Ulrika Good är lite ledsen för att antalet kommentarer i hennes blogg minskat. Hon skyller på RSS-läsandet. Och ja, RSS-läsandet är en bidragande orsak till att åtminstone jag kommenterar mindre, märker själv att de gånger jag skriver kommentarer är det när jag kommit in direkt i en blogg via länk från någonstans, och inte när jag läser i min RSS-läsare.

Men kommenterandet har ändå sammantaget ökat, skulle jag vilja påstå. Inte kanske i kommentarsfältet, där de blir mätbara och påtagliga, men på andra ställen. Inte sällan får jag kommentarer till mina blogginlägg exempelvis på Facebook, dit jag länkar mina bloggposter. Ännu oftare kommenteras bloggposter på Twitter. Själv kommenterar jag dessutom gärna andras texter i min egen blogg, som jag gör nu ungefär, när jag svarar på Ulrikas inlägg genom att skriva ett nytt, eget.

Det finns nu också bra verktyg för att trots kommenteringskaoset på olika ställen samla dem så att det ändå syns i bloggen hur många som kommenterat, retweetat och så vidare på andra ställen. Ett sådant verktyg är Disqus, som exempelvis Mindpark använder. Det braiga med Disqus är också att om jag loggar in och kommenterar via mitt Twitterkonto, på Mindpark, så ser jag i mitt Twitterflöde om jag fått svar på min kommentar. För det är en annan grej jag noterat hos mig själv – nämligen att jag är dålig på att följa upp när jag själv kommenterat.

Det kan bero på att jag läser så otroligt mycket bloggar, kommenterar ibland men sedan rusar vidare till nästa och inte lika ofta som förr engagerar mig ordentligt i en diskussion. Oavsett vad så håller jag med Ulrika, och saknar tiden då diskussionerna i kommentarsfälten var något hetare, när de till synes meningslösa kommentarerna var fler.

Därför tänker jag haka på Ulrikas uppmaning att skriva minst två kommentarer om dagen när jag läser bloggar. Och så ska jag bli bättre på att ha koll om jag får svar på mina kommentarer. För att dialogen är grejen. För att jag tycker om samtal. För att fragmentariska åsikter i spridda skurar sällan förändrar, medan en fördjupande diskussion inte sällan lär mig något nytt, om andra, om världen, livet och mig själv.

Fick ett mejl igår, som gav mig lite ny inspiration och pepp, och som fick mig att igen tänka att jag är alldeles för dålig på att berömma andra. Det är ofta så lätt att kritisera, påpeka andras brister och försöka rätta till fel. Kanske logiskt om man är ute efter förändring och resultat, men ändå inte alltid effektivt.

Beröm, uppskattning och ett konstaterande att någon gjort något bra kan göra större skillnad än en rättelse, även om det inte blir så konkret som när man ber någon rätta ett fel och felet rättas. Lite som med barnuppfostran. Det sägs vara bättre att uppmuntra sådant som är bra än att klanka ner på sådant som är dåligt.

Genom att publicera mitt mejl i bloggen lyckades jag också inspirera någon annan. Martin Ezpeleta har skrivit en underbar postning där han delar ut beröm, gillande och smek till personer som han beundrar och uppskattar.

Jag härmar honom, och hoppas att fler tar efter, så vi kan sprida lite värme och uppskattning i bloggvärlden nu när det är så mörkt och kallt och FRA spionerar på oss.

Elin Grelsson – jag älskar det du skriver, jag älskar ditt mod när du är privat och gör dig sårbar samtidigt som du är så smart och påläst och har sån koll på läget. När du tänker det där extra varvet.

Julia Skott – ibland vill jag vara du. För att du har allt som inte jag har. Du är rapp i käften, kan allt om populärkultur och smink och mode och yta och sånt som jag känner mig hämmad inför eftersom jag inte vill framstå som fåfäng. Och samtidigt är du så rasande intelligent och för mig symboliserar du på något sätt en ny generation kvinnor som inte ber om ursäkt för sig. Sådan som jag vill vara.

Ulrika Good – jag vill krypa in i din hjärna. Kanske har det med Göteborg att göra, förmodligen med något helt annat, men dina ordvitsar är alltid något extra, du är så snabb i tanken, så rolig, så varm och så klok.

Fredrik Wass – du gör det andra bara tänker. Och du tänker mer än de flesta. Var rädd om dig, kom hem till våren, ok?

Sonia Jansson – för att du är du. Du är en av de ärligaste och mest hudlösa människor jag träffat på nätet. På det en fantastisk fotograf och jag hoppas fortfarande att vi får tillfälle att ses öga mot öga. Jag avskyr att bli fotograferad, men jag tror att det skulle kännas helt okej om du stod bakom kameran.

Tack för att ni finns, och berikar mitt liv!

Inspirerad av Morris:

Heja Abbe är en blogg om kärlek. Innan du fanns är naken, vacker, ärlig, och alldeles alldeles underbar. Ulrika Good är en mästare på ordvitsar. Tonårsmorsa är sig själv. Björk Mirjamsdotter är mymlans fina dotter. Opassande är den som regerar bloggosfären. Kjellberg är en som har koll på vad som händer. Bloggfrossa är hysteriskt rolig. Blondinbella är grymt begåvad. Kajen är en som kan det här med få ord i rätt ordning. Farmor Gun är hela bloggvärldens farmor. Andreas Ekström är en journalist som provocerar. Emanuel Karlsten är en naturbegåvning. Lisa Magnusson är en som inte lämnar någon oberörd. Sandra är allt på samma gång. Stationsvakt är bra på att hitta egna underbara vinklar på nyheterna i bloggvärlden. Alex Schulman är motsägelsefull. Gunilla är från Gårdtjärn. Johanna Sjödin är inte minderårig längre. Älskade Dumburk är hemlig. Erik Laakso är bra fast han är socialdemokrat. Tyskungen är tillbaka!

Sådärja. Nu är frågan hur länge man behöver vänta innan ovanstående smicker syns på Blogipedia.

Jag tänkte att jag ska ta och dela med mig av mina personliga favoriter, en i taget. De där bloggarna som jag följt rätt länge, där jag inte gärna missar en postning. Bloggarna som jag läser enbart för mitt personliga nöjes skull och inte för att jag känner att jag bör eller måste för att ha koll. Kort sagt – bloggar jag gillar som håller i längden. Och som på ett eller annat sätt format mig själv som bloggare.

Först ut är As Good as it gets.

Den skrivs av Ulrika Good som bor i ett stall och jobbar som copywriter. Hon bloggar om livet, en del om reklam och så kommenterar hon smått och stort på ett smart och ofta väldigt roligt sätt. Ulrika är en riktig ordkonstnär och jag känner mig inte sällan lite dum och blir smått avundsjuk på hennes förmåga att få till fyndiga ordvitsar av ingenting.

Jag har också haft förmånen att få träffa Ulrika ett par gånger, och hon är lika sympatisk och snygg i verkligheten som hon ger intryck av i sin blogg.

Dessutom har Ulrika väldigt stark integritet som bloggare.

Jag har som sagt läst Ulrika rätt länge, eller i varje fall ett par år. Här är ett inlägg från 2007 som väckte en del uppmärksamhet.

Här har hon skrivit om Odd Molly sådär så jag började fundera på att byta favoritkläder…

Så, kila nu in till Ulrika och bekanta dig med henne. Jag tror inte du kommer att bli besviken.