Bloggvärldsbloggen

med Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Arkiv för tagg tonåringar

- Sida 1 av 1

Bilddagboken är såå 2006

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Bilddagboken är för småbarn, Twitter är ett jävla trams sedan Sigge Eklund slutade twittra men Blondinbella är gullig. Facebook är tråkigt och det är viktigt att få kommentarer när man bloggar.

Det är några av svaren jag fick när jag intervjuade Björk, 15 år om hennes internetvanor.

Dessutom sågar hon Veckorevyn och berättar att hon läser Sundsvalls tidning – på papper.

Se hela intervjun här.

Sedan tidigare finns intervjuer med Edgar, 13 och så med Hamlet och William som är 18 och 17.

Unga om den sociala webben

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Apropå att unga skippar Facebook så slet jag åt mig några tonåringar i min närhet och ställde frågor om deras internetvanor i allmänhet, och sociala nätverksanvändande i synnerhet. Det hela streamades i Bambuser och jag lyckas inte embedda klippen.

Del ett med Hamlet, 18 år och William, 17 år hittar ni här.

Del två med Edgar, 13 år, finns här.

Medan Edgar bekräftar tesen att man inte vill hänga där föräldrarna är menar Hamlet att han finns på exempelvis Facebook för att jag tjatat på honom…

Uppdaterat: Jag tycker också att det är intressant i första klippet, att den enda frågan som gör dem lite ställda är den om var gränsen går mellan ”IRL” och nätet, verkligheten och internet. Dom förstår den inte. Frågan alltså.

Facebook – inget för kidsen?

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Enligt Guardian.co.uk överger unga mellan 15 och 24 år Facebook. Jag är inte expert på tonåringar på något vis, och inte heller har jag någon totalkoll över internetstatistik, men jag tror att det här handlar om mer än siffror och specifika tjänster. Jag tror heller inte att det är något som gammelmedia behöver göra nån stor affär av. De unga är sociala på nätet och kommer att vara det också i fortsättningen, men strukturerna är så lösa och flytande att det blir förvirrande för vuxna digitala invandrare som gärna vill sätta namn på saker och bygga murar.

Jag tror också att unga i en viss ålder generellt använder andra vägar att kommunicera. Att unga som söker sin identitet, grupptillhörighet och kanske också gärna har en viss grad av hemligheter, åtminstone för vuxenvärlden inte gärna hänger på Facebook är i ljuset av det inte så konstigt. Däremot, precis som Simon säger till Wendela – de hoppar inte av. Däremot går de gärna in i andra rum än sina föräldrar när de umgås med sina vänner. Rum så som Bilddagboken eller den egna bloggen.

Jag måste också säga att jag aldrig sett Facebook som ett ungdomshak, även om det skapades för studenter. Ända sedan Facebook slog igenom stort i Sverige under hösten 2007 har det för mig varit en plats för vuxna, även om somliga applikationer känns som skapade för barn. Något som inte alls hindrar vuxna människor från att i timmar leka Mafia War och kasta fiktiva snöbollar på varandra, saker som mina egna barn inte alls förstår poängen med.

Sedan finns en annan sak att påpeka när det gäller sociala medier, och det är att det inte handlar om de enskilda plattformarna. Det handlar om nya vägar att kommunicera, och uppgifterna om att de unga inte hänger på nätverkssajter ska inte tolkas som att de överger internet, eller sociala medier. Men unga är till skillnad från oss vuxna digitala infödingar, de har ett helt annat nätspråk och rör sig mer hemtamt och självklart mellan olika plattformar och använder dem på sätt som de ofta inte själva kan sätta ord på eftersom de är så naturliga för dem.

Att unga inte finns på Twitter har för vissa varit ett argument för att Twitter inte är ”framtiden”. Gustav Holmström har skrivit en väldigt bra och upplysande text om tonåringars medievanor, där han förklarar sina vänners inställning till Twitter och Facebook. Men ingenting är statiskt, på nätet kan det gå fort. Så sent som igår twittrade Gustav att det håller på att förändras och att hans jämnåriga vänner nu strömmar till Facebook.

Karin har gjort en intervju med en trettonåring i sin närhet, som kanske reder ut det hela lite till.

Här finns ännu en text som lite grann tar död på ryktet att de unga flyr sociala nätverk, det handlar mer om de olika behov vi fyller genom nätverken, som givetvis inte är desamma om man är en 45-årig teknikintresserad etablerad yrkesmänniska som om man är en 14-årig modeintresserad tjej vars liv kretsar kring egot och de närmaste vännerna.

Mina egna barn som är 13, 15 och 18 förstår sig inte alls på Twitter. De har Facebookkonton men är inte särskilt aktiva, däremot bygger de upp nätverk och addar vänner och släktingar, så som mormor. För de äldre strömmar till Facebook. Och bara det faktum att Facebook är så mainstream kan vara en annan förklaring till att många tonåringar söker sig annorstädes, eftersom de gärna vill vara egna, utveckla sin egna personlighet och subkulturer, under åtminstone en period.

Facebook är här för att stanna ett tag till, och jag gillar det jag ser. Nämligen att ”alla” finns där. Mina barn, min mamma och mina kusiner, blandat med kollegor, barndomskompisar och barnens kompisar. Kanske kan Facebook litegrann sudda ut en del trista generationsklyftor och åldersfixering som jag tycker är stundvis extrem i landet lagom.

Och ändå, trots att jag gillar att blanda generationer så tror jag inte att det bara är de unga som vill ha hemlisar för sina föräldrar, jag ser det inte som odelat positivt att mina barn kan följa varje steg jag själv tar på nätet. Som tur är är de mindre intresserade av mina förehavanden än jag är av deras…

Sex säljer – men inte i bloggvärlden

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

De olika bloggteman jag annonserat här har alla varit väldigt populära och entusiasmerande, många har hakat på och bloggat, om mammor och sprit och fördomar, bland annat. Sex däremot har inte gett samma gensvar. Det är lite intressant utifrån aspekten att sex säljer, och att sex skulle vara det vi tänker på mest hela tiden.

Men visst – många har ändå skrivit om sex, och vi börjar med Martin som ifrågasätter sexpartners som troféer, alltså det där med att skriva listor och betygssätta sina sexpartners. Jag håller med om delar av hans ifrågasättande, men inte helheten, som är lite väl moraliserande för min smak. Det där med antal sexpartners till exempel. Är man singel i låt säga 10 år och har en sexpartner i månaden så blir det 120 stycken. Det är inte så himla konstigt i min värld, och nej – jag tror inte att det måste vara något fel på en person som kommer upp i de siffrorna. Om man dessutom gillar exempelvis gruppsex så behöver man ju inte ha sex varje månad utan kanske bara var tredje eller var fjärde för att komma upp i summan om 120 partners på tio år. Om vi nu ska göra matematik av sex, vilket jag kan tycka är lite halvtrist.

Chi är kluven inför synen på sex i vårt samhälle. Och även här anar jag en moraliserande ton när porr kommer på tal, men jag tror att den handlar mer om fostran och norm än om en genomtänkt åsikt. Eller så vill jag bara tro det.

Alla behöver läsa Trollhare.

Gunilla skriver om just att sex säljer, och förfasar sig över alla tonårstjejer som viker ut sig på nätet. Jag kan delvis hålla med.

Alabama ger oss rätt så mycket sex, både berättelser om egna upplevelser men också resonerande, som här om porr. Inte det minsta politiskt, mer recenserande och utifrån den egna upplevelsen om olika sorters pornografi.

Ida tycker till, bland annat om det faktum att en man fortfarande får credd om han har många partners medan en kvinna anses lösaktig och billig om hon har detsamma.

Skatan skriver om sexintresset och hur det varierar under olika faser av livet.

Rävjägarn ger oss några sexiga stycken ur Agnes von Krusenstjernas von Phalen-svit.

Sjubarnsmamman skriver om hur sex för henne är mycket privat, och inget man bloggar om eller har med någon man inte älskar. Men avslutar med att det viktigaste är att respektera att alla inte tänker lika eller har samma syn på saken. Något som Annieellen utvecklar i sin post om sex och tabun. Listoplisto skriver tankeväckande om normer och hur de skiljer sig mellan i hennes exempel Sverige och USA. Sandbarnet skriver och jämför Sverige och Spanien.

Göran skriver en postning där han väver ihop sex med döden.

Telluselle skriver om skillnader eller kanske snarare likheter mellan mäns och kvinnors sexlust, och har stenkoll på hur hon fungerar sexuellt i olika faser av menscykeln. Helt nytt för mig om jag ska vara ärlig. Ingrid tycker tvärtemot Telluselle att skillnaderna mellan män och kvinnors sexualitet är tydliga. (här vill jag också ge en eloge till er äldre kvinnor som inte vanligtvis vare sig skriver eller talar om sex som faktiskt gjort det i samband med detta bloggtema, tack särskilt för era tankar!)

Jessika funderar över hur upplysta ungdomarna är egentligen, när det kommer till sex. Och Maggie saknar mellanmjölken, läget mitt emellan den totala frigjordheten i teorin och de tabun som fortfarande finns kring sex. Leopardia tar upp könsskillnader och lite om hur de skildras i Veckorevyn.

KajsaLisa bjuder på erotisk novell som börjar med en picknick.

Lokesson skriver om lust, med rubriken Mer sex åt folket, som en uppföljning till ett inlägg om sterilisering.

Nemo skriver en lång postning där han bland annat tar upp skillnaden för honom mellan sex och kärlek. Han klipper också in ett utdrag från sin kommande bok Anfäkta som jag rekommenderar er att läsa apropå mitt tidigare bloggtema om alkohol. Sen kan jag inte undanhålla er det fina beröm han ger mig och Bloggvärldsbloggen;

Tidigare postningar bland Mymlans ämnen är ; Böcker, Gud, Mamma, Alkohol, Fördomar . Samtliga har haft oerhört många intressanta och fördjupande bloggningar och Mymlans sammanställningar och egna reflektioner gör mig visare. Det känns så. När jag får andra perspektiv kan mina fördomar luckras upp och fastlåsta rigiditeter kan öppnas.

Steve Lando skriver poesi.

William har skrivit en postning om hur han ser på passionssex som en gammal kär vän som flyttat utomlands.

Lady Ahmer skriver om barns sexualitet om huruvida man ska uppmuntra till pill på könsorgan och eventuellt säga åt barnen att tvätta händerna efteråt.

Malla skämtar till det.

Sist: Ni måste läsa Niklas Hellgrens postning om Världens tråkigaste sex;

Som ni förstår är tantrasex det ultimata heterosexet, vilket gör det ännu mer motbjudande i mina ögon. Det är Ulf Lundell-versionen av att knulla, kallad Älskog. Jag har i alla fall ytterst svårt att frammana bilden av två kåta bögar som masserar varandra till tonerna av Enya, om de inte är djupt störda. Men kanske har jag fel. Och kanske har Ulla-Karin och Katrin låtit yoni och yoni svalka varandra i familjens radhus i Stuvsta med stor platt tomt, men då – och bara då – blir jag frestad att fråga vem som är mannen i förhållandet, detta för att veta vem jag ska undvika i fortsättningen. Nä, jag vet inte, jag. Jag vet bara att tantrasex är allt som jag aldrig har drömt om, och skulle någon man närma sig mig med ett fånleende, en flaska tistelolja och en didgeridoo, skulle jag ta fram min elektriska brödsåg. Sen får han ha hur snygga underarmar som helst.

Senare idag presenterar jag denna veckas bloggtema – missa inte det!

Uppdaterat: Elker har skrivit ner sina reflektioner efter att ha läst denna sammanfattning. Rekommenderad läsning!

 

Synden, ruset, skulden, glädjen, moralismen

av Sofia "Mymlan" Mirjamsdotter

Jag har precis varit på Systembolaget och inhandlat den obligatoriska boxen vitt vin som hör hemma i kylen under årets varma månader. Och hela vägen dit, hela vägen hem och medan jag var där malde tankarna i mitt huvud. Tankarna på den här postningen, men kanske mer på alla fantastiska inlägg som skrivits denna vecka efter min uppmaning att blogga om alkohol.

Alkoholen som vi hatar att älska.

Alkoholen som väcker så många känslor. Denna kemikalie som det verkar vara så väldigt svårt att vara likgiltig inför, eller ha en på riktigt sund och avslappnad relation till. Många verkar också ha svårt att ta ställning. Det är som om de flesta gillar att dricka men samtidigt måste ursäkta sig och även om de starkt ogillar problemen som orsakas av alkohol försöker man ta sitt eget drickande med en klackspark.

Jag läser det ni har skrivit och det går upp för mig att svensken (även om ni som bloggat kanske inte är representativa) har ett väldigt komplicerat och dubbelt förhållande till alkohol. Inte minst jag själv har det. (Men det är skönt att se att det åtminstone för somliga är enkelt.)

Min pappa var gravt alkoholiserad. Han bokstavligen söp ihjäl sig. Ramlade ihop för att hans inälvor bara lade av, till följd av hårt supande i många år. Men jag växte inte upp med fylla och fester, långt därifrån. Min pappa var också Pingstvän. Djupt troende och extremt fundamentalistisk, varför hans drickande blev så mycket mer komplicerat än det hade behövt vara. Jag fick lära mig att det var syndigt att dricka alkohol.

Hemma hos mig förekom aldrig vare sig vin eller öl när vi hade middagsgäster. Inte hos mina föräldrars vänner heller, för alla var Pingstvänner. Tidigt fick jag en avog inställning till drickande, inte av hälsoskäl, inte för att människor blir jobbiga när de dricker, inte för att jag hade några egentligt dåliga erfarenheter. Det jag såg av alkohol under mina första år var a-lagare, och dem var det trots allt lite synd om och de skulle frälsas från alkoholen och helvetet.

Därför var det för mig en chockartad upplevelse att första gången finna min pappa medvetslöst berusad och nerkissad. Det var så chockartat att jag inte förstod att det var han.

Han låg där, men jag förstod inte att det var han, eftersom min pappa inte drack väl? Eftersom det var syndigt och min pappa så ofta moraliserade och dömde ut andras drickande, även sådan alldeles normal alkoholkonsumtion i sociala sammanhang. När jag väl förstod att det var han var jag alldeles övertygad om att han blivit tvingad, hotad, att något var fel, att han inte av egen fri vilja hade hällt i sin sådana mängder alkohol att han helt glömde bort ansvaret för mig som var tror jag nio och och min kompis som sov över hos mig. Och vi rymde. Tidigt en vintermorgon packade jag ihop mina dyrbaraste saker i en kasse och smet ut genom dörren med min kompis och tog oss hem till hennes föräldrar. Och jag var livrädd. Jag trodde att domedagen kommit, att någon inbrottstjuv hälsat på och slagit ner min pappa och sedan somnat i mina föräldrars säng.

Min mamma levde under många år för en enda sak. Att skydda mig och min syster från pappas drickande. Att han ända sedan jag föddes söp i perioder, kom hem dyngfull och pissade i garderoberna och söp bort vår lägenhet, att han skåpsöp och raserade familjens ekonomi visste jag inte. Förrän den där vinterdagen när mamma för första gången någonsin vågat lämna mig ensam hemma med pappa hemma en helg, och jag vaknade till misären för att inte mamma var där och städade undan den.

Från den dagen var jag mig inte lik, tror jag. Mina känselspröt växte och jag visste i magen när pappa planerade en fylla. Jag var orolig. Jag vaknade av gräl och jag var den som stängde av och försökte hålla stämningen uppe genom att alltid vara glad och snäll. Men jag var alltid lite rädd. Och orolig för mamma.

När dom äntligen skildes var jag femton år, och då slutade pappa vara periodare. Han blev a-lagare direkt. Söp bort sin firma, sitt hus och faktiskt sitt liv, på väldigt kort tid. Naturligtvis var det då mammas fel. Om hon inte hade lämnat honom skulle han inte ha supit, sa han. Så många gånger som han lovade. Så många gånger som han erkände att han hade alkoholproblem och skulle ta tag i dem. Alltid när han var onykter. För så fort han blev nykter förnekade han. Och moraliserade, över andras drickande.

Det var nog det värsta. Dubbelmoralen. Lögnerna, löftena. Och ingen såg, eller låtsades se. Vi var familjen som gick i kyrkan på söndagarna och pappa var präktig och frälst, men verkligheten bakom stängda dörrar var en annan.

Jag har därefter haft ett komplicerat förhållande till alkohol. Skräcken för att bli alkoholist finns där. Rädslan för att vara en av alla dem som lurar mig själv. Suget efter alkohol och försvaret jag tar till för att lindra det dåliga samvetet när jag dricker.

Jag vet alltid hur mycket jag dricker. Jag har koll. Jag har aldrig varit så berusad att jag haft minnesluckor eller gjort något riktigt riktigt dumt. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det kanske är ett tecken? Att ha behov av kontroll är ju inte sunt. Jag kan avstå från alkohol i långa perioder, utan att uppleva det som en uppoffring. Jag dricker inte när jag är ledsen eller deprimerad. Försvar. Om man inte dricker för att trösta sig är man väl ändå inte alkoholist? Om man dricker för att det är gott och trevligt med vänner är det väl ändå helt normalt?

Men bara att behöva tänka i sådana banor är osunt.

Jag är inte ensam om att ha detta förhållande till alkohol. Vi har alla olika skäl, olika erfarenheter, men nästan ingen av dem som skrivit på temat tycks ha en okomplicerad alldeles skuldfri relation till alkohol.

Johanna skriver om vuxnas dubbelmoral. Och påstår att det är av missunnsamhet föräldrar inte vill låta sina tonåringar dricka. Men snälla Johanna. det är inte missunnsamhet. Jag unnar mina barn bättre saker än att berusa sig, förlora kontrollen, hamna i situationer som går överstyr och utsätta sig för livsfara. En kropp som inte växt klart tål inte alkohol lika bra som en fullvuxen. Ju tidigare man börjar dricka desto större är riskerna. Det är fakta och handlar inte om moraliserande eller missunnsamhet. Det är lika lite dubbelmoral att vara förälder och dricka vin men förbjuda barnen att göra det, som det är att vara vuxen och köra bil och förbjuda barnen att göra det. Johanna kanske tycker att detta är bättre och mindre moraliserande?

Margareta har skrivit mer om just tonåringars drickande och föräldrarnas roll.

Läs gärna Johannas inlägg, och diskussionen mellan henne och Kurry i kommentarerna. Läs också det inlägg som Kurry skrivit. Hos Kurry men också hos fler av dem som skrivit ser jag tendenser att det blivit mer accepterat att ifrågasätta alkohol. Är det en begynnande trend, att nykterhet är coolt och tufft, även om många fortfarande måste försvara varför de inte dricker?

Bea skriver också om det – att man anses knepig om man inte dricker. De enda giltiga skälen tycks vara graviditet, bilkörning eller erkänd alkholism. 

Går det överhuvudtaget att ha en sund relation till alkohol?

Många som bloggat på temat har förklarat att det var svårt. Att de var tvungna att värka fram posterna, och att det tagit tid. Många har skrivit modigt, och samtidigt finns det där försvaret. Ursäkterna. Känslan av att man måste argumentera för varför man ändå gillar att ta ett glas kallt vitt vin på uteplatsen en sommarkväll, även om det inte längre är tabu att göra det även om det råkar vara tisdag. Men precis som att folk känner att de måste försvara att de dricker känner de som inte dricker att de måste försvara sig för att de avstår.

Hultmans är inte nykterist, men nästan. Hon är en av få som verkar ha en sund relation till sprit, samtidigt som det kanske beror på någon slags slump eller öde – att hon har en sjukdom som hindrar henne från att dricka. Men hon påtalar det fler har nämnt. Hur vuxna förändras, oftast negativt, även då de dricker små mängder. Och hur man som nykter åskådare ser det. Det sorgliga med det är att inte minst jag ibland dricker helt enkelt för att man blir så ensam och får så tråkigt när man är nykter bland berusade ärthjärnor.

Jag gillar alkohol. Ikväll ska jag njuta ett glas Rosé. Jag gillar smaken, känslan av lyx och jag gillar också ruset. Salongsberusningen. Men denna kärlek är belagd med skuld och den är ibland svår att försvara. Det känns inte okej att vara 36 år, vare sig kunna eller gilla att dansa men ändå efter några glas plötsligt finnas där på dansgolvet och uppföra sig som ett jävla pucko. Det är inte okej att vara 36 år och vakna med panik och snabbt rekapitulera kvällen för att försöka minnas vad man kläckt ur sig för dumheter. Ofta är det ingen fara, ibland säger jag till och med bra saker när jag är onykter, saker som behövde sägas och som jag nog aldrig skulle vågat om jag vore nykter. Men då kan man ju fråga sig om jag kanske borde ta itu med mig själv istället för att dricka alkohol.

Jag har haft förmånen att få tjuvläsa Nemos kommande bok, Anfäkta. En bok om att erkänna och ta första steget ur alkoholmissbruk. En bok jag rekommenderar. Tills den kommer får ni hålla tillgodo med detta utmärkta inlägg om alkoholism, sakligt och faktaspäckat, osentimentalt och sanningssägande.

Fler inlägg om alkohol: Göran Viren Sjögren. Om alkohol som maktmedel. Och lite till. Proletärpappan är inne lite på samma spår, fast olika.  Kristina, nykter alkoholist, som också nämner barnen, som är återkommande i många postningar. Egoinas mamma om det dubbla i att både älska ruset och hata förödelsen i dess spår. ADHD uppmärksammas koncentrerat skriver om alkohol i kombination med ADHD.

Björn Sennbrink om alkohol inför midsommarhelgen. Kristina af Knusselbo modigt och utlämnande om medberoende. Skatan om den förrädiska drogromantiken. Nattens Bibliotek har alkoholmissbruk som en egen kategori i sin blogg. Mycket tänkvärt där. Lena skriver kort om den irrationalitet berusade människor inte sällan visar upp. Gunilla länkar till en dikt.

Fredric Kjellberg har skrivit långt och personligt, om den tveeggade alkoholen. Angelica Karlsson har valt att visa den trevliga, festliga sidan. Missa inte heller Badlands Hyena, om alkoholism i Sovjetunionen och Ryssland.

Slutligen ett stort och varmt tack till alla er som tagit sig an detta komplicerade och uppenbarligen laddade ämne, som bjudit på er själva och vågat tänka och också formulera sådant som är svårt.

Uppdaterat: Och som av en händelse har Sydsvenskan precis publicerat detta reportage av Andreas Ekström om alkohol och dess många sidor. Missa inte heller Andreas bloggpost i ämnet.

Också DN satsar idag stort på ämnet alkohol, och har intervjuat Petra Nielsen och Micael Bindefeld, samt Thorsten Flinck.

Några bloggare har också skrivit uppföljande poster till detta inlägg, det är Hultmans, Anders Gabrielsson och Kent Persson, båda de senare om varför de väljer att inte dricka. Också Nattens bibliotek har skrivit och tar upp den känslomässiga omognaden hos dem med alkoholproblem. Frank har hakat på Johanna Sjödins resonemang om att unga dricker av samma skäl som äldre.

Pusha detta inlägg.

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande redaktör: Ellinor Brenning & Erik Melin
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB