Chelseas dröm om att gå obesegrade genom hela säsongen är över. Nu finns istället chans att toppstriden blir spännande igen.
Tack för det.

Jag har känt under hösten att det fanns en risk att Chelsea skulle springa i väg med ligan. Samtidigt som José Mourinhos gäng sett hur stabilt ut som helst har de andra tilltänkta topplagen vacklat.
Nu är det visserligen inte säkert att Manchester City besegrar Everton i kvällsmatchen, men det blir ändå en psykologisk effekt av att ett lag spräcker nollan i förlustkolumnen. Nu får motståndarna se att det går att besegra Chelsea, ibland har de känts slagna på förhand.
Jag har aldrig trott att de skulle klara av att gå obesegrade. Det kommer alltid en dag eller två när bollen helt enkelt inte studsar din väg. Det här var en sådan eftermiddag.
Chelsea började bäst och tryckte ned Newcastle. Willian var första halvtimmens bästa spelare och hade ett par farliga avslut som smet utanför Rob Elliots stolpar. Chelsea borde ha tagit ledningen och det hade förstås gett matchen helt andra förutsättningar. Det dröjde 25-30 minuter innan Newcastle tog sig in i matchen.
Med hjälp av företagsamma mittfältare som Moussa Sissoko och Jack Colback hann de skapa ett par farligheter innan vilan.

Uppryckningen gav förnyat hopp, men Newcastle fick ett hårt slag när andremålvakten Rob Elliot tvingades ge upp och lämna över till unge Jak Alnwick, 21, vid starten av andra halvlek.
Det var dock ett annat byte som skulle sätta prägel på den här matchen. I den 53:e minuten ersattes Rémy Cabella av Papiss Cissé. Den senare hade bara varit på planen i fyra minuter innan han dök upp på ett inlägg (som Gary Cahill förstås skulle ha fått undan) och stötte in 1–0.
Cissé, som blivit något av en Chelseadödare (vem minns inte hans otroliga mål på Stamford Bridge våren 2012?) har blandat och gett senaste två åren – mest blandat – men i höst har han faktiskt hittat målet igen. Trots begränsad speltid – bara fem ligamatcher från start – har senegalesen gjort sju mål (inklusive fem inhopp). Jag trodde faktiskt att han hade tappat målkänslan.

Chelsea tryckte på rejält under sista 25 minuterna, inte minst efter Didier Drogbas reducering.
Men det var något som saknades i Chelsea idag, kanske dynamiken mellan Nemanja Matic och Cesc Fàbregas. Med John Obi Mikel som partner upplevde jag att Fàbregas oftare sjönk lägre ned i plan för att sätta an tonen i uppspelen. I första halvlek, när han fick söka sina genomskärare från en offensivare position, låg han bakom två-tre av lagets målchanser.
Newcastle stod emot, även efter det att laget reducerats till tio man när Steven Taylor fått sitt andra gula kort.
Jak Alnwick i all ära, men han behövde inte göra så många kvalificerade räddningar. Den store segerorganisatören var mittbacken Fabricio Coloccini som var ett monster.
Coloccinis senaste år är intressanta. Finns det någon back i ligan som pendlat mer i prestationer? Ena halvåret kung, nästa halvår medioker.
Newcastle ska dock vara tacksamma att han valde att stanna kvar i klubben för han är fortfarande – när han är i form – en av Premier Leagues bästa mittbackar.
Jag älskar att se honom spela eftersom han kombinerar defensiva kvaliteter med elegans på ett sätt som påminner om den fabulöse Philippe Albert.

Newcastle vann och lagets utveckling senaste månaderna var svårlästa.
Managern Alan Pardew kändes rökt. Fansen ville ha honom sparkad och det kändes som en tidsfråga eftersom laget stod och stampade.
Men så började segrarna trilla in.
Det är svårt att sätta fingret på orsakerna till lyftet. Man kan peka på små förändringar, som att Moussa Sissoko nu spelas centralt istället för att hålla till på högerkanten, att Ayose Pérez varit en injektion i anfallet.
Men jag tror snarare på att Newcastle har hittat en identitet efter ett par års famlande.
Nu har de en kärna av spelare som är egenproducerade, som lider för klubben och för fansen.
Paul Dummett är en stabil vänsterback, Steven Taylor är en kulturbärare, Sammy Ameobi är ”Magpies” through and through. Där finns också Rolando Aarons, som visat framfötterna i höst, och anfallaren Adam Campbell. Och Jak Alnwick.
Hans Premier League-debut kommer vi inte glömma i första taget.
Det var då han hjälpte till att sätta stopp för det som fram till nu sett ut som en ostoppbar segermaskin.

Alan Pardews tid i Newcastle har varit en bergodalbana.
Nu dras snaran åt.
Det finns inte längre något annat scenario än att Alan Pardew får gå.

När Mike Ashley var ute och drack öl på en bar i torsdags ska han, enligt Independent, ha sagt att tränaren Alan Pardew skulle få sparken om Newcastle förlorade mot Stoke.
Den kritiserade ägaren ska ha sagt:
– Om vi förlorar på måndag är Pardew historia. Jag har fått nog nu. Han är slut.
Dessa kommentarer avfärdades som ett skämt av Mike Ashleys advokat, men Newcastles supportrar har svårt att se det roliga i ”skämtet”. De önskar inget hellre än att det vore sanning.

Papiss Cissés två mål hemma mot Hull City förra helgen räddade en poäng och förmodligen en smula förtroendekapital för Alan Pardew (det lilla han har kvar).
Så han fick behålla jobbet en vecka till.
Under gårdagens match mot Stoke City hade de tillresta fansen ännu fler ”Sack Pardew”-plakat än tidigare och sjöng sånger om att ”We want Pardew out”. Den 53-årige engelsmannen blev utbuad före matchen, i paus och efter matchen. Han klarade sig väl i efterintervjun när han pressades av Sky Sports reporter. Sa de rätta sakerna om att laget behövde fajtas, att det saknades kvalitet på sista tredjedelen, det som vi alla kunnat se en tid.
Det blev en ny förlust, 0–1, och Newcastle är fortfarande segerlöst efter sex omgångar.
Newcastles officiella linje är att tränaren sitter säkert – och med Mike Ashley som ägare kan man aldrig veta – men känslan är att snöbollen rullat tillräckligt länge för att bli för svår att stoppa.

Alan Pardews sejour i Newcastle har varit en resan med höga toppar och djupa dalar. När han anslöt i december 2010 (han är den managern i Premier League som suttit längst på sin post efter Arsène Wenger) var han minst sagt oönskad.
Populäre Chris Hughton fick gå, Mike Ashley anställde Pardew som var pokerpolare med vd:n Derek Llambias. Så gick åtminstone snacket.
Det hjälpte föga att Alan Pardew slog fast att han aldrig varit någon poker-entusiast – han hade en mur av motstånd att övervinna från den dagen han steg in på St James’ Park.
Han började med en övertygande 3–1-seger mot Liverpool och sedan vann han sakta men säkert över belackarna.
Säsongen 2011/12 blev en drömsäsong för Pardew och för Newcastle (läs mitt dokument från maj 2012). Laget överraskade stort och slogs ända in i slutet om Champions League-platserna. Till sist fick man ge sig, men femteplatsen var en mindre bragd och Alan Pardew valdes till ”Manager of the year”.
Klubbens strategi att handla billigt på den franska marknaden hyllades unisont och Pardew belönades under hösten med ett åttaårskontrakt.
Den formen höll dock inte i sig under 2012/13 då Newcastle istället underpresterade och hamnade i en strid kring nedflyttningsstrecket.
Kontraktet räddades, men Alan Pardew fick nya bekymmer när Mike Ashley anställde Joe Kinnear som fotbollsdirektör med ansvar för värvningar. Kinnear lyfte knappt ett finger och avgick i februari utan att ha signat en enda spelare på permanent transfer. Pardews arbete underlättades givetvis inte av den soppan.

Inför förra säsongen fanns ett frågetecken kring Newcastle. Vilket var deras rätta ansikte? Var det laget som slutade femma våren 2012 eller laget som slogs för sitt liv 2013? Sanningen var någonstans däremellan, men starten var lovande.
Förra hösten överraskade Newcastle igen. Med Loïc Rémy som inlånad spjutspets och med en nytänd Yohan Cabaye som spelfördelare skuggade man återigen topplagen.
Men sedan såldes Cabaye till PSG i januari och sedan dess har bygget rasat ihop som ett korthus igen. Sedan nyår har laget endast vunnit fem matcher. De luttrade fansen har tvingats stå ut med undermålig fotboll. Utan finess, utan idéer.
Däri ligger det stora problemet. Det handlar inte om att fansen, vilket vissa hävdat, lever i tron att Newcastle är klubb som ska slåss om Champions League-platser. Det handlar om att de vill se klubben ingjuta någon form av hopp.
Senaste åren har Newcastle förvandlats till en främlingslegion där mer än halva startelvan pratar franska och där man samtidigt inte kan sätta ihop ett enda vettigt anfall.
Publikfavoriten Hatem Ben Arfa har lånats ut till Hull City eftersom han kommit på kant med Alan Pardew. Tränaren tröttnade när Ben Arfa fuskade i defensiven och sedan dess har han inte varit sig lik.
Efter en pigg debut mot Manchester City har inte sommarförvärvet Rémy Cabella heller gått att känna igen.

Alan Pardews status på Tyneside har inte förbättrats av en rad mindre smickrande incidenter där han satt sig själv i klistret. Som när han knuffade linjedomaren, när han kallade Manuel Pellegrini ”old f-cking c**t”, när han skallade David Meylor. Den sistnämnda händelsen var pinsam, vilket Pardew själv erkände, och ledde till en längre avstängning.
Nu är hans tid snart ute.
Han lyckades vända Newcastles supportrar en gång tack vare den imponerande femteplatsen 2011/12, men han kan knappast göra det igen. Sajten SackPardew.com har funnits på nätet ett tag.
Spelarna verkar fortfarande kämpa för sin manager. De var bara ett ribbskott från Jack Colback från att rädda oavgjort i måndags mot Stoke. Men laget behöver en ny röst. Nya idéer. En manager som kan utveckla lagets anfallsspel eftersom Alan Pardew lagt störst fokus på försvarsspelet (andretränaren John Carver avslöjade att fyra av fem träningar lades på defensiven).

Alan Pardew har inte haft någon lätt uppgift i Newcastle. Med Mike Ashley som ägare har han fått agera med delvis bakbundna händer och varit föremål för snabba vändningar. Draget att underminera managers inflytande genom att anställa Joe Kinnear är bara ett exempel.
För Mike Ashley handlar allt om pengar. Han har investerat betydande summor i klubben, visst, men kan han döpa om en av landets mest klassiska arenor till Sports Direct Arena gör han det. Kan han tjäna en hacka på att sälja en viktig spelare gör han det.
Newcastle blev en klubb som hämtade in billiga spelare från Frankrike via scouten Graham Carr, höjde värdet på dem och sedan sålde dem vidare.
Mike Ashley njöt förmodligen av den utvecklingen medan fansen led. De ville ju inget hellre än att bygga på sikt för att slå sig tillbaka till toppen.
Ashley är impopulär och har varit det en längre tid. Men supportrarna har fått acceptera att ägaren inte kommer att försvinna förrän han hittar en köpare. Så därför lägger de energin på att få bort den pjäs som är mer lättflyttad.
Mike Ashley är inte känd för sina populistiska manövrar, men situationen på läktarna har blivit ohållbar. Den negativa energin påverkar hela klubben, inklusive spelarna på planen.
Newcastle behöver en nystart och de kan bara få det med en ny tränare. Det snackas om David Moyes och Tim Sherwood som möjliga ersättare.
Hur länge kan Mike Ashley behålla Alan Pardew?

Förra säsongen:
Premier League: 10.
FA-cupen: Tredje omgången.
Ligacupen: Fjärde omgången.

Newcastle har pendlat mellan himmel och helvete senaste åren.
Från femteplatsen 2012, till bottenstrid 2013 och förra säsongens ras under våren.
Alan Pardews förtroendekapital är lågt redan innan säsongen börjar.

Newcastle var en av de positiva överraskningarna i Premier League förra hösten. I december efter segern på Old Trafford framstod laget som en utmanare till topp 4-platserna.
Men sedan såldes spelfördelaren Yohan Cabaye till PSG inför januarifönstret och då rasade alltihop som ett korthus. Avsaknaden av fransmannens kreativitet blev smärtsamt uppenbar under våren när förlusterna radades upp.
När laget tog emot Cardiff hemma i näst sista omgången – med sex raka förluster i ryggen – blev managern Alan Pardew utbuad. Hans popularitet har åkt bergodalbana under tiden på Tyneside. Först hårt ifrågasatt när han anlände, sedan hyllad under succésäsongen 2011/12 för att nu vara kritiserad igen. Fansen har tappat förtroendet för Pardew sedan misslyckats med att få fart på Hatem Ben Arfa och Papiss Cissé och använt en banal långbollstaktik som inte burit frukt.
Ben Arfa är förresten ett kapitel för sig. I grunden är han klubbens mest talangfulla spelare och den med den högsta högstanivån. Men nu när hans självförtroende är kört i botten har han bannlysts från träning och klubben letar efter en köpare.
Missnöjet riktar sig inte bara mot Pardew utan mot hela den situation som råder kring Newcastle så länge som Mike Ashley sitter vid spakarna.

Newcastle avslutade förra säsongen med sju förluster på de åtta sista matcher och inte sällan brukar sånt indikera vart laget är på väg.
Men under sommaren har man åtminstone fått in en del spännande förstärkningar. Mathieu Debuchy var en tung förlust eftersom fransmannen under fjolåret hittade formen och var en av lagets bästa spelare. Men det avbräcket har mildrats av köpet av Daryl Janmaat, den holländske VM-spelaren.
På mittfältet har Rémy Cabella anlänt från Montpellier. Det jag sett av honom är positivt och tillräckligt för att jag ska tro att han snabbt kan anpassa sig till Premier League. Siem de Jong har tagit över stafettpinnen från brorsan Luuk de Jong. Han har redan utsetts till vice-kapten vilket antyder att Alan Pardew har stora förväntningar på spelaren.
Ett annan intressant tillskott är Jack Colback som gjort den ”förbjudna övergången” från Sunderland. Colback har ett stort spel i sig, problemet är att han plockat fram det för sällan. Kan flytten till ”Magpies” bli en nytändning? Det behövs eftersom jag sätter frågetecken till om Cheick Tioté och Vurnon Anita håller på det centrala mittfältet. De klarade åtminstone inte av att axla bördan under våren efter Yohan Cabayes flytt.
Emmauel Rivière, 24, är anfallaren som ska lösa målproduktionen. Det har varit Newcastles stora problem, men löstes temporärt ifjol då Loïc Rémy kom in och levererade. Papiss Cissé har inte visat något som tyder på att han kan hitta tillbaka till formen han höll våren 2012. Anfallet är en riskfaktor. Om inte Rivière lyckas – vem ska då producera framåt? Kan Facundo Ferreyra, lån från Sjachtar, stiga fram som en joker?

Newcastle har sitt fundament i målvakten Tim Krul och mittbacken Fabricio Coloccini. Argentinaren var inte lika vass ifjol som tidigare. Han behöver hitta toppformen eftersom varken Mike Williamson, Steven Taylor eller Mapou Yanga-Mbiwa är tillräckligt bra för att agera härförare.
Newcastles chanser att sikta uppåt i tabellen är små, enligt mig, men om nyförvärven hittar rätt bör de åtminstone kunna undvika nedflyttningsstriden.
Mike Ashley uppges kräva minst topp 8. I så fall har Alan Pardew en rejäl utmaning framför sig.

Tänkbar startelva:
Krul – Janmaat, Coloccini, Williamson, Santon – Tioté, Colback – Sissoko, de Jong, Cabella – Rivière.

In: Rémy Cabella (Montpellier, £12m), Karl Darlow, Jamaal Lascelles (Nottingham Forest, £7m combined), Emmanuel Riviere (Monaco, £6.3m), Siem de Jong (Ajax, £6m), Daryl Janmaat (Feyenoord, £5m), Ayoze Perez (Tenerife, £1.5m), Jack Colback (Sunderland), Facundo Ferreyra (Shakhtar Donetsk, Loan).

Out: Mathieu Debuchy (Arsenal, £12m), James Tavernier (Wigan Athletic, Undisclosed), Dan Gosling (AFC Bournemouth), Jonathan Mitchell (Derby County), Conor Newton (Rotherham United), Romain Amalfitano (Dijon), Shola Ameobi (Gaziantep), Adam Campbell (Fleetwood Town, Loan), Sylvain Marveaux (Guingcamp, Loan), Karl Darlow, Jamaal Lascelles (Nottingham Forest, Loans).
Released: Steven Logan, Brandon Miele, Jonathan Mitchell, Michael Richardson. Källa: Telegraph
Nyckelspelare: Emmanuel Rivière.
Håll ögonen på: Rémy Cabella.

Skador på nyckelspelare, tajt spelschema och ett formstarkt Newcastle på St James’ Park.
Det här var ett test för Arsenal, erkände Arsène Wenger inför matchen.
De klarade det. Nu firar de nyår som ligaledare.

På lördagen hade Manchester City tagit en knapp seger hemma mot Crystal Palace, vilket förde upp Manuel Pellegrinis lag i serieledning.
Oavgjort mot Newcastle hade kunnat bli ett tungt psykologiskt slag för Arsenal. Det är ju kring juletid som titelkandidater sätts på prov, heter det. Det upprepas som ett mantra, år efter år. För Arsenal betyder det där snacket mer än för andra toppklubbar. Tidigare har de vikit ned sig i den här typen av matcher. Tappat poäng och självförtroende. Halkat efter och fått kriga om fjärdeplatsen.
Därför var den här trepoängaren så viktig. Arsenal radade upp fyra raka matcher utan seger innan man besegrade West Ham i veckan. En ny poängförlust så hade det stora försprånget man hade för några veckor sedan varit uppkäkat. Det hade kunnat sätta sig i huvudet. Ska samma gamla visa upprepa sig?
Arsenals budskap till sig själva och konkurrenterna var tydligt: Vi menar allvar med att slåss om titeln den här säsongen.
– Det var en intensiv match mot ett bra Newcastle som utgjorde en väldigt stor utmaning, en stor fysisk utmaning, sa Arsène Wenger på presskonferensen.

Det var ingen stor tillställning. Arsenal började bäst första tio minuterna, sedan bestod första halvlek mest av ställningskrig.
Det var en match för Cheik Tioté och Mathieu Flamini, snarare än Santi Cazorla.
Newcastle attackerade mest via högerbacken Mathieu Debuchy som demonstrerade att han varit en av ligans bästa högerbackar under första halvan. Debuchy, planens bäste aktör i första halvlek, hade ett par avslut och den bästa chansen, en nick i ribban som rensades undan av Jack Wilshere på mållinjen.
Arsenal, som saknade skadade Aaron Ramsey och Mesut Özil, hade svårt att ta sig till chanser. Mer än några halvfarliga lägen skapade man inte och Olivier Giroud såg fortsatt rostig ut. Det underlättade inte att fransmannen vrickade foten och sprang runt och haltade under sista tio minuterna.
Giroud fortsatte att röra sig med vissa besvär i inledningen av andra halvlek, men Arsène Wenger behöll honom på plan (förmodligen för att han inte sätter någon tilltro till Nicklas Bendtner). Det betalade sig.
I den 65:e minuten slog Theo Walcott en frispark. Giroud utnyttjade den undermåliga markeringen från Davide Santon och nickade in 0–1. Hans första mål sedan 23 november.

Målet tvingade Newcastle, dittills rätt blekt framåt, att bli mer offensivt. Alan Pardew gick ned på trebackslinje och satte in Shola Ameobi bredvid Loïc Rémy. Med nyss inbytte Hatem Ben Arfa, som var magisk i förra omgången, fanns ett givet anfallsvapen på högerkanten. Wenger svarade med att byta in Carl Jenkinson och gå ned på fembackslinje. Det är inte ofta man ser det från fransmannen.
Det var lyckat. Visserligen snurrade Hatem Ben Arfa friskt med Flamini, som fick gå ned som vänsterback, men Ben Arfa saknade all form av ”end product” och Newcastle kändes aldrig riktigt farliga. Det hetaste lägen bjöd Wojciech Szczesny på när han sköt en framrusande Rémy i ansiktet och bollen studsade några decimeter utanför stolpen.
Arsenal stod emot, inleder nästa år i topp av Premier League och underströk det jag redan slagit fast tidigare i höst:
I år kommer Gunners vara med och fajtas om titeln ända in i kaklet.

Vito Mannone har tagit över målvaktsposten i Sunderland efter att Keiren Westwood drabbats av skada. Och den förre Arsenalspelaren har sannerligen tagit chansen. För andra omgången i rad finns han med i omgångens elva efter en lysande insats borta mot Everton där han belönades med en nia i betyg av Sky Sports.
Séamus Colemans form har varit sensationell i höst. På annandagen var han med i det förlorande laget, men var ändå en av planens bästa spelare när Everton, med tio man, tryckte på mot Sunderland. Vincent Kompany var återigen grym för Manchester City och gjorde det viktiga kvitteringsmålet. Jonas Olsson var en klippa på White Hart Lane och lyckades dessutom hamna i målprotokollet tack vare ett riktigt måltjuvsmål. Luke Shaw är tillbaka från skada och var lysande för Southampton som äntligen fick en trepoängare.
På mittfältet fanns några av veckans allra bästa insatser. Fernandinho (vilken spelare!) var i mitt tycke planens främste mot Liverpool. Sung-Yueng Ki har lyft Sunderlands mittfält och hans insats mot Everton underströk det faktumet. Ki satte segermålet på straff och noterades för 98 procent i passningsprocent. Morgan Schneiderlin har inte varit lika framträdande i Southampton utan Victor Wanyama senaste tiden, men igår var han tillbaka i toppform och ägde mittfältet mot Cardiff.
Schneiderlins lagkamrat Adam Lallana får plats i anfallstrojan. Han spelade bland annat fram till 1–0-målet av Jay Rodriguez. Hatem Ben Arfa fick chansen när Cheik Tioté saknades i Newcastle och tackade för förtroendet genom att vara man of the match. Där har Alan Pardew sparkapital.
I strikerpositionen placerar jag Wayne Rooney som svarade för en matchvinnande insats för Manchester United (i andra halvlek klev Rooney ned och spelade central mittfältare). Han missade visserligen markeringen på James Chester när denne gjorde 1–0 för Hull City, men sedan var Rooney inblandad i alla tre målen framåt. Det ena var ett finfint volleyskott utanför straffområdet.
Omgångens spelare: Vito Mannone, Sunderland.

Mitt omgångens lag:
Vito Mannone, Sunderland (2)
———————————————-
Séamus Coleman, Everton (4)
Vincent Kompany, Manchester City (4)
Jonas Olsson, West Bromwich (2)
Luke Shaw, Southampton (2)
———————————————-
Fernandinho, Manchester City (3)
Sung-Yueng Ki, Sunderland
Morgan Schneiderlin, Southampton
———————————————-
Hatem Ben Arfa, Newcastle (3)
Wayne Rooney, Manchester United (4)
Adam Lallana, Southampton (5)

Siffran inom parentes anger hur många gånger spelaren tagits ut i omgångens lag hittills under säsongen.

Här är fler som förtjänar omnämnande (krävs minst 8 i betyg):
Tom Huddlestone (Hull City), Mile Jedinak (Crystal Palace), Yannick Bolasie (Crystal Palace), Jay Rodriguez (Southampton), Eden Hazard (Chelsea), Lee Cattermole (Sunderland), Scott Parker (Fulham), Zoltan Géra (West Bromwich), Theo Walcott (Arsenal), Joe Hart (Manchester City), Luis Suárez (Liverpool), Jordan Henderson (Liverpool), Gerhard Tremmel (Swansea).

***
Omgångens mål: Dwight Gayle. Hoppade in för Crystal Palace och avgjorde på tilläggstid med ett kanonmål där han vek in från vänster och avslutade i bortre krysset. Betydelsen av målet gör att jag väljer det framför Christian Eriksens vackra frispark och Scott Parkers distansskott.
Omgångens floppspelare: Jon Walters, Stoke.
Omgångens manager: Tony Pulis. Verkar ha fått fart på Crystal Palace.

***
Här är elvan från omgången som fullbordades 23 december: Omgångens lag (17).

Lite snack inför januarifönstret, del 3:

Newcastle inledde säsongen nattsvart med storförlusten mot Manchester City i premiären. Nu är Alan Pardews gäng plötsligt Englands mest formstarka lag med fem vinster på de sex senaste matcherna. Hur gick det till?
Eftersom det regnar en gång om dagen här borta i Singapore så fick jag tid över till en videoblogg. Här är lite tankar om ”skatornas” uppryckning.

Eftersom jag bor på hotellet som Gud glömde (ingen wi-fi på rummen) så fick jag gå ned i hotellfoajén mitt i natten här borta för att ladda uppklippet. Tog nästan två timmar så jag hann streama lite av St Gallen-Swansea i Europa League.
Efter en mållös första halvlek var walesarna rejält tillbakatryckta efter paus. Gerhard Tremmel (en underskattad målvakt!) räddade två frilägen innan han fick kapitulera. Det stod 1–0 när jag stängde ned. Nu är klockan 03.47 och det är hög tid att dra sig tillbaka.

Fotnot: Tack till Joakim som höll i kameran och Emil som stack in med frågor.

Helgens spaning:
England har lärt sig spela försvarsspel.

Det blev en underbart oförutsägbar helg i Premier League.
Chelsea tappade poäng, Everton tappade poäng, Newcastle skrällde borta mot Tottenham, Sunderland fällde Manchester City hemma på Stadium of Light.
Manchester Uniteds seger mot Arsenal kan inte betecknas som särskilt oväntad – det var naturligt att ett skadedrabbat Arsenal skulle få en reaktion efter Dortmund-bragden – men det var ett resultat som gynnade tabellen.
Hade Arsenal vunnit hade de sprungit ifrån i täten. Nu är ligan återigen öppen och spännande. Jag kan inte minnas en så här bred och oförutsägbar toppstrid i Premier League. I så fall måste vi gå tillbaka till Robert Flecks dagar.
Mitt bestående intryck från den här helgen handlar inte om något av segermålen i dessa matcher.
Det handlar istället om alla mål som inte gjordes.
Det är som om engelska till slut – efter många år – lärt sig att spela italienskt.
Tidigare har de försökt spela cyniskt. Nu behärskar de den konsten.

Det här är ett intressant diskussionsämne.
Frågar du merparten av alla fotbollstittare kommer de att bedöma kvaliteten på en match efter hur många mål som gjorts. En medioker match som innehåller ett dramatiskt slut med ett par sena mål och svängningar omnämns reflexmässigt som ”en fantastisk match”. Bundesliga anses bjuda på underhållande fotboll tack vare det höga målsnittet – det talas mindre om det usla försvarsspelet som ofta präglar ligan.
En underbar, disciplinerad, målsnål match mellan två lag som gör allt rätt får ofta stämpeln ”tråkig”.
I modern tid har italienska ligan varit cynikernas liga. Det är på tränarcentret Coverciano utanför Florens som de allra mest sofistikerade försvarsteknikerna lärts ut. Italienska tränare – och lag – har de senaste tjugo åren lett utvecklingen vad gäller försvarsspel.
England? Nja, med undantag av George Grahams Arsenal och José Mourinhos förra sejour i Chelsea har försvarsspel på öarna varit synonymt med ”inställning” och ”vinna närkamper”.
Positionsspelet har haft lägre prioritet. Ibland har engelska fotbollskrigare framstått som huvudlösa kycklingar som springer runt runt utan mål och mening.
Inte längre.

Det här var en helg där det utstuderade försvarsspelet firade enorma triumfer. Det började på Stamford Bridge där Chelsea blev neutraliserat av ett disciplinerat West Bromwich. Det krävdes en billig straff i 95:e minuten för att rädda 2-2, utan gåvan från Andre Marriner hade WBA vunnit.
Ett resultat som enbart berodde på Chelseas oförmåga? Vissa trodde säkert det, men jag hoppas att de såg flera matcher den här helgen och kunde se mönstret.
Det fanns ett motståndarlag som gjorde laget sämre.
Det här var nämligen vad jag såg:

På White Hart Lane tog Newcastle en överraskande seger mot Tottenham. Loïc Rémy sprang in med 1–0 i inledningen, sedan handlade hela matchen om försvarsspel. Newcastle hade marginalerna med sig och en alldeles briljant Tim Krul i målet. Men det var också effekten av lagets approach. De kom inte till London för att spela gladfotboll. De kom för att ligga rätt i position och stänga Tottenhams spel. Det var andra matchen i rad som ”skatorna” satt fokus på försvarsspelet och verkligen lagt energi på att riskminimera. Det har gett två raka segrar mot Chelsea och Tottenham.
De var inte vattentäta – utan Krul hade de släppt in ett par mål i den här matchen – men deras engagemang i defensiven var imponerande. Var det inte Mapou Yanga-Mbiwa som offrade sig hänsynslöst var det Cheik Tioté som sprang och täckte ytor eller yttrarna som jagade hem och stängde kanter. I det nya, disciplinerade Newcastle finns det uppenbarligen ingen given plats för en bollbegåvning som Hatem Ben Arfa. Men vem kan ifrågasätta Alan Pardew efter två raka nollor och två raka segrar?

Lite senare på söndagen levererades nästa demonstration av prickfritt defensivt arbete.
Sunderland var en paradi i slutet av Paolo Di Canios tid i klubben. Under Gustavo Poyet kan man se embryot av en förvandling. Caretaker Kevin Ball gick tillbaka till grunderna, Poyet har förfinat försvarsspelet. Den nya hållningen gav seger i derbyt mot Newcastle och nu blev det en skrällvinst hemma mot Manchester City. Phil Bardsley gjorde 1–0 och sedan handlade hela matchen om att stå emot när City ägde boll och tryckte på.
Det gick vägen tack vare en heroisk arbetsinsats, riskminimering och Wes Brown. Den förre Manchester United-spelaren gjorde sin första Premier League-start på 22 månader och satte knappt en fot fel i mittförsvaret.
Det var ingen champagnefotboll från hemmalaget, men jag gissar att det är exakt så här laget måste uppträda för att greja kontraktet: Spela cyniskt, spela snålt – hoppas på ett eller två mål framåt.

Allra sist på söndagen: Ett Manchester United som besegrade Arsenal i toppmatchen tack vare ett synnerligen starkt försvarsspel.
Det förlorande lagets supportrar kommer alltid peka på den egna svaga insatsen, men gemensamt för de här fyra matcherna jag räknat upp är att förhandsfavoriten/tabellettan har ställts mot motståndare som riskminimerat. Dessa lag har varit beredda att ta energiödslande löpningar för att minska riskerna för att eventuellt släppa till målchanser.
Istället för att springa runt som huvudlösa kycklingar – vilket många engelska lag gjorde för 20 år sedan – har de hållit huvudena kalla och positionsspelat sig till resultat.
Robin van Persies och Wayne Rooneys agerande igår var av sådan art. I förra säsongens möte man-man-spelade Rooney mot Mikel Arteta. Nu delade anfallsparet istället på uppgiften att ge understöd till mittfältet. Inte en enda gång i första halvlek vek de från sitt uppdrag. Med ett sådant hållningssätt kommer de flesta motståndarlag få svårt att skapa chanser.

Jag kan inte minnas en omgång där jag sett lika många disciplinerade insatser bära frukt.
Är det en trend vi kommer att få se framöver?
Förmodligen, åtminstone när topplagen spelar. Jag gissar att andra lag tittade i helgen och kopierar det som var framgångsrikt.
Ibland kommer det inte att hjälpa. Vissa dagar kommer topplaget få det där viktiga, tidiga ledningsmålet och då kan det rinna iväg till 7–0 som det gjorde i mötet mellan Manchester City och Norwich häromveckan.
Andra gånger kommer underdogen att frustrera både motståndare och neutrala tittare.
Vi får dock inte glömma det som italienarna alltid förstått:
Väl utfört försvarsspel kan också vara vackert.

Chelsea har visat toppform senaste veckorna. Förra helgen blev det en tung triumf mot Manchester City och i förra veckan demonstrerade man sin truppstyrka när ”b-laget” besegrade Arsenal på Emirates i Ligacupen.
Men i lördagens tidiga match mot Newcastle var allt där det som bortblåst.
Ett förvånansvärt segt och idéfattigt Chelsea hade stora bekymmer att hitta öppningar mot Newcastle. Hemmalaget, som saknade försvarschefen Fabricio Coloccini, gjorde det mesta rätt, åtminstone enligt matchplanen. Tränaren Alan Pardew pratade inför avspark om att täta bakåt, om att hålla tajt mellan lagdelarna och inte bjuda Oscar och Juan Mata på ytor.
Även om det fanns ytor ibland syntes det att Newcastle var koncentrerat och disciplinerat. Till och med Mapou Yanga-Mbiwa agerade förtroendeingivande. Högerbacken Mathieu Debuchy var bäst på plan och verkar ha hittat formen efter ett tufft första halvår i Premier League.
Men den jag fastnade på var ändå Cheik Tioité. Den defensive mittfältaren hos ”skatorna” höjdes till skyarna för två år sedan. Det pratades om intresse från Arsenal och Manchester United och prislappar på drygt 200 miljoner kronor. Men så tappade han formen. Förra säsongen var han medioker. Inte alls lika effektiv i rollen som städare, alldeles för slarvig i passningsspelet.
Det där sista hade en kausalitet med Yohan Cabaye. När han spelade och tog det kreativa ansvaret kunde Tioté ägna sig åt städjobbet. När Cabaye saknades fick Tioté större utrymme att spela högriskpassningar – något han inte klarade av.
Nu är Cabaye och Tioté skadefria och återförenade som förstaval på centralt mittfält och det har gett ett lyft för den senare. Det jag framför allt noterade hos Tioté i lördags var att den där energin som kännetecknade honom för två år sedan – tålamodet att stressa, pressa och jaga motståndare åt alla håll och kanter – är tillbaka. Det var ingen slump att mittbackarna kändes tryggare och fick mindre att göra. Dessutom hade Tioté 95 procent i passningsprocent.
Själv säger han att det röda kortet mot Sunderland i början av förra säsongen fick honom ur rytm ifjol:
– När du får ett rött kort är det svårt att komma tillbaka och spela med samma intensitet. Det skadar ditt självförtroende. Du tror att domaren alltid kommer ha ögonen på dig. Du blir paranoid och rädd att tackla. Den här säsongen har jag förbättrat mig och ställt saker till rätta.
Det har han. Ivorinanen var bra mot Liverpool och framträdande så länge han höll mot Chelsea (utbytt tidigt i andra halvlek på grund av skada).
En Cheik Tioté i 2011/12-form kommer betyda mycket för Newcastle.

***
José Mourinho var allt annat än nöjd med Chelsea. Efteråt sa han att han inte gjorde ett felbeslut i startelvan utan elva.
– Allt saknades. Vi hade massor av ytor i första halvlek, det var en enkel halvlek att spela, men vi gjorde det inte. Vi hade bollen och ytorna, men vi var inte aggressiva. Vi förlorade bollen i enkla omställningar och hade ingen intensitet. Vi förtjänade att förlora. Vi hade ytor mellan lagdelarna och hade kunnat såra våra motståndare men vi spelade bollen i sidled istället för att spela framåt. Vi var slöa och utan skärpa. Vi hade en bra reaktion när de gjorde mål, men det var för sent. Vi hade ett par bra chanser att kvittera, men Newcastle kämpade mer än oss. De gjorde mer än oss och var helt klart det bästa laget. Jag sa i halvtid att jag har varit med länge och jag kunde känna vad som var på gång. Jag gillade inte mitt lag idag. Jag är besviken.
Det var han inte ensam om hos de blåa. Chelsea skaffade sig momentum genom tunga vinster mot Schalke, Manchester City och Arsenal. Var fanns den beslutsamheten i lördags? Nu tappade de istället dyrbar mark i toppstriden på grund av en oinspirerad insats.

***
I nästa inlägg lyfter jag fram en annan defensiv mittfältare.

Nästan en femtedel av säsongen är avverkad.
Här går vi igenom klubb för klubb och granskar vad som skett hittills.

9) Manchester United, 10 poäng
Säsongen: Überstark premiär där laget enkelt svepte undan Swansea på bortaplan. Men trots drömstarten för David Moyes har hans lag hamnat i en negativ spiral som kulminerade med storförlusten i derbyt mot Manchester City och en chockförlust hemma mot West Bromwich. Schemat såg tufft ut, men en niondeplats är knappast godkänt.

Bäst hittills: Wayne Rooney har lagt den ovissa sommaren bakom sig, tränat sig till toppform och varit lagets klart bästa spelare.

Kan bättre: Rio Ferdinand var lysande i premiären mot Swansea, men sedan har han vacklat betänkligt. Har tiden hunnit ikapp honom eller kan han resa sig igen?

Talangen: Adnan Januzaj, 18, visade lovande tendenser på försäsongen. Förra helgen fick han chansen från start mot Sunderland och slog till dubbelt.

Behövs i januari: Mittfältet är fortfarande ett frågetecken som Marouane Fellaini inte kunnat räta ut. Är Ander Herrera lösningen?

Tränarens status: Att ta över efter sir Alex Ferguson är ingen tacksam uppgift. David Moyes är satt under press och det knorras redan från vissa håll.

10) Aston Villa, 10 poäng
Säsongen: Succéstart med segern borta över Arsenal i premiären, men man vet aldrig var man har Paul Lamberts gäng. Ena dagen vänder de underläge hemma mot Manchester City, andra dagar torskar de hemma mot Newcastle. Har klarat skadan på Christian Benteke bättre än väntat.

Bäst hittills: Christian Benteke i all ära, men den som imponerat mest på mig är tvåvägsmittfältaren Fabian Delph.

Kan bättre: Marc Albrighton var en av ligans mest spännande spelare för några år sedan. Nu är han utanför laget på Villa Park. Skulle kanske behöva ett miljöombyte, likt Barry Bannan.

Talangen: Jores Okore, 21, gjorde debut när han hoppade in mot Chelsea och visade vilken potential han besitter. Dessvärre ådrog han sig en knäskada och missar en stor del av säsongen. Hårt slag för honom och för Villa.

Behövs i januari: Ett mittbacksalternativ eftersom Okore gick sönder.

Tränarens status: Paul Lambert har gjort ett imponerande jobb där han generationsväxlat och ändå utvecklat laget och spelet.

11) Newcastle United, 10 poäng
Säsongen: ”Skatorna” blandar högt och lågt. Totalt utspelade i premiären borta mot Manchester City och i första halvlek mot Everton. Dessutom förlust mot Hull City hemma. Men där finns också starka segrar, borta mot Aston Villa och Cardiff. Vidare i Ligacupen.

Bäst hittills: Hatem Ben Arfa är ostoppbar när han är på humör, men nyförvärvet Loïc Rémy har haft större ”impact”. Han missade första omgångarna på grund av skada, men har nu gjort fem mål på senaste tre ligamatcherna.

Kan bättre: Papiss Cissé gjorde mål på allt under första halvåret i klubben. Den formen känns avlägsen nu.

Talangen: Gaël Bigirimana, som jag förutspådde skulle få sitt genombrott, har inte fått spela en enda minut i ligan.

Behövs i januari: Loïc Rémy har tagit platsen till vänster och gör mål därifrån, men Newcastle behöver fortfarande en striker som kan agera targetspelare och avsluta. Papiss Cissé behärskar inget av det nu.

Tränarens status: Alan Pardews förtroende har minskat sedan succésäsongen när han förde klubben till en femteplats. Kan sitta löst om laget skulle sladda efter nyår (sägs att hans ”fallskärm” är en årslön trots åttaårskontraktet).

12) West Bromwich, 9 poäng
Säsongen: Efter en tung inledning med en poäng på de tre första omgångarna har West Bromwich fått ett rejält lyft. Jag härleder det till deadline day där man lyckades säkra Stéphane Sessègnon och Morgan Amalfitano, två spelare som ser ut som jättefynd. Dessutom har unge Berahino stigit fram som gubben i lådan. WBA hade defensiven på plats, nu har man fått in spännande injektioner offensivt. Segern borta mot Manchester United gav eko i fotbolls-Europa. Kurvan pekar uppåt.

Bäst hittills: De har inte hunnit spela så många matcher, men Stéphane Sessègnon och Morgan Amalfitano har redan gjort avtryck.

Kan bättre: Anfallaren Shane Long överraskade många förra säsongen med sin frejdiga spelstil. Han är fortfarande mållös.

Talangen: Berahino, 20, slog igenom med dunder och brak genom att göra tre mål på en halvtimme mot Newport County i Ligacupen. Sedan har han hunnit med att näta mot Arsenal i Ligacupen och borta mot Manchester United i ligan. En guldklimp.

Behövs i januari: Steve Clarke har inga synbara svagheter i truppen, men om man ska ta nästa kliv behövs möjligen större bredd i försvaret.

Tränarens status: Sympatiske Steve Clarke gjorde underverk med West Bromwich förra hösten, men fick se laget tappa energi under våren. Hans position är dock ohotad för tillfället.