Senast idag såg jag någon klaga över den dåliga Facebookappen till iPhone. Och som ett brev på posten kommer en ny, som hittills fått helt okej recensioner:

Det finns en viss risk att iPhoneägare blir ännu mer frånvarande och desto mer insnöade i sin telefon, när de nu inte bara kan Facebooka smidigt utan även har tillgång till hela Spotifys musikbibliotek…

Jag vill också ha. Jag vill jag vill jag vill!

Och så här ser facebookappen ut:

Idag är det fredag. Betyder att Twitter kommer att svämmas över med inlägg taggade med #followfriday. Tanken är god. Man radar helt enkelt upp så många twittrare man får plats med som man rekommenderar andra att följa, av olika orsaker. Det är jättetrevligt. Om någon rekommenderar en blir man såklart glad. Det är en bekräftelse och bekräftelse gillar vi.

Tidigare i veckan tillkom en annan tagg efter en idé av Anette Novak, kallad #3words4u. Där riktar man sig till en person och skriver tre uppskattande ord.

Fint och bra, och såklart blir man glad över uppskattning. Dessutom kan vi aldrig vara nog vänliga mot varandra. Det är viktigt att tala om för andra att man gillar dem, att credda folk som gör bra saker och dela ut komplimanger.

Men det finns baksidor med detta. Kanske framförallt på nätet. Alla kan se. Hur känns det för den som aldrig blir nämnd i en Followfridaytweet? Eller den som ingen säger tre ord till?

David Hall har skrivit en väldigt viktig postning om det. Om jag inte syns är det för att jag inte finns.

Det talas ofta om näthat och mobbning. Men hur ofta talar vi om detta omvända, att bli utfryst, ignorerad? Mer sällan, för att det är osynligt för alla utom för den som blir utsatt.

Betyder det att vi ska sluta säga fina och snälla saker till varandra på nätet? Betyder det att vi ska sluta vara transparenta och börja komplimera varandra i smyg, så ingen ska känna sig utanför? Jag tror att det är fel väg att gå. Jag tror tvärtom att vi ska vara ännu mer generösa med komplimanger, med credd och med att säga värmande och uppmuntrande saker till varandra. Och försöka vara lite mer uppmärksamma även på dem som inte skriker högst.

På nätet döms man efter det man har att komma med och mer sällan efter yttre attribut som ofta är avgörande i andra delar av livet. Alla är inte superverbala, alla håller sig inte framme. De tystare kanske försvinner i mängden av alla megafoner som skriker på uppmärksamhet. Vi måste försöka se dem också. De där som kanske inte vågar kliva fram.

Ändå är det en sak som gör nätet oslagbart för den som känner sig utanför, och det tar också David upp i inledningen av sin post. På nätet kan den som är lite udda hitta andra likasinnade. På nätet kan en unge som kanske är mobbad i skolan hitta gelikar och vänner med gemensamma intressen. På nätet kan man dessutom byta forum, klicka sig bort och hitta en annan, bättre community att hänga i om man inte trivs där man hamnat.

Givetvis gör det ont när en relation visar sig vara icke ömsesidig. När man trodde att någon var ens vän men blir besviken. Men det är inget specifikt för just nätrelationer. Även om ignorans kan bero på helt andra saker än att man faktiskt inte gillar en person, fler kommentarer om det i den här Jaikutråden. På nätet är det också enklare att helt enkelt missa någon i informationsflödet. Det behöver inte ha någon allvarligare orsak än ren tanklöshet eller ouppmärksamhet.

Jag tror att var och en på ett vis skapar sitt eget internet. Det blir vad man gör det till. Och till den som känner sig ensam och ledsen vill jag citera Tove Jansson:

”Men vem ska trösta Knyttet med att säga som det är – stig in och säg God Afton så dom ser att du är här!”

Du har allt att vinna och inget att förlora på att kliva fram och be om lite uppmärksamhet du också. Och får du den inte – slösa inte energi och tid på folk som inte verkar gilla dig. Gå vidare. Förr eller senare kommer du att hitta en plats på nätet där också du kan känna dig hemma. Ingen är älskad av alla och ingen kan heller älska alla. Men alla kan hitta någon.

Bilddagboken är för småbarn, Twitter är ett jävla trams sedan Sigge Eklund slutade twittra men Blondinbella är gullig. Facebook är tråkigt och det är viktigt att få kommentarer när man bloggar.

Det är några av svaren jag fick när jag intervjuade Björk, 15 år om hennes internetvanor.

Dessutom sågar hon Veckorevyn och berättar att hon läser Sundsvalls tidning – på papper.

Se hela intervjun här.

Sedan tidigare finns intervjuer med Edgar, 13 och så med Hamlet och William som är 18 och 17.

Apropå att unga skippar Facebook så slet jag åt mig några tonåringar i min närhet och ställde frågor om deras internetvanor i allmänhet, och sociala nätverksanvändande i synnerhet. Det hela streamades i Bambuser och jag lyckas inte embedda klippen.

Del ett med Hamlet, 18 år och William, 17 år hittar ni här.

Del två med Edgar, 13 år, finns här.

Medan Edgar bekräftar tesen att man inte vill hänga där föräldrarna är menar Hamlet att han finns på exempelvis Facebook för att jag tjatat på honom…

Uppdaterat: Jag tycker också att det är intressant i första klippet, att den enda frågan som gör dem lite ställda är den om var gränsen går mellan ”IRL” och nätet, verkligheten och internet. Dom förstår den inte. Frågan alltså.

Enligt Guardian.co.uk överger unga mellan 15 och 24 år Facebook. Jag är inte expert på tonåringar på något vis, och inte heller har jag någon totalkoll över internetstatistik, men jag tror att det här handlar om mer än siffror och specifika tjänster. Jag tror heller inte att det är något som gammelmedia behöver göra nån stor affär av. De unga är sociala på nätet och kommer att vara det också i fortsättningen, men strukturerna är så lösa och flytande att det blir förvirrande för vuxna digitala invandrare som gärna vill sätta namn på saker och bygga murar.

Jag tror också att unga i en viss ålder generellt använder andra vägar att kommunicera. Att unga som söker sin identitet, grupptillhörighet och kanske också gärna har en viss grad av hemligheter, åtminstone för vuxenvärlden inte gärna hänger på Facebook är i ljuset av det inte så konstigt. Däremot, precis som Simon säger till Wendela – de hoppar inte av. Däremot går de gärna in i andra rum än sina föräldrar när de umgås med sina vänner. Rum så som Bilddagboken eller den egna bloggen.

Jag måste också säga att jag aldrig sett Facebook som ett ungdomshak, även om det skapades för studenter. Ända sedan Facebook slog igenom stort i Sverige under hösten 2007 har det för mig varit en plats för vuxna, även om somliga applikationer känns som skapade för barn. Något som inte alls hindrar vuxna människor från att i timmar leka Mafia War och kasta fiktiva snöbollar på varandra, saker som mina egna barn inte alls förstår poängen med.

Sedan finns en annan sak att påpeka när det gäller sociala medier, och det är att det inte handlar om de enskilda plattformarna. Det handlar om nya vägar att kommunicera, och uppgifterna om att de unga inte hänger på nätverkssajter ska inte tolkas som att de överger internet, eller sociala medier. Men unga är till skillnad från oss vuxna digitala infödingar, de har ett helt annat nätspråk och rör sig mer hemtamt och självklart mellan olika plattformar och använder dem på sätt som de ofta inte själva kan sätta ord på eftersom de är så naturliga för dem.

Att unga inte finns på Twitter har för vissa varit ett argument för att Twitter inte är ”framtiden”. Gustav Holmström har skrivit en väldigt bra och upplysande text om tonåringars medievanor, där han förklarar sina vänners inställning till Twitter och Facebook. Men ingenting är statiskt, på nätet kan det gå fort. Så sent som igår twittrade Gustav att det håller på att förändras och att hans jämnåriga vänner nu strömmar till Facebook.

Karin har gjort en intervju med en trettonåring i sin närhet, som kanske reder ut det hela lite till.

Här finns ännu en text som lite grann tar död på ryktet att de unga flyr sociala nätverk, det handlar mer om de olika behov vi fyller genom nätverken, som givetvis inte är desamma om man är en 45-årig teknikintresserad etablerad yrkesmänniska som om man är en 14-årig modeintresserad tjej vars liv kretsar kring egot och de närmaste vännerna.

Mina egna barn som är 13, 15 och 18 förstår sig inte alls på Twitter. De har Facebookkonton men är inte särskilt aktiva, däremot bygger de upp nätverk och addar vänner och släktingar, så som mormor. För de äldre strömmar till Facebook. Och bara det faktum att Facebook är så mainstream kan vara en annan förklaring till att många tonåringar söker sig annorstädes, eftersom de gärna vill vara egna, utveckla sin egna personlighet och subkulturer, under åtminstone en period.

Facebook är här för att stanna ett tag till, och jag gillar det jag ser. Nämligen att ”alla” finns där. Mina barn, min mamma och mina kusiner, blandat med kollegor, barndomskompisar och barnens kompisar. Kanske kan Facebook litegrann sudda ut en del trista generationsklyftor och åldersfixering som jag tycker är stundvis extrem i landet lagom.

Och ändå, trots att jag gillar att blanda generationer så tror jag inte att det bara är de unga som vill ha hemlisar för sina föräldrar, jag ser det inte som odelat positivt att mina barn kan följa varje steg jag själv tar på nätet. Som tur är är de mindre intresserade av mina förehavanden än jag är av deras…

Kort och gott, några läsvärda grejer jag ramlat över på nätet:

Därför tänker jag inte vaccinera mig – Anna Toss skriver om svininfluensan. Om immunförsvar, om nackdelarna med vaccinering och om att skydda sig från smitta.

Tid – Jerry Silfwer skriver om tiden, om att använda den och välja själv. Och om bristande förståelse hos omvärlden. Stor igenkänning även om jag inte är alls lika effektiv som Jerry och behöver massor av göraingentingtid och ställtid. Och när jag ändå var inne på alfahanne.se hittade jag Jerrys Spotifylistor. Rekommenderas för dig som behöver lite nytt (eller gammalt) i sjysta blandningar.

Jag fastnar ofta i musiklyssnade, snöar in på saker och har svårt att hitta nya riktigt bra grejer. Därför älskar jag sånt här. Jan Gradvall som har dokumenterat bra smak listar årets hittills bästa album.

Jacob Dahlin charmar Boy George – Älskade Dumburk har rotat i arkivet, igen.

Man ska inte fildela, ska det vara så svårt att fatta?! – Josh tipsar om strålande satir.

Erik Laakso tar över stafettpinnen från muminmuggar.se och erbjuder Laakso-rabatt på femton procent för er som missade mymlanrabatten under juli månad. Erik har också skrivit en postning om snus och hur det kan bli mer miljövänligt. Sommartorka kanske. Eller också bara bra.

Är du också rädd för tjejen i reklamen? Har du missat Facebookgruppen för er som behöver tala ut om detta?

För den debattsugne rekommenderar jag den här postningen om hur man ska benämna en tjejs könsorgan. (och om en vuxen mans kön kan kallas snopp) Karin föreslår slida, själv håller jag på sköte.

Sen så tycker jag att Elin har skrivit en fin kärleksförklaring till sin mamma.

I morgon bitti klockan sex är det bäst att skynda om du vill ha ditt namn eller alias registrerat på Facebook.

Poängen är i första hand att du ska ha en bekvämare URL att använda för andra som vill hitta till din Facebooksida, som exempelvis http://www.facebook.com/mymlan istället för som nu en massa siffror som inte någon orkar lägga på minnet.

Häromdagen släppes en ny funktion i Spotify som gör det möjligt att med ett högerklick dela låtarna på Facebook eller Delicious.

Smidigt om man ramlar över något bra, risken finns väl att feeden kan komma att översvämmas med låtar och tips som man inte riktigt hinner lyssna på…

Här kan du läsa Spotify for Dummies, och här kan du fixa konto i Spotify ifall du inte redan har ett. (det är inte gratis men prisvärt)

Om du inte tycker att du har råd med ett Spotifykonto och inte lyckas komma över en gratisinvite, eller om du saknar möjligheten att lyssna på musiken i din MP3-spelare, kan du alltid testa Chilirec, en tjänst som inte streamar utan där du sparar ner musik från nätradio till din hårddisk, om du använder Windows… Men gratis är det – än så länge, ska tilläggas.

Eftersom jag använder Mac har jag inte testat och kan tyvärr inte uttala mig om tjänsten i övrigt. Svartling har skrivit mer om Chilirec.

Och veckan som gick har jag haft så galet mycket att gör att jag inte alls hunnit med att läsa bloggar som jag brukar. Bland annat har jag varit i Skåne. Först i Malmö, på Moving Images. Jag missade visserligen det mesta, men kanske inte det bästa, som var Clay Shirkys framträdande direkt från New York.

Moving Images är en konferens om framtidens medier, i ett väldigt vitt begrepp. Inför torsdagen pågick också en bloggstafett och jag rekommenderar läsning av PM Nilson, Björn Jeffery, Martin Thörnqvist, Unni Drougge, Isobel Hadley-Kamptz, Gunilla Kinn, och sist men absolut inte minst – Fredrik Wass.

Här kan man se framträdande i efterhand, med talare som bland andra KG Hammar, Carl Johan De Geer, och Joakim Jardenberg.

Det har bloggats en del om Microsofts nya sökmotor Bing.com. Nikke Lindqvist, som är en av dem som kan mest i Sverige om just sökmotorer har skrivit en första recension här. Fredrik Wackå hoppas att Google tappar en del av sin dominans. Bloggliv tipsar om en smidig RSS-funktion i Bing.

Själv har jag bara hunnit kolla Bing som hastigast, och det enda jag egentligen kan säga är att mitt första intryck var positivt, det går fort och jag gillar att man inte skickas iväg från sökmotorn så fort man klickar på ett sökresultat.

Det här tycker jag är bland det mer konspiratoriska crap jag läst på ett tag. Kulturbloggen undrar om svd.se i desperation reggat sin sajt som blogg på Knuff.se. Jag tror nog att det är att ge Bloggportalen Knuff lite för stor betydelse, jag tror inte att svd.se är alls så desperata att de känner ett behov av att toppa en bloggtopplista, dessutom är det en gammal bugg hos Knuff (som det i och för sig skulle vara intressant att få en förklaring till) och således inte första gången som svd.se hamnar i topp på Knuffpoängslistan.

Marcus Birro stänger sin blogg. Det är inte första gången, men enligt honom själv är det ett genomtänkt beslut nu, och han skriver ett testamente och berättar varför. Tyvärr tillåter han inte kommentarer i sin blogg, men om någon tycker något så får ni gärna kommentera här. Men jag undanber mig anonyma hatkommentarer av det slag han beskriver i sin text. De kommer inte att publiceras här.

Det här måste vara en av de roligare Facebookgrupperna. ”Vi som ända till nu trott att skobutiken Nilson hetat Niljon.” Även om jag är högst skeptisk mot Facebookgrupper, mest för att de är så väldigt passiva och svåra att använda på ett konstruktivt sätt, men också för att det, kanske på grund av passiviteten, är möjligt för folk att använda dem till mindre behjärtansvärda ändamål.

Annars har bloggvärlden under veckan till stor del dominerats av dagens val till Europaparlamentet. Det är väldigt svårt, för att inte säga omöjligt, att sila bland allt som skrivits. Mycket pirat har det varit, såklart, och Fokus toppade med denna artikel om Rick Falkvinge.

Oscar Swartz har skrivit långt om att vara med och skriva historia. Och Morris Packer skriver väldigt kort om varför han tycker att alla som är unga ska rösta på Piratpartiet.

Snart börjar valvakan. Jag har tänkt duka fram något gott, tända ljus och titta på när det skrivs historia. Därför avslutar jag den här veckosammanfattning här, med tipsen om att följa valvakan via TweetElect09, där valvakan streamas (och kan embeddas i den egna bloggen) och där man också kan följa det som Twittras om valet.

I morgon början en ny vecka. Och en ny tid. Så spännande att leva i.

Tycker du att det börjar bli jobbigt att hålla reda på alla användarnamn och lösenord till olika sajter och tjänster på nätet? Hör du till dem som ser ut som ett frågetecken när du hör talas om OpenID?

OpenID innebär att man kan använda samma användarnamn och lösen på flera olika nättjänster. Förutsättningen är att tjänsten stöder OpenID, och nu när Facebook anslutit sig fullt ut är det troligt att lösningen får ett större genomslag än tidigare.

Här kan du läsa mer om OpenID. (på engelska)

Hos Nattens Bibliotek hittar jag den här eminenta videon som förklarar:

Nätkoll har också skrivit om Facebook och OpenID, liksom Feber.