Idag vill jag hälsa Thomas Bodström välkommen till denna homogena sörja av okvalificerat tyckande som också kallas bloggosfären!

Postningen där Bodström beskriver sig själv som teknisk idiot är alldeles alldeles underbar, och igenkänningsfaktorn är hög. Jag är precis likadan. Alltså, jag kan köra igång en dvd. Men har aldrig lyckats spela in något från teven.
Jag tycker inte det är så krångligt med lösenord och så, men webbdesign mina vänner, webbdesign. Jag fattar ingenting. Det är skitkrångligt.

Det är tur för Bodström (och mig) att bloggvärlden är så full av hjälpsamma människor. Det är faktiskt så. Har man ett tekniskt problem så är det bara att blogga om det så strömmar hjälpen till. Det är inte alltid det hjälper, men det beror i mitt fall oftare på min egen dumhet än bristen på smarta hjärnor som går samman för att tålmodigt försöka lösa mina problem.

Nu verkar det visserligen som om Bodström fått hjälp att dra igång bloggen och designa den, men det är ju inte säkert att hjälpen finns till hands när han vill göra nåt klurigt sent om natten.

Bodström till skillnad från högtravande Bildt använder sig av humor och han är redan genom bara några få inlägg så pass personlig och rolig att jag känner att jag riktigt längtar efter hans nästa postning. Han bloggar också om fotboll, som inte är precis det roligaste jag vet att läsa om. Och bandy.

Nu kommer han inte bara att skriva om sport eller hur tafflig hur han är när det kommer till teknik, nejdå, han har redan skrivit en kul postning om hur han ”verkligen älskar opinionsundersökningar” och så kommer han att med jämna mellanrum att granska granskarna. En riktig bloggnaturbegåvning helt enkelt. 🙂

Så än en gång ”Boda”, om det nu är vad du vill kallas – välkommen ut i bloggosfären, jag tror faktiskt att du kommer att trivas.

Jag hör till dem som ofta använder demokratiargumentet för varför bloggen är så bra. Som predikar gräsrötternas möjlighet att komma till tals, och hävdar att hela internet är en demokratisk revolution.

Antalet bloggar i Sverige och världen växer så det knakar, och i takt med att bloggarna blir allt fler höjs också rösterna som försöker förminska bloggarnas betydelse.
Rösterna som hävdar att internet är en värld av pladder och skvaller, att den verkliga makten över ordet fortfarande ligger hos de ”riktiga medierna” för att det är först när något publiceras i ”riktiga medier” som det får ett verkligt genomslag.
Se bara på FRA. Och inte hjälpte det heller att bloggarna höjde sina röster, lagen klubbades ändå, om än något modifierad.

Men vad är egentligen demokrati? Annat än just möjligheten för vem som helst att uttrycka sin åsikt och rätt att rösta i allmänna val? Demokrati betyder ju inte att var och en får bestämma. Det betyder heller inte att den som lyckas göra sin röst hörd får som den vill.

För att en demokrati ska fungera är det viktigt att medborgarna har möjlighet att få information och fakta om hur saker och ting förhåller sig, för att utifrån det kunna göra sina val.
Denna information har aldrig varit hundra procent objektiv. Den kommer dels från de olika politiska partierna som självklart propagerar för och argumenterar så att man ska gilla just deras idéer, den kommer från vinklad statistik och den kommer från massmedia. Men massmedia har aldrig gett heltäckande information om sakernas tillstånd, det säger sig själv att det är ogörligt.
Yttrandefriheten och möjligheterna för den enskilde att påtala missförhållanden har mer eller mindre varit beroende av godtyckliga beslut på tidningsredaktioner.

I och med internet och möjligheten för vem som helst att publicera sin historia, sin åsikt, och dela med sig av sina erfarenheter, har inte massmedia längre makten över vilken information som når ut till folket.

Visst är det så att inte vem som helst når igenom bruset. Det finns alldeles för många bloggar, och fortfarande krävs att den som skriver kan formulera sig någorlunda, har väl underbyggda argument och dessutom kunskap om hur man marknadsför sig och sin blogg för att nå fler än de allra närmast sörjande.
Men demokrati är inte detsamma som att alla får samma plats. Det är att alla har samma grundläggande möjligheter att utifrån lika villkor göra sig hörda.

Ett exempel är Englas mamma och hennes blogg. Hon använder den för att ge sin bild av hur hon upplever rättsprocessen och allt runt omkring mordet på hennes dotter, istället för att ge den makten åt de ”riktiga medierna”, eller kanske snarare ”de sensationslystna medierna” som enligt henne misstolkade och knappast kunde föra hennes talan.
Hon är dyslektiker, knappast välformulerad, men om ett ämne är tillräckligt intressant eller publikvänligt spelar det ingen roll. Hon använde möjligheten att ge sin version och hon lyckades. Exemplet togs upp i Babel men klipptes tyvärr bort (om jag inte minns helt fel?). Guillous svar när PM Nilsson tog upp Englas mamma var något i still med att ”nu tar du ett exempel som inte ens jag kan argumentera emot”.

Bo Rotshstein menar att fler röster inte alls främjar demokratin, och spår att bloggarna kommer att gå samma väg som Stasi. En åsikt eller en berättelse från verkligheten är alltså mindre värd om den inte först granskats av en redaktör eller liknande.
Jag kan informera Rothstein om att den granskningen för länge sedan är i praktiken bortrationaliserad också i dagspressen. Ytterst få redaktioner har kvar korrekturläsningen, stressade nattredaktörer hinner inte annat än rätta uppenbara skrivfel i texter, om ens det, och mycket ofta skickas artiklar rakt ut på internet utan att någon annan än reportern bakom texten läst den.

I bloggvärlden går det dessutom till så att tack vare kommentarsfunktionen så rättas fel, inlägg uppdateras, och detsamma händer också på de etablerade mediernas sajter. Alla kan göra fel, men tack vare internet ges utmärkta möjligheter att rätta till dem, och samtidigt ge läsarna insyn i stegen på vägen.
Det är demokratiskt om något.
Annat var det när den tryckta tidningen var enda källan till nyheter, ett tryckt fel ändrades inte, annat än möjligen med en fåordig rättelse i en senare nummer av tidningen som läsaren kanske inte ens sett. En kommentar som hävdar att det skrivna är felaktigt behöver inte nödvändigtvis ha rätt, men tillsammans kan skribent och läsare räta ut frågetecken och få en så nära sanningen liggande slutversion som det bara är möjligt.

Det kallas även crowdsourcing, och Per Axbom har skrivit mycket bra om det här.

Demokrati handlar inte om den enskildes möjlighet att bestämma, utan om den enskildes möjlighet att känna sig delaktig i beslut.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin gjorde häromnatten ett genidrag, då han tog upp ett par etiska spörsmål på Twitter. Precis som jag skriver på SSBD hade Helin kunnat fatta sina beslut utan hjälp eller råd från läsarna på Twitter. Så vad är då poängen? Jag tycker att IT-mamman sätter fingret på det här.

För en tid sedan skickade SVT ut ett pressmeddelande till ett gäng bloggare, som till en början såg ut att vara ett personligt mejl från Eva Hamilton. Ett meddelande som fick de enskilda bloggarna att känna sig viktiga, när just deras uppfattning efterfrågades av självaste tevechefen.
Tyvärr funkade det inte så bra då det snabbt visade sig att mejlet inte var personligt utan ett massutskick, men det säger en del om hur mycket det betyder för den enskilde att känna sig viktig och lyssnad på.

Det vi ogillar med diktaturer är just bristen på yttrandefrihet. Det handlar inte om att enskilda inte kan fatta stora beslut. Problemet är att enskilda inte får tala fritt ur hjärtat, att individer fängslas eller till och med avrättas för att de är av fel uppfattning.
Friheten att uttrycka sin mening eller berätta sin historia utan risk för repressalier är betydligt viktigare än makten att bestämma.

Därför är det inte konstigt att så många upprörs över Jonas Bergling blev av med sitt uppdrag hos EDB på grund av sina politiska värderingar. Och det fina med internet är att det går att påverka.
Om man idag googlar på EDB får man på första sidan i sökningen upp rubriken ”EDB sparkar folk för sina åsikter”. Observera att länken går till en blogg, inte till någon av de etablerade medierna. Det går inte längre för ett företag som EDB, eller för någon annan, att utöva åsiktsdiskriminering oemotsagd. Det är en framgång för demokratin.

Anders Mildner har skrivit mycket genomtänkt om hur det man kan uppfatta som ett onödigt brus på Twitter faktiskt kan göra skillnad, för den enskilde men även i större sammanhang.

Så är det ju. Oavsett Rothsteins spådomar med paralleller till Nazityskland och Stasi. Att fler får en möjlighet att göra sig hörda – och synliga – kan faktiskt inte skada.

Idag byter Bloggvärldsbloggen skepnad. Det innebär dels att den kommer att uppdateras på daglig basis och att det inte längre är Daniel som skriver här, utan jag, Sofia Mirjamsdotter.
På nätet är jag kanske mer känd som mymlan.

Jag älskar bloggar.
Den första bloggen jag började läsa var skriven av en tjej i Bagdad, mitt under brinnande krig. Jag fascinerades över möjligheten att komma så nära, att få hennes vardagliga betraktelser och upplevelser från krigets Bagdad, så personligt serverade. Kriget blev verkligt, och människorna i Bagdad blev verkliga för mig.

I Sverige tror jag att vi lätt glömmer vilka möjligheter bloggverktyget är för människor i andra länder, de som lever i diktaturer, utan pressfrihet och andra omständigheter som vi kanske har svårt att sätta oss in i. Samtidigt börjar bloggen att tas på allvar i allt högre grad också i Sverige, och uppfattningen att alla bloggar mest handlar om vad folk äter till frukost blir mindre och mindre vanlig.

Visst, många är de bloggar som är kort och gott dagböcker på nätet. Och det i sig ser jag som en otrolig förmån, att så många människor delar med sig av sina liv och ger oss alla möjligheten att som aldrig förr faktiskt kunna sätta oss in i och ta del av verkligheter olika våra egna.
Det är helt enkelt fantastiskt att vem som helst med en internetuppkoppling så enkelt kan publicera sig själv, och nå ut med ett budskap.

Det är fascinerande med alla de bloggare som är duktiga på saker, som bloggar om spelcialintressen, bloggare som lägger ner massor av jobb på att informera, upplysa och göra gediget journalistiskt arbete av slaget som inte prioriteras av nyhetsredaktionerna.

Jag tycker också att det är väldigt spännande med samspelet mellan bloggvärlden och nyhetsredaktionerna som ökat dramatiskt bara det senaste halvåret.

Mest gillar jag nog den kommunikation som uppstår i bloggosfären. Diskussion i kommentarsfält och länkar mellan bloggar som skapar en helhet och möjlighet att ta del av många olika infallsvinklar på ett ämne.

2005 började jag själv blogga. Sedan dess har det blivit några olika bloggar. Idag skriver jag på the real mymlan, Same Same But Different, Dagens Spotifylista och från och med idag också här på Bloggvärldsbloggen.

Så vem är jag?
Förutom att jag är mymlan på nätet så är jag också Sofia. (På vissa ställen på internet kallar jag mig för mymlansofia.) Jag är 36 år, bor i Sundsvall mitt i Sverige och är mamma till tre tonåringar. Journalist till yrket. Jag har jobbat med både teve, radio, papperstidning och webb.
Jag är inte en datanörd, jag har en djupt rotad teknikskräck och tycker att allt som har med datorer att göra egentligen är läskigt.
Men jag älskar internet, jag älskar kommunikation och sedan jag skaffade min första internetuppkoppling i mitten på 90-talet har jag levt stora delar av mitt liv på nätet och för mig är det inte längre någon skillnad mellan livet på nätet och det offline – de är båda lika verkliga men olika.

Här kommer jag att skriva om smått och stort som händer i bloggvärlden. Tipsa om bra bloggar, om vad som är aktuellt på nätet i stort, nya webbtjänster och även dela med mig av knep som hjälper dig att göra din blogg läst, kommenterad och länkad. Förhoppningsvis ska du kunna hitta något intressant och matnyttigt här både om du är fullständig novis i bloggvärlden och om du själv bloggat och läst bloggar ett tag.

Jag vill sjävklart ha tips från dig som läsare också, om bloggar att läsa och tjänster att testa och tipsa om. Ställ också gärna frågor som rör bloggande så ska jag försöka besvara dem.

Amerikanska företaget Technorati har kartlagt bloggvärldens expansion sedan november 2002 och publicerar varje kvartal en rapport om dess utveckling.
    Igår publicerade man en ny – och resultatet är minst sagt häpnadsväckande.

Rapporten konstaterar att det idag finns över 50 miljoner bloggar världen över. Bloggvärlden är därmed över 100 gånger större än för tre år sen.

En intressant detalj är att bloggvärlden – med nästintill matematisk exakthet – fortsätter att fördubblas i storlek var sjätte månad. Se nedanstående graf (klicka för förstoring):

 
En expansionstakt som bevisligen inte kan pågå hur länge som helst. Som Technoratis rapporansvarige David Sifry själv skriver: ”after all, there are only so many human beings in the world! It has to slow down.”

Just nu är det dock ingen hejd på lavinen. Rapporten bekräftar att det skapas minst 175.000 bloggar om dagen (2 i sekunden) och att det skrivs ca 1,6 miljoner blogginlägg per dygn (dubbelt så många som för ett år sen).

Det är fascinerande att studera grafen över antal publicerade inlägg/dygn närmare (se nedan), eftersom det framgår att bloggvärldens aktivitet reflekterar nyhetsflödets. Varje gång en stor händelse inträffar – krig, val, tsunamin – reagerar bloggvärlden med ökad produktivitet. (Klicka för förstoring.)

En annan detalj i rapporten som är värd att uppmärksamma är att bloggarna tycks få allt mer inflytande, i jämförelse med traditionella media. I följande graf listas de 90 sajter som flest bloggar länkade till under juni 2006. Notera att 11 (12.2%) av dessa sajter är bloggar (markerade i rött). Den siffran lär öka. (Klicka för förstoring.)

Avslutningsvis kartlägger man språkfördelningen i bloggvärlden och konstaterar att engelska (39% av inläggen, juni 2006) och japanska (31%, samma månad) är de överlägset två största språken, men att kinesiskan kommer starkt (med 12%). Se nedan för illustration. (Klicka för förstoring.)