacary Sagna fick flyttas över som vänsterback. Innan halvleken var över hade även Alex Oxlade-Chamberlain fått en smäll, vilket gjorde att han byttes ut i paus.
Hur bänken ser ut i Champions League-kvalet mot Fenerbahçe är ytterst oklart.

Aston Villa ska ha enorm credit för sin arbetsinsats och sin matchplan. De sprang kopiöst, riskminimerade och spelade hårt. Störde Arsenals rytm.
Gabriel Agbonlahor var oerhört nyttig, Christian Benteke samma monster som förra säsongen och nye vänsterbacken Antonio Luna en trevlig bekantskap.
Gästerna gynnades även av domaren Anthony Taylors bedömningsnivå.
Taylor kom att spela en av huvudrollerna i matchen.
Jag brukar nästan jämt tycka att kritik mot domare är överdriven från det förlorande lagets fans, men idag gjorde Taylor en riktigt svag insats.
Båda straffarna går att diskutera, men jag är mest kritisk till utvisningen på Laurent Koscielny som var totalt felaktig (hans andra gula kort var på sin höjd värt en frispark).
Nu är han avstängd till nästa match.
Som om det inte vore nog med problem landade Bacary Sagna på nacken och tvingades utgå. Om han också tvingas till vila är situationen akut.
Och vi har bara spelat en match.

Anthony Taylors beslut påverkade resultatet, men det får inte överskugga det faktum att Arsenals klubbledning lagt grunden till förlusten. De har sig själva – ingen annan – att skylla.
Hade man värvat i takt med att man släppt i väg truppspelare hade man haft en betydligt starkare när allvaret börjar.
Det finns fortfarande tid kvar av fönstret och jag vidhåller att Arsenal – med rätt värvningar – kan hota topp tre.
Men Arsène Wenger & Co måste agera.
Helst skulle de ha gjort det innan det började delas ut poäng i Premier League.

***
Det blir förstås massor mer om premiären, om Liverpool, om Stoke, om Aston Villa (inte minst!). Men nu ska jag sätta mig och se Swansea–Manchester United som redan har börjat.

Sida 1 av 4
  • Tjänstgörande redaktör: Victor Lindbom
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och vd: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB