Med tanke på hur lätt det är att missförstå, eller bara tolka olika, är det nästan förvånande att det inte pågår fler krig än det gör, eller att människor ändå så ofta är så goda vänner…
En rolig sak med den här veckan är att det tillkommit många nya skribenter som jag inte tidigare känt till, som inte hakat på något tema tidigare och som jag inte heller råkat på i andra sammanhang. Kul, ju fler vi är desto roligare blir det, och framförallt gillar jag att få många olika och helt nya infallsvinkar på ämnena.
Trollhare har skrivit om ett specifikt ord, och hur förlösande det kan vara att ha ett namn på något, kunna sätta ord på en avvikelse.
Lisa skriver om hur vissa språk låter vackrare än andra, om det fantastiska teckenspråket, och om att också tystnad är ett språk. Grace är också inne på att tystnad är ett språk, och att en bild kan säga mer än ord. ArtiCuno visar i praktiken, med att ge oss en bild som säger det hon vill ha sagt.
Whatthefuckdotcom har skrivit om sin son som inte pratar som det förväntas. Mellan raderna läser jag att han ändå faktiskt har ett språk, såklart, de allra allra flesta har det även om det inte alltid uttrycks i ord.
Lilla O skriver väldigt intressant. Om att undervisa elever som inte kan svenska, och hur mycket det är som faktiskt måste in för att svenska språket ska kunna användas.
Amelia har gjort en videoblogg, i like. Hon ondgör sig över hur språket enligt henne försämras på nätet. Hon resonerar kring de, dem eller dom. Jag känner också igen mig i hennes svårigheter att lära sig engelska. Jag är till skillnad från henne fortfarande rätt dålig på engelska.
En sajt som streamar fil, gratis, enkelt, ingen registrering krävs, bara att söka, klicka och titta. Och kvaliteten är super. Jag har tjuvkikat på 2012, fungerade utmärkt.
Min son, 13 år och filmfantast, blev genast lyrisk för att minuter senare säga att ”Jag undrar hur lång tid det tar innan den stängs ner, det verkar inte direkt lagligt.” Så jag säger bara – titta och njut så länge det varar.
Samtidigt kan det konstaterats att filmbranschen, och alla andra branscher för den delen inte längre kan kämpa emot utvecklingen, det finns alltid någon annan som ligger steget före.
Som jag sa förra veckan tänkte jag varje fredag istället för att göra #followfriday på Twitter, eller kanske som komplement, här tipsa om en hel lista att följa, eller om inte annat hitta nya intressanta personer att haka på.
Listan är rätt nyttig, då där finns de personer som är i framkant när det gäller internetutveckling, vi har de främsta entrepenörerna, uppfinnarna och tänkarna på listan. De twittrar mer eller mindre, men de allra flesta är trevliga, generösa och hjälpsamma.
Sedan den 1 januari har det där varje dag postats ett inlägg med ett tips på något du kan göra för att mer eller mindre förändra ditt liv, och andras. Det braiga är att den inte blir riktigt intaktuell, även om du inte läst den förr kan du ha stor glädje av de gamla inläggen.
Projektledare för bloggen är Navid Modiri, och det är inte bara en blogg utan i projektet ingår också föreläsningar, webbteve och så lokala bloggar på samma tema, från Berlin i söder till Luleå i norr.
Varför jag väljer att skriva om 365saker just idag är på grund av dagens postning som handlar om språk, som ju är veckans bloggtema här i Bloggvärldsbloggen.
Vill du också göra en video om språk? Eller ta en bild eller skriva en text eller så? Haka på veckans bloggtema, du har till och med lördag på dig om du vill vara med i sammanfattningen på söndag.
Hos eminenta Malin hittar jag PhotoFunia, och måste erkänna att jag fastnade ett bra tag. Nästan lika kul som La PhotoCabine. Lyckades slå ihjäl närmare en timme på sajten fast jag har en massa saker som verkligen borde göras.
Nu är finalisterna utsedda i tävlingen om Sveriges bästa bloggare som är 50+.
Här kan du gå in och rösta, en gång per dygn fram til den 22 november. (För att rösta på flera kategorier måste du klicka på respektive kategori i högerspalten.)
Kul att se att flera av mina favoriter tagit sig till final.
Den senaste veckan har jag i olika sammanhang råkat ut för diskussioner om lurkers. Sådana som lurkar eller anses tjuvlyssna på andras aktiviteter på internet utan att själva delta. Ett beteende som man kan ägna sig åt i forum, på mejlinglistor, på Twitter och i bloggar. Jag skulle härmed vilja försvara lurkandet, med två huvudargument.
1. Alla är olika. Somliga pratar mycket. Är bra på att ta plats, höras och synas. Andra är tystare, säger knappt ett pip, men lyssnar och observerar desto mer. Självklart finns de olika rollerna också på internet. Somliga har helt enkelt inget intresse av att hela tiden vädra sina åsikter eller att berätta saker om sig själva, vilket inte betyder att de inte har något utbyte av att höra på andras ord och göranden.
2. Internet är öppet och fritt och så vill jag att det ska förbli. Och internet blir vad varje enskild gör det till, för sin egen del. Egentligen existerar inte tjuvlyssning heller. När man skriver eller gör något på en öppen plats som en blogg eller i ett öppet forum får man räkna med att vem som helst kan se och höra, utan att nödvändigtvis ge sig till känna. På Twitter ser man vilka som följer en också. Nu försvåras det av de nya listorna, och det faktum att vem som helst kan göra en sökning eller följa en hashtag utan att det syns, men är man väldigt nojig kan man låsa in sina tweets också så att de bara blir synliga för dem man godkänner. I ett stängt forum måste man ofta bli medlem och medlemslistor brukar finnas att tillgå. Alltså är det svårt att tjuvlyssna i ordets rätta bemärkelse.
Det finns illasinnade lurkare. De där som plötsligt ger sig till känna och då med någon bitsk inte sällan insinuerande kommentar som tydligt visar att personen länge följt exempelvis en blogg. Men det finns folk till allt och självklart kan möljigheten att följa en persons blogg ”i smyg” användas i mindre behjärtansvärda syften. Det är det onda man får ta med det goda, för alla lurkare vill inte illa. Jag har stött på motsatsen också. Lurkare som plötsligt ger sig till känna med vänliga och kloka ord för att de inte längre kunde hålla sig från att säga något.
Den som föredrar att lyssna och lära men inte känner att den själv har något att tillföra har också ett existensberättigande och bör inte frysas ut eller nekas tillträde, tycker jag. Någon som är av en annan åsikt?