Bloggvärldsbloggen

med Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Arkiv för tagg medier

- Sida 1 av 1

Håll koll med Twingly Channels

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Idag i just detta nu lanseras nya tjänsten Twingly Channels. (Uppdaterat:Det verkar som om lanseringen skjutits upp en timme, till klockan 9.00)

Det är en tjänst som ska göra det lättare att ha koll på vad som händer, och dela med sig av sina favoriter till andra.

Kanske som ersättning för din gamla RSS-läsare eller för dig som inte använder RSS ett sätt att faktiskt börja ha koll på flödena utan att behöva klicka runt på var och varenda sajt.

Den fungerar så att man följer olika kanaler, och skapar egna, baserat på sina intressen. Exempelvis har jag varit med och skapat en kanal som ska ha koll på den svenska mediedebatten, den heter Medier och journalistik och drivs i samarbete mellan SSBD och Mindpark. Vi har valt ut de som vi tycker är de viktigaste bloggarna och nyhetssajterna som skriver om medier och journalistik, och den som följer kanalen kommer att få en bra sammanfattning av debatten. Channels fungerar så att de mest relevanta artiklarna prioriteras upp och syns överst, och det är läsarna som avgör vad som är viktigast, genom inlänkar, retweets på Twitter och gillande.

Vem som helst kan skapa en egen kanal och den kan handla om vad som helst från hästar till kullager, även om jag tveksam till om den senare.

Vill du testa Twingly Channels? Jag har trettio invites, först till kvarn gäller! Gå till twingly.com och använd ”BLOGGVARLDEN” som invitekod. Och dom gick åt. Mycket snabbare än smör i sol.

Andra som skrivit om Twingly Channels:

What’s Next, som har intervjuat Twinglys vd och grundare Martin Källström, Lilla Gumman, Jerry Silfwer och här har Twinglys Anton Johansson skrivit om företaget Twinglys bakgrund.

Myter och sanningar om köpta journalister, censur och yttrandefrihet

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jag har fått en del reaktioner på fredagens krönika. Och en hel del direkta frågor. Jag ska försöka att svara, men gör det här i en bloggpost för jag tycker att det här är viktigt, och kan beröra fler än dem som faktiskt läst min krönika och kommentarerna till den.

Signaturen ”argumentation” (som senare berättar att han heter Niklas Andersson) skriver följande:

”Men ibland fylls jag av tvivel. Ibland undrar jag hur bra det är att vem som helst kan säga sin mening och i teorin kan nå hela klotet inom loppet av några sekunder.” Men detta, Sofia, är ju även det farliga med medier som är ägda av exempelvis en Berlusconi, eller en Ted; ägaren av Fox News. Journalisten är bakbunden pga profiten från reklammakare.

Jag tänker inte ge mig in i någon diskussion om Berlusconi eller Fox News, jag uttalar mig om svenska medier, det är dem jag kan och har erfarenhet av och villkoren är inte likadana i hela världen. Men i Sverige är journalisten inte bakbunden av reklammakare. Man skiljer strängt på redaktion och annonsavdelningar på svenska tidningar, och journalisten ska överhuvudtaget inte påverkas av vem som köper annonser i tidningen.

Samma signatur fortsätter:

Men det är en liten grupp idioter, galningar, korkade rasister och kvinnofientliga bittra jävlar som för mycket väsen. Att föra ett sådant ovårdat påhopp på allmännheten tycker jag är att tala med oansvariga personer på samma nivå som dessa. Är inte detta aningen opassande för en sk. seriös skribent?

Såhär är det. Jag är krönikör. Som sådan har jag ett visst utrymme att uttrycka mig provokativt. Man kan tycka att det är bra eller dåligt, det bara är så. Däremot håller jag inte med om att jag hoppar på allmänheten. Jag uttalar mig om en mindre grupp personer som härjar i kommentarsfälten i de svenska medierna. Och tro mig – alla har inte alla hästar i stallet. Kommentarsfält i tidningar är inte till för att vem som helst ska ha rätt att sprida sina åsikter om vad som helst, de är inte till för personliga påhopp på namngivna personer och de är inte ett forum för bittra kommentarer som inte har med artikelämnet att göra. Det är exempelvis inte ovanligt att samma kommentar postas i anslutning till flera olika artiklar, som inte har ett dugg med varandra att göra.

Kommentarsmöjligheten är till för att kommentera och diskutera den skrivna artikeln, det ska inte ses som en allmän insändarsida för att skriva vad-som-helst.

Så får jag följande fråga:

Sofia, hur ser du på demokrati, vad är din vison? Sofia, anser du inte att ett ingrepp mot bloggossfären är odemokratiskt? Sofia, anser du inte att det har uppstått ett nytt och allvarligt hot mot journalistiken och mot demokratin? Inbäddade journalister, bakbundna journalister etc. Vilka är enligt dig sk. ”dårar”? Vi behöver även dårars synpunkter i en demokrati, för de talar om dels sanningen, dels vilka hot ett samhälle står inför.

Mitt svar är ganska enkelt och finns faktiskt med i krönikan. Jag tror stenhårt på demokrati och yttrandefrihet. Jag är definitivt emot ”ingrepp mot bloggosfären”. Vad gäller inbäddade och bakbundna journalister så har jag en del att säga, om hur situationen är idag för svenska journalister.

Ofta är det en enskild reporter/journalist som får klä skott för all kritik. ”Journalister” är opålitliga, ”Journalister” har ingen etik. ”Journalister” gör si och så. Vad som glöms bort här är att de flesta journalister är lönearbetare. Anställda. De har en arbetsgivare som talar om för dem vad de ska göra. och delvis hur de ska göra det. En enskild reporter kanske vill gräva djupare, fokusera på andra frågor, jobba med egna idéer men där finns ofta en chef och en tidning att fylla, och produktionskraven är höga.

En tidning har förutom journalisterna dessutom ägare och en styrelse. Ägarna är i Sverige i dagsläget några få, som äger de flesta medierna. Och ägarna vill ha pengar. Så finns en styrelse som ska försöka tillfredsställa ägarnas önskan om vinst. Sedan har vi ledningen på de enskilda tidningarna, som ofta består av en vd som håller i pengarna och en chefredaktör som håller i det redaktionella och är ytterst ansvarig för det som publiceras. Så har vi såklart läsarna.

Upplagorna minskar. Annonsörerna sviker tidningarna. Det är lågkonjunktur och dessutom står vi mitt i en revolution som förändrar människors medievanor. För att tillfresställa ägarna måste tidningarna spara pengar. Färre journalister ska göra mer och publiceras i fler kanaler. Och fortfarande finns en tidning att fylla. Varje dag ska sidorna fyllas med nyheter.

De enskilda journalisterna i Sverige är som jag ser det – och jag känner bra många – riktigt bra folk. De tar sina jobb på stort allvar och är seriösa. De vill berätta sannningen, och de vill vara relevanta. Och så kommer vi till det här med pengarna igen. Vad som faktiskt säljer. Vad som säljer går inte alltid hand i hand med vad som anses vara seriös och granskande journalistik. Ibland, men långt ifrån alltid. Svenska folket vill faktiskt gärna läsa om dokusåpor, till exempel.

Så journalisten som kanske valde jobbet för att göra det stora avslöjandet får en anställning och för att tillfredsställa ägarna, styrelsen, sin närmaste chef och sina läsare kanske jobbet handlar om att på en dag göra tre eller fler artiklar till tidningen, skriva några kortisar för webben, göra en radiointervju och så ringa och kolla några grejer som inget blir. Det finns sällan tid för att kolla upp de där osäkra grejerna, de som kräver tid. De som kostar pengar.

Utifrån de ovanstående förutsättningarna är jag stolt över att vara en del av en kår som faktiskt fortfarande lyckas göra så bra och seriös och fördjupande journalistik, så ofta, och av så pass hög kvalitet.

Men om ni tycker att en artikel om en kattunge som räddas ur ett träd är ointressant och att tidningen borde skriva om viktigare grejer – ge er inte på den stackars reportern nästa gång. Gå till högre ort och kräv bättre innehåll i tidningen ni läser.

För övrigt: Det förekommer försök att muta journalister. Oftast handlar det om relativt oskyldiga försök från företag som vill ha gratisreklam. De flesta journalister klarar att stå emot dessa mutförsök. En seriös journalist som är rädd om sitt jobb och sitt personliga varumärke vill inte riskera hela sin trovärdighet för tillfälliga förmåner. Det förekommer viss relativt harmlös vänskapskorruption. Det är svårt att vara totalt oberoende som journalist i ett litet land som Sverige. Jag vet inte vad som händer när de verkliga makthavarna badar bastu ihop, men vad jag vet är att en enskild reporter som är en bra story på spåren inte stoppas på grund av någon hemlig agenda. En bra story är en bra story.

Däremot är medieföretagen relativt dåliga på att granska varandra, och om detta har jag skrivit en del tidigare. Och jag tror att det är en bra sak att det nu finns en växande bloggosfär som granskar medierna.

”Kungen” skriver så här:

Det här är nytt för politiskt korrekta journalister som inte vågar skriva vad de verkligen tycker. Det finns en självcensur som är skrämmande i sverige. Nu så många andra tagit bladet från munnen och skriver det som svenskan folket vill höra o läsa. Då kommer det här dravlet om hets på nätet, vilket skämt. Äntligen säger jag bara, nu får vi veta sanningen tack vare nätet och inte de etablerade medierna som censurerar i mång o mycket.

Kungen specifierar inte riktigt vad han menar med vad som är nytt, men jag gissar att han menar internet och allas möjlighet att uttrycka sin åsikt. Det känns som om kommentaren var riktad mot medier i största allmähet och kanske inte mot min krönika, eftersom jag ju förespråkar just det som Kungen säger är så bra, nämligen allas möjlighet att berätta en historia och uttrycka en åsikt. Det finns journalister som är rädda för detta. Det finns medieföretag som är rädda för detta. Inte för att de är rädda för någon ”sanning” som plötsligt ska komma fram, mer för att de är rädda för konkurrens tror jag. Och för att de är rädda för att det ska spridas en massa desinformation som inte källkritiseras.

Jag föreläser ofta för journalister och då säger jag att det inte är något att vara rädd för. Och att lika snabbt som desinformation sprids på nätet, lika snabbt kan man döda ett falskt rykte. Jag tror att internet är bra för journalistiken. Det ställer högre krav på journalister men det borde ses som något bra som höjer kvaliteten på journalistiken.

Sen vad gäller journalister som är ”rädda för att uttrycka sin åsikt”. I journalistiken ingår att vara oberoende och objektiv. En journalist ska inte och får oftast inte säga sin åsikt. En journalist ska presentera fakta, inte åsikter. Det här håller på att förändras, och jag personligen hör till dem som förespråkar att journalister ska ha rätt vara mer subjektiva och ibland också uttrycka sina åsikter i högre grad än idag. Detta för att läsaren ska få en varudeklaration, och helt enkelt veta genom vilket filter en artikel är skriven.

Relaterat till detta skriver någon som kallar sig för Von_Tratt:

Ja det måste vara jobbigt att som ”journalist” inte ha ensamrätt på sanningen längre. Usch så odemokratiskt att även pöbeln får komma till tals! (När de lyckas passera censuren)

Antingen har han inte läst min krönika eller också vill han bara uttrycka en åsikt i största allmänhet. Vad gäller ordet censur så upprepar jag att yttrandefrihet är viktigt. Men att det inte är en enskild tidnings plikt eller skyldighet att vara forum för eller lämna plats åt allas åsikter. Det är alltså inte censur när en tidnings chefredaktör bestämmer att vissa saker inte ska publiceras, och det här hänger också ihop med cehfredaktörens personliga ansvar för det publicerade.

Mitt tips till den som tycker sig inte få komma till tals är att strarta en egen blogg. Det kan ingen förbjuda dig att göra, och där kan du skriva prcis vad du vill inom lagens råmärken. Såklart kan du bryta mot lagen också, om du är beredd att ta eventuella konsekvenser av det.

”Snartfarfar” är upprörd över att jag ska ha plockat bort hans kommentarer. Jag har ingen som helst möjlighet att moderera kommentarerna till Aftonbladets artiklar. Det är det andra som gör, och jag kan ärligt säga att jag inte har helt klart för mig hur modereringen går till. Oavsett så kan jag inte stå till svars för dylika publiceringsbeslut, sådana spörsmål är det Jan Helin och Lena Mellin som får stå för.

”eudemokrat” skriver:

Ständigt skäll på dessa Sverigedemokrater trots att de inte har någon politisk makt över invandringspolitiken. Skäll på alla andra länder som sedan länge för en invandringspolitik som Sverigedemokraterna eller hårdare. Det vågar inte Sofia mfl för då avslöjas det att att Sverige är ensamt och för en extrem invandringspolitik!

Jag vet inte hur personligt jag ska ta detta. Jag har inte skällt på Sverigedemokraterna. Jag konstaterade bara att i anslutning till artiklar om Sverigedemokraterna så dyker det ofta upp en del personer som skriver kommentarer som balanserar på en skör tråd när det gäller lagen, som inte sällan är fullständigt obegripliga, och som inte behöver ha någon direkt koppling till artikeln. Vad gäller invandringpolitik och sådant kan jag bra säga att min krönika inte handlade om det. Kanske en annan gång.

”DerGeist” skriver:

Det är precis det som är demokrati. Folk kan delta i debatten på lika villkor utan att först ”godkännas” av någon. Censur och politiskt spel föder konspirationsteorier hos folk då politiker inte talar klarspråk från början, det är inte den öppna nätdebattens fel att dessa frodas. Jag tror dock frestelsen att censurera är mycket vanlig hos alla människor om något känns obekvämt. Vad som känns obekvämt är subjektivt och varierar från individ. Det går alltså inte att ha några få som sitter och bestämmer över många vad som är lämpligt och olämpligt.

Och jag upprepar: En tidnings chefredaktör har ingen skydlighet att publicera vad som helst. Det är inte bara kommentarer som ”censureras” utan också tidningsartiklar, debattartiklar och krönikor skrivna av personer som både är anställda på tidningen, som är kända människor med makt och så vidare. Det är alltså inte så att det urval som görs handlar om vem som skriver, utan om det överhuvudtaget platsar i tidningen och om platsar just nu.

Igen: Om du har något viktigt att berätta och ingen tidning vill publicera din story – starta en blogg. Ingen hindrar dig.

Jag tycker att ”PelleBleking”s kommentar är intressant:

Sofias artikel är ett utmärkt exempel på debattklimatet i dagens Sverige. De som inte tycker som hon är idioter som inte förstått, sett ljuset, och inte upphöjts till journalister med rätt att skapa en helt egen verklighet som vi andra låga varelser bara har att förhålla oss till. Jag anser att ni om några gör skillnad på folk. Menar du Sofia att din hjärna bättre än min förmår analysera tillvaron? Näthatare? Vad är meningen med att kommentera positivt? Då jag vanligen sent om aftonen har ro att författa en kommentar är det kring sådant som berör mig. Jag vill då sprida min uppfattning om ämnet med förhoppning att någon läser det lika intresserat som jag läser vad andra skrivit.

Jag har inte sagt någonstans att de som inte tycker som jag är idioter. Jag säger dessutom att de som inte tycker som jag absolut ska publiceras och lyftas fram.

Jag vet att jag är duktig på att analysera min omgivning. Om din förmåga vet jag ingenting. Ordet näthatare använder inte jag. Det stod i rubriken. Det är sällan skribenten som rubriksätter sin text. Meningen med att kommentera positivt kan ju vara att alla mår bra av lite beröm eller en klapp på axeln då de gjort något bra, det är aldrig fel att sprida lite positiva vibbar. Därmot kan det vara svårt att bemöta positiva kommentarer. Det blir ju sällan en bra diskussion om nån skriver ”bra skrivet”, men syftet med att skriva behöver inte alltid vara att starta en diskussion.

Diohyllobothrium Latum skriver så här:

Om det är något en demokrati behöver, så är det väl missnöje och folk som orkar bry sig tillräckligt mycket för att klaga. Sen om vi behöver någon som Sofia, som sitter och filtrerar allt genom verkligheten så som hon uppfattar den, vet jag inte. Jag ser hellre allt som alla ”knäppgökar” och ”näthatare” skriver och bildar min egen personliga uppfattning om frågorna. Släpp fram alla eller lägg ner möjligheten att skriva kommentarer helt, tycker jag.

Och jag håller delvis med. Jag ser mig inte som en person som sitter och filtrerar allt. Vad menar du att jag filtrerar? Jag jobbar inte med att moderera kommentarer, det är ett tag sedan jag gjorde det. I så fall är det väl så att alla som skriver, alla journalister, alla bloggare, alla som kommenterar, skriver utifrån sin tolkning och sitt filter genom vilket de ser verkligheten. Vad gäller journalisternas roll som filter – alla har inte tid att sitta och söka information. Alla vill inte ens göra det. Väldigt många vill faktiskt att någon annan sorterar i det enorma informationsflödet och väljer ut det viktigaste och mest intressanta åt dem.

KLARTEXTEN tycker till:

Du kallar kommentatorerna för knäppgökar. Då är nog problemet att större delen av sveriges befolkning är knäppgökar! Varför förespråka censur i ena stycket och i nästa skriva ”för jag tror att konspiratörerna skulle bli utskrattade tillplattade och överbevisade om de fick mer plats i de stora medierna”! Snacka om bristande logik! Nej Miriam, faktum är att DU och Aftonbladet inte tål en fri debatt! Annars skulle ni våga ta den!

För det första heter jag inte Miriam. Det är ganska nonchalant att inte ens tilltala en person vid rätt namn när det står att läsa innantill där man är. Du verkar ha slarvat med innantill med resten också. För jag har inte förespråkat censur. Och därmed faller din tes om min bristande logik. Vad gäller Aftonbladets förmåga att ta en debatt hänvisar jag återigen till Jan Helin. Vad beträffar mig själv tycker jag faktiskt att jag hör till dem som är ganska bra på att just ta debatten.

KLARTEXTEN skriver mer och börjar jämföra mig med Hitler och nazisterna. Grejen är att eftersom KLARTEXTEN återigen kallar mig för Miriam som jag inte heter och dessutom blandar friskt mellan att tilltala mig/Aftonbladet avstår jag från att ytterligare bemöta. KLARTEXTEN får gärna förtydliga, och förklara vilka frågor det är som riktas mot Aftonbladet och vilka frågor som är riktade till mig personligen. Och då gärna tilltala mig med mitt rätta namn.

Slutligen är det ”argumentation” som skriver några kommentarer som jag inte riktigt förstår, och så avslutar han:

Någon måste ha förtalat piratpolare pär, ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.’ De som inte tål ljuset är Säpo och de som försöker inskränka internet Sofia. De ska du lobba mot. Då älskar man demokrati. Och man drar sitt strå till stacken.

Kort svar: Jag lobbar mot FRA och Ipred. Jag kämpar för friheten på internet. Det har jag gjort länge och det kommer jag att fortsätta med. För att jag älskar demokrati. Och jag älskar internet.

Är du beredd att betala för nyheter på nätet?

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Mediebranschen krisar. Det blir allt svårare att dra in annonspengar, och folk är mindre och mindre benägna att betala för tidningen. Upplagorna sjunker, och fler och fler tar del av nyheter på internet. Utan att betala en spänn.

Detta trots att de som producerar nyheterna – journalisterna – fortfarande kostar pengar. För att inte tala om alla andra kostnader, inte minst för tekniken. (som skulle kunna vara betydligt billigare om medieföretagen vore mer öppensinnade och lite mer flexibla, men det är inte sällan skutor som är över 100 år gamla som ska vändas och det tar tid)

Just nu pågår en bloggstafett där mediefolk debatterar huruvida det är möjligt att ta betalt för nyheter på internet. Jag är skeptisk. På goda grunder. Egentligen har folk aldrig egentligen betalat för innehållet, journalistiken. Det man betalat för är service, man betalar för att få nyheterna tryckta på papper och hemburna till brevlådan. Därför tror jag att betalningsviljan på nätet är liten, eftersom man redan har betalat för distrubutionen, genom inköp av dator och sitt bredbandsabbonemang.

Vad säger du? Är du beredd att betala för nyheter på nätet? Hur mycket? För alla typer av nyheter eller bara vissa, och i så fall vilka?

Är du intresserad av debatten rekommenderar jag följande läsning:

Fredric Karén, SvD, som också är skeptisk.

Bo Hedin som listar för och nackdelar.

Charlotta Friborg, DN, om branschens Törnrosasömn.

Jocke Jardenberg, Mindpark, om att kasta pengar i sjön.

Micke Zackrisson, Veckans Affärer, om att skilja på äpplen och päron.

Fredrik Strömberg, SSBD, om att göra rätt investeringar.

Den (sken) demokratiska bloggosfären

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jag hör till dem som ofta använder demokratiargumentet för varför bloggen är så bra. Som predikar gräsrötternas möjlighet att komma till tals, och hävdar att hela internet är en demokratisk revolution.

Antalet bloggar i Sverige och världen växer så det knakar, och i takt med att bloggarna blir allt fler höjs också rösterna som försöker förminska bloggarnas betydelse.
Rösterna som hävdar att internet är en värld av pladder och skvaller, att den verkliga makten över ordet fortfarande ligger hos de ”riktiga medierna” för att det är först när något publiceras i ”riktiga medier” som det får ett verkligt genomslag.
Se bara på FRA. Och inte hjälpte det heller att bloggarna höjde sina röster, lagen klubbades ändå, om än något modifierad.

Men vad är egentligen demokrati? Annat än just möjligheten för vem som helst att uttrycka sin åsikt och rätt att rösta i allmänna val? Demokrati betyder ju inte att var och en får bestämma. Det betyder heller inte att den som lyckas göra sin röst hörd får som den vill.

För att en demokrati ska fungera är det viktigt att medborgarna har möjlighet att få information och fakta om hur saker och ting förhåller sig, för att utifrån det kunna göra sina val.
Denna information har aldrig varit hundra procent objektiv. Den kommer dels från de olika politiska partierna som självklart propagerar för och argumenterar så att man ska gilla just deras idéer, den kommer från vinklad statistik och den kommer från massmedia. Men massmedia har aldrig gett heltäckande information om sakernas tillstånd, det säger sig själv att det är ogörligt.
Yttrandefriheten och möjligheterna för den enskilde att påtala missförhållanden har mer eller mindre varit beroende av godtyckliga beslut på tidningsredaktioner.

I och med internet och möjligheten för vem som helst att publicera sin historia, sin åsikt, och dela med sig av sina erfarenheter, har inte massmedia längre makten över vilken information som når ut till folket.

Visst är det så att inte vem som helst når igenom bruset. Det finns alldeles för många bloggar, och fortfarande krävs att den som skriver kan formulera sig någorlunda, har väl underbyggda argument och dessutom kunskap om hur man marknadsför sig och sin blogg för att nå fler än de allra närmast sörjande.
Men demokrati är inte detsamma som att alla får samma plats. Det är att alla har samma grundläggande möjligheter att utifrån lika villkor göra sig hörda.

Ett exempel är Englas mamma och hennes blogg. Hon använder den för att ge sin bild av hur hon upplever rättsprocessen och allt runt omkring mordet på hennes dotter, istället för att ge den makten åt de ”riktiga medierna”, eller kanske snarare ”de sensationslystna medierna” som enligt henne misstolkade och knappast kunde föra hennes talan.
Hon är dyslektiker, knappast välformulerad, men om ett ämne är tillräckligt intressant eller publikvänligt spelar det ingen roll. Hon använde möjligheten att ge sin version och hon lyckades. Exemplet togs upp i Babel men klipptes tyvärr bort (om jag inte minns helt fel?). Guillous svar när PM Nilsson tog upp Englas mamma var något i still med att ”nu tar du ett exempel som inte ens jag kan argumentera emot”.

Bo Rotshstein menar att fler röster inte alls främjar demokratin, och spår att bloggarna kommer att gå samma väg som Stasi. En åsikt eller en berättelse från verkligheten är alltså mindre värd om den inte först granskats av en redaktör eller liknande.
Jag kan informera Rothstein om att den granskningen för länge sedan är i praktiken bortrationaliserad också i dagspressen. Ytterst få redaktioner har kvar korrekturläsningen, stressade nattredaktörer hinner inte annat än rätta uppenbara skrivfel i texter, om ens det, och mycket ofta skickas artiklar rakt ut på internet utan att någon annan än reportern bakom texten läst den.

I bloggvärlden går det dessutom till så att tack vare kommentarsfunktionen så rättas fel, inlägg uppdateras, och detsamma händer också på de etablerade mediernas sajter. Alla kan göra fel, men tack vare internet ges utmärkta möjligheter att rätta till dem, och samtidigt ge läsarna insyn i stegen på vägen.
Det är demokratiskt om något.
Annat var det när den tryckta tidningen var enda källan till nyheter, ett tryckt fel ändrades inte, annat än möjligen med en fåordig rättelse i en senare nummer av tidningen som läsaren kanske inte ens sett. En kommentar som hävdar att det skrivna är felaktigt behöver inte nödvändigtvis ha rätt, men tillsammans kan skribent och läsare räta ut frågetecken och få en så nära sanningen liggande slutversion som det bara är möjligt.

Det kallas även crowdsourcing, och Per Axbom har skrivit mycket bra om det här.

Demokrati handlar inte om den enskildes möjlighet att bestämma, utan om den enskildes möjlighet att känna sig delaktig i beslut.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin gjorde häromnatten ett genidrag, då han tog upp ett par etiska spörsmål på Twitter. Precis som jag skriver på SSBD hade Helin kunnat fatta sina beslut utan hjälp eller råd från läsarna på Twitter. Så vad är då poängen? Jag tycker att IT-mamman sätter fingret på det här.

För en tid sedan skickade SVT ut ett pressmeddelande till ett gäng bloggare, som till en början såg ut att vara ett personligt mejl från Eva Hamilton. Ett meddelande som fick de enskilda bloggarna att känna sig viktiga, när just deras uppfattning efterfrågades av självaste tevechefen.
Tyvärr funkade det inte så bra då det snabbt visade sig att mejlet inte var personligt utan ett massutskick, men det säger en del om hur mycket det betyder för den enskilde att känna sig viktig och lyssnad på.

Det vi ogillar med diktaturer är just bristen på yttrandefrihet. Det handlar inte om att enskilda inte kan fatta stora beslut. Problemet är att enskilda inte får tala fritt ur hjärtat, att individer fängslas eller till och med avrättas för att de är av fel uppfattning.
Friheten att uttrycka sin mening eller berätta sin historia utan risk för repressalier är betydligt viktigare än makten att bestämma.

Därför är det inte konstigt att så många upprörs över Jonas Bergling blev av med sitt uppdrag hos EDB på grund av sina politiska värderingar. Och det fina med internet är att det går att påverka.
Om man idag googlar på EDB får man på första sidan i sökningen upp rubriken ”EDB sparkar folk för sina åsikter”. Observera att länken går till en blogg, inte till någon av de etablerade medierna. Det går inte längre för ett företag som EDB, eller för någon annan, att utöva åsiktsdiskriminering oemotsagd. Det är en framgång för demokratin.

Anders Mildner har skrivit mycket genomtänkt om hur det man kan uppfatta som ett onödigt brus på Twitter faktiskt kan göra skillnad, för den enskilde men även i större sammanhang.

Så är det ju. Oavsett Rothsteins spådomar med paralleller till Nazityskland och Stasi. Att fler får en möjlighet att göra sig hörda – och synliga – kan faktiskt inte skada.

Hej!

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Idag byter Bloggvärldsbloggen skepnad. Det innebär dels att den kommer att uppdateras på daglig basis och att det inte längre är Daniel som skriver här, utan jag, Sofia Mirjamsdotter.
På nätet är jag kanske mer känd som mymlan.

Jag älskar bloggar.
Den första bloggen jag började läsa var skriven av en tjej i Bagdad, mitt under brinnande krig. Jag fascinerades över möjligheten att komma så nära, att få hennes vardagliga betraktelser och upplevelser från krigets Bagdad, så personligt serverade. Kriget blev verkligt, och människorna i Bagdad blev verkliga för mig.

I Sverige tror jag att vi lätt glömmer vilka möjligheter bloggverktyget är för människor i andra länder, de som lever i diktaturer, utan pressfrihet och andra omständigheter som vi kanske har svårt att sätta oss in i. Samtidigt börjar bloggen att tas på allvar i allt högre grad också i Sverige, och uppfattningen att alla bloggar mest handlar om vad folk äter till frukost blir mindre och mindre vanlig.

Visst, många är de bloggar som är kort och gott dagböcker på nätet. Och det i sig ser jag som en otrolig förmån, att så många människor delar med sig av sina liv och ger oss alla möjligheten att som aldrig förr faktiskt kunna sätta oss in i och ta del av verkligheter olika våra egna.
Det är helt enkelt fantastiskt att vem som helst med en internetuppkoppling så enkelt kan publicera sig själv, och nå ut med ett budskap.

Det är fascinerande med alla de bloggare som är duktiga på saker, som bloggar om spelcialintressen, bloggare som lägger ner massor av jobb på att informera, upplysa och göra gediget journalistiskt arbete av slaget som inte prioriteras av nyhetsredaktionerna.

Jag tycker också att det är väldigt spännande med samspelet mellan bloggvärlden och nyhetsredaktionerna som ökat dramatiskt bara det senaste halvåret.

Mest gillar jag nog den kommunikation som uppstår i bloggosfären. Diskussion i kommentarsfält och länkar mellan bloggar som skapar en helhet och möjlighet att ta del av många olika infallsvinklar på ett ämne.

2005 började jag själv blogga. Sedan dess har det blivit några olika bloggar. Idag skriver jag på the real mymlan, Same Same But Different, Dagens Spotifylista och från och med idag också här på Bloggvärldsbloggen.

Så vem är jag?
Förutom att jag är mymlan på nätet så är jag också Sofia. (På vissa ställen på internet kallar jag mig för mymlansofia.) Jag är 36 år, bor i Sundsvall mitt i Sverige och är mamma till tre tonåringar. Journalist till yrket. Jag har jobbat med både teve, radio, papperstidning och webb.
Jag är inte en datanörd, jag har en djupt rotad teknikskräck och tycker att allt som har med datorer att göra egentligen är läskigt.
Men jag älskar internet, jag älskar kommunikation och sedan jag skaffade min första internetuppkoppling i mitten på 90-talet har jag levt stora delar av mitt liv på nätet och för mig är det inte längre någon skillnad mellan livet på nätet och det offline – de är båda lika verkliga men olika.

Här kommer jag att skriva om smått och stort som händer i bloggvärlden. Tipsa om bra bloggar, om vad som är aktuellt på nätet i stort, nya webbtjänster och även dela med mig av knep som hjälper dig att göra din blogg läst, kommenterad och länkad. Förhoppningsvis ska du kunna hitta något intressant och matnyttigt här både om du är fullständig novis i bloggvärlden och om du själv bloggat och läst bloggar ett tag.

Jag vill sjävklart ha tips från dig som läsare också, om bloggar att läsa och tjänster att testa och tipsa om. Ställ också gärna frågor som rör bloggande så ska jag försöka besvara dem.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Vendela Bolin, Emma Lindström
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB