En tidig söndagsmorgon i september år 2001, när världens blickar var riktade mot USA och terrordådet mot World Trade Center, greps journalisten Dawit Isaak i sitt hem i Eritrea.
Hans brott: Han hade tillsammans med andra, journalister och politiker, protesterat mot regimen i Eritrea och krävt demokratiska reformer.

Ingen rättegång har hållits, ändå sitter han fortfarande fängslad.
Dessutom är han svårt sjuk.

1987 flydde Dawit från kriget i Eritrea till Sverige och sedan 1992 har han svenskt medborgarskap.
I Sverige har han fru och tre barn, som väntat varje dag sedan i september 2001, på att han ska släppas fri och komma hem. Som väntar på de få livstecken som kommer då och då. Som oroar sig över hans hälsa.

Ända sedan Dawit fängslades har människor både i Sverige och andra länder kämpat för att få honom fri.
Svenska Journalistförbundet, Reportrar utan gränser och stödföreningen Free Dawit Isaak har enträget jobbat med att uppvakta Eritreas ambassad och göra namninsamlingar, och ligga på UD för att de ska agera i ärendet.
Ändå är det få svenskar som känner till Dawit Isaak, som är den ende svensk som finns med på Amnestys lista över politiska fångar.

Men de senaste veckorna har det hänt något. Fler och fler får upp ögonen för fallet Dawit, och engagerar si i kampen för att få honom fri.
Vi har internet och de sociala medierna att tacka för det.

Det här är berättelsen om hur det går till att starta en kampanj och skapa uppmärksamhet för en fråga med hjälp av de fantastiska möjligheter som nätet ger oss. Och det bästa av allt – det hela sker i samarbete mellan bloggare och de etablerade medierna.

Det började på Expressen.
Björn Wiman, Expressens kulturchef är en av dem som engagerat sig i Dawit Isaak under lång tid. Expressen har också på kultursidorna räknat dagarna som Dawit suttit fängslad. När Björn Wiman började mikroblogga ställde han frågan om hur man kan starta en bloggbävning för Dawit.
Det fanns en medveten tanke om att dra igång något, som kanske äntligen skulle kunna ge resultat. Han fick många tips, och några veckor senare drog Expressen.se igång sin kampanj för Dawit Isaak.

Den består bland annat i att samla namnunderskrifter, att varje dag intervjua en riksdagsledamot om Dawit, och att uppvakta den eritreanska ambassaden med brev och krav om ett snart frigivande av Dawit Isaak. Björn Wiman själv och dåvarande chefredaktören för expressen.se numer chefredaktör också över Expressen, Thomas Mattsson, bloggade om Dawit. Och twittrade.

Några fler bloggare hakade på.
Och så ytterligare några.
Och några till.

Så den 9 mars skapades en kod för bloggare att lägga in i sin blogg för att kunna samla namn direkt i bloggarna.
Och så den 11 mars, dagen då Thomas Mattsson utnämns till ny chefredaktör på Expressen, hälsas han välkommen av Aftonbladets Jan Helin med en utmaning:

Vad som händer sedan är inget annat än som Wiman beskriver det – presshistoria. Första gången de båda chefredaktörerna träffas är det i en tevestudio hos Lars Adaktusson för att tala om just fallet Dawit.
En rad andra tidningar vill vara med i kampen, och på Twitter börjar hashtaggen #Dawit att användas flitigt.

På kvällen den 12 mars sluter en rad tidningar i Skåne upp i en gemensam SMS-kampanj. Via Twitter sprider den sig till flera, och flera bloggare snappar upp den och sprider i sina bloggar.
Tidningen Medievärlden skapar en temasajt för Dawit.
Sidan dawit.se där flöden från mikrobloggar och nyhetssajter samlas skapas helt ideellt av Thord Daniel Hedengren i samarbete med andra bloggare, twittrare och mediefolk.

Och fler bloggare sluter upp i kampen. Diskussionen på Twitter är ständigt pågående, man hjälps åt att reda ut begrepp, kläcka idéer och ta nya initiativ i kampen. Samtidigt som de etablerade medierna ger Dawit Isaak allt större uppmärksamhet.

Så sent som igår diskuterades Dawit först i Sveriges Radio och senare i Sveriges television.

Att människor blir medvetna kommer inte frige Isaak Dawit.
Men det är betydligt lättare att sätta press på myndigheter om man är flera, och om det inte sker i tysthet.
Det finns de som säger att tyst diplomati är enda vägen, men meningarna går isär och de signaler som kommer från Dawits närmaste familj säger att de är tacksamma för all uppmärksamhet och allt stöd de kan få.

I samarbetet mellan de stora tidningarna ingår enligt vad Helin och Mattsson sagt på Twitter granskning av fallet, både i Sverige av svenska myndigheter och deras agerande, och i Eritrea.
Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt kommer att tvingas svara tydligare på frågorna om vad de faktiskt gör, och om de inte tänker agera kommer de att måsta förklara varför. 

Samtidigt ökar medvetenheten om att Dawit Isaak sitter inlåst på grund av sin kamp för demokrati. Fler kommer att räkna dagarna, fler kommer att blogga, engagera sig, skriva under namninsamlingar och skicka mail till herrar Reinfeldt, Bildt och även till Eritreas ambassad.
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.

Det är bråttom nu.
Dawit Isaak måste få komma hem till sin familj.
Du kan hjälpa till!

Jag hör till dem som ofta använder demokratiargumentet för varför bloggen är så bra. Som predikar gräsrötternas möjlighet att komma till tals, och hävdar att hela internet är en demokratisk revolution.

Antalet bloggar i Sverige och världen växer så det knakar, och i takt med att bloggarna blir allt fler höjs också rösterna som försöker förminska bloggarnas betydelse.
Rösterna som hävdar att internet är en värld av pladder och skvaller, att den verkliga makten över ordet fortfarande ligger hos de ”riktiga medierna” för att det är först när något publiceras i ”riktiga medier” som det får ett verkligt genomslag.
Se bara på FRA. Och inte hjälpte det heller att bloggarna höjde sina röster, lagen klubbades ändå, om än något modifierad.

Men vad är egentligen demokrati? Annat än just möjligheten för vem som helst att uttrycka sin åsikt och rätt att rösta i allmänna val? Demokrati betyder ju inte att var och en får bestämma. Det betyder heller inte att den som lyckas göra sin röst hörd får som den vill.

För att en demokrati ska fungera är det viktigt att medborgarna har möjlighet att få information och fakta om hur saker och ting förhåller sig, för att utifrån det kunna göra sina val.
Denna information har aldrig varit hundra procent objektiv. Den kommer dels från de olika politiska partierna som självklart propagerar för och argumenterar så att man ska gilla just deras idéer, den kommer från vinklad statistik och den kommer från massmedia. Men massmedia har aldrig gett heltäckande information om sakernas tillstånd, det säger sig själv att det är ogörligt.
Yttrandefriheten och möjligheterna för den enskilde att påtala missförhållanden har mer eller mindre varit beroende av godtyckliga beslut på tidningsredaktioner.

I och med internet och möjligheten för vem som helst att publicera sin historia, sin åsikt, och dela med sig av sina erfarenheter, har inte massmedia längre makten över vilken information som når ut till folket.

Visst är det så att inte vem som helst når igenom bruset. Det finns alldeles för många bloggar, och fortfarande krävs att den som skriver kan formulera sig någorlunda, har väl underbyggda argument och dessutom kunskap om hur man marknadsför sig och sin blogg för att nå fler än de allra närmast sörjande.
Men demokrati är inte detsamma som att alla får samma plats. Det är att alla har samma grundläggande möjligheter att utifrån lika villkor göra sig hörda.

Ett exempel är Englas mamma och hennes blogg. Hon använder den för att ge sin bild av hur hon upplever rättsprocessen och allt runt omkring mordet på hennes dotter, istället för att ge den makten åt de ”riktiga medierna”, eller kanske snarare ”de sensationslystna medierna” som enligt henne misstolkade och knappast kunde föra hennes talan.
Hon är dyslektiker, knappast välformulerad, men om ett ämne är tillräckligt intressant eller publikvänligt spelar det ingen roll. Hon använde möjligheten att ge sin version och hon lyckades. Exemplet togs upp i Babel men klipptes tyvärr bort (om jag inte minns helt fel?). Guillous svar när PM Nilsson tog upp Englas mamma var något i still med att ”nu tar du ett exempel som inte ens jag kan argumentera emot”.

Bo Rotshstein menar att fler röster inte alls främjar demokratin, och spår att bloggarna kommer att gå samma väg som Stasi. En åsikt eller en berättelse från verkligheten är alltså mindre värd om den inte först granskats av en redaktör eller liknande.
Jag kan informera Rothstein om att den granskningen för länge sedan är i praktiken bortrationaliserad också i dagspressen. Ytterst få redaktioner har kvar korrekturläsningen, stressade nattredaktörer hinner inte annat än rätta uppenbara skrivfel i texter, om ens det, och mycket ofta skickas artiklar rakt ut på internet utan att någon annan än reportern bakom texten läst den.

I bloggvärlden går det dessutom till så att tack vare kommentarsfunktionen så rättas fel, inlägg uppdateras, och detsamma händer också på de etablerade mediernas sajter. Alla kan göra fel, men tack vare internet ges utmärkta möjligheter att rätta till dem, och samtidigt ge läsarna insyn i stegen på vägen.
Det är demokratiskt om något.
Annat var det när den tryckta tidningen var enda källan till nyheter, ett tryckt fel ändrades inte, annat än möjligen med en fåordig rättelse i en senare nummer av tidningen som läsaren kanske inte ens sett. En kommentar som hävdar att det skrivna är felaktigt behöver inte nödvändigtvis ha rätt, men tillsammans kan skribent och läsare räta ut frågetecken och få en så nära sanningen liggande slutversion som det bara är möjligt.

Det kallas även crowdsourcing, och Per Axbom har skrivit mycket bra om det här.

Demokrati handlar inte om den enskildes möjlighet att bestämma, utan om den enskildes möjlighet att känna sig delaktig i beslut.

Aftonbladets chefredaktör Jan Helin gjorde häromnatten ett genidrag, då han tog upp ett par etiska spörsmål på Twitter. Precis som jag skriver på SSBD hade Helin kunnat fatta sina beslut utan hjälp eller råd från läsarna på Twitter. Så vad är då poängen? Jag tycker att IT-mamman sätter fingret på det här.

För en tid sedan skickade SVT ut ett pressmeddelande till ett gäng bloggare, som till en början såg ut att vara ett personligt mejl från Eva Hamilton. Ett meddelande som fick de enskilda bloggarna att känna sig viktiga, när just deras uppfattning efterfrågades av självaste tevechefen.
Tyvärr funkade det inte så bra då det snabbt visade sig att mejlet inte var personligt utan ett massutskick, men det säger en del om hur mycket det betyder för den enskilde att känna sig viktig och lyssnad på.

Det vi ogillar med diktaturer är just bristen på yttrandefrihet. Det handlar inte om att enskilda inte kan fatta stora beslut. Problemet är att enskilda inte får tala fritt ur hjärtat, att individer fängslas eller till och med avrättas för att de är av fel uppfattning.
Friheten att uttrycka sin mening eller berätta sin historia utan risk för repressalier är betydligt viktigare än makten att bestämma.

Därför är det inte konstigt att så många upprörs över Jonas Bergling blev av med sitt uppdrag hos EDB på grund av sina politiska värderingar. Och det fina med internet är att det går att påverka.
Om man idag googlar på EDB får man på första sidan i sökningen upp rubriken ”EDB sparkar folk för sina åsikter”. Observera att länken går till en blogg, inte till någon av de etablerade medierna. Det går inte längre för ett företag som EDB, eller för någon annan, att utöva åsiktsdiskriminering oemotsagd. Det är en framgång för demokratin.

Anders Mildner har skrivit mycket genomtänkt om hur det man kan uppfatta som ett onödigt brus på Twitter faktiskt kan göra skillnad, för den enskilde men även i större sammanhang.

Så är det ju. Oavsett Rothsteins spådomar med paralleller till Nazityskland och Stasi. Att fler får en möjlighet att göra sig hörda – och synliga – kan faktiskt inte skada.

I senaste Journalisten kommenterar Kjell Häglund Jan Guillous uppmärksammade uttalande om bloggar.

”Läser du bloggar?
–Aldrig. De saknar betydelse, så vitt jag kan förstå.”

Missa inte denna intressanta intervju på N24 med Jan Guillou om hans medievanor.