Yeah, nu blev jag lite glad.

Äntligen finns en dela-flik i slutet av varje bloggpost här på Aftonbladet blogg. En sådan man klickar på för att enkelt dela med sig av postningar man gillar, till Facebook, Twitter, eller varför inte Pusha, som igår lanserade en ny uppdaterad version.

Om du gillar ett inlägg och vill dela med dig till dina vänner är det alltså bara att klicka och skicka till din Facebookprofil eller någon annan av de tjänster som syns i menyn. Bra va?

Jag vet inte varför jag tycker att det är så roligt med den sortens humor som driver med kristna. Inte religiösa överlag, utan just med kristna och kristendom. Det kan ha att göra med att jag själv är uppvuxen i Pingströrelsen och därför skrattar med istället för åt, på något märkligt vis, för det är inte för att jag på något vis föraktar eller ser ner på kristna.

Igår ramlade jag över den här fantastiska sajten, efter ett tips på Twitter där det länkades till den här postningen. Det är kanske inte så mycket kristet över den, men kolla kommentarerna! Jag fascineras också över att folk kan vara så fantastiskt ambitiösa och hålla liv i liknande sidor. Mullbergaskolans rektor twittrar dessutom.

I våras spekulerades det vilt om vem som låg bakom Sanningen måste fram. En blogg som visade sig vara ett inlägg i den politiska debatten, kring Kristdemokraterna.

Tidigare, i internets begynnelse, skrattade jag mycket och ofta åt Svenskfinska församlingen i Sundsvall, också det en fejksida (även om den mycket väl hade kunnat vara på riktigt). Och om jag ska vara helt ärlig så brukade jag och en kollega till mig, också han med rötter i frikyrkan, skicka länkar till varandra från Dagen.se, som på den tiden utan att vara det minsta lilla på låtsas var stor humor för den som är uppvuxen i rörelsen. Som tur är har Dagen blivit väldigt mycket modernare i dag.

Jag tar gärna emot tips på andra liknande sidor, ambitiösa fejkbloggar och de behöver inte ha kristendomen som tema, det går bra med vad som helst bara det är välgjort och man kan skratta åt det.

Idag fyller debattsajten Newsmill ett år. Jag hör till dem som ivrigt hejade på i starten och verkligen gillar initiativet, och jag gläds åt deras framgångar. Så sent som i söndags sjösattes ett nytt samarbete, mellan Newsmill och Expressen. Det är Newsmillredaktionen som en gång i veckan ska sammanfatta debatten på Newsmill för Expressens läsare.

Tidigare finns ett samarbete mellan Newsmill och Dagens Nyheter. I praktiken handlar det om att DN länkar till lämpliga debattartiklar på Newsmill i samband med egna artiklar. Intressanta sätt att försöka knyta ihop gammelmedia med den folkets röst som hörs allt högre på nätet.

Men när PM Nilsson skriver i dag att Newsmill var den första sociala mediesajten som spinner vidare kring nyheter och debatt blir jag förvånad. Antingen har PM missuppfattat begreppet Sociala Medier, eller också har han hållit sig undan från alla de debattsajter och forum som funnits på nätet sedan begynnelsen, som definitivt spunnit vidare kring nyheter och debatt. Eller som Axel Andén på tidningen Medievärlden uttryckte det: ”för mig är knuff både före och bättre”.

Hur som helst – Newsmill har visat att det går att förmedla nyheter och driva debatt, de blandar högt och lågt och låter många komma till tals som inte vanligtvis syns på de stora tidningarnas debattsidor. Det är något bra, och jag önskar Newsmill ett kommande år minst lika bra som det gångna.

Om du är nyfiken på vad jag skrivit hos Newsmill kan du kika på mymill.

I somras fick jag också den stora äran att sommarskriva, Newsmills motsvarighet till Sveriges Radios sommarprat. Den som vill veta mer om mig eller min väg till journalistiken kan läsa mitt sommarskriv här, som sig bör varvat med bra musik.

I söndagens Agenda diskuterades Google och den makt företaget har över internet. Utan att ge mig in i den diskussionen tipsar jag ändå om att se programmet ifall du missade och lägg märke till Andreas Ekströms förslag att idag, den 1 september, ha en helt googlefri dag. En uppmaning som tagits på allvar, och idag twittras den en hel massa på temat #nogoogleday.

Syftet med dagen är alltså inte att bojkotta Google, utan att försöka förstå hur stort inflytande Google har över internet och vår dagliga internetanvändning. Personligen har jag inte ens försökt, eftersom jag använder i princip bara gmail och inte kan jobba utan den. Jag vet alltså redan att Google har stort inflytande och makt på nätet, och över mina dagliga vanor.

Rasmus Fleischer försöker sig på en utvärdering redan före lunch, med alla fakta i fallet, och den intressanta frågan om varför vissa verkar bli så provocerade av uppmaningen att avstå från att använda Googles tjänster under en dag.

Hur gör du? Klarar du dig utan Google under en dag? Struntar du i dylika uppmaningar eller tycker du att det är ett intressant experiment? Personligen tycker jag att det känns ungefär lika onödigt som att fasta för att förstå hur det är att svälta. Vilket av vissat tolkats som att jag inte förstår syftet, men det tror jag faktiskt att jag gör. Det är bara det att jag redan förstår hur beroende jag är av Google. Precis som initiativtagaren själv, Andreas Ekström, vars ambition att vara googlefri sprack redan tidigt i morse.

Uppdaterat:

DN har intervjuat Andreas om tilltaget.

Det finns bloggare och så finns det bloggare.

Det finns bloggare som sätter upp en blogg, och skriver några rader som aldrig upptäcks. Det finns bloggare som sätter upp en blogg, skriver några rader, lägger ner och glöms bort. Det finns bloggare som sätter upp en blogg, skriver några rader, blir gigantiska och lägger ner. För att strax återuppstå någon annanstans, i en ny blogg. Som i vissa fall också den blir gigantisk. Det finns bloggare som aldrig blir jättestora men som bloggar på, år efter år. Det finns de som bara försvinner. Det finns bloggare som glöms bort lika snabbt som de upptäcktes.

Och så finns det Mickey J Barczyk. En bloggarnas bloggare, en gigant i bloggvärlden. En bloggare som då och då ledsnar, men som aldrig basunerar ur något om nedläggning eller bloggtrötthet. Som bara slutar skriva, för att efter en tid, längre eller kortare, bara börja igen. En bloggare man inte glömmer, en man saknar när han inte skriver för att Mickey är ett unikum i bloggvärlden.En bloggare med integritet, full av värme men inte utan huggtänder. En bloggare med polsk mustasch och ett stort leende.

Mickey J Barczyks blogg kan vid en första anblick te sig som endast en humorblogg, en blogg för återpublicering av andras material, en blogg där han tipsar om roliga saker han hittat på nätet. För jo, Mickey hittar sådant som ingen annan hittar. Men den som följer Mickey över tid inser att det ligger betydligt mycket mer än humor bakom hans bloggande. Där finns samhällskritik, analys av bloggvärlden, mediekritik och vasshet. Alltid inlindad i humor. En gång i tiden hade han också en bloggskola.

Mickey har varit helt tyst sedan i maj, och då gjorde han bara ett tillfälligt inhopp. Igår bloggade han igen. Jag hoppas att det inte var en tillfällighet. Välkommen tillbaks Mickey – jag har saknat dig!

Mattias Boström som jobbar på Piratförlaget har den senaste tiden gett sig in i debatten om framtiden för bokbranschen, inte en dag för sent.

Idag publicerar han ett konkret räkneexempel som ger fakta i frågan om vem som tjänar mest, förlaget eller författaren. Läs!

Vad man frågar sig är varför inget gjort detta tidigare. (det kanske nån har, men var, när då?)

Är det företagskultur, är det ett självändamål att vara hemlig och inte avslöja några siffror? Att inte lägga fakta på bordet? För vem, varför? Det är bra att allt fler kliver ut i transparensen, att anställda på de företag och i de branscher som debatteras kommer ut och berättar hur det förhåller sig i verkligheten.

Uppdaterat: Författaren Hans-Olov Öberg kommenterar Boströms inlägg och ställer några intressanta frågor.

Bara så ni vet: Om man är inloggad på Aftonbladet och kommenterar här så ser det ut som om kommentaren postas. När man sedan kikar så är det borta.

Det beror på att alla kommentarer måste förmodereras, och det blir lite konstigt när kommentaren ser ut som om den publiceras. Men ni behöver alltså inte dubbel-och trippelposta kommentarerna, ha lite tålamod bara för jag är inte inloggad och modererar varje sekund på dygnet.

Om man inte är inloggad så får man ett formulär att fylla i innan man kommenterar. En del uppfattar det som att man måste vara medlem på Aftonbladet men så är alltså inte fallet, däremot måste man fylla i en del kontaktuppgifter för att få kommentera.

Det blir allt vanligare med kollaborativa bloggar. Alltså när flera personer går ihop och turas om att blogga på samma ställe. En bra idé, om man vill att bloggen ska hålla hög kvalitet, uppdateras ofta och inte bli så enkenlriktad som det kanske blir om man pumpar ut sina egna överanvända ord ständigt. Om man dessutom behandlar ett ganska smalt ämne är det enklare om man är många med idéer.

Idag tipsar jag om två nya gängbloggar, som jag väljer att kalla dem, väldigt olika men båda bra.

Den första är Mensflickorna. Det är sex tjejer och en kille som bloggar om mens, och dessutom låter gäster blogga. Den behandlar det mesta kring blodet som de flesta kvinnor måste leva med och är ett underbart initiativ. Det slår mig också hur bloggarna alltmed tar över funktioner som andra tidigare haft. I mensflickorna samlas allt från frågeställningar som Kamratposten brukar ta upp till tjejsnack om mens i alla möjliga och osannolika perspektiv. Folkbildande och bra, inte utan humor och väldigt socialt. You go girls!

Den andra är Skyltat. En blogg skriven av fem personer som samlar skyltar från världens alla hörn. De kan vara dråpliga, roliga, fula, felstavade eller obegripligt formulerade. Läsarna uppmanas också att skicka in egnra bidrag och resultatet är en gedigen samling skyltar, en blogg att besöka om man behöver motionera mungiporna eller bara tänka på något helt annat en stund.

Känner du till någon annan gängblogg, där flera skriver om ett smalt ämne? Tipsa mig!

Vi har det bra i Sverige. Mycket bra. Trots Ipred, FRA, Telekompaketet och andra jobbiga regelverk lever vi fortfarande i en demokrati, och har yttrandefrihet.

I Azerbajdzjan fungerar det inte riktigt så. Just nu sitter två Azerbajdzjanska bloggar i fängelse och väntar på hårda fängelsestraff för att de varit regimkritiska. De behöver vårt stöd. Regimen i landet ska inte få vinna, de ska inte få skrämma bloggarna till tystnad.

Vilhelm Konnander har koll på läget, han länkar också till en sida där man kan protestera med sin namnunderskrift. Det är väl det minsta vi kan göra för Emin Milli och Adnan Hajizada. Förslag på andra åtgärder för att ge dem stöd? Vi måste visa att världen inte accepterar inskränkningar i yttrandefrihet eller att människor kastas i fängelse på lösa, osanna grunder.

Sprid vidare! Tillsammans är vi starka.

I går morse blev det en uppskjutning som inte blev uppskjuten. Eller den blev uppskjuten men inte uppskjuten som den blivit tidigare, på grund av tekniska fel, åska och vad det varit. Christer Fuglesang sköts helt enkelt fast det vid närmare eftertanke inte var så enkelt utan ganska komplicerat, upp i rymden.

Jag har tidigare tipsat om att följa herr Fuglesang på Twitter. Många har önskat att han ska twittra från rymden, uppenbarligen så går det ju, men enligt den sista tweeten han skickade innan han lämnade jordytan verkar det mindre troligt att han kommer att göra det, om han inte tänkt överraska oss.

Och igen – jag vet att jag tjatar och Twitters betydelse kan kanske överskattas men i dagsläget när många fortfarande tänker att det bara består av en massa meningslöst babbel är risken betydligt större att vi totalt underskattar det och därför vill jag påminna om Twitters förträfflighet, genom att hänvisa till den här eminenta posten skriven av Per Axbom.

Christer Fuglesang talar alltså direkt till oss. Till dig. Vi behöver inte längre gammelmedia för att få veta vad som händer, för att få rapporter från omvärlden. Det är inget nytt. Carl Bildt har tillämpat tekniken länge i sin blogg.

Inte sällan hänvisar han till den istället för att svara på frågor från journalister. Journalister har inte längre ensamrätt på att få förstahandsinformation. Och med redskap som Twitter (som ju ska påpekas bara en av många kanaler) går det snabbare än någonsin.

Fuglesang twittrar visserligen inte just för tillfället, men det går ändå att följa hans resa någotsånär direkt via rymdkanalen.se, där han faktiskt bloggar! Och här kan du kika på NASA:s livestream.

Världen krymper och rymden är närmare än någonsin förr.