Inflytande.se är en sajt skapad av Ted Valentin som också ligger bakom Blogipedia. Den mäter din bloggs inflytande genom att räkna antalet inlänkar. Ted säger att han skapat sajten för att visa länkars betydelse – bra där!

Endast 0.43 procent av de andra bloggarna är mer inflytelserik än den här, och den hamnar på plats 61 av de rankade bloggarna. Min privata blogg, mymlan the real, hamnar på plats 41, och Same Same But Different där jag och flera med mig skriver om medier hamnar på plats 81.

Sajten har precis fått nya funktioner, bland annat kan man prenumerera så man håller koll på sin egen position i den svenska bloggvärlden.

Många har bloggat om inflytande.se, bland andra Amanda Brihed, Svensson, Axel Nilsson, Thörnebohm, Jardenberg och Mary X Jensen.

Andra sajter som rankar svenska bloggar enligt olika algoritmer där länkar är viktiga är Knuff och Twingly.

Joakim Jardenberg säger sig missbruka smileys, och har nu initierat en smileyfri vecka, för egen del och för andra som vill haka på.

Jag var sen med att börja använda smileys, tyckte det såg slarvigt ut och kunde ärligt inte förstå varför man inte kunde använda ord för att uttrycka sig utan var tvungen att lägga till små tecken för att flagga för att man skämtade eller var ironisk. Jag har kommit över det, lägger ofta till en liten glad gubbe efter en mening bara för att markera att jag inte är sur eller arg eller menar hundra procent allvar med en putslustig kommentar.

Språket lever och förändras, och i de 140 tecknens tidevarv är det kanske inte så konstigt om vi behöver små genvägar för att förklara sådant som annars skulle kräva en längre utläggning. Jag har accepterat det. Precis som att jag undan för undan och mot min vilja har accepterat ett ibland överdrivet användande av utropstecken i korta meddelanden för att stryka under eller förtydliga något. Så sent som i veckan såg jag någon som twittrade att hon oundviligen tyckte att det kändes som om hennes tweets uppfattades som sura eller arga om hon inte lade till ett utropstecken. Jag tror det var en hon, minns faktiskt inte vem det var som susade förbi i min twitterström…

Jag försöker att inte vara en bakåtsträvare, jag tror på utveckling och språket är inte statiskt eller konstant, vare sig det talade eller det skrivna. Men just därför tycker jag att Jardenbergs exemperiment är intressant, för att kanske få en större förståelse för varför vi använder smileys. Alternativt för att bli än mer stringent när jag skriver mina 140 tecken långa twittermeddelanden.

Fortfarande har jag väldigt svårt för när vuxna män (och kvinnor) skriver *ler* och jag föredrar direkta förkortningar som LOL framför de små asteriskerna. Jag kanske ändrar mig på den punkten också men föreslår ändå att den smileyfria veckan också ska omfatta asterisker…

Härmed deklararer jag att jag deltar i Jardenbergs experiment, om än på andra bevekelsegrunder. Det går också att följa diskussionen på Twitter med hashtaggen #nosmiley. Vilka fler hakar på?

Förra veckans utspel från Rupert Murdoch har satt igång en rejäl diskussion om hur och om man ens kan ta betalt för nyheter på nätet.
(hans utspel gick i princip ut på att man måste börja ta betalt för nyheter på nätet) Jag har funderat en del, och det är jag inte ensam om.

Thord Daniel Hedengren har skrivit mycket bra. Tänk om, tänk rätt!
Sören Karlsson, chefredaktör på hd.se, har skrivit en mycket nykter och nyanserad text på temat;

Det är så det är i en revolution, i ett paradigmskifte. Ingen vet faktiskt hur det kommer att bli och det är inte alls säkert att det blir “bättre” än idag.

Tänk. Exakt det brukar jag säga när jag föreläser för journalister om journalistik på nätet…

Jocke Jardenberg har idag skrivit en del att fundera på och gör också ett matteexempel som visar att även om Aftonbladet tjänar en del på sin Plus-tjänst så är den inte lösningen för alla mediaföretag.

Per-Åke Olsson och Per-Ola Mjömark skriver båda på temat att nyheterna måste hitta ut till besökarna och också gör det om de är relevanta.

Jag har inte så mycket att lägga till det som alla smarta personer här ovan skrivit, mer än tanken på länkekonomin. Läsandet på nätet följer helt andra mönster än det på papper. Man bläddrar inte igenom en hel sajt. Man söker inte upp en nyhet som man inte vet att den finns. Man följer länkar. Och länkar tillbaks.
Genom länkandet blir det också snabbt tydligt vilka nyheter som är intressanta och relevanta och engagerar, och ja – nyheterna hittar sina läsare. Att börja låsa in nyheterna på egna sajter som kräver betalning eller inloggning dödar hela länksystemet.
Redan idag ligger de nyheter som inte finns gratis på nätet illa till i den offentliga diskussionen.

Om nyheter på nätet börjar kosta pengar kommer jag alltså att måsta välja.
Välja vilken sajt jag vill kolla, vilket medieföretag som jag tror har den bästa rapporteringen, och avstå från den mångfald och fördjupning som finns idag när man kan traska vidare, till exempel genom länkar till andra sajter som rapporterar om samma sak.

Grejen är den att jag tror att många kommer att avstå från de nyheterna som kostar pengar på nätet, och istället ägna sin uppkopplade tid på sådant som fortfarande är gratis, så som bloggar och sajter som inte tar betalt.

Spekulationer, visst. Men ingen har hittat en modell som funkar, fastän många kloka huvuden lägger väldigt mycket tid på att hitta ”The Affärsmodell” för nyheter på nätet. Att ta betalt är inte nytt, som sagt – Aftonbladet gör det delvis, Dagen.se gör det, andra gjorde det förr men fick inga besökare till sajterna och öppnade upp sitt innehåll.

Hur läser du nyheter på nätet? Är du beredd att betala och i så fall hur mycket och framförallt – för vad är du beredd att betala? Vilken typ av innehåll på internet är du beredd att betala för mer än distributionen?
För när det gäller papperstidningen så är det i praktiken det man betalar för. Tryck och distribution. (kvällstidningarna undantagna) Man betalar för att få tidningen hem i brevlådan.
De flesta betalar redan en hel massa pengar för sitt internet = distribution. Plus att datorn kostar i inköp.
Är det där tidningarna ska gå in? Ta pengar via operatörerna, och i så fall hur? Försök har gjorts även här men vad jag vet utan större framgång.

Den här diskussionen förs ständigt i mediabranschen, men jag hör inte så mycket om vad ni, läsarna egentligen tycker. (mer än ibland någon kommentar om att tidningarna ”bara är ute efter att tjäna pengar”.)

Hur mycket är du beredd att betala för den ”riktiga journalistiken”?