Arkiv för kategori Newcastle United

- Sida 1 av 5

Arsenal klarade tuffa testet

av Kalle Karlsson

Skador på nyckelspelare, tajt spelschema och ett formstarkt Newcastle på St James’ Park.
Det här var ett test för Arsenal, erkände Arsène Wenger inför matchen.
De klarade det. Nu firar de nyår som ligaledare.

På lördagen hade Manchester City tagit en knapp seger hemma mot Crystal Palace, vilket förde upp Manuel Pellegrinis lag i serieledning.
Oavgjort mot Newcastle hade kunnat bli ett tungt psykologiskt slag för Arsenal. Det är ju kring juletid som titelkandidater sätts på prov, heter det. Det upprepas som ett mantra, år efter år. För Arsenal betyder det där snacket mer än för andra toppklubbar. Tidigare har de vikit ned sig i den här typen av matcher. Tappat poäng och självförtroende. Halkat efter och fått kriga om fjärdeplatsen.
Därför var den här trepoängaren så viktig. Arsenal radade upp fyra raka matcher utan seger innan man besegrade West Ham i veckan. En ny poängförlust så hade det stora försprånget man hade för några veckor sedan varit uppkäkat. Det hade kunnat sätta sig i huvudet. Ska samma gamla visa upprepa sig?
Arsenals budskap till sig själva och konkurrenterna var tydligt: Vi menar allvar med att slåss om titeln den här säsongen.
– Det var en intensiv match mot ett bra Newcastle som utgjorde en väldigt stor utmaning, en stor fysisk utmaning, sa Arsène Wenger på presskonferensen.

Det var ingen stor tillställning. Arsenal började bäst första tio minuterna, sedan bestod första halvlek mest av ställningskrig.
Det var en match för Cheik Tioté och Mathieu Flamini, snarare än Santi Cazorla.
Newcastle attackerade mest via högerbacken Mathieu Debuchy som demonstrerade att han varit en av ligans bästa högerbackar under första halvan. Debuchy, planens bäste aktör i första halvlek, hade ett par avslut och den bästa chansen, en nick i ribban som rensades undan av Jack Wilshere på mållinjen.
Arsenal, som saknade skadade Aaron Ramsey och Mesut Özil, hade svårt att ta sig till chanser. Mer än några halvfarliga lägen skapade man inte och Olivier Giroud såg fortsatt rostig ut. Det underlättade inte att fransmannen vrickade foten och sprang runt och haltade under sista tio minuterna.
Giroud fortsatte att röra sig med vissa besvär i inledningen av andra halvlek, men Arsène Wenger behöll honom på plan (förmodligen för att han inte sätter någon tilltro till Nicklas Bendtner). Det betalade sig.
I den 65:e minuten slog Theo Walcott en frispark. Giroud utnyttjade den undermåliga markeringen från Davide Santon och nickade in 0–1. Hans första mål sedan 23 november.

Målet tvingade Newcastle, dittills rätt blekt framåt, att bli mer offensivt. Alan Pardew gick ned på trebackslinje och satte in Shola Ameobi bredvid Loïc Rémy. Med nyss inbytte Hatem Ben Arfa, som var magisk i förra omgången, fanns ett givet anfallsvapen på högerkanten. Wenger svarade med att byta in Carl Jenkinson och gå ned på fembackslinje. Det är inte ofta man ser det från fransmannen.
Det var lyckat. Visserligen snurrade Hatem Ben Arfa friskt med Flamini, som fick gå ned som vänsterback, men Ben Arfa saknade all form av ”end product” och Newcastle kändes aldrig riktigt farliga. Det hetaste lägen bjöd Wojciech Szczesny på när han sköt en framrusande Rémy i ansiktet och bollen studsade några decimeter utanför stolpen.
Arsenal stod emot, inleder nästa år i topp av Premier League och underströk det jag redan slagit fast tidigare i höst:
I år kommer Gunners vara med och fajtas om titeln ända in i kaklet.

Omgångens lag i Premier League (18)

av Kalle Karlsson

Vito Mannone har tagit över målvaktsposten i Sunderland efter att Keiren Westwood drabbats av skada. Och den förre Arsenalspelaren har sannerligen tagit chansen. För andra omgången i rad finns han med i omgångens elva efter en lysande insats borta mot Everton där han belönades med en nia i betyg av Sky Sports.
Séamus Colemans form har varit sensationell i höst. På annandagen var han med i det förlorande laget, men var ändå en av planens bästa spelare när Everton, med tio man, tryckte på mot Sunderland. Vincent Kompany var återigen grym för Manchester City och gjorde det viktiga kvitteringsmålet. Jonas Olsson var en klippa på White Hart Lane och lyckades dessutom hamna i målprotokollet tack vare ett riktigt måltjuvsmål. Luke Shaw är tillbaka från skada och var lysande för Southampton som äntligen fick en trepoängare.
På mittfältet fanns några av veckans allra bästa insatser. Fernandinho (vilken spelare!) var i mitt tycke planens främste mot Liverpool. Sung-Yueng Ki har lyft Sunderlands mittfält och hans insats mot Everton underströk det faktumet. Ki satte segermålet på straff och noterades för 98 procent i passningsprocent. Morgan Schneiderlin har inte varit lika framträdande i Southampton utan Victor Wanyama senaste tiden, men igår var han tillbaka i toppform och ägde mittfältet mot Cardiff.
Schneiderlins lagkamrat Adam Lallana får plats i anfallstrojan. Han spelade bland annat fram till 1–0-målet av Jay Rodriguez. Hatem Ben Arfa fick chansen när Cheik Tioté saknades i Newcastle och tackade för förtroendet genom att vara man of the match. Där har Alan Pardew sparkapital.
I strikerpositionen placerar jag Wayne Rooney som svarade för en matchvinnande insats för Manchester United (i andra halvlek klev Rooney ned och spelade central mittfältare). Han missade visserligen markeringen på James Chester när denne gjorde 1–0 för Hull City, men sedan var Rooney inblandad i alla tre målen framåt. Det ena var ett finfint volleyskott utanför straffområdet.
Omgångens spelare: Vito Mannone, Sunderland.

Mitt omgångens lag:
Vito Mannone, Sunderland (2)
———————————————-
Séamus Coleman, Everton (4)
Vincent Kompany, Manchester City (4)
Jonas Olsson, West Bromwich (2)
Luke Shaw, Southampton (2)
———————————————-
Fernandinho, Manchester City (3)
Sung-Yueng Ki, Sunderland
Morgan Schneiderlin, Southampton
———————————————-
Hatem Ben Arfa, Newcastle (3)
Wayne Rooney, Manchester United (4)
Adam Lallana, Southampton (5)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Tom Huddlestone (Hull City), Mile Jedinak (Crystal Palace), Yannick Bolasie (Crystal Palace), Jay Rodriguez (Southampton), Eden Hazard (Chelsea), Lee Cattermole (Sunderland), Scott Parker (Fulham), Zoltan Géra (West Bromwich), Theo Walcott (Arsenal), Joe Hart (Manchester City), Luis Suárez (Liverpool), Jordan Henderson (Liverpool), Gerhard Tremmel (Swansea).

***
Omgångens mål: Dwight Gayle. Hoppade in för Crystal Palace och avgjorde på tilläggstid med ett kanonmål där han vek in från vänster och avslutade i bortre krysset. Betydelsen av målet gör att jag väljer det framför Christian Eriksens vackra frispark och Scott Parkers distansskott.
Omgångens floppspelare: Jon Walters, Stoke.
Omgångens manager: Tony Pulis. Verkar ha fått fart på Crystal Palace.

***
Här är elvan från omgången som fullbordades 23 december: Omgångens lag (17).

Videoblogg om Newcastle

av Kalle Karlsson

Newcastle inledde säsongen nattsvart med storförlusten mot Manchester City i premiären. Nu är Alan Pardews gäng plötsligt Englands mest formstarka lag med fem vinster på de sex senaste matcherna. Hur gick det till?
Eftersom det regnar en gång om dagen här borta i Singapore så fick jag tid över till en videoblogg. Här är lite tankar om ”skatornas” uppryckning.

Eftersom jag bor på hotellet som Gud glömde (ingen wi-fi på rummen) så fick jag gå ned i hotellfoajén mitt i natten här borta för att ladda uppklippet. Tog nästan två timmar så jag hann streama lite av St Gallen-Swansea i Europa League.
Efter en mållös första halvlek var walesarna rejält tillbakatryckta efter paus. Gerhard Tremmel (en underskattad målvakt!) räddade två frilägen innan han fick kapitulera. Det stod 1–0 när jag stängde ned. Nu är klockan 03.47 och det är hög tid att dra sig tillbaka.

Fotnot: Tack till Joakim som höll i kameran och Emil som stack in med frågor.

Engelska lag har lärt sig försvarsspel

av Kalle Karlsson

Helgens spaning:
England har lärt sig spela försvarsspel.

Det blev en underbart oförutsägbar helg i Premier League.
Chelsea tappade poäng, Everton tappade poäng, Newcastle skrällde borta mot Tottenham, Sunderland fällde Manchester City hemma på Stadium of Light.
Manchester Uniteds seger mot Arsenal kan inte betecknas som särskilt oväntad – det var naturligt att ett skadedrabbat Arsenal skulle få en reaktion efter Dortmund-bragden – men det var ett resultat som gynnade tabellen.
Hade Arsenal vunnit hade de sprungit ifrån i täten. Nu är ligan återigen öppen och spännande. Jag kan inte minnas en så här bred och oförutsägbar toppstrid i Premier League. I så fall måste vi gå tillbaka till Robert Flecks dagar.
Mitt bestående intryck från den här helgen handlar inte om något av segermålen i dessa matcher.
Det handlar istället om alla mål som inte gjordes.
Det är som om engelska till slut – efter många år – lärt sig att spela italienskt.
Tidigare har de försökt spela cyniskt. Nu behärskar de den konsten.

Det här är ett intressant diskussionsämne.
Frågar du merparten av alla fotbollstittare kommer de att bedöma kvaliteten på en match efter hur många mål som gjorts. En medioker match som innehåller ett dramatiskt slut med ett par sena mål och svängningar omnämns reflexmässigt som ”en fantastisk match”. Bundesliga anses bjuda på underhållande fotboll tack vare det höga målsnittet – det talas mindre om det usla försvarsspelet som ofta präglar ligan.
En underbar, disciplinerad, målsnål match mellan två lag som gör allt rätt får ofta stämpeln ”tråkig”.
I modern tid har italienska ligan varit cynikernas liga. Det är på tränarcentret Coverciano utanför Florens som de allra mest sofistikerade försvarsteknikerna lärts ut. Italienska tränare – och lag – har de senaste tjugo åren lett utvecklingen vad gäller försvarsspel.
England? Nja, med undantag av George Grahams Arsenal och José Mourinhos förra sejour i Chelsea har försvarsspel på öarna varit synonymt med ”inställning” och ”vinna närkamper”.
Positionsspelet har haft lägre prioritet. Ibland har engelska fotbollskrigare framstått som huvudlösa kycklingar som springer runt runt utan mål och mening.
Inte längre.

Det här var en helg där det utstuderade försvarsspelet firade enorma triumfer. Det började på Stamford Bridge där Chelsea blev neutraliserat av ett disciplinerat West Bromwich. Det krävdes en billig straff i 95:e minuten för att rädda 2-2, utan gåvan från Andre Marriner hade WBA vunnit.
Ett resultat som enbart berodde på Chelseas oförmåga? Vissa trodde säkert det, men jag hoppas att de såg flera matcher den här helgen och kunde se mönstret.
Det fanns ett motståndarlag som gjorde laget sämre.
Det här var nämligen vad jag såg:

På White Hart Lane tog Newcastle en överraskande seger mot Tottenham. Loïc Rémy sprang in med 1–0 i inledningen, sedan handlade hela matchen om försvarsspel. Newcastle hade marginalerna med sig och en alldeles briljant Tim Krul i målet. Men det var också effekten av lagets approach. De kom inte till London för att spela gladfotboll. De kom för att ligga rätt i position och stänga Tottenhams spel. Det var andra matchen i rad som ”skatorna” satt fokus på försvarsspelet och verkligen lagt energi på att riskminimera. Det har gett två raka segrar mot Chelsea och Tottenham.
De var inte vattentäta – utan Krul hade de släppt in ett par mål i den här matchen – men deras engagemang i defensiven var imponerande. Var det inte Mapou Yanga-Mbiwa som offrade sig hänsynslöst var det Cheik Tioté som sprang och täckte ytor eller yttrarna som jagade hem och stängde kanter. I det nya, disciplinerade Newcastle finns det uppenbarligen ingen given plats för en bollbegåvning som Hatem Ben Arfa. Men vem kan ifrågasätta Alan Pardew efter två raka nollor och två raka segrar?

Lite senare på söndagen levererades nästa demonstration av prickfritt defensivt arbete.
Sunderland var en paradi i slutet av Paolo Di Canios tid i klubben. Under Gustavo Poyet kan man se embryot av en förvandling. Caretaker Kevin Ball gick tillbaka till grunderna, Poyet har förfinat försvarsspelet. Den nya hållningen gav seger i derbyt mot Newcastle och nu blev det en skrällvinst hemma mot Manchester City. Phil Bardsley gjorde 1–0 och sedan handlade hela matchen om att stå emot när City ägde boll och tryckte på.
Det gick vägen tack vare en heroisk arbetsinsats, riskminimering och Wes Brown. Den förre Manchester United-spelaren gjorde sin första Premier League-start på 22 månader och satte knappt en fot fel i mittförsvaret.
Det var ingen champagnefotboll från hemmalaget, men jag gissar att det är exakt så här laget måste uppträda för att greja kontraktet: Spela cyniskt, spela snålt – hoppas på ett eller två mål framåt.

Allra sist på söndagen: Ett Manchester United som besegrade Arsenal i toppmatchen tack vare ett synnerligen starkt försvarsspel.
Det förlorande lagets supportrar kommer alltid peka på den egna svaga insatsen, men gemensamt för de här fyra matcherna jag räknat upp är att förhandsfavoriten/tabellettan har ställts mot motståndare som riskminimerat. Dessa lag har varit beredda att ta energiödslande löpningar för att minska riskerna för att eventuellt släppa till målchanser.
Istället för att springa runt som huvudlösa kycklingar – vilket många engelska lag gjorde för 20 år sedan – har de hållit huvudena kalla och positionsspelat sig till resultat.
Robin van Persies och Wayne Rooneys agerande igår var av sådan art. I förra säsongens möte man-man-spelade Rooney mot Mikel Arteta. Nu delade anfallsparet istället på uppgiften att ge understöd till mittfältet. Inte en enda gång i första halvlek vek de från sitt uppdrag. Med ett sådant hållningssätt kommer de flesta motståndarlag få svårt att skapa chanser.

Jag kan inte minnas en omgång där jag sett lika många disciplinerade insatser bära frukt.
Är det en trend vi kommer att få se framöver?
Förmodligen, åtminstone när topplagen spelar. Jag gissar att andra lag tittade i helgen och kopierar det som var framgångsrikt.
Ibland kommer det inte att hjälpa. Vissa dagar kommer topplaget få det där viktiga, tidiga ledningsmålet och då kan det rinna iväg till 7–0 som det gjorde i mötet mellan Manchester City och Norwich häromveckan.
Andra gånger kommer underdogen att frustrera både motståndare och neutrala tittare.
Vi får dock inte glömma det som italienarna alltid förstått:
Väl utfört försvarsspel kan också vara vackert.

Mourinho sågade Chelsea – med rätta

av Kalle Karlsson

Chelsea har visat toppform senaste veckorna. Förra helgen blev det en tung triumf mot Manchester City och i förra veckan demonstrerade man sin truppstyrka när ”b-laget” besegrade Arsenal på Emirates i Ligacupen.
Men i lördagens tidiga match mot Newcastle var allt där det som bortblåst.
Ett förvånansvärt segt och idéfattigt Chelsea hade stora bekymmer att hitta öppningar mot Newcastle. Hemmalaget, som saknade försvarschefen Fabricio Coloccini, gjorde det mesta rätt, åtminstone enligt matchplanen. Tränaren Alan Pardew pratade inför avspark om att täta bakåt, om att hålla tajt mellan lagdelarna och inte bjuda Oscar och Juan Mata på ytor.
Även om det fanns ytor ibland syntes det att Newcastle var koncentrerat och disciplinerat. Till och med Mapou Yanga-Mbiwa agerade förtroendeingivande. Högerbacken Mathieu Debuchy var bäst på plan och verkar ha hittat formen efter ett tufft första halvår i Premier League.
Men den jag fastnade på var ändå Cheik Tioité. Den defensive mittfältaren hos ”skatorna” höjdes till skyarna för två år sedan. Det pratades om intresse från Arsenal och Manchester United och prislappar på drygt 200 miljoner kronor. Men så tappade han formen. Förra säsongen var han medioker. Inte alls lika effektiv i rollen som städare, alldeles för slarvig i passningsspelet.
Det där sista hade en kausalitet med Yohan Cabaye. När han spelade och tog det kreativa ansvaret kunde Tioté ägna sig åt städjobbet. När Cabaye saknades fick Tioté större utrymme att spela högriskpassningar – något han inte klarade av.
Nu är Cabaye och Tioté skadefria och återförenade som förstaval på centralt mittfält och det har gett ett lyft för den senare. Det jag framför allt noterade hos Tioté i lördags var att den där energin som kännetecknade honom för två år sedan – tålamodet att stressa, pressa och jaga motståndare åt alla håll och kanter – är tillbaka. Det var ingen slump att mittbackarna kändes tryggare och fick mindre att göra. Dessutom hade Tioté 95 procent i passningsprocent.
Själv säger han att det röda kortet mot Sunderland i början av förra säsongen fick honom ur rytm ifjol:
– När du får ett rött kort är det svårt att komma tillbaka och spela med samma intensitet. Det skadar ditt självförtroende. Du tror att domaren alltid kommer ha ögonen på dig. Du blir paranoid och rädd att tackla. Den här säsongen har jag förbättrat mig och ställt saker till rätta.
Det har han. Ivorinanen var bra mot Liverpool och framträdande så länge han höll mot Chelsea (utbytt tidigt i andra halvlek på grund av skada).
En Cheik Tioté i 2011/12-form kommer betyda mycket för Newcastle.

***
José Mourinho var allt annat än nöjd med Chelsea. Efteråt sa han att han inte gjorde ett felbeslut i startelvan utan elva.
– Allt saknades. Vi hade massor av ytor i första halvlek, det var en enkel halvlek att spela, men vi gjorde det inte. Vi hade bollen och ytorna, men vi var inte aggressiva. Vi förlorade bollen i enkla omställningar och hade ingen intensitet. Vi förtjänade att förlora. Vi hade ytor mellan lagdelarna och hade kunnat såra våra motståndare men vi spelade bollen i sidled istället för att spela framåt. Vi var slöa och utan skärpa. Vi hade en bra reaktion när de gjorde mål, men det var för sent. Vi hade ett par bra chanser att kvittera, men Newcastle kämpade mer än oss. De gjorde mer än oss och var helt klart det bästa laget. Jag sa i halvtid att jag har varit med länge och jag kunde känna vad som var på gång. Jag gillade inte mitt lag idag. Jag är besviken.
Det var han inte ensam om hos de blåa. Chelsea skaffade sig momentum genom tunga vinster mot Schalke, Manchester City och Arsenal. Var fanns den beslutsamheten i lördags? Nu tappade de istället dyrbar mark i toppstriden på grund av en oinspirerad insats.

***
I nästa inlägg lyfter jag fram en annan defensiv mittfältare.

Genomgång – säsongen hittills (del 3)

av Kalle Karlsson

Nästan en femtedel av säsongen är avverkad.
Här går vi igenom klubb för klubb och granskar vad som skett hittills.

9) Manchester United, 10 poäng
Säsongen: Überstark premiär där laget enkelt svepte undan Swansea på bortaplan. Men trots drömstarten för David Moyes har hans lag hamnat i en negativ spiral som kulminerade med storförlusten i derbyt mot Manchester City och en chockförlust hemma mot West Bromwich. Schemat såg tufft ut, men en niondeplats är knappast godkänt.

Bäst hittills: Wayne Rooney har lagt den ovissa sommaren bakom sig, tränat sig till toppform och varit lagets klart bästa spelare.

Kan bättre: Rio Ferdinand var lysande i premiären mot Swansea, men sedan har han vacklat betänkligt. Har tiden hunnit ikapp honom eller kan han resa sig igen?

Talangen: Adnan Januzaj, 18, visade lovande tendenser på försäsongen. Förra helgen fick han chansen från start mot Sunderland och slog till dubbelt.

Behövs i januari: Mittfältet är fortfarande ett frågetecken som Marouane Fellaini inte kunnat räta ut. Är Ander Herrera lösningen?

Tränarens status: Att ta över efter sir Alex Ferguson är ingen tacksam uppgift. David Moyes är satt under press och det knorras redan från vissa håll.

10) Aston Villa, 10 poäng
Säsongen: Succéstart med segern borta över Arsenal i premiären, men man vet aldrig var man har Paul Lamberts gäng. Ena dagen vänder de underläge hemma mot Manchester City, andra dagar torskar de hemma mot Newcastle. Har klarat skadan på Christian Benteke bättre än väntat.

Bäst hittills: Christian Benteke i all ära, men den som imponerat mest på mig är tvåvägsmittfältaren Fabian Delph.

Kan bättre: Marc Albrighton var en av ligans mest spännande spelare för några år sedan. Nu är han utanför laget på Villa Park. Skulle kanske behöva ett miljöombyte, likt Barry Bannan.

Talangen: Jores Okore, 21, gjorde debut när han hoppade in mot Chelsea och visade vilken potential han besitter. Dessvärre ådrog han sig en knäskada och missar en stor del av säsongen. Hårt slag för honom och för Villa.

Behövs i januari: Ett mittbacksalternativ eftersom Okore gick sönder.

Tränarens status: Paul Lambert har gjort ett imponerande jobb där han generationsväxlat och ändå utvecklat laget och spelet.

11) Newcastle United, 10 poäng
Säsongen: ”Skatorna” blandar högt och lågt. Totalt utspelade i premiären borta mot Manchester City och i första halvlek mot Everton. Dessutom förlust mot Hull City hemma. Men där finns också starka segrar, borta mot Aston Villa och Cardiff. Vidare i Ligacupen.

Bäst hittills: Hatem Ben Arfa är ostoppbar när han är på humör, men nyförvärvet Loïc Rémy har haft större ”impact”. Han missade första omgångarna på grund av skada, men har nu gjort fem mål på senaste tre ligamatcherna.

Kan bättre: Papiss Cissé gjorde mål på allt under första halvåret i klubben. Den formen känns avlägsen nu.

Talangen: Gaël Bigirimana, som jag förutspådde skulle få sitt genombrott, har inte fått spela en enda minut i ligan.

Behövs i januari: Loïc Rémy har tagit platsen till vänster och gör mål därifrån, men Newcastle behöver fortfarande en striker som kan agera targetspelare och avsluta. Papiss Cissé behärskar inget av det nu.

Tränarens status: Alan Pardews förtroende har minskat sedan succésäsongen när han förde klubben till en femteplats. Kan sitta löst om laget skulle sladda efter nyår (sägs att hans ”fallskärm” är en årslön trots åttaårskontraktet).

12) West Bromwich, 9 poäng
Säsongen: Efter en tung inledning med en poäng på de tre första omgångarna har West Bromwich fått ett rejält lyft. Jag härleder det till deadline day där man lyckades säkra Stéphane Sessègnon och Morgan Amalfitano, två spelare som ser ut som jättefynd. Dessutom har unge Berahino stigit fram som gubben i lådan. WBA hade defensiven på plats, nu har man fått in spännande injektioner offensivt. Segern borta mot Manchester United gav eko i fotbolls-Europa. Kurvan pekar uppåt.

Bäst hittills: De har inte hunnit spela så många matcher, men Stéphane Sessègnon och Morgan Amalfitano har redan gjort avtryck.

Kan bättre: Anfallaren Shane Long överraskade många förra säsongen med sin frejdiga spelstil. Han är fortfarande mållös.

Talangen: Berahino, 20, slog igenom med dunder och brak genom att göra tre mål på en halvtimme mot Newport County i Ligacupen. Sedan har han hunnit med att näta mot Arsenal i Ligacupen och borta mot Manchester United i ligan. En guldklimp.

Behövs i januari: Steve Clarke har inga synbara svagheter i truppen, men om man ska ta nästa kliv behövs möjligen större bredd i försvaret.

Tränarens status: Sympatiske Steve Clarke gjorde underverk med West Bromwich förra hösten, men fick se laget tappa energi under våren. Hans position är dock ohotad för tillfället.

Lukaku lyfter Everton

av Kalle Karlsson

Hur bra hade Everton blivit om de fått in en klassanfallare? Det har vi undrat ett par, tre år. Nu kan vi få svaret.
Romelu Lukaku är den målgaranti laget behöver.

Förutsättningarna inför avspark i måndagens match var intressanta.
En Evertonseger hade gett Roberto Martínez gäng en drömstart i Premier League, då de är det enda obesegrade laget.
En Newcastlevinst hade betytt att Newcastle samlat ihop tio poäng och snuddat vid en fjärdeplats. I så fall hade vi talat om en lovande start för Alan Pardew.
Nu var det sistnämnda inte aktuellt så länge efter det att matchen startat.
Everton inledde piggt medan Newcastle knappt verkade ha förstått att matchen börjat.
Romelu Lukaku satte först ett mål som (korrekt) blev avvinkat för offside. Det var en försmak av vad som skulle komma. I femte minuten tryckte Lukaku in 1–0 efter att Mapou Yanga-Mbiwa missat att se löpningen och täcka upp.
I 25:e minuten spelade Lukaku fram Ross Barkley till 2–0 efter att Mapou Yanga-Mbiwa missat att se löpningen och täcka upp.
I den 37:e minuten skickade Evertons målvakt Tim Howard i väg en långboll som nådde Romelu Lukaku som satte 3–0… efter att Mapou Yanga Mbiwa missat se löpningen och täcka upp.
Eller, förresten, den här gången struntade den franske mittbacken fullständigt i allt var försvarsarbete innebär och tittade på när Lukaku fick snuva en loj Tim Krul och sedan finta Fabricio Coloccini innan han lade in bollen i öppet mål.
Yanga-Mbiwas insats fick mig att tänka på Claudio Caçapa

Romelu Lukaku imponerade. Jag skrev häromveckan, i samband med Premier Manager, att lånet från Chelsea är precis den spelaren som Everton behövde: Målskytt, targetspelare, djupledsspelare.
Tidigare har de haft targetspelare (Fellaini), djupledsspelare (Jelavic), men aldrig någon potentiell skyttekung. Nu har de fått allt-i-ett.
Igår behövde Lukaku dock inte anstränga sig överdrivet mycket för att göra sina mål – Newcastles försvarsarbete var helt enkelt pinsamt.
Men om vi koncentrerar oss på Everton så gav Lukakus show anledning till optimism. Hans samarbete med supertalangen Ross Barkley ser redan ut att synkronisera.
Barkley gjorde en ny stormatch igår och jag blev mer imponerad av honom än av Lukaku. Barkley är en all-action-mittfältare av samma snitt som Steven Gerrard. Han passar, tacklar, dribblar, spelar fram och gör mål.
Om inte han blir en stjärna i Premier League blir ingen annan det heller.
Den nya superoffensiven i Everton – både Lukaku och Barkley är födda 1993 – är den mest spännande unga duon i ligan sedan Wayne Rooney och Cristiano Ronaldo slog sig fram som 19-åringar i Manchester United hösten 2004.

Evertons starka start handlar dock om så mycket mer än Lukaku och Barkley. Ytterbackarna är ligans mest formstarka. Leighton Baines har varit den bäste ytterbacken i ligan de senaste två åren och nu framstår Séamus Coleman som en av de bästa högerbackarna.
Men det mest slående är vilken revolution laget har genomgått taktiskt.
Från att ha varit ett ”direkt” spelande lag, med fokus på längre uppspel mot en targetplayer (Marouane Fellaini eller Tim Cahill) har laget blivit ett läckert kortpassningsspelande lag.
Det fanns en sekvens runt minut 14 som var talande för hur Roberto Martínez vill spela. Hemmaspelarna höll bollen inom laget i närmare en minut, spelade sig ut intrikata situationer med finess istället för att köra det ”säkra alternativet” och lyfta längre.
Med den nya filosofin är det ett rejält lyft att få in spelare som James McCarthy och Gareth Barry istället för en bulldozer som Fellaini.

Newcastle lyfte sig efter paus, det ska sägas. Alan Pardew bytte in Yohan Cabaye och Mike Williamson istället för Hatem Ben Arfa och – surprise! – Yanga-Mbiwa. Cabaye visade direkt hur mycket han betyder för ”skatorna”. Dels genom sin passningskvalitet, dels genom klassmålet från distans i den 51:a minuten.
Newcastle kom dock inte närmare än Loïc Rémys reducering till 2–3 i 89:e minuten.
Everton vann rättvist och har fått en bra start i ligan.
Med Romelu Lukaku som målgaranti känns laget vassare än tidigare. Frågan är hur långt det kan räcka under en säsong som känns mer oviss än någonsin.

Taktiska detaljer från helgen

av Kalle Karlsson

Arsenals avsaknad av en defensiv mittfältare och Newcastles oförmåga till överflyttningar.
När vi tittar på taktiska detaljer från helgen så ser vi ett tema:
Gamla syndare.

Det var intressant när Jamie Carragher, som är ny expert i Sky Sports, dissekerade Arsenals försvarsspel i samband med att Gabriel Agbonlahor. Carragher illustrerade det alla kunnat se på tv-bilderna:
Hur Aston Villa tilläts spela och springa rakt igenom Arsenals mittfält.
Hur Arsenal i avsaknad av en defensiv mittfältsstädare inte har någon som prioriterar försvarsarbetet.

Arsenals ihåliga mittfält
Vi tittar på situationen som föranledde första straffen.

wilshere5
Ashley Westwood är bollhållare. Aaron Ramsey är på väg att sätta press. Men Tomas Rosicky och Jack Wilshere blir bolltittare och verkar inte alls upptäcka att tre (!) Aston Villa-spelare är fria bakom ryggen på Ramsey.

Wilshere2
På de rörliga bilderna kunde man se hur Tomas Rosicky (inringad) i det här läget småjoggade tillbaka. Tjecken är visserligen offensiv mittfältare, men man kan göra parallellen till Aston Villas Gabriel Agbonlahor. Han spelade ytterforward men tog 4-5 uppoffrande löpningar i defensiven. Det var en bidragande orsak till att Aston Villa vann matchen.
Utan uppvaktning får Gabriel Agbonlahor ta emot bollen och kan sätta fart.

Wilshere1
Den här bilden tycker jag är intressant att resonera kring. Jack Wilshere är ett steg närmare mål än Agbonlahor. Visst ska Laurent Koscielny sköta situationen mycket bättre. Han blir snuvad utan att att ta bort vare sig boll eller spelare. Men en utpräglad defensiv mittfältare – en Sandro eller en Lucas – hade förmodligen redan här löpt ned för att täcka upp nedanför Koscielny (det ansvaret kan förstås även läggas på mittbackskollegan Mertesacker och vänsterbacken Gibbs). Han hade åtminstone löpt med jämsides med Agbonlahor för att kunna vinna bollen i nästa skede.

Wilshere3
…men när Agbonlahor har löpt in i straffområdet har Wilshere (inringad) stannat upp.

Så varför var detta intressant? Jo, för att vi har haft andra situationer där Arsenals centrala mittfältare helt glömmer bort vad som finns bakom ryggen.
Ni minns kanske den här analysen från mötet med Bayern München i våras. Situationerna är inte helt jämförbara, men kontentan är densamma:
Utan ett defensivt tänk har Arsenals mittfältare ingen aning om vad som sker bakom deras ryggar. Aaron Ramsey, i det här fallet, har inte lokaliserat hoten eftersom han inte utgår från ett tankesätt där han ständigt måste riskminimera – så som jag menar att en defensiv mittfältare måste tänka.
På samma sätt som en striker måste löpa in straffområdet varje gång för att bollen kan komma dit, måste en defensiv spelare alltid löpa de där extra metrarna eftersom det kan bli farligt.


Aaron Ramsey glömmer bort Toni Kroos i mötet med Bayern München.

Slutsats
Så vad lärde vi oss? Jo, i dessa tider när Arsenal behöver stärka truppen med 4-5 spelare, blev lördagens premiär ett bevis på att Arsène Wenger borde prioritera en defensiv mittfältare.
Av allt Arsenal behöver – och det är en hel del – finns den största bristen i att man saknar en defensiv krigare på mitten. En sådan som vinner boll, stressar, pressar – offrar sig. Framför allt handlar det om att ha en spelare som i första hand har ett defensivt tänk, en spelare som konsekvent tar den där extra löpningen för att riskminimera.
Nu saknade Arsenal visserligen Mikel Arteta Aston Villa, men inte heller han är någon utpräglad defensiv spelare. Han är snarare en lågt sittande speluppläggare.
Vi har fört det här resonemanget tidigare. Framför allt i det här inlägget från mars som avhandlade Leon Britton och Mikel Arteta, båda defensiva mittfältare som fått sin roll främst tack vare sina playmaker-egenskaper. Och, som sagt, vi kan gå ännu längre tillbaka, till februari där vi analyserade Arsenals försvarsspel mot Bayern München och konstaterade att Aaron Ramseys positionsspel brast.
Diskussionen är minst lika aktuell idag. Arsenal måste helt enkelt få in en defensiv mittfältare som kan bidra med andra egenskaper på det där mittfältet.
Det är därför jag tror att Marouane Fellaini hade varit avsevärt mer värdefull på Emirates än vad han kommer bli (?) på Old Trafford.
Det är därför jag är övertygad om att Luiz Gustavo hade varit oerhört nyttig för Arsenal.

När vi ändå är inne på Arsenal och silly season:
Jag skrev lite hastigt och slarvigt på Twitter igår om Arsenals påstådda intresse för Valencia-målvakten Vicente Guaita. För att betona:
Arsenal behöver förstärka både här och där och målvaktssidan är inte högsta prioritet.
I mina ögon bör prio vara en defensiv mittfältare, en striker och en mittback.
Jag upptäckte Guaita tidigt när han slog igenom och av den anledningen har jag alltid gillat honom. Han är en reaktionssnabb keeper som är på tok för bra för att vara andraval bakom Diego Alves. Om han är rätt val för Arsenal är osäkert. Omställningen från Spanien till England kan vara stor.
En Premier League-beprövad målvakt som Asmir Begovic hade varit ett tryggare val av Arsenal alla dagar i veckan.

Ben Arfas miss
Manchester City körde över Newcastle i första halvlek i måndagsmatchen. City var fantastiskt, men hade hjälp av ett förvånansvärt tafatt Newcastle.
Jamie Carragher lyfte fram hur Hatem Ben Arfa missade att plocka upp David Silva i upprinnelsen till 1–0-målet. Och det fick mig att höja på ögonbrynen. Mer om det längre ned. Först tittar vi på vad som ledde fram till målet.

benarfa
Fernandinho är på väg att få en passning på mittfältet. Inringade högst upp i bild är Hatem Ben Arfa och David Silva.

benarfa2
Cheick Tioté sätter press på Fernandinho och lämnar en tom yta i mitten. David Silva ser sin chans och löper in i den ytan.

benarfa3
…och Ben Arfa blir kvar när han istället borde ha följt med Silva. Trots att han inte har någon spelare ”utanför sig” i det rödmarkerade området.

benarfa4
David Silva får passningen av Fernandinho, spanjoren får vända upp i den kritiska ytan mellan mittfält och backlinje – och därifrån skapas chansen som leder till målet. Det hade aldrig hänt om Hatem Ben Arfa gjort sitt jobb i första läget.

Det här – att flytta över och plocka upp spelare som överbelastar – är grundläggande i fotboll. Det är inte helt förvånande att Hatem Ben Arfa slarvar med en sådan uppgift; han är offensivt lagd och tänker inte i första hand på riskminimering.

Men varför var det så anmärkningsvärt i mina ögon?
Jo, kommer ni ihåg den här analysen från förra hösten om ”Manchester Uniteds taktiska revolution”? Den handlade om hur Sir Alex Ferguson experimenterade med en mittfältsdiamant och hur lagets mittfältare flyttade in från kanterna och överbelastade centralt. På en av bilderna kunde man se hur Shinji Kagawa lämnade sin kant och flyttade in i mitten.


Jag konstaterade att Newcastle-spelaren i det här läget måste flytta in och plocka upp den spelaren eftersom det inte finns någon spelare ”utanför” honom. Vem spelaren var? Jajamen, Hatem Ben Arfa.

Slutsats
Sent ska syndarna vakna.

Fotnot: Bilder från Viaplay.

Två slutsatser efter Man City–Newcastle

av Kalle Karlsson

Tungt statement av City… också
I lördags levererade Manchester United eft statement. I söndags Chelsea. På måndagskvällen var det Manchester Citys tur.
Och som de gjorde det.

Newcastles förutsättningar var inte de bästa, det ska sägas. Yohan Cabaye reste med truppen till Manchester, men vände hem när Arsenal lade ett bud på spelaren. Tränaren Alan Pardew sa i Sky-intervjun före matchen att han ville ha spelare på plan som ”var i mentalt tillstånd att spela”. Uppenbarligen var inte Cabaye det.
Efter att ha sett första halvlek undrar jag om inte samma diagnos gällde för fler spelare.
Backar som Mathieu Debuchy och Mapou Yanga-Mbiwa (för dagen vänsterback) hade knappt ett rätt.

Det tar inget ifrån Manchester Citys insats (bara lite).
De tryckte gasen i botten direkt hemma mot Newcastle och skapade tre chanser inom loppet av fem minuter. Det var bara en tidsfråga innan de skulle överlista Tim Krul. I den sjätte minuten nickade briljante David Silva in 1–0 och resten av halvleken blev en forcering mot bortamålet.
Sergio Agüero och Edin Dzeko kombinationsspelade gång på gång och i den 22:a minuten klackade Dzeko fram till Agüero som pricksköt in 2–0.
Redan där kändes matchen avgjord och den blev det definitivt när Steven Taylor slog till Agüero och fick rött kort.
Helt onödigt och ett tecken på att Newcastlespelarna inte var i balans. Debuchy varnades för att ha slängt iväg bollen och Yanga-Mbiwa för en eftersläng på Dzeko.

Manuel Pellegrini har lovat mer offensiv fotboll och starten var onekligen lovande. Chilenaren ställde ut sitt lag i ett 4-4-2. Den nya spelidén fungerar i korthet så här:
Fernandinho och Yaya Touré används som box-to-box-mittfältare, ingen har uttalat ansvar som balansspelare. David Silva startar till vänster med frihet att dra sig inåt i plan. Jesús Navas spelar till höger som en mer klassisk ytterspelare, en sådan som levererar inlägg. På topp agerar Edin Dzeko och Sergio Agüero som ett anfallspar, av den typ man sällan ser nuförtiden när de flesta lagen spelar med en striker.
Anfallsspelet var urläckert. Agüero var bäst på plan och Dzeko ser ut att ha fått en nytändning.
City-fansen som älskade Roberto Mancini och inte förstod varför han fick sparken har fått en hint om att Manuel Pellegrini kan utveckla det här laget ytterligare.
Innan Pellegrinis galakväll var över hade Yaya Touré skruvat in en vansinnigt vacker frispark och Samir Nasri fyllt på med 4–0.
Alvaro Negredo hoppade in och satte 5–0 som felaktigt vinkades av för offside.
Det enda negativa för Manchester City var att Vincent Kompany utgick med skada. Med Matija Nastasic skadad ökade behovet av en mittbacksförstärkning.

Pardews mardrömsstart
Newcastle är den klubb i Premier League som varit minst aktivt under sommaren. Deras enda rekrytering var länge Joe Kinnear som sportchef.
På ett sätt är det positivt eftersom laget inte behövt släppa iväg någon spelare. Jag anser definitivt att truppen är bättre än det man presterade ifjol – men den här starten var sämsta tänkbara.

Yohan Cabaye-budet störde förstås uppladdningen, men jag hade ändå väntat mig mer fajt.
Steven Taylor blev utvisad (lär få tre matchers avstängning), Jonas Gutiérrez haltade av skadad och Papiss Cissé visade återigen att han bidrar med för lite så länge bollen inte är i offensivt straffområde.
”Skatorna” fick ingen rolig kväll på Etihad.
Tim Krul i målet och Hatem Ben Arfa var två sällsynta ljuspunkter.
Alan Pardew får hoppas att Loïc Rémy repar sig snabbt från sin vadskada, för den inlånade anfallaren kommer att behövas.

***
Imorgon kommer säsongens första omgångens lag.

Sida 1 av 5
  • Tjänstgörande redaktör: Fredrik Palmqvist
  • Chefredaktör, ansvarig utgivare och VD: Jan Helin
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Sajtchef: Lena Widman
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: http://support.aftonbladet.se/
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB