Här är dagens krönika.

Ämnet för dagen är smileys.

Blogginlägg jag skrivit i ämnet:

En vecka utan smileysar.

Skippa smajlisarna.

Fegt, avväpnande eller ett sätt att hålla höjd i diskussionen?

Första reaktionerna på #nosmiley.

För eller emot?

Nosmiley #fail.

Humor utan smileys.

Efter fyra dygn glömde jag bort mig. Dessutom var det så onödigt. Den där meningen hade klarat sig bra utan missförstånd även utan smiley.

Men jag ger inte upp. Klarar jag mig till söndag kväll utan att gömma bort mig igen tycker jag att jag har gjort det bra.

Tre dagar in i #nosmiley week pågår diskussionerna för fullt, om än inte lika intensivt som första dygnet.

Popjunkien har skrivit ett försvarstal för smileysarna, kombinerat med ganska stränga regler för hur de bör användas.

På Twitter är det tydligt att det är utmanande och inte helt lätt att klara sig utan kolon och parenteser:

Några som var på från början har gett upp:

Och vi andra fuskar vilt, genom att använda taggen #nosmiley istället för riktiga smileys:

Många använder argumentet att det på nätet behövs smileys/emoticons för att ersätta kroppsspråk, tonfall och miner vi använder när vi ses öga mot öga. Jag håller med i de flesta fall. Men så finns det fall där de är direkt kontraproduktiva. Som när någon på riktigt försöker vara rolig med hjälp av ironi. Då förstörs hela skämtet om man trycker dit en glad gubbe. Tycker jag då.