Arkiv för kategori Leicester

- Sida 1 av 3

Till slut hittade Pogba hem i United

av Kalle Karlsson

Utskälld och kritiserad de senaste matcherna. På lördagen hittade Paul Pogba äntligen rätt roll i Manchester United. Och då såg José Mourinhos gäng återigen ut som ett topplag.

Manchester United vann stormötet med Leicester (vi kan väl även inkludera Leicester bland ”stormötena” nuförtiden, eller?) med klara 4–1.
Målen kom under en blixtrande tjugominutersperiod i första halvlek. Tre av målen var följden av hörnor där Leicesterförsvaret agerade mer eller mindre slappt, men det mest positiva för Manchester United var inte resultatet i sig, utan att 1,2-miljardersköpet Paul Pogba till slut fann sig tillrätta och visade sin enorma kapacitet.

Paul Pogba och hans position på planen har varit rejält omdiskuterad senaste veckorna efter den bleka insatsen i Manchesterderbyt. Då var han alldeles för ansvarslös i defensiven och hans kollega Marouane Fellaini fick ett hav av ytor att täcka. Sedan dess har José Mourinho testat Pogba högre upp i nummer tio-rollen utan att få ut önskad effekt.
Men på lördagen hade José Mourinho hittat ett recept som åtminstone fungerade i den här matchen. Han lät Ander Herrera få ett uttalat defensivt uppdrag, bara ligga i korridoren och fördela bollar och vinna andrabollar. Den rörlige Herrera löser det uppdraget bättre än Fellaini även om Manchester Citys offensiv självklart ställer frågor som är svårare att besvara än något annat lag i England.
Herreras roll gav Paul Pogba friare tyglar, den sortens licens att röra sig som han behöver. Samtidigt var Pogba själv mer disciplinerad i sitt positionsspel, drog inte i väg på utflykter i onödan.
Fransmannen var dominant redan i första halvlek, långt innan han nickat in 4–0-målet precis före paus. Med fin touch och majestätisk kontroll över mittfältet smekte han fram den ena fina passningen efter den andra, inte minst den fina lyftningen fram till en fri Zlatan Ibrahimovic.
När Paul Pogba är bra, när han spelar på sin topp, så är det omöjligt att undgå vilka möjligheter han ger sitt lag. En vändning, ett väggspel, en dribbling – på en sekund har han skapat ett rättvänt läge som kan ge en målchans ur det som såg ut som ett låst läge.
I den tjugominutersperioden före paus spelade Manchester United den bästa fotbollen laget presterat sedan sir Alex dagar. Inte för att det säger överdrivet mycket, men ändå. Juan Mata bidrog förstås till att passningsspelet blev rörligt och intelligent, med sin förmåga att hitta fria ytor. Wayne Rooney, som till slut petats till bänken av José Mourinho, kunde bara titta på och konstatera att laget fungerade så mycket bättre utan hans statiska spel.

Det fanns en period i andra halvlek där Manchester United slappnade av och där Leicester faktiskt var på väg in i matchen. Demarai Gray hade reducerat till 1–4 med ett fint distansskott och Islam Slimani fick ett jätteläge att sätta 2–4. I den situationen slarvade Paul Pogba med sitt hemjobb och det där är defensiva brister som José Mourinho behöver arbeta med. Alla lag kommer inte vara lika frikostiga som Leicester var idag.
Men den enskilda koncentrationsmissen överskuggar inte det faktum att Paul Pogba levererade sin bästa insats hittills i Premier League. Han valdes välförtjänt till man of the match.
Det här var dagen då Paul Pogba hittade sin roll i Manchester United.

Nedräkning, del 9 – Leicester City

av Kalle Karlsson

Leicester gjorde det omöjliga ifjol. Nu står de inför en ännu svårare utmaning – försvara titeln.

Det kommer givetvis inte gå. Nu har jag i och för sig dömt ut deras chanser så många gånger att den kvoten borde vara förbrukad, men mirakel inträffar sällan och att de skulle inträffa två år i rad, för samma lag, det ser jag som omöjligt.
Leicesters titelvinnande säsong var en enda framgångssaga. Från det att Claudio Ranieri steg ombord och blev någon slags mysfarbror som blev en perfekt symbios i den trupp som tidigare verkat under den osympatiske Nigel Pearson, till att spelare efter spelare presterade sitt livs fotboll.
Kan Jamie Vardy upprepa sin fjolårssäsong? Förmodligen inte, men han kommer garanterat göra mål. Så bra, så vass är han. Kan Robert Huth och Wes Morgan fortsätta skrämma slag på anfallarna i Premier League? Säkert. I eget straffområde har de få övermän.
Men kan Leicester klara sig utan N’Golo Kanté? Jag tvivlar. Hans otroliga arbetskapacitet och bollvinnade gjorde skillnad och så många matcher och även om Nampalys Mendy är bra, ska det mycket till för att han ska fylla ut kostymen efter Kanté.
Och får Leicester ens behålla Riyad Mahrez? Det ryktas ihärdigt om Arsenal och att spelarens vilja är att flytta. Vi får se om Arsène Wenger hostar upp tillräckligt för att övertyga Leicester att sälja. ”Foxes” ska förstås göra allt för att behålla Mahrez, vars marknadsvärde förmodligen kommer att vara skyhögt även om ett år. Kanske ännu högre.

I träningsmatchen mot Barcelona på Friends Arena presenterades sig Ahmed Musa för sina nya fans. Nigerianen satte två mål, två klassmål, och ser hyperspännande ut. Jag frågade Claudio Ranieri på presskonferensen efteråt om Vardy och Musa kan passa som anfallspar eller om de är för lika i spelstil och hans svar var lite svävande. Han menade att Musa kan spela i en mängd offensiva positioner. Jag tror att Shinji Okazaki får förtroendet när säsongen startar, sedan kommer Musa spelas in, antingen där framme eller på vänsterkanten där Marc Albrighton är satt under press.

Den största utmaningen för Leicester är dubbelspelandet. Förra säsongen fick truppen ledigt varje onsdag och det gav fräschare ben än hos motståndarlagen. Nu ska Leicester in i Champions Leagues gruppspel och det kommer att testa materialet på ett helt annat sätt. ”Tinkerman”, som inte alls roterade särskilt mycket förra säsongen, kommer att tvingas rotera för att klara av det tuffa spelschemat. Och hur hanterar Leicester en bortamatch i Europa på en onsdag för att sedan ladda om till en tuff Premier League-match på helgen?
Det återstår att se. Claudio Ranieri sa på presskonferensen på Friends att en placering på övre halvan är en framgång för Leicester.
Där nånstans tror jag att vi hittar laget när säsongen är över.

Tänkbar startelva:
Schmeichel – Simpson, Huth, Morgan, Fuchs – Mahrez, Mendy, Drinkwater, Musa – Vardy, Okazaki.
Nyckelspelare: Jamie Vardy.
Håll ögonen på: Ahmed Musa.

Nyförvärv:
Nampalys Mendy – Nice, £13m
Ron-Robert Zieler – Hannover 96, £2.6m
Luis Hernandez – Sporting Gijon, free
Raul Uche Rubio – Rayo Vallecano, undisclosed
Ahmed Musa – CSKA Moscow, undisclosed
Bartosz Kapustka – Cracovia, £7.5m

Förluster:
N’Golo Kante – Chelsea, £32m
Andrej Kramaric – Hoffenheim, £7.6m
Joe Dodoo – Rangers, undisclosed
Jonny Maddison – Yeovil, free
Paul Konchesky – released
Mark Schwarzer – released
Jacob Blyth – Motherwell, free
Ryan Watson – Barnet, free
Dean Hammond – Sheffield United, free
Jonny Maddison – released
Harry Panayiotou – released
Callum Elder – Brentford, loan

Mellan raderna på Ranieris presskonferens

av Kalle Karlsson

Spektaklet på Friends Arena slutade 4–2 till Barcelona. Jag har levererat några tyckarrader som ni kan läsa på Sportbladet.se. Här sammanfattar jag presskonferensen med Claudio Ranieri – med lite tillägg.

Ni vet ju hur det är med presskonferenser och tränarsnack i allmänhet. Det handlar inte alltid om att ge hela den uttömmande bilden utan om att sända ut rätt budskap. Inte säga för mycket, parera de svåra frågorna och styra in samtalet på något som passar den egna agendan.
Spelarna säger inte mycket alls. Det var bara tre Leicesterspelare som stannade och snackade i mixade zonen: Andy King, Wes Morgan, Kasper Schmeichel. Wes Morgan verkar vara en riktigt trevlig herre.
Shinji Okazaki stannade förstås och surrade med den utsände japanske reportern. De andra låtsades vara upptagna. Danny Drinkwater hade den sämsta bortförklaringen, han pekade på en skål med jordgubbar och menade att det var skäl nog att inte svara på ett par korta frågor.

Nåväl, när Claudio Ranieri satte sig vid podiet i katakomberna på Friends Arena ikväll talade han inför ett tiotal reportrar (fem-sex brittiska, ett par svenska, en norsk och en italiensk). Med ett så litet pressuppbåd fick man möjlighet att ställa några egna frågor.
Med sitt idiom, sin italiensk-engelska, kan Claudio Ranieri charma de flesta, det räcker med ett ”dilly-dong”. Det gjorde han idag också, och han avslutade pk:n med att skaka hand med de utsända reportrarna.
Jag försökte tyda hans svar, men framför allt läsa mellan raderna. Så det här är en specialversion av pk:n med Ranieri. Jag har skrivit ut vad han sa (vilket ibland kan vara svårt nog att förstå) – och vad jag tror han egentligen menade om han hade talat fritt ur hjärtat!

Engelsk reporter: Vad säger du om matchen och er insats?
– Det var en bra match, eft bra träningstillfälle, att få springa utan boll. Att springa utan boll mot Barcelona är inte enkelt. Men jag är mycket nöjd, jag var inte nöjd efter PSG-matchen. Ikväll förlorade men jag är nöjd med vår insats. Vi var väldigt disciplinerade och försökte spela vårt spel, och när vår fitness är bättre kan vi göra mycket mer. Det är svårt mot de stora lagen. Du täcker ytorna men de ”uppfinner” något ändå.
Vad han egentligen sa: ”Vi spelade bra försvarsspel, men mot Barcelona går det inte att försvara sig mot allt. De är helt enkelt för bra”.

Engelsk reporter: Barcelonas mål höll hög kvalitet.
– Ja, och när jag snackade med spelarna efteråt pratade jag om de små detaljerna.
Vad han egentligen sa: ”Jag pratade om de små detaljerna med spelarna, vad ska jag annars peppa dem med när de blev så utspelade?!”.

Engelsk reporter: Vad säger du om Ahmed Musas insats?
– Den var bra. Han är en internationell spelare och alla kunde se att hans insats var bra. Nu måste han förstå Premier League. Vi betalade mycket pengar för honom.
Vad han egentligen sa: ”Vi betalade mycket pengar för honom så det vore väl fan om han inte vore bra?! Men mål i träningsmatcher räcker inte, nu måste han visa att han kan leverera i ligan också”.

Jag: Vilka egenskaper bidrar han främst med i Leicester?
– Det ni såg idag. Snabbhet, kvalité, han gjorde ett mål som (Ranieri gör en handrörelse som ska demonstrera solorajden).
Vad han egentligen sa: ”Han bidrar med snabbhet och det passar oss eftersom vi parkerar bussen på egen planhalva och satsar på kontringsspel. Då behöver vi snabba spelare när vi ställer om”.  

Engelsk reporter: Vad säger du om nyförvärvet Bartosz Kaputska?
– Han är en väldigt bra spelare, hög kvalitet. Han är snabb, bra teknik. Han kan hjälpa oss. Våra yttrar kommer att behöva springa massor i alla turneringar och därför kommer jag att behöva rotera.
Vad han egentligen sa: ”Kaputska är en bra spelare och vi behöver till en ytter att rotera på eftersom vi kommer att spela många matcher kommande säsong”.

Engelsk reporter: Du startade Jamie Vardy, var det ett positivt tecken för honom?
– Ja, det var det. Han har bara gjort tre träningspass med oss. Han var okej, han rörde sig bra.
Vad han egentligen sa: ”Han har knappt tränat så vi ska inte ha för höga förväntningar på honom i en sån här match”.

Engelsk reporter: Du startade med Riyad Mahrez som striker?
– Ja, men jag har sagt till honom att ibland måste vi använda plan a och ibland plan b. Ibland kanske vi kan spela med Riyad Mahrez som släpande anfallare.
Vad han egentligen sa: ”För att motståndarna inte ska veta var Mahrez kommer att spela så kastar jag runt honom lite för att förvilla. Då blir det svårare att anpassa taktiken för att neutralisera honom”.

Engelsk reporter: Vet du vad ditt bästa lag är? Du har många alternativ nu.
– Ja, på söndag får du se vad mitt bästa lag är för tillfället.
Vad han egentligen sa: ”Nej, det vet jag inte, men svarar jag så här så får jag fundera på saken”.

Engelsk reporter: Du kommer att spela det bästa laget i den matchen?
– Ja, jag kommer spela det lag som är bästa laget som kan spela tillsammans.
Vad han egentligen sa: ”Jag kommer att spela de bästa laget som är fit for fight och inte riskerar sin fitness inför ligastarten.

Engelsk reporter: Har uppfattningen om vad som är ditt bästa lag förändrats efter dagens match?
– Alla ändringar jag gör kommer du att få se på söndag.
Vad han egentligen sa: ”Med tanke på att Ahmed Musa lattjade med Barcelona så har han givetvis stärkt sina aktier”.

Jag: Anser du att Musa och Vardy kan spela som ett anfallspar eller är de för lika som spelartyper?
– Lyssna, Musa kan också spela på ytterpositioner som han gjorde i CSKA Moskva. Vi känner till honom väldigt bra, han kan spela striker, släpande anfallare, höger, vänster. Det viktigaste är att hans fitness blir bättre.
Vad han egentligen sa: ”Nej, de passar egentligen inte ihop i ett tvåmannaanfall. Jag behöver en Leonardo Ulloa som target eller en Shinji Okazaki som vattenbärare. Men Musa kan spela på andra positioner så han kommer att kunna starta samtidigt som Vardy ändå”.

Expressens utsände reporter: Leicester möter Manchester United på söndag. Hur ska ni stoppa Zlatan Ibrahimovic?
– Hehe, det är svårt att stoppa honom, vi kommer att försöka. Vi respekterar Ibra mycket. Jag har mött honom många gånger i Italien. Vi måste göra vårt jobb tillsammans. Jag såg målet han gjorde (mot Galatasaray). Han är otrolig, en otrolig spelare. Han är okej.
Vad han egentligen sa: ”Zlatan är en fantastisk spelare, men vi har lyckats stoppa bra spelare förr. Det kommer nog att gå bra”.

Engelsk reporter: Hur viktiga är såna här matcher?
– Förra året spelade vi små matcher runtomkring Leicester. Nu arbetar vi så hårt utan boll i mötena med PSG och Barcelona och det har varit bra test för oss eftersom vi lär oss. Spelarna får möta stora lag.
Vad han egentligen sa: ”Det är viktiga lärdomar inför Europaspelet”.

Jag: Känner du att det här är en högre nivå än den nivån du normalt möter i Premier League?
– Det är svårt att säga, men det är klart, vi möter lag som har gått långt i Champions League. Barcelona… jag minns inte hur många gånger de har vunnit turneringen och PSG har försökt vinna de senaste fem åren. Det är så stor skillnad mot oss. Vi vill vara på säker mark, kan vi göra något mer är det fantastiskt, men vi flyger inte upp bland molnen för att vi vann titeln. Vi vet att det är många lag som har spenderat mycket pengar för att vinna Premier League-titeln. Det är fem-sex lag som är väldigt, väldigt starka, men bara en kommer att vinna.
Vad han egentligen sa: ”Ja, Barcelona har kvaliteter som vi inte ställs mot i Premier League. Vi kan inte mäta oss med de här lagen, och det är inte rimligt att tro att vi ens ska utmana om ligatiteln kommande säsong”.

Engelsk reporter: Känns ett sånt här möte med Barcelona som en stor händelse för Leicester?
– Ja, det är en stor händelse att spela mot dem. Mot mindre lag kan du göra misstag utan att spelarna vet att de gjort misstag. Då är det jag som förklarar vad de gjort för misstag. Jag har förklarat hur Messi kan hitta spelvägar. Nu förstår de (spelarna) de små detaljerna, vad de betyder.
Vad han egentligen sa: ”Ja, och nu får de se vilken hög individuell kvalitet de bästa spelarna har. Nu kan jag visa dem hur noggrann man måste vara i försvarsspelet för att hantera så här bra motståndare”.

Engelsk reporter: Hur definierar du framgång kommande säsong?
– Att vara på säker mark och slåss bakom de stora lagen.
Vad han egentligen sa: ”Vi är nöjda med en mittenplacering”.

Italiensk reporter ställer nån oväsentlig fråga om Champions League, om vilka lag Ranieri vill möta i CL.
Vad han egentligen sa: ”Han bryr sig inte om lottingen i Champions League ännu”.

Jag: Daniel Amartey spelade ju i Sverige tidigare. Ser du att han kan spela en större roll kommande säsong?
– Han har spelat högerback, han har spelat i en trebackslinje. Han är… jag kan inte ordet på engelska… ”joker”?
Presschefen skjuter in:
– Wild card?
Ranieri:
– He’s is versatile!
Vad han egentligen sa: ”Amartey kan spela på många positioner – det är hans räddning annars skulle han inte få många spelminuter!”.

Jag: Kommer han få fler chanser i år?
– Jag tror att han får en större roll, men till varje match måste jag välja elva spelare.
Vad han egentligen sa: ”Nej, hans roll kommer att se ungefär likadan ut som i våras – det blir korta inhopp”.

Engelsk reporter: Tror du att dagens match, som kräver extra hög koncentration på grund av Barcelonas kvalitet, är utvecklande för er?
– Ja, absolut. Vi pratade om de skapar trianglar med bollen. Det var viktigt för oss att när vi väl satte press, att vi gick tillsammans. Ibland gjorde vi det bra, ibland gjorde vi det inte så bra.
Vad han egentligen sa: ”Ja, vi fick träna vårt låga försvarsspel och vårt presspel mot riktigt bra motstånd och det var nyttigt för oss.

Glad att fotbollsvärlden fick uppleva den här sensationen

av Kalle Karlsson

Den stora, ofattbara skrällen är ett faktum.
Leicester City har vunnit Premier League.
Leicester Fucking City har vunnit Premier League.
Det har inte sjunkit in än för mig. Det kommer dröja innan det gör det.  

När Danmark hade fullbordat en av fotbolls-Europas största skrällar någonsin genom att vinna EM 1992 var Sven-Göran Eriksson mållös. Svennis var expert på den tiden i SVT. Efter att Danmark besegrat Tyskland i finalen på Ullevi med 2–0 sa Svennis:
– Man ska kalla sig expert. Jag har aldrig trott på Danmark. Inte i någon match.
Ungefär så har det känts under den här säsongen med Leicester City.
Jag har inte trott på dem som titelkandidat förrän en bit in i februari. Och när de väl ledde ligan och hade besegrat Manchester City på bortaplan var det ändå svårt att vänja sig vid tanken att Leicester City skulle vinna ligan.

Jag trodde knappast på Leicester inför säsongen.
Visst, de avslutade förra säsongen fantastiskt, men sedan hände det ju så mycket innan försäsongsträningen ens hade börjat. Den pinsamma pr-turnén som slutade med skandal och att managern Nigel Pearson lämnade sin post.
Claudio Ranieri kom in och nog rådde det ett frågetecken kring den sympatiske italienaren vars senaste uppdrag var ett totalfiasko i Grekland.
Jag trodde inte på Leicester när laget efter den tredje omgången. Då hade Leicester vunnit de två första omgångarna och sedan kryssat mot Tottenham. Men de var ju så försiktiga, de parkerade ju i princip bussen hemma mot Spurs i tredje omgången. Det här kan aldrig hålla över en säsong, tänkte jag.
Jag trodde inte på Leicester när de skulle in i slutet av november och den tuffa decembermånaden. Då väntade möten med Manchester United, Chelsea, Everton, Liverpool, Manchester City. Det är då luftslottet börjar raseras. Det är då skadorna kommer och verkligheten kommer ikapp.
Visserligen var jag en av de första som slog fast att Leicester kommer ta en Champions League-plats, det kände jag före jul när de klarat av så många toppmatcher helskinnade.
Men titelkandidat? Nej, jag kunde inte se att det skulle ske.
Jag trodde inte på Leicester efter förlusten i slutsekunderna mot Arsenal i februari. Då var Gunners hack i häl och den besvikelsen hade kunnat sätta sina spår. Men hos Leicester – det mentalt starkaste laget i ligan – satte det inga spår alls. Från den dagen förlorade de ingen match innan titeln var klar och Jamie Vardys party hade spårat ur.
Verkligheten har aldrig kommit ikapp Leicester City.

Den här sortens skrällar – den största i fotbollshistorien – är ju sådant vi drömmer och skojar om, men som aldrig inträffar.
Nu är det enkelt att förklara Leicesters succé med att de har klasspelare som Riyad Mahrez, N’Golo Kanté, Danny Drinkwater, Kasper Schmeichel och Jamie Vardy. Men om vi sagt det i början av augusti? Alla hade avfärdat det.
”Bra spelare, visst, men vinna Premier League?! Aldrig. Finns inte på kartan”.
Leicester City har inte bara ritat om kartan i England.
De har ritat om kartor för hela fotbollsvärlden faktiskt.
Ingen kan längre peka på att konkurrenter har större budget, att något är avgjort på förhand. Nu kanske fler underdogs ser sin chans och vågar tro på det omöjliga.
Leicester City har inte haft i närheten av samma pengar som toppklubbarna, men de har arbetat smartast, jobbat hårdast och agerat klokast. Ta bara det faktum att de har haft vilodag varje onsdag och därigenom undvikit skador på ett remarkabelt sätt. Fler kommer garanterat titta på det och ta efter.

För några dagar sedan diskuterade jag Leicester med en fotbollsvän. Jag skänkte en tanke åt supportern som i tjugo års tid lagt 20 pund på Leicester som ligavinnare. Men just i år hade han glömt bort det. Så han struntade i det.
Och gick miste om 100 000 pund.
Men så sköt en annan vän, som håller på Newcastle in:
”Jag hade inte brytt mig om pengarna. Bara att få uppleva en så här osannolik titel så hade det varit värt att gå miste om 1,3 miljoner”.
Och nånstans där landar vi nog.
Leicester Citys supportrar har minnen att leva på för resten av sina liv. En regnig tisdag om ett år, två år, tjugotvå år, kan de tänka tillbaka på säsongen när allt gick rätt. När de levde drömmen och verkligheten aldrig hann ikapp innan säsongen var slut och Claudio Ranieri hade lyft PL-bucklan.
Vi andra har också vackra minnen av den här säsongen. Jag är glad över att jag fick följa den här supersensationen på avstånd.
Jag är inte säker på att man får uppleva det igen under min livstid.

***
Matchen idag var en symbolbild av hur Leicester har glidit fram till den här osannolika titeln när de andra topplagen har diskvalificerat sig själva.
Tottenham ledde med 2–0 idag borta mot Chelsea, men tappade till 2–2 och var påtagligt övertända. Matchen spårade ur, mycket på grund av att domaren Mark Clattenburg inte satte nivån direkt. Mousa Dembélé (petade Diego Costa i ögat) och Erik Lamela (trampade på Cesc Fàbregas hans) lär få straff i efterhand.
Kul att se att Eden Hazard var på humör och svarade för ett klassmål. Han har kanske hittat formen lagom till EM?
Tottenham tappade huvudet idag, men de ska givetvis vara stolta över sin säsong. De kommer sluta på andra plats och det är ett gigantiskt framsteg. Får de bygga vidare på det här laget – och det lär de få – är de en av favoriterna nästa säsong.

Leicester kravlade sig ur greppet – som de alltid gör

av Kalle Karlsson

Champagnen stod på kylning, men den får stå minst ett dygn till.

Inför avspark idag laddade jag upp med att läsa om alla osannolika grejer som ändå ansågs mer sannolika än att Leicester City skulle ta Premier League-titeln.
Det är allt ifrån sjuka spel som att Piers Morgan ska bli nästa manager i Arsenal”, till att Hugh Hefner kommer ut som oskuld”.
Inte speciella troliga scenarion, alltså.
Men det blev ingen titel idag. Möjligen imorgon när Tottenham måste vinna borta över Chelsea för att hålla titelracet levande.

Manchester United helmotiverat till dagens drabbning. Vid seger hade Louis van Gaals lag gäng verkligen satt press på Manchester City och Arsenal i jakten på Champions League-biljetter.
United började också bäst, de dominerade stort första kvarten. Det var uppenbart att Louis van Gaal beordrat överlappningar för varje gång Jesse Lingard fick bollen kom högerbacken Antoino Valencia som ett tåg på kanten. En sådan löpning ledde fram till Anthony Martials 1–0. Det var första gången den här ligasäsongen som Leicester släppte in i ett mål första tio minuterna.
Det var nära 2–0 när Jesse Lingard sköt, men Kasper Schmeichel klarade och sedan skedde det som skett så många gånger den här säsongen. Leicester kravlade sig ur motståndarnas grepp. På något outgrundligt sätt lyckas de göra det gång, på gång, på gång. En gång är ingen gång, men nu har de gjort det kontinuerligt över en hel ligasäsong. Det är otroligt.
Ge dem ett lillfinger och de tar hela handen, armen och mer därtill.  Wes Morgan joggade ifrån en alldeles för snäll Marcos Rojo vid en frispark och Morgan nickade in 1–1. Det var otroligt att van Gaal inte bytte Rojos markeringsuppdrag eftersom han ständigt tappade bort Morgan.
De fasta situationernas okrönta kungar slog till igen. Leicester behärskar onekligen ”dead-ball”-situations bättre än något annat lag i ligan.

I andra halvlek var Leicester klart bättre. Gästerna såg starkare ut och första 20 minuterna efter paus hade de en rad lägen att sätta målet som hade kunnat säkra ligatiteln. Leonard Ulloa hade ett par nickar, Riyad Mahrez hade ett vasst skott som han borde placerat bättre och Shinji Okazaki nådde så när fram på ett inspel från höger.

Så nej, det blev inget firande idag, men det hade också kunnat bli förlust. I slutminuterna drog Danny Drinkwater ned Memphis Depay i straffområdet, men domaren Michael Oliver nöjde sig med att blåsa frispark. Drinkwater fick sitt andra gula kort och missar nästa veckas hemmamöte med Everton. Oerhört trist för Danny Drinkwater och ett avbräck för Leicester, som dock får tillbaka Jamie Vardy från avstängning.
Det allra mesta talar fortfarande för att Leicester grejar det här.
Kanske imorgon, kanske nästa vecka.
Eller ska slaget om titeln möjligen, möjligen leva till slutomgången?

Allt Ranieri gör den här säsongen blir till genidrag

av Kalle Karlsson

Ett steg närmare titeln.
Men bara ett litet steg.
Det är imorgon som Leicester verkligen kan koppla ett järngrepp om Premier League-bucklan.

Leicester fick en enkel resa mot tre poäng i hemmamötet med Swansea på söndagen.
Ashley Williams, som annars gjort en ny stark säsong, bjöd på första målet genom att spela en felpassning rakt i gapet på Riyad Mahrez som avslutade kallt i första hörnet. 2–0-målet i första halvlek var också en bjudning eftersom Swansea dels upphävde offsiden, dels bjöd Leonardo Ulloa på frikostigt nickutrymme på en kantfrispark.
Leonardo Ulloa, ja.

Leicester kom ju till spel den här eftermiddagen utan Jamie Vardy. Jag har ju varnat för att det, mer än något annat, är det som kan hindra Leicester från att säkra titeln.
Men idag syntes ingen märkbar avsaknad av skyttekungen Vardy. Visst var det färre maxlöpningar från Ulloa, men han gav istället ett värdefullt targetspel som Leicester annars inte är bortskämda med.
Leonardo Ulloa, ett storköp på den tiden han köptes in till klubben, tackade för en sällsynt chans i startelvan genom att sätta 2–0 och stöta in 3–0 i inledningen av andra halvlek.
Claudio Ranieri, Mr Tinkerman som nuförtiden roterar minst av alla managers i ligan, valde att ge Jeffrey Schlupp chansen till vänsterkanten. Schlupp var superb och förmodligen man of the match. Säger en del om Ranieris fingertoppskänsla den här säsongen.
När Marc Albrighton väl hoppade in med knappa tio minuter kvar gjorde han mål direkt, ett mål som de tre inhopparna, Andy King, Demarai Gray och Albrighton, var inblandade i.
Allt Ranieri gör blir genidrag.
”4-0 to the one-man team”, sjöng hemmafansen i slutminuterna.

King Power Stadium kokade, så klart. Det vore märkligt om fansen inte njöt av varenda sekund av den här osannolika säsongen.
Men även om Leicester vann mot ett omotiverat Swansea förbättrades titelchanserna bara marginellt. Allt annat än seger mot ett omotiverat Swansea hade varit förvånande.
De tre potentiella minorna väntar härnäst. Först Manchester United på bortaplan, sedan Everton hemma och till sist Chelsea på bortaplan.
Leicester behöver två segrar för att vara helt säkert på att vinna ligan. Det här var bara ett litet skutt på vägen mot Den Stora Sensationen.
Imorgon, när Leicester får reda på om Jamie Vardy får ytterligare en matchs avstängning och när Tottenham tar emot West Bromwich i måndagsmatchen, kan Leicester ta ett ännu större kliv mot titeln.

Plötsligt gick domsluten emot Leicester…

av Kalle Karlsson

Plötsligt gick domsluten emot Leicester.
Jamie Vardy blev utvisad för filmning (!) West Ham tog ledningen med 2–1 och marken under King Power Stadium började skaka.
Men Leicester reste sig igen.

Här har i princip allt gått med Leicester. Varenda boll har studsat deras väg. I princip varenda domslut har gått deras väg.
Så kommer dagen då nyckelsituationerna går emot dem.
Allt hade gått planenligt.
På förhand hade mötet med West Ham målats upp som en nyckelmatch. ”Hammers”, som utmanar om en topp fyra-placering, är säsongens näst största skrällag.
Men nu kom de till spel utan sitt främsta anfallsvapen. Managern Slaven Bilic valde nämligen att bänka Andy Carroll, förra helgens tremålsskytt, och starta med Emmanuel Emenike.
Kanske tänkte Bilic att inlägg ändå inte var något effektivt anfallsvapen mot firma Robert Huth/Wes Morgan?

Det gick planenligt i första halvlek också. I matchens inledning nickade Cheikhou Kouyaté via Kasper Schmeichels fingertoppar i insidan av stolpen, vidare till den andra stolpens insida… och ut.
Det var ett sånt mål som hade kunnat skaka Leicester. De är ju vana vid att ta ledningen och därifrån kunna fullfölja sin matchplan som bygger på kontringsspel.
Men det blev inte mål och istället kunde Jamie Vardy en perfekt kontring och dunka in 1–0 med vänsterfoten i den 18:e minuten.
Fram till den 56:e minuten hade i princip varenda boll och vartenda domslut gått Leicesters väg senaste månaderna.
Men så kom domsluten som förändrade allt.

Jamie Vardy sprang i en löpduell med Angelo Ogbonna, spelarna hakade i varandra och efter en sekunds tvekan dömde Jonathan Moss… gult kort för filmning.
Det var hårt dömt. Det var en svårdömd situation, det korrekta hade nog varit att inte blåsa alls, vare sig straff eller filmning.
Nu blev Leicester decimerat tio man. Claudio Ranieri bytte in Leonardo Ulloa och gick över på 4-4-1.
Leicester hade bra kontroll på West Hams tafatta anfallsförsök, men så pekade Jonathan Moss plötsligt på straffpunkten. Domaren hade blundat för Robert Huths ständiga brottningsmatcher i eget straffområde, men nu plötsligt beivrade han när Winston Reid blev upphackad i en hörnduell med Wes Morgan.
Andy Carroll slog in straffen stensäkert och nu kändes det som att Leicester gick på knäna.

Med fyra minuter kvar av ordinarie tid hamnade ett långt inlägg i bortre ytan hos vänsterbacken Aaron Cresswell. Denne svingade sin magiska vänster och bollen flög i en båge in i Kasper Schmeichels bortre kryss.
Leicester kunde släppa in mål. Leicester kunde förlora.
Eller? Med tjugo sekunder kvar av tilläggstiden sprang Jeffrey Schlupp ihop med Andy Carroll och Jonathan Moss pekade på straffpunkten.

Man ska passa sig för att överanalysera saker. Jag trodde Leicester skulle kapitulera när Danny Welbeck nickade in 2–1 för Arsenal i slutsekunderna på Emirates. Den gången svarade Leicester genom att vinna sex av sju matcher.
Nu behåller de sin förlustfria svit och det borde betyda mycket mentalt.
Men under den här tiden har de kunnat spela samma startelva i match efter match. Nu kommer de att få möta Swansea hemma nästa helg utan Jamie Vardy. Leicester kan förstås vinna ändå, men det är ingen tvekan om att de blir ett annat lag utan det djupledshot som Vardy erbjuder.
Sedan väntar tuffa matcher mot Manchester United (borta), Everton (hemma) och Chelsea (borta).
Det kanske inte är avgjort ändå?

Hur gör man egentligen mål på Leicester?

av Kalle Karlsson

Ramstarkt försvar, lite tur med domslut och en ny 1–0-seger.
Leicester har skaffat sig ett försprång på sju poäng i toppen av Premier League – med sex omgångar kvar.

Det var alltså intet nytt från King Power Stadium. Det är så här det har sett ut i stort sett hela säsongen.
Leicester är så strukturerat, så organiserat och så lojalt att ingen motståndare lyckas bryta ned dem den här tokiga säsongen 2015/16.
Southampton och Ronald Koeman gjorde ett tappert försök. Den holländske taktikern – också en succétränare – mönstrade en fembackslinje. Dels för att ha tre mittbackar som kunde täcka upp för Jamie Vardys och Shinji Okazakis djupledslöpningar, dels för att Matt Targett som wingback kunde ge extra skydd mot Riyad Mahrez.

Det var en vettig matchplan och hade bara Sadio Mané gjort mål när han fick ett friläge och rundade Kasper Schmeichel hade Koeman kanske hyllats som ett geni. Men Mané träffade armen på Danny Simpson och domaren Michael Oliver bedömde att det inte var hands. En utebliven fifty-fifty-straff som kan få stor inverkan på var titeln hamnar.
Min känsla är att Leicester har haft den sortens tur med domslut den här säsongen.
Nu blev det ingen straff och med åtta minuter kvar av halvleken dröjde sig Wes Morgan kvar i offensivt straffområde och nickade in 1–0 på Christian Fuchs inlägg.
Leicester hade fått sin ledning och sedan såg det ut som det brukar göra.

Southampton gjorde ett tappert försök i andra halvlek och det fanns en period med cirka tjugo minuter kvar där Leicester såg ut att gå på tandköttet.
Jag tycker att det var solklar straff när bollen träffade Robert Huths utsträckta hand, men som sagt, Leicester har turen med sig för tillfället.
Claudio Ranieris defensiv är onekligen är ruskigt stark och så mycket närmare än den straffsituationen kom in Saints.
Inläggen tas enkelt om hand av firma Huth/Morgan och när det uppstår ett kontringshot på mittplan är N’Golo Kanté och Danny Drinkwater beredda att springa genom väggar för att hamna på försvarssida.
Så hur gör man mål på Leicester? Jag vet ärligt talat inte för inget Premier League-lag verkar ha hittat receptet. Arsenal vann med 5–2 på King Power Stadium i höstas, men det var ett annat Leicester. Inte lika homogent, inte lika pragmatiskt strukturerat. Med den offensiva nivå som finns i PL är det tydligen en övermäktig uppgift att hitta luckor i Ranieris försvarsmur numera.

N’Golo Kanté var överallt. Igen. För vilken gång i ordningen? Det känns som vi har skrivit det efter varje match sedan senhösten. Tar karlns energi aldrig slut?
När det återstod tio minuter var det N’Golo Kanté som hade kraft nog att ta en överlappning i en offensiv omställning.
När det återstod en minut av tilläggstiden då var det samme N’Golo Kanté som var längst ned och täckte upp när mittbackarna inte var på plats för att täcka ett inspel från höger.
Riyad Mahrez och Jamie Vardy i all ära, men Kanté har varit lika viktig för Leicester den här säsongen.

Benítez ett lyft för Newcastle – men Leicester är (tydligen) ostoppbara

av Kalle Karlsson

Nej, det blev ingen succé för Rafael Benítez i debuten i Newcastle.
Det är ju en sådan säsong när inget verkar kunna stoppa Leicester.

Rafael Benítez fick jobbet som ny manager i Newcastle förra veckan. Spanjoren har haft några dagar på sig att förbereda sitt nya lag inför en av de lurigaste uppgifterna som finns i fotbolls-Europa idag.
Inte svåraste, den finns nog på Camp Nou, men en av de allra lurigaste.
Ge Leicester lillfingret och de tar hela handen, armen och axeln ända upp till nyckelbenet.

Jag tycker Rafael Benítez nya Newcastle såg solida ut. De försökte stänga igen, vara tajta och faktum är att i matchinledningen var det Newcastle som hade de bästa chanserna. Lite mer marginaler – och lite mer kvalitet där – så hade det kanske slutat annorlunda.
Men Jack Colback, som spelades som ytterback, gav bort en onödig frispark, linjedomaren missade en liten, liten offside på Jamie Vardy och sedan hade Shinji Okazaki cykelsparkat in 1–0 (nån domarexpert i Sky Sports hävdade att det inte var offside, men det vettetusan, varken Ronald Koeman eller Jamie Carragher verkade ge så mycket för den ståndpunkten).
Det är en sådan säsong. När slitvargen Shinji Okazaki drar en bicycleta och avgör matchen.
– Shinji springer ihjäl sig varje match så han är värd det, sa mittfältaren Daniel Drinkwater efteråt.
Grejen är att hela Leicester sliter ihjäl sig. De får vad de förtjänar.

Det går att applicera på situationen i andra halvlek också där Newcastle mycket väl hade kunnat få med sig en straffspark när Wes Morgan täckte ett skott med armen.
Men, som sagt, det är en sådan säsong.
Elva poäng ned till Arsenal. Tolv poäng ned till Manchester City.
Det omöjliga kommer allt närmare.

***
Jag har berört Leicester N’Golo Kanté massor av gånger den här säsongen, men det går inte att undvika att göra det igen. Killen är fantastisk. Finns det en bättre och mer energisk bollvinnare i fotbolls-Europa?
Sergio Busquets må vara smartare och läsa spelet bättre, men Kanté är så löpstark, så lojal och rör sig över så stora ytor att man får uppfattningen att han ”är överallt”. Sedan har han dessutom förmågan att transportera bollen och fördela den.
Danke legendaren Frank Arnesen har sagt att man i fotboll behöver spelare som vinner bollen, flyttar bollen och passar bollen.
Grejen med N’Golo Kanté är att han gör allt det där.
Han börjar mer och mer se ut som en spelare som handplockas av en storklubb – men som faktiskt också etablerar sig på den högsta nivån.
Jag kan inte se en enda sittande mittfältare i Premier League som varit bättre än Kanté denna säsong. Kan han fungera lika bra i ett 4-2-3-1 eller behöver han ha sin roll som box-to-box-mittfältare för att synas och briljera?
Det får Europas scouter och klubbchefer bedöma. Lita på att Kantés namn kommer att diskuteras i många av Europas största klubbar.

Welbecks gyllene comeback – en ny saga

av Kalle Karlsson

Det kan vara ögonblicket där pendeln svängde i titelracet.
Leicester var ett tag på väg att rycka till åtta poängs försprång mot Arsenal.
Nu är det bara två sedan Danny Welbeck svarat för segermålet – efter nästan tio månaders frånvaro.

Det sägs att träd inte växer till himlen, men när Jamie Vardy krutade in straffen som betydde 1–0 på Emirates och Leicester behöll ledningen en bra bit in i andra halvlek var det som om ”rävarna” var på väg att rita om vår världsbild.
Leicester kan inte vinna ligan, men för varje vecka har denna truism blivit mindre och mindre trovärdig. Deras säsong är en sanslös saga och hittills har den bjudit på nya kapitel var och varannan vecka.

Domslut går att diskutera i all evighet, men låt oss nöja oss med att Leicester, än en gång, hade marginalerna med sig. De fick straff när Martin Atkinson kunde ha friat, de åkte inte på en straff (eller två) när samme Atkinson mycket väl kunde ha blåst.
Men bortsett från det var det ett imponerande Leicester så länge de fick ha elva man på banan. Deras lojala, energiska försvarsspel var den största anledningen till att de hade nollan intakt i paus, snarare än domarinsatsen.
N’Golo Kanté var återigen en jätte på mittfältet. Jag kan inte minnas en bättre bollvinnare i Premier League sedan Patrick Vieiras och Roy Keanes glansdagar.

Arsenal var för omständligt och fram till den 54:e minuten hade de inte hittat några öppningar i ett tätt, tajt Leicester.
Men då förändrades förutsättningarna radikalt när Danny Simpson, mycket onödigt, slet i Olivier Giroud. Simpson, som redan hade fått ett gult kort, blev utvisad och Leicester kunde inte längre praktisera det försvarsspel de vill använda och har använt genom hela ligan.
Från att ha frustrerat Arsenal med ett 4-4-1-1 med en droppande Shinji Okazaki blev det ett 4-4-1 med en ensam, tappert krigande Jamie Vardy längst fram.
Claudio Ranieri bytte in 35-årige Marcin Wasilewski som högerback och jag tänkte att det var djärvt mot snabbe Alexis Sanchez. Wasilewski klarade sig förvånansvärt bra, men Leicester stod dittills främst emot tack vare mittbacksjättarna Wes Morgan och Robert Huth.
Det höll fram till 70:e minuten då Olivier Giroud gjorde en begåvad nednickning till Theo Walcott som tryckte in 1–1.
Därifrån fanns det förstås bara en rimlig väg för matchen att gå. Arsenal forcerade tungt och skapade chans på chans men avslutningarna var inte tillräckligt bra eller så stod den gravt underskattade Kasper Schmeichel i vägen. Danskens räddning på Olivier Girouds skott i 87:e minuten var en av säsongens svettigaste. Schmeichel läste var Giroud skulle skjuta, chansade och gick tidigt mot det hörnet och räddade ett skott han inte hade några som helst rättigheter att rädda.

När matchuret tickat fram till minut 94:a och den sista tilläggsminuten blev Marcin Wasilewski för het, han sprang rakt in i Nacho Monreal, orsakade en frispark.
Det var det sista som skulle hända i matchen och det kändes som hela Leicester dröm stod och vägde här.
Skulle de reda ut det här och få med sig en poäng från Emirates skulle deras chanser att göra det omöjliga, vinna ligan, öka markant.
Men istället fick vi en historievändning och en annan osannolik hjälte.

Danny Welbeck värvades till Arsenal för 1,5 år sedan. Han har inte infriat förväntningarna och nu har han gått skadad hela säsongen. Fram till idag var hans senaste ligamatch i april förra året.
När klockan klämtade för Arsène Wenger så valde fransmannen att damma av Welbeck och formera ett 4-4-2 som i praktiken framstod mer som 2-4-4.
I slutsekunderna var det Welbeck som nådde högst på Mesut Özils känsliga frisparksinlägg och nickade in 2–1 (märkligt förresten att Leicester släppte in mål trots att de drog ned sin försvarslinje på frisparken – enligt Lars Lagerbäck beror ju alla såna mål på att linjen är för hög).
Om Arsenal vinner ligan, jag säger om men jag står ju fortfarande fast vid mitt utgångstips, så var det här tveklöst ett avgörande moment.
Det här är säsongen då allt kan hända, har vi slagit fast. Och den himmelske manusförfattaren verkar inte ha slut på fantasi. När bortglömde Danny Welbeck hoppar in i comebacken och avgör en seriefinal i 95:e minuten är det ytterligare en fin story vi lägger till en unik säsong.

Sida 1 av 3
  • Tjänstgörande redaktör: Joakim Magné
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Sofia Olsson Olsén
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB