Arkiv för kategori Okategoriserade

- Sida 1 av 17

Omi: ”Många missförstår vad Cheerleader handlar om”

av Nora Lindkvist
omi1200

Att som ny artist få till en riktigt stor hit kan idag verka som en omöjlighet. Men för Omar Samuel Pasley, mer känd som Omi, var det precis detta som hände. Felix Jaehns remix av hans reaggedoftande ”Cheerleader” blev en av 2014 års mest spelade låtar, och nu väntar nya utmaningar för den jamaicanska sångaren.

Omar ser trött ut. Han har precis landat i Sverige för ett av många stopp på en längre promotionturné. Utanför skivbolagets fönster visar Stockholm upp sig från sin gråaste sida, men den jamaicanska sångaren säger sig varken störas av dåliga väderförhållanden eller de omfattande resorna.

– Musik är det enda jag kan tänka mig att hålla på med, och jag är mest tacksam för att jag får göra allt det här. Jag gillar att resa och träffa nya människor – det är väldigt inspirerande.

Felix Jaehns remix av hans reggaedoftande poplåt ”Cheerleader” kom att bli en av 2014 års mest spelade låtar, och har toppat listorna i bland annat Sverige, Danmark och Australien. Men vad många kanske inte vet är att låten egentligen har många år på nacken.

– Jag skrev låten för fem-sex år sedan, och släppte originalversionen 2012. Det gick helt okej för den då. Men sedan kom Felix Jaehn in i bilden och remixade den, varpå den släpptes i Europa. Och det var då som det började gå riktigt bra.

Över en natt blev den jamaicanska sångaren en stor snackis i Europa, och Omi fick återigen börja uppträda med sin gamla låt. Men trots att han levt med ”Cheerleader” ett bra tag nu, säger han sig inte ha tröttnat på den.

– Nejdå, jag tröttnar aldrig på någon av mina låtar faktiskt. Bra låtar är tidlösa och förlorar inte sin genomslagskraft bara för att åren går. Och så känner jag nog inför ”Cheerleader” också. Det är riktigt kul att spela den!

Vid en första lyssning kanske det är lätt att tro att ”Cheerleader” handlar om amerikanska cheerleaders och sångarens förkärlek för dessa, men bakom den trallvänliga refrängen döljer sig ett djupare budskap som istället handlar om att hitta en person som alltid står vid ens sida.

– En cheerleader för mig är någon som alltid stöttar en. Och låten handlar om att visa tacksamhet gentemot de människor som alltid ställer upp för en, även när livet är jobbigt och man misslyckas. Jag syftar alltså inte alls på ”riktiga cheerleaders”, men det är nog många som missuppfattat den delen.

Och att livet kan vara jobbigt har Omar också själv fått erfara. Vid nio års ålder avled hans pappa, som också var verksam som musiker, och lämnade efter sig Omars mamma och fyra barn. Det var en tuff tid, men också en händelse som ledde till att Omar tidigt i livet bestämde sig för att följa sina drömmar och gå sin egen väg.

– Även om pappa inte hann lära mig särskilt mycket av det han kunde så lärde han mig ändå tillräckligt för att det skulle hjälpa mig genom hela livet. Hans död bidrog till att jag snabbare insåg att det var musik jag ville hålla på med. Men senare har jag också insett att det faktiskt är min egen passion, och inte bara något jag gjort i hans ära.

För Omi väntar nu en spännande tid, som till stor del kommer bestå av att kuska världen runt för att marknadsföra ”Cheerleader” och det kommande albumet. Men däremellan hoppas han också kunna återvända hem ibland. Trots att han gillar att se nya delar av världen klappar hjärtat ändå alltid hårdast för Jamaica.

– Jag får mycket kärlek från mitt hemland, vilket betyder otroligt mycket för mig. Det är nog bland det häftigaste man kan uppleva som artist – att få ett sådant stöd hemifrån. Dessutom har jag min familj där, och min mysiga studio. Jag älskar att komma hem.

Kolla även in WiMPs instagramkonto på @WiMP_SE där du kan se en specialhälsning från Omi.

Mikky Ekko: ”Jag vill inspirera andra att gå sin egen väg”

av Wimp-redaktionen
Mikky_1200

Han slog igenom tillsammans med Rihanna och hitlåten ”Stay”, men nu är Mikky Ekko redo att stå på egna ben. I veckan släppte den 30-åriga sångaren sitt debutalbum Time, och WiMP fick en exklusiv intervju.

Vad har du för planer för 2015?

– För mig handlar 2015 om att försöka få ut mitt nya album, och att människor ska hitta till musiken. Hur funkar låtarna live? Vad behöver förändras? Hur kan jag fortsätta växa som artist? Jag ser fram emot att kunna dela med mig av allt detta och nå ut till andra människor.

Hur kändes det att komma med på den prestigefyllda ”Ones to Watch”-listan?

– Jag älskar att stå i rampljuset så det kändes helt lugnt! Det är spännande! Och det är också en chans för mig att få visa upp vad jag har jobbat med under så lång tid.

Hur har succén med din och Rihannas ”Stay” påverkat dig? Har det fört med sig någon stress?

– Jag sätter rätt stor press på mig själv ändå, så ingenting har egentligen förändrats på så sätt! Men det fanns kanske en stress i att få ut någonting snabbt. Och där kände jag nog mest press utifrån – att många andra ville att jag skulle släppa mer material. Samtidigt visste jag att det viktigaste var att få ut ett album som kändes rätt, och jag tycker att jag lyckats med det. Och nu är det dags att få ut plattan till mina fans.

Har albumtiteln ”Time” någonting att göra med hur lång tid det tog att göra klart plattan?

– Ja, det har nog ganska mycket med det att göra. Anledningen till att det tog så lång tid var att jag ville göra allting rätt. Jag är perfektionist när det kommer till sådant där. Jag vet att många blev galna på mig – skivbolag, producenter, management, vänner… ja, alla. Men när man vet att det finns saker som måste göras för att kunna slutföra ett projekt så gör man det. Och eftersom jag inte hade någon specifik producent eller ett band så fick jag göra mycket själv. Jag är väldigt tacksam för de människor som stöttade och trodde på mig under den här processen.

Hur skulle du beskriva albumet?

– Det är ett viktigt album. Det känns som att jag fått ur mig saker som jag länge behövt säga. Jag tror också att många kan finna tröst i plattan. Jag gick igenom en massa olika saker under den här processen och det var inte lätt. Det tog lång tid och det var väldigt mycket ”blood, sweat and tears”. Jag är nöjd med att albumet är så varierat, och på många sätt är det mitt första ordentliga statement som artist. Mycket handlar om att nå ut till människor – jag vill ha dem omkring mig och jag behöver dem.

Albumet spelades in med olika producenter och på olika platser. Hur fick du ihop allting till en enhet?

– För mig är albumet som en resa, och om man lyssnar på det från början till slut så får man nog en bra bild av hur de två senaste åren har sett ut för mig. Jag skrev 250 låtar för det här albumet och sedan skalade vi ner det till 12 stycken. Det var en påfrestande process! I slutändan vet jag ändå att den gemensamma tråden är jag själv, och jag tror man hör hur jag växt som berättare.

Vilken respons hoppas du få?

– Man kan bara hoppas på det bästa, men jag vill så klart att alla ska älska det och att det ska nå ut till människor över hela världen. Jag hoppas också att det kan inspirera andra människor – framförallt unga människor som liksom jag inte kommer från någonting. Jag hoppas att de som lyssnar kommer känna sig stärkta och att musiken inspirerar dem att gå sin egen väg i livet.

Veckans klassiska: Maurizio Pollini – Beethoven Piano Sonatas

av Wimp-redaktionen
poliini1200

Veckans klassiska album kommer från en av världens mest framstående profiler inom den klassiska genren, nämligen Maurizio Pollini.

För 40 år sedan påbörjade den italienska pianisten ett av sitt livs största projekt – inspelningen av Beethovens pianosonater. Och med det här albumet avslutar han också den här omfattande processen. Albumet, som släpps av det ikoniska skivbolaget Deutsche Grammophon (som Pollini jobbat med under hela sin karriär) innehåller sonaterna no. 16-20.

För att göra det hela ännu bättre kan du den här veckan också ta del av den fullständiga samlingen från Maestro Pollini, så nu borde du ha pianomusik som räcker för flera veckor framöver!

Beethoven var själv en utomordentlig pianist, vilket också gäller för Pollini – lyssna därför och njut av veckans klassiska album!

Morten Ernst Lassen

morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

Sven-Bertil Taube: Exklusiv förhandslyssning, intervju och tävling

av Nora Lindkvist
sbt1200

Han är en av Sveriges mest folkkära sångare och skådespelare – i dagarna fyller Sven-Bertil Taube 80 år, och samtidigt passar han på att hylla de vänner som under åren jobbat vid hans sida. Från och med idag kan du förhandslyssna på albumet ”Hommage” i WiMP. I samband med detta tävlar vi också ut fyra biljetter till den exklusiva konserten med Sven-Bertil Taube på Dramaten den 30 november. Längst ner på sidan kan du läsa mer om hur du tävlar.

Han är son till en av Sveriges mest älskade vissångare – Evert Taube, och har under hela sitt liv kommit att förvalta sin pappas arv. Men vid sidan av musiken har Sven-Bertil Taube också blivit en av landets mest uppskattade skådespelare, med roller i allt från musikaler till storfilmer. Att det är många som inspirerats och berörts av Sven-Bertils konstnärskap är tydligt – i våras fick han, för sitt livsverk, ta emot det ärorika hederspriset på Grammisgalan.

– Det var självklart väldigt roligt och något jag är oerhört tacksam för, säger Sven-Bertil när jag ringer upp.

Han befinner sig i sitt hem på Alderville Road i London, där han och hustrun Mikaela, bott sedan 40 år tillbaka. Här har paret hittat sin stabila bas och några planer på att flytta tillbaka till Sverige har aldrig funnits på kartan.

– Även om det ligger i en storstad, känns det här området mer som en by. Det är nära till affärer och vackra parker. Här finns helt enkelt allt man behöver, och vi trivs väldigt bra, säger Sven-Bertil och fortsätter:

– När man kommer till Stockholm väcks mycket minnen till liv. Det är som en tidsmaskin. Det finns inget ont i det, men det är som att träffa på sig själv för 40 år sedan. På ett sätt är det skönt att ha lite distans till allt det.

Han är precis hemkommen från en turnévända i Sverige med föreställningen ”I sällskap med visornas mästare” där han uppträtt tillsammans med Göran Fristorp och pianisten Curt-Erik Holmqvist. Och under hösten väntar mera jobb, dels i samband med releasen av hans nya skiva ”Hommage” – ett hyllningsalbum till de vänner och musiker som under hela livet funnits vid hans sida. Idén till albumet föddes av dirigenten Peter Nordahl och vännen Henrik Björlin efter att de sett Sven-Bertil ta emot hederspriset på Grammis.

– Jag blev väldigt smickrad över att de ville göra någonting med mig. I den här branschen får man vara glad och tacka och ta emot så länge folk vill jobba med en, säger Sven-Bertil med ett skratt.

Bakom låtarna på albumet finns författare och musiker som Lars Forsell, Ulf Björlin och Olle Adolphson, men också poeten Gunnar Bohman som kom att bli en nära vän till Sven-Bertil redan under tonårstiden.

– Jag och Olle spenderade en stor del av vår fritid på Klubb Metamorfos på Vasagatan, där det både fanns musik, poesi, jitterbugg och allt möjligt. Vi såg Gunnar uppträda och senare kom vi att bli goda vänner. Även om han var betydligt äldre än oss hade han inga problem med att umgås med yngre människor och lägga stort värde vid våra tankar och funderingar. Jag var ju bara 17 år då, säger Sven-Bertil.

Att tolka klassiska låtar som ”Nu har jag fått den jag vill ha” och ”Älskar inte jag dig då” från den nära vännen Olle Adolphson var dock ingen självklarhet. Efter diskussioner och samtal med Peter och Henrik föll det sig dock allt mer naturligt.

– Jag funderade ett tag på om jag kunde göra det. Men nu har det varit väldigt inspirerande att sätta mig in i hans melodier. Jag tycker att jag har lärt mig väldigt mycket av Olle. Det fanns perioder då vi kom ifrån varandra, då jag var på Dramaten och han var ute på sitt håll. Men gammal vänskap sitter alltid i, säger Sven-Bertil.

Att Sven-Bertil har en väldigt personlig relation till samtliga låtar på albumet är tydligt. Han säger sig också ha varit väldigt delaktig i hela inspelningsprocessen – i allt från låtval till frasering och slutprodukt. Tillsammans med Peter Nordahl arrangerades låtarna, som sedan framfördes av Norrköpings symfoniorkester. Materialet spelades både in i Benny Anderssons studio i Stockholm samt i den ikoniska AIR Lyndhurst-studion i London.

– Jag har spelat in ofantligt många skivor och känner mig väldigt hemma i studiomiljön. Det har också varit inspirerande att jobba med Peter eftersom att han byggt upp arrangemangen efter hur jag fraserar orden. Det är kanske lite annorlunda, men jag tycker att resultatet blev väldigt levande, säger Sven-Bertil.

Med en lång karriär bakom sig, både som framgångsrik sångare, skådespelare och estradör är scenen den plats där Sven-Bertil känner sig mest hemma. Genom att fortsätta jobba och vara aktiv har han också lyckats hålla sin röst i form.

– Ofta förlorar man rösten när man blir äldre, men jag har haft turen på min sida. Jag tar inte hand om den på något speciellt sätt, utan det är naturen som själv har fått verka. Men jag tänker på min andning så klart och sjunger upp som vanligt. Inga konstigheter, säger Sven-Bertil.

Även om han släppt många album samt stått på några av de största scenerna i Sverige och utomlands, menar Sven-Bertil att han ändå känner av nerverna inför ett skivsläpp som detta.

– Det är klart att jag är lite nervös. Varje ny grej man gör är en ansträngning, och man drabbas alltid av prestationsångest och rampfeber – det gör väl alla? Men det gäller att fokusera sin nervositet. Det tillhör jobbet.

Och att jobba är något som Sven-Bertil Taube överlag tycker att det är svårt att sluta med. Att dra sig tillbaka till en lugnare vardag ser han inte som en möjlighet, även om åldern börjat göra sig mer och mer påmind.

– Tiden går fortare när man blir äldre. Framtiden har man bakom sig. Men det är en del av livet, och inget jag mår dåligt över.

Sedan flera år tillbaka lider Sven-Bertil av makulär degeneration – en ögonsjukdom som långsamt bryter ner det centrala synfältet. Idag har han ledsyn vilket tillåter honom att ta sig fram i hemmet och i närområdet, men att läsa och skriva själv kommer han aldrig mer göra. Istället assisterar hustrun Mikaela honom med att läsa in texter och repetera manus. Trots att detta skulle kunna tyckas vara nedslående, framförallt för en konstnär och musiker, tar Sven-Bertil tillståndet med ro.

– Jag vet knappt hur jag ser ut längre, och speglar är inte längre intressanta, haha. Men jag klagar inte, man får vara glad för det man har.

Den här optimistiska sidan verkar på många sätt genomsyra Sven-Bertils person. Trots att han själv också gått igenom svåra perioder i sitt liv, med bland annat depressioner och alkoholproblem (närmare beskrivna i hans memoarer ”Ord och många visor” från 2007) verkar han besitta en närmast orubbligt positiv syn på livet.

– Alla människor har ju svackor, till exempel i perioder då man jobbar väldigt mycket men saker ändå inte går som man vill. Men på det stora hela har jag nog haft mer medgång än motgång.

I samband med releasen av ”Hommage” kommer Sven-Bertil också att göra en handfull exklusiva framföranden. Den 30 november ställer han sig på scenen där allting en gång började – Dramaten. Och även om det är en plats som är laddad med minnen, ser Sven-Bertil fram emot konserten med förtjusning.

– Många av de jag lärde känna under den tiden är borta nu. Visst känner jag historiens vingslag och tänker på mina kamrater när jag är där. Men det är samtidigt också den plats där jag en gång växte upp och som kom att forma mig till den jag är. Det blir hemskt roligt att komma tillbaka.

Efter detta väntar bland annat en julkonsert med Göteborgs symfoniker, samtidigt som flera andra projekt också är i planeringsfasen. För Sven-Bertil känns det fortfarande lika roligt att ägna sig åt alla sina intressen, och det är inte heller omöjligt att vi kommer få se honom på filmduken igen.

– Det har kommit in en del filmerbjudanden, men där vet man aldrig vad som blir av och inte. Jag hoppas på att det finns en framtid, det gör man alltid. Och jag tänker inte dra mig tillbaka så länge jag får leva och har hälsan i behåll.

———

TÄVLING!

Vill du se Sven-Bertil Taube på Dramaten den 30 november? Nu har du chans att vara med och tävla om biljetter till den exklusiva konserten. En jury utser två vinnare som får två biljetter vardera. Allt du behöver göra för att tävla är att svara på frågan:

Vilken känd svensk artist har Sven-Bertil Taube spelat in duetten ”Vackert Så” tillsammans med?

Skicka svaret på frågan + en motivering till varför just du ska vinna till tavla@wimpmusic.com. Glöm inte att skicka med dina kontaktuppgifter.

Tävlingsregler: 1. Arrangör. Tävlingen arrangeras av WiMP i samarbete med Universal Music Group.  2. Vem kan vara med? Tävlingen är öppen för alla. Anställda inom Universal Music Group, WiMP Music AB och dotterbolag och deras familjer får inte delta i tävlingen. 3. Tävlingsperiod: Tävlingen avslutas den 24 november. 4. Vinnare. Vinnarna utses av en jury efter tävlingens slut och kontaktas. 5. Priser. Biljetter till Sven-Bertil Taubes konsert på Dramaten den 30 november. Priset kan inte bytas mot kontanter. Boende och resa till och från Stockholm ingår ej. 6. Tryckfel, oavsiktliga missförstånd och förändringar. WiMP och andra partners i denna tävling ansvarar inte för eventuella tryckfel eller andra fel i samband med tävlingen.

———

>> VILL DU TESTA PÅ WIMP HIFI – STREAMING I LOSSLESS LJUDKVALITET? TRYCK HÄR! <<

 

AMANDA JENSSEN: ”JAG FÅR HELT ENKELT ACCEPTERA ATT JAG ÄR VÄLDIGT KÄNSLOSAM”

av Felizia Uggla
amanda_jenssen_pressbild_2009_1

När telefonen ringer sitter jag försjunken i ett YouTube-klipp där Amanda Jenssen sjunger ”Another Christmas”. Då satt hon i en röd sammetsfotölj med Pär Wiksten vid sin sida. Nu när jag pratar med henne så sitter hon på Hotell Lydmar. Det här är den sista intervjun hon gör för dagen och efteråt ska hon tillbaka till sin lägenhet för att skriva klart en låt och sedan äta middag med sin bror.

Idag bor Amanda i Köpenhamn och slipper nu känna av den mediala uppmärksamhet som kretsar kring artisterna som medverkar i Så Mycket Bättre. Sedan den femte säsongen av Så Mycket Bättre hade premiär i slutet av oktober har blixtarna riktats mot henne. Hennes tolkningar har tagits emot med öppna armar och både fans och musikskribenter har hyllat sångerskan. Själv säger hon att det är omöjligt att vara med i programmet och tänka på hur tittarna kommer reagera eftersom det var så längesen det spelades in.

”Om jag hade fokuserat på vilka förväntningar människor har på mig så hade jag blivit galen. Det var så längesen jag spelade in låtarna och programmet och jag kan inte påverka det nu. Det är som det är.”

Amanda var en av de första att tacka ja till TV4-programmet. Hon beslöt sig för att göra detta eftersom det passade bra tidsmässigt och hon hade energin för att kunna gå in i arbetet med både hjärta och själ. Artisten berättar att nyfikenheten fanns och hon kände att det var ett äventyr som både passade privat och jobbmässigt.

Jag frågar henne om det var svårt att förbereda sig och hon svarar att det är svårt att föreställa sig på vad man faktiskt tackat ja till. Förutom nyhetsvärdet som kommer flera månader efter att det hänt så är det svårt att planera inför inspelningen.

”Det var ganska svårt för man vet att det kommer förmodligen bli det mest intensiva en varit med om och en ganska galen grej. Det var ständigt nya intryck, härliga människor, möten och situationer. Jag visste att perioden skulle vara intensiv och att tempot skulle vara högt med lite sömn. Jag hade tid på mig att förbereda mig men jag kunde aldrig förstå exakt hur det skulle vara.”

Amanda jämför det som ett kollo för vuxna med olika varelser som får välja exakt hur deras dag ska vara. Dessutom berättar hon att även om det var en stor produktion med många inblandade och ett fullspäckat schema så var det inte svårt att vara sig själv.

”Jag kan tänka mig att många tycker att det är väldigt mycket tårar, jag har också tänkt så och undrat om det står med i kontraktet att en bör vara extra känslig, haha. Jag kan berätta att så fort jag kom till inspelningsplatsen så var det som att känslorna satte sig på utsidan och det gick inte att lägga på något filter. Jag får helt enkelt acceptera att jag är väldigt känslosam.”

Hon berättar att hennes musik inspireras av dramatiska och filmiska scener. Oftast handlar det mer om att få fram en känsla än en speciell melodi. Som exempel på detta berättar Amandas om hur hon kom på sin senaste tolkning ”When We Dig For Gold In The Usa” under en tågresa till Köpenhamn.

”Jag gillar min Orup-tolkning väldigt mycket. Jag minns att jag hade ett problem med att bestämma vilken av hans låtar jag skulle jobba med för de är alla så himla mycket Orup. Men så kom jag att tänka på melodin i ”När Vi Gräver Guld I Usa”. Det var som om det bara sa PANG och så hade jag hela visionen klar i mitt huvud. Jag visste precis då hur låten skulle bli som sedan förverkligades. Det var mäktigt.”

Varje vecka släpper Amanda Jenssen en avskalad version av den låt hon framfört i Så Mycket Bättre. Här nedan ser du hennes senaste tolkning.

Sofia Karlsson: ”Det finns en sida av mig som aldrig blir nöjd”

av Nora Lindkvist
sofia1200

Under de senaste 10 åren har hon kommit att bli en av Sveriges mest uppskattade sångerskor, och har också fått ta emot många priser – bland annat för sina tolkningar på Dan Andersson. När Sofia Karlsson nu är tillbaka, med hennes första album på fem år, är det återigen vemodet som står i centrum. Men där bakom finns också en hel del hopp.

Du släppte ditt senaste album 2009, hur känns det att släppa ”Regnet faller utan oss” nu?

– Det är en blandning av ångest och glädje. Eftersom jag har jobbat med det här albumet i två, tre år nu så är det dock väldigt skönt att äntligen få ge ut det. Jag gillar också att plattan kommer på hösten – det är verkligen en sådan skiva man bör lyssna på under murriga kvällar när man dricker rödvin.

Jag har förstått att du rest en hel del under tiden som albumet kommit till?

– Ja, det stämmer. Jag har skrivit den här musiken vid havet i Senegal, i en husvagn i Frankrike och här hemma i Gamla Stan. Jag behövde få perspektiv och skrivro, och då var resandet suveränt för att ta mig ur vardagsmiljön och få lite nya ”vindar”.

Är du nomadiskt lagd som person?

– Ja, det är jag verkligen. Det är lite cirkusliv kan man väl säga.

”Uppbrottsskiva” är ett begrepp som många använt för att beskriva albumet, eftersom att det till stor del behandlar separationen från en partner. Hur ser du själv på plattan?

– Det är helt klart en vemodig platta, men jag gör ju alltid melankolisk musik vare sig jag är glad eller ledsen. För mig är det verkligen inte en separationsskiva, utan ett album som handlar om att gå vidare i livet. Det finns en låt på skivan som heter ”Gå inte ensam in” som helt och håller är en hyllning till det kollektiva. Även om det är vemodigt så handlar albumet framförallt om hopp. Och förlåtelse.

Hur har arbetet med albumet sett ut?

– Jag har jobbat tillsammans med Andreas Mattson, vilket var en musikalisk fullträff! Han är fantastisk. Jag tror dessutom att han är synsk, eftersom att han har förstått precis hur jag vill ha det. Vi har inte setts så mycket alls under skrivarprocessen, utan istället suttit på var sitt håll och skickat saker fram och tillbaka. Och tänkt. Och skickat. Och tänkt.

Men sedan spelade ni in i en studio?

– Ja, precis. Och jag är ju så där analog av mig, varför det mesta är inspelat live där alla spelar på en och samma gång. Men det har varit mycket jobb. En del låtar har jag gjort sju olika versioner av innan jag bestämt mig för vilken som är bäst.

Hur fungerar du i studion? 

– Jag blir helt neurotisk och gråtig men glad på samma gång. Det är en märklig och samtidigt väldigt rolig situation. Min förra platta spelades typ in på ett hotellrum, men nu var vi i skitfina studios vilket jag kände en sådan enorm tacksam för.

Är du petig med detaljer och sound?

– Absolut. Och perfektionism är en farlig kompanjon. Men det som också är jobbigt är att man vill att det samtidigt ska låta ”operfekt”. Det behöver absolut inte vara fläckfritt, men det är viktigt med feeling och att det känns ”på riktigt” liksom.

Kom du till en punkt med den här skivan där du kände dig nöjd?

– Nej, haha. Det finns en sida av mig som aldrig blir nöjd men man måste sluta någon gång.

Lyssnar du på din egen musik?

– Nej, aldrig. Fram tills att en skiva blir klar lyssnar jag konstant, men så fort den är ute så ger jag bort musiken till mottagaren. Om folk sätter på min musik i något sammanhang där jag är med så stänger jag av. Då kan jag inte prata, det blir för jobbigt. Jag börjar lyssna på skumma detaljer och… nej, det går helt enkelt inte.

Du har sagt att du känner dig mer som en musikant än en artist. Vad menar du med det?

– Jaa, alltså jag är ju inte en sådan där krogshow-artist direkt. Min grej är mer att spela musik ihop med andra. Jag kan känna mig lite obekväm vid mingel och så där, och vill hellre ha riktiga samtal med vanliga människor. Det finns en del av musikbranschen som är väldigt ytlig, och den slipper jag helst.

Hur är det att verka som musiker i Sverige idag?

– Det är mycket som har hänt under de senaste åren. Överlag är jag rätt så oroad för att medierna dragit ner så mycket på kulturbevakningen. Fler och fler kulturredaktioner läggs ner, vilket rent ut sagt är förjävligt. Branscher går upp och ner, och det får man ta. Men just den här utveckligen gör mig väldigt bekymrad.

Redan nu har ditt album fått väldigt fina recensioner. Hur mycket bryr du dig om vad folk tycker? 

– Jag läser inga recensioner. Men självklart blir jag glad nu när du säger att det har gått bra. Men annars försöker jag undvika allt sådant, jag är alldeles för känslig och självkritisk.

Har din egen syn på musiken förändrats sedan du debuterade?

– När jag var 20 kände jag mig rätt ointresserad av en karriär, och gjorde mest musik för min egen skull. Men nu tycker jag att det är kul att vara en del av musiklivet, och att ha en karriär. Nu är jag också mer fokuserad på mottagaren. Personligen tror jag att all musik behövs. Man behöver dansmusik, man behöver diskmusik och så vidare. Jag gör ju lugn musik, och den behövs också.

Vad händer nu?

– Nu ska vi ut på en miniturné i Sverige och Norge, och sedan släpper jag snart en julsingel tillsammans med Martin Hederos – en låt baserad på en engelsk trad-text som Sofie Livebrant skrivit musiken till. Så det är nästa steg. Och nästa år kommer jag och Martin att göra en hel julplatta, så det blir helt enkelt mycket jul!

Seinabo Sey: ”Det är musiken som är viktig, inte vilka skor jag har på mig”

av Felizia Uggla
seinmag

Den svensk/gambiske sångerskan Seinabo Sey är utan tvivel en av det mest intressanta namnen på den Scandinaviska musikscenen just nu. Den 24-årige musikern, som är aktuell med sin deput-EP ”For Madeleine”, har på mycket kort tid toppat diverse hitlistor tack vare Kygo-remix av singeln ”Younger”.

Seinabo Sey gör stark och catchy svensk popmusik och hittills ser hon ut att klara av den hårda konkurrensen. Även om hon hittills bara hunnit släppa tre singlar så har hon fått stor uppmärksamhet och betydande publicitet.Hon har hittat sin egen stil och sitt specifika ljud, och vi kan höra tydliga influenser från amerikansk R’n’B och texter hämtade ifrån sina gambiska rötter.

Vår danska reporter Anja Stilou Olesen träffade den svenska popkometen för att prata om debut-EPn, inspiratörer, genombrottet samt hur det är att vara en stark kvinna i en mansdominerad bransch.

Vad är ditt tidigaste musikminne?

– Den första låten som jag kan komma ihåg att jag hörde var i Gambia och jag måste ha varit omkring fem år. Min far var musiker och vid ett tillfälle var han tvungen att repetera en låt inför en konsert, så han sjöng den om och om igen. Jag tror det var ett stycke ur en fransk opera så jag kunde inte förstå vad han sjöng om, men melodin minns jag fortfarande.

Finns det någon speciell musik som fick dig att vilja bli musiker?

– Alicia Keys och Beyoncé är två stora förebilder. Speciellt Alicia Keys. Jag minns fortfarande första gången jag såg musikvideon till hennes singel ”Fallin'” – det var det vildaste jag någonsin hade sett. Jag älskade sättet hon sjöng på och hur hon såg ut!

Är R’n’B en genre som inspirerar dig?

– Lite grann. När jag var liten lyssnade mina föräldrar mycket på reggae – då hatade jag det men med tiden har jag lärt mig att älska musiken. Jag tittade ofta på MTV och det är verkligen något som jag saknar. Genom kanalen så introducerades jag till många olika genrer – även de som jag inte gillar. Men jag var tvungen att sitta kvar, lyssna och hålla tummarna för att nästa låt skulle vara något helt fantastiskt. Åh den tiden saknar jag!

Vad inspirerar dina texter?

– Det blir lite som det blir. Jag samlar på mig idéer hela tiden som jag skriver ner i ett anteckningsblock. Det kan vara alltifrån citationstecken, samtal, fraser och saker som jag hör i vardagen. Sedan lockar jag fram de när jag får ett bra beat av min producent.

Man hör tydliga influenser från Gambia. Tror du att det ger dig en fördel på den nordiska musikscenen?

– Det är många som säger så, men vet du vad? Jag kan faktiskt inte riktigt höra det själv. Om det är tydligt så beror det på mina texter. Gambisk kultur handlar mycket om att ge råd och om att förklara enkla saker med ett poetiskt språk – och det kan man höra om man lyssnar noga mina texter.

Så det är inte så viktigt för dig att musiken är influerad av Gambia?

– Inte speciellt. Om jag ska vara helt ärlig så gillar jag inte västafrikansk musik. Det existerar bara i min hjärna och det är inget jag funderar som mycket på.

Hur kändes det att få debutsingeln ”Younger” utgiven i en Kygo-remix?

– Jag är faktiskt väldigt glad över det – speciellt eftersom människor har uppskattat den så mycket. Kygo använde hela texten vilket har betytt mycket för mig. Men ska jag vara helt ärlig så har jag inte funderat så mycket kring den remixen. Det var inte en del i min plan utan det bara blev så, vilket var otroligt kul! Jag är inte så rädd för att den ska skugga mitt eget album,

Var det svårt att nå genombrottet?

– Jag var väldigt lyckligt lottad som kände flera människor i branschen redan innan jag slog igenom, så det var relativt enkelt att få grepp om allt tekniskt och praktiskt – vilket jag är extremt tacksam för. Men jag tror även att det handlar om vilken scen du vill komma in i. Det är förvisso svårare inom vissa genrer än en del andra. I slutändan handlar det om att hitta ditt eget sound och göra det du vill – gör inte de andra vill utan lyssna på dig själv!

Musikbranschen är fylld med starka och självsäkra kvinnor nu för tiden; Beyoncé, FKA Twigs, Lykke Li och Mø för att bara nämna ett fåtal. På kort tid har även ditt namn fått en självklar plats där. Hur känns det?

– Det är faktiskt något som jag tänkt mycket på. Min far var mycket karismatisk och charmerande, och på många sätt var han till och med min idol. Men när det kommer till kvinnor är det lite mera nyanserat. Vi är lite mera komplexa och endimensionella i våra uttryck. En kvinna kan verkligen vara stark och sårbar på samma gång, men det slutar alltid med att den sårbara är den ”riktiga” kvinnan. Om du är för stark agerar du för mycket som en man, vilket inte är acceptabelt. Bara för att man utåt sätt ser stark ut så betyder det inte att man alltid är det. Jag framstår som säker och stark men samtidigt är jag, från och till, en sårbar människa.

Är detta något som du tänkt på gällande ditt album?

– Absolut. Jag arbetar nästan uteslutande med män och jag känner ofta att det finns skillnader mellan män och kvinnor – även i synen om att kvinnor ”bör” och vad vi kvinnor ”ska” och ”inte ska”.  Ibland kunde killarna som producerat åt mig säga ”Det där tror jag inte att du kan säga” och jag svarade alltid ”Men jag gjorde ju precis så”. Detta är inget som jag överanalyserar för så fort jag kommer upp på scenen inser jag att jag inte kan göra något som jag inte gillar.

I jämförelse med det du precis sa – hur tror du att folk ser dig som artist?

– Det har jag inte tänkt på. Men jag hoppas att folk kan se och känna min personlighet och se mig som en människa i det jag gör. Jag ser inte mig själv som en musikalisk hjälte eller frälsare. Jag är lika mycket människa som alla andra. Ingen är perfekt och det är inte något jag bryr mig om att bli. Inte heller gäller det mig som kvinna.

Tror du det är svårt att ta beslut som kvinna i musikbranschen?

Mycket. Kvinnor ska vara så perfekta som möjligt – perfekt hår, kropp, hud, kläder och allt annat. Men det är ingen som kan uppnå detta. Om jag vill gå utan smink eller ha vanligt, lite tråkigt hår så är det bara så. Det är bara materia! Det är musiken som är viktigt – inte skorna jag har på mig. Och förhoppningsvis är det den bästa signalen som jag kan skicka till mina fans.

Gorgon City: ”Det började med en låt och i nästa sekund var jag på turné!”

av Felizia Uggla
Photo_Ready For_300CMYK[1]

På var sitt håll hade musiken alltid varit viktig men när de tog beslutet att starta duoprojektet Gorgon City föll bitarna på plats. I januari i år släppte Kye ”Foamo” Gibbon och Matt ”RackNRuin” Robson-Scott singeln ”Ready For Your Love” som blev en hit i flera länder och klättrade upp till en fjärde plats på Englands singellista. Nyligen släppte electroduon sitt debutalbum ”Sirens” och i samband med deras medverkan i Itunes Festival fick vi en liten pratstund med dem.

Berätta om er konsert på Itunes Festival!

– Det var fantastiskt men galet eftersom det var vårt andra live-gig tillsammans! Innan har vi bara gjort DJ-spelningar så det var verkligen ett test för våra nerver. Men konserten gick bra och vi lyckades få häftiga sceneffekter. Efteråt såg vi Mary J Blige och sen avslutades natten med vår egen releasefest. Den här festen hade vi verkligen sett fram emot och vi bjöd in många vänner som supportat oss under vår resa.

Vem eller vad inspirerar er mest just nu?

– När vi började vårt projekt var vi både väldigt inne på jungle, garage och grime, men nu går vår musik mer mot house. Vi älskar baselementen från funk och försöker alltid väva samman det med housemusik. Om vi ska lyfta några musikaliska förebilder så är det Green Velvet, Anouska och The Fix! De två sistnämnda har vi även fått äran att ha med på vår turné!

Vad drömde ni om att bli?

– Vid 13 års ålder kom jag (Kye) i kontakt med elektronisk musik och började experimentera med produktion. Jag blev snabbt besatt av att göra nya beats och melodier men jag tänkte aldrig att jag skulle kunna jobba med det! Istället tog jag anställning på ett kontor och fortsatte att göra musik vid sidan om. Mitt första track skickade jag in till olika radiostationer och samma natt började låten spelas. Det började med en låt och i nästa sekund var jag ute på en turné i Australien – det är galet!

Om ni fick chansen att jobba med vem ni än ville (levande eller död) vem skulle ni då välja?

– Vi är så glada att vi fått chansen att jobba med så talangfulla musiker. Vi strävar oftast inte efter att jobba med de största artisterna utan vill hellre lyfta fram röster som inte associeras med dansmusik. Det är oftast då som resultatet blir som mest spännande och oväntat. Men det finns några producenter som vi gärna vill jobba med – Fourtet, Caraboo och Green Velvet.

Har ni någon låt som är extraspeciell från kommande albumet?

– Vi försökte få fram flera olika stilar och vibes vilket gör att låtarna skiljer sig väldigt mycket ifrån varandra. Men ”Hard On Me”, som är albumets sista låt, arbetade vi fram med extra mycket kärlek!

Konkurrensen inom er genre är tuff – varför har just ni lyckats så bra?

– En ny house-era har blossat upp och vi har stor erfarenhet och kunskap av att producera. Detta gjorde att det var enkelt för oss att gå från idé till slutresultat. Vi kunde blanda våra funk- och soul-influenser med electronisk musik. Vi är supernöjda!

Vad händer framöver?

– Vi repeterar mycket inför kommande spelningar så som Sunday Brunch och Jools Holland. Vi har även fått möjlighet att åka till Ibiza och spela på vår favoritklubb ”We Love at Space”. Vi kommer även fokusera på de spelningar som väntar i England då vi kommer göra allt live. Det är väldigt viktigt för oss att vi lyckas skapa livesoundet på samma sätt som det skulle låta om vi hade gjort en DJ-spelning.

Cecilia Bartoli: ”Jag ville egentligen bli flamencodansare!”

av Wimp-redaktionen
Bartoli_interview_TOP

Med anledning av det nya albumet St. Petersburg fick WiMP en exklusiv intervju med den italienska superstjärnan, mezzosopranen Cecilia Bartoli. Det resulterade i en mycket personlig och rolig pratstund som kom att handla om musik, flamenco, livet som sångerska och mycket mer. Läs gärna den exklusiva intervjun medan du lyssnar på Bartolis nya album.

På scenen går det att likna Cecilia Bartoli vid ett fyrverkeri, och när jag sitter och pratar med henne får jag samma känsla av intensitet och närvaro som jag har känt vid de tillfällen då jag sett henne live. Hon har helt enkelt ett otroligt engagemang, och jag känner bara till ett fåtal andra artister som går upp så mycket i sitt yrke och som besitter förmågan att arbeta kreativt och ständigt utforska ny musik.

Med glimten i ögat frågar jag om det går att likna henne vid en musikalisk arkeolog.

– Jag har verkligen en genuin passion för att utforska och hitta glömda och gömda skatter. Och så var det även med St. Petersburg. Jag fick, som en av de första någonsin, tillgång till det fantastiska arkivet vid teatern Marinskij i St. Petersburg och hittade musik som världen helt har försummat och glömt bort. Det var en mycket, mycket stor upptäckt! Men jag älskar också att kombinera mer kända verk av kompositörer som Rossini, Vivaldi, Mozart eller Händel med mindre kända. Vi talar om musik, som på den tiden var jämförbar med dagens popmusik – alla kompositörer var superstjärnor, men idag är det helt borta. Det fascinerar mig – det är musikens mirakel!”

Kan du berätta historien bakom St. Petersburg?

– Ja, absolut! Musiken kommer från italienska kompositörer som bjöds in till det dåvarande ryska hovet, för att skriva musik för de stora tsarinnorna: Anna, Elizabeth och Katarina den stora. Det är barockmusik av mycket hög kvalitet, fylld av känslor, färger och innehåller en mycket ovanlig kombination av den italienska kompositörs-konsten och den ryska själen. Jag sjunger också en aria på ryska för första gången i min karriär, och det är verkligen en utmaning.

Cecilia Bartoli brister i skratt… vilket är ett återkommande drag under hela intervjun. Bartoli är idag en av världens mest eftertraktade sångare och gör konserter världen över. Hon är dessutom konstnärlig ledare för Whitsun Festival i Salzburg, där hon både uppträder och sköter det administrativa. För Bartoli tar det emot att sätta sig på ett flygplan, och under arbetet med St. Petersburg tog hon flera gånger färjan för att slippa transporten i luften.

Cecilia Bartoli växte upp i en musikalisk familj där båda föräldrarna var operasångare. Därför är det kanske naturligt att hon valde att gå samma väg, även om det inte alltid var ett självklart yrkesval…

– Jag ville egentligen bli flamencodansare! Flamenco-musiken har alltid tilltalat mig, och jag älskar att dansa men även att titta på dans. Men jag hade redan påbörjat mina musikstudier, och jag insåg snabbt att sångare har mer fritid än vad dansare har. Man kan säga att generna styrde och att det kanske redan var skrivet i stjärnorna att jag skulle bli sångerska.

Cecilia Bartoli säger sig lyssna på många olika genrer av musik; jazz, pop och flamenco. Men det är den klassiska musiken som vunnit hennes hjärta, och det är ingen hemlighet vilken hennes favoritmusik är.

– Under min uppväxt i Rom lyssnade jag på de mer romantiska kompositörerna som Verdi, Puccini och Mascagni. Men första gången jag hörde Mozart blev jag otroligt rörd. Därför måste jag säga att hans Cosi Fan Tutte tillhör min absoluta favoritmusik. Jag har också, på grund av min kärlek till denna opera, sjungit alla tre kvinnliga roller i operan: Fiordiligi, Dorabella och Despina. Så i ett annat liv kommer jag säkert också att kunna sjunga Don Alfonso, Ferrando och Guglielmo (de tre manliga rollerna i operan. Reds. anm). Det kommer dock att kräva att jag är en man, men å andra sidan är detta något jag har redan försökt i och med mitt album ”Sacrificium” där jag sjöng arior för kastrater, så kanske det inte är så långt borta i alla fall.

Och så skrattar hon så där hjärtligt igen… Jag tackar henne så mycket för vårt samtal som avslutas med ett rungande: ”Ciao”

Lyssna och njut av Cecilia Bartolis nya album St. Petersburg i WiMP!

Har du några frågor eller kommentarer är du välkommen att kontakta mig på morten.ernst.lassen@wimpmusic.com

FOTO: © Decca / Uli Weber

A-Ö: Ella Henderson

av Nora Lindkvist
ella1200

[wimp type=”album” id=”33669191″]Ella Henderson – Chapter One[/wimp]

Den unga sångerskan Ella Henderson gjorde succé i den brittiska versionen av The X Factor, och blev sedan direkt signad till ett stort skivbolag. Efter framgångarna med debutsingeln ”Ghost”, som bland annat legat etta på den brittiska singellistan, råder det ingen tvekan om att den 18-åriga sångerskan är här för att stanna. Idag släpps Ella Hendersons debutalbum ”Chapter One”, och i samband med detta tog vi kontakt med Ella själv för att fråga hur hon själv lyssnar på musik.

Hej Ella! När lyssnade du senast på ett album från början till slut – och vilket album var det?

– Det senaste albumet jag lyssnade på var Sam Smiths In The Lonely Hour. Det har en känsla som engagerar, och det är i det närmaste omöjligt att inte relatera till låtarna på plattan. Det är helt enkelt fantastiskt!

I vilka situationer lyssnar du oftast på ett album från början till slut?

– Jag kan lyssna på ett album när- och var som helst! Det spelar ingen roll var jag befinner mig eller vilken tid på dygnet det är. Musik är ett bra komplement till alla tänkbara situationer.

I vilken utsträckning är Chapter One ett album som man bör lyssna på från början till slut?

– Låtordningen på mitt album är noga uttänkt, då jag vill att man ska kunna relatera till min musik. Varje låt behandlar en viss situation och den efterföljande låten ska kunna ge tyngd till den förra – det är lite som en öppen dagbok!

Vilket album (av vilken artist) skulle du vilja rekommendera våra läsare att lyssna på från början till slut?

– Jag skulle vilja rekommendera Back To Black av Amy Winehouse. Det har en sådan skön ”old-school”-vibe och det passar verkligen för alla situationer! Det albumet kommer alltid vara tidlöst!

Sida 1 av 17
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Bea Blom
  • Nöjeschef: Ylva Niklasson
  • Tf chefredaktör och vd: Lena K Samuelsson
  • Tf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Håkan Andreasson
  • Sajtchef: Andreas Aspegren
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB