Inslaget om poker, hasard och speldjävulen i gårdagens SVT-program ”Korrespondenterna” blev – vilket jag nog innerst inne hade misstänkt – en besvikelse. Visst var det trevligt att se Robin Ylitalo och Christian ”eisenhower1” Jeppsson i intervjuer om än ack så flyktiga sådana, samt i några ögonblicksbilder Martin Jacobson, Michael Tureniec och Per Linde i bakgrunden – men allt som allt blev det som sagt en besvikelse. Det hela var… intetsägande. Platt. Totalt utan intellektuell spänst eller några djärva överraskningar. Been there, seen that.

Det var som om journalisten Bengt Norborg aldrig har lämnat 1970-talet. Tonen i programmet pendlade hela tiden någonstans mellan avståndstagande och nedlåtenhet, och över hela inslaget låg andan av betongsosseförmynderi tung, med en kvardröjande doft av socialingenjörskonst från Olof Palmes glansdagar, 6-8 brödskivor om dagen och överhetens megafon i form av TV-programmet ”Anslagstavlan”. Robin och Christian som framgångsrika spelare framställdes som om de inte riktigt passade in i svenskhetens mall, inramad som den förmodas vara av Martin Luther, Gustav Vasa, nykterhetsrörelsen och politiskt korrekta vänsteråsikter; ja, dessa två figurer var med sina livsval rentav lite avvikande, antyddes det i programmet.

Längtade Norborg mellan replikerna månne tillbaka till det tidevarv då Spelsverige var ett litet tillfredsställande Idyllien ur politikernas synvinkel? Då överheten hade i det närmaste total kontroll på marknaden, och utbudet utgjordes av Tipsextra på lördagar, penninglotterier i tobaksaffären och kokkaffe i en inrökt bingohall? Då all radio och all TV var statlig, då den utländska konkurrensen i form av reklambrev från tyska klasslotterier och annat var nästan obefintlig, då något liknande Internet bara fanns i science fiction-litteraturen, då det var det protestantiska arvet med sin etik om arbetet-först-och-eventuella-nöjen-sedan som gällde, och då den lilla marknadsföring för spel som fanns med dagens mått mätt var skrattretande blyg och återhållsam?

Som den tidigare finansministern Kjell-Olof Feldt offentligen en gång konstaterade, kunde man på den tiden vad gällde spel i princip bestämma hur stora intäkter man ville ha till statskassan, och utifrån det sätta pris och vinstutdelning. Att ge kunderna bästa möjliga valuta för pengarna i form av hög återbetalningsprocent – det Gud förbjude! – eller något annat föresvävade inte våra dåvarande politiker för ett ögonblick, som bekant.

Och därav synen på spelandet, i gårdagens avsnitt av ”Korrespondenterna”. Den nordirländske före detta fotbollsspelaren i programmet fick förvisso lite strålglans över sig, för att efter ett långvarigt spelmissbruk nu ha kommit till insikt. Och vi kände så klart igen den så ofta traderade skildringens ramar, liksom dess övertoner: syndafallet, vandringen genom skärselden, och slutligen insikten om Nåden och återuppstigandet tillbaka i Ljuset. Vi hittar samma grundberättelse redan i Jobs bok i Gamla Testamentet.

Visst är det svårt att inte bli berörd av sådana personliga tragedier som förekommer i sammanhanget – och jag har många gånger tagit upp ämnet spelmissbruk här i Superbloggen, samt även (självklart utan att ta betalt) medverkat i en video från Spelinstitutet som fått ingå i behandlingsprogrammet för spelmissbrukare – men det hindrar mig inte från att se att Svensk Korrekthet föreskriver att OM spel ska ventileras i media, så ska frågan om spelmissbruk med automatik baxas in på scenen och i förgrunden. Man kanske bör dra sig till minnes åsikten hos Carol O’Hare från frivilligorganisationen Nevada Council on Problem Gambling, återgiven i boken ”Spela Lagom!”:

”Ingenting gör mig argare än när människor försöker använda oss problemspelare som slagträ för en politisk agenda. Spelproblemsfrågan handlar inte om huruvida spel ska vara lagligt, om spel är omoraliskt eller ens om spel är bra för ekonomin. Det gör ingen skillnad för en spelmissbrukare.”

Och minns ni den 652 sidor tjocka statliga utredningen som lades fram 2008 – och för övrigt sågades ordentligt inte bara i media utan också av remissinstanserna? Ingenstans, INGENSTANS i den fanns ens i en bisats ett erkännande av att spel faktiskt representerar glädje, spänning, social samvaro och underhållning för miljoner svenskar. Den statliga utredningen hade därför med fördel kunnat sammanfattas så här:

Eländes-elände-missbruk-elände-impulskontrollstörning-begränsningar-elände- restriktioner-elände-uppstramning-vård-behandling-elände-elände-folkhälsan- främjandeförbud-avgifter-elände-straffbestämmelser-ingripanden-elände-tillsyn- elände-brott-lagen-elände-statligt-ingripande-elände-elände-elände-riskpotential- spelproblematik-elände-elände-begränsningar-beteendeterapi-behandlingshem- elände-spelberoende-elände-elände-elände.

Det hade faktiskt någonstans i gårdagens ”Korrespondenterna” varit klädsamt med ett erkännande av verkligheten; i stil med det som Gordon Moody, ordförande i Churches’ Council on Gambling och grundaren av Gamblers Anonymous i Storbritannien, en gång levererade:

”Gambling is fun and that is why people do it.”

Och fortfarande, vilket jag många gånger ironiskt påpekat, väntar jag på att bli inviterad till seminariet ”The Joys of Gambling”. När ska kuvertet med denna inbjudan äntligen dunsa ned i min brevlåda? Eller ett kommande avsnitt av ”Korrespondenterna” äntligen ta ett uppdaterat och mera balanserat grepp om spelandet, denna förunderliga och fascinerande drift som finns inkodad i vårt DNA?