Jag hade glömt hur ensamt det kan vara att gå och handla mitt i sommaren i en knäpptyst Stockholmsförort.

Det försiktiga frasandet i lövverken, suset av avlägsen trafik, ljudet av inga människor alls.

Inne i stan är det nästan ännu värre, så folktomt att det knappt går att föra en konversation utan att det förhatliga ordet ”zombieapokalyps” förr eller senare väljer att förekomma. (Tur att det ändå inte finns någon att föra en konversation med.)

Men jag gillar det, på samma sätt som jag gillade att komma hit i julas, när allting också var lite mer magiskt än man mindes det – eller kanske snarare precis lika magiskt som man mindes det, eftersom alla minnen man har av sin hemstad förstås är ganska hårt retuscherade.

Vackert är det också. Utöver magin, alltså.

Jag befinner mig förresten på Islandstorget, ett torg av Islandskaraktär halvlångt utanför Stockholm. Det känns ungefär som när jag bodde i min allra näst första lägenhet i Älvsjö, en sjö av älvkaraktär, ungefär lika halvlångt åt ett annat håll. Förutom att folk faktiskt vet att Älvsjö existerar, Islandstorget har ingen jag hört talas om hört talas om.

Det blev i vilket fall som helst mycket handlande i Älvsjö. En gång, också mitt i sommaren, gick jag och handlade en pizza. På vägen hem blåste det så mycket att kartongen fläktes upp och pizzan seglade ner på asfalten, med fyllningen neråt. Då blev jag ännu mer ledsen än jag redan var av att just ha flyttat till Älvsjö och vara väldigt ensam mitt i sommaren och tystnaden halvlångt utanför stan.

Tur att jag har den här bloggen så jag kan dela med mig av dessa rafflande rapporter.

Min läsare beklagade sig nyligen över att den här bloggen är så förvirrande, att man aldrig riktigt vet var i världen jag befinner mig och vad i hela friden jag har där att göra.

Så i syfte att skingra mystikens dimmor kring mig, och i synnerhet min person:

Den senaste månaden har jag tillbringat i USA. Åtminstone större delen av den (men inte större delen av USA). Började i LA med anledning av E3. Hur det var kan man läsa om, samt se, här (alla inlägg samlade på ett ställe).

Efter E3, och ett par dagar av konst och sol och hamburgare, åkte jag till Princeton för att vara hos min flickvän i ett par veckor av spel och NY-utflykter och tacos. Alla inlägg här (Princeton) och här (NY).

Efter Princeton & NY åkte jag till Las Vegas för att träffa min syrra, som var där i tjänsten. (Hur duktig hon är på sin tjänst kan du se här.) Det var fantastiskt varmt, och fantastiskt. Hur fantastiskt varmt, och fantastiskt, kan du se här.

Efter Las Vegas flög jag hem till Tokyo igen, samt skrev det här inlägget.

Efter fyra dagar i Tokyo flög jag sedan hem igen, fast till Sverige den här gången.

Om Sverige har jag dock inte hunnit blogga särskilt mycket än så länge.

Först tänkte jag nämligen försöka njuta av att vara här en stund.

Den värsta natten jag tillbringat i Japan, av vad som snart uppgår till tusentals, inföll för nästan exakt fem år sedan, i mitten av juli 2009.

Jag hade hyrt en lägenhet i Shibuya, och vädret var lika göttigt kladdigt som det alltid är så här års, dvs att det kändes som att man svettades smält glass så fort man ens övervägde att gå utanför dörren. Och det hade varit helt okej, eller åtminstone mycket mindre icke-okej, om inte ac:n i min lilla lägenhet plötsligt gett upp.

”Det är nog bara batterierna”, tipsade förmedlingen jag hyrde av. Så jag pustade och stånkade och stönade mig ner genom täcket av värme till ett av Shibuyas elektronikvaruhus och köpte nya. När jag kom tillbaka till lägenheten, och det visade sig att de inte gjorde någon skillnad, hade förmedlingen stängt för dagen.

Så jag bet ihop. Och låg i mörkret på min lilla fuktiga futon och stirrade upp i den ynkliga fläkt jag installerat tills jag inte längre var säker på om jag hade börjat gråta av prövningen eller om det bara var mina ögonglober som passade på att svettas lite, de med. Det är otroligt att jag inte har några ärr kvar av brännskadorna idag, mer än mentala sådana, och tro mig, dem har jag gott om.

En sak måste man ge den japanska sommaren.

Den har lärt folk – och företag, och offentliga miljöer, och förmodligen husdjur också – värdet av ac. Inte någon liten skitfläkt som på sin höjd harklar ur sig lite rumstempererad luft, utan ac-enheter som kan blåsa omkull arméer, som pumpar ut såna kallfronter att man får frostskador på ryggmärgen. Går man in i en butik på sommaren i Japan är risken stor att man lämnar den med minst en lem förfrusen och amputerad. Anledningen till att kamikaze – ”gudavind” – förknippas med självmordspiloter är att luftkonditioneringen inte var utbredd i Japan när begreppet myntades. Men det är den idag, och det är tur, för annars hade sommaren kommit att förknippas med helt andra sorters självmord.

I Sverige – ett land där man aldrig kan veta helt säkert om det ska regna eller snöa på midsommarafton – har vi inte kommit riktigt lika långt i utvecklingen.

I bitchande stund sitter jag på ett tåg upp mot Norrland, badande i solljus, luften kvav och klibbig, inte ett fönster öppet. Och folk ser ut att NJUTA av det. På andra sidan gången, på solsidan, sitter en kille i skjorta och långbyxor och läderskor och sover med ansiktet riktat rakt in i det blästrande solskenet. Jag antar att han fått ett presentkort på den lokala hudcancerkliniken i julklapp. Eller så råkar han bara vara svensk, och därmed tvångsmässigt besatt av att likt en riktig osund svamp suga i sig allt solljus som råkar falla över detta rike på jordens permanenta skuggsida.

Tyvärr råkar jag vara av samma nationalitet (vad är oddsen?!), vilket inte direkt bådar gott för min hälsa när jag nu ska tillbringa en vecka ute på släktens sommarställe, med inga spel och inga dvd-boxar och ingen uppkoppling, och därmed inget bättre att göra än att vistas ute i det där solskenet jag flydde till andra sidan jordklotet för att komma undan.

Å andra sidan: känner jag det här landet rätt lär det inte dröja många minuter innan gudarna välsignar oss med en snöstorm istället.

Tecken på att jag är tillbaka i Sverige: jag måste jobba med dörren till sovrummet stängd för att inte bli överväldigad av utsikten över träden på gården.

Jag har inte upplevt svensk sommar sedan 2012, så ni får utsäkta att det känns lite mer magiskt än vanligt. (Okej, detta innebär alltså att jag missat EN sommar, inser jag nu, samt avgår.)

Smälte som en vaxkaka i solskenet redan under den sinnessjukt dyra Arlanda Express-färden in till stan, som jag hade glömt att den går förbi åkrar och fält och genom en tjock trollskog som badade i kvällssol (sån har vi inte i Japan), träden så soldränkta att de nästan skimrade i gult istället för grönt mot den gnistrande klarblå himlen.

Det här landet, varför flyttade man härifrån?

(Just det, för att det inte är sommar året runt.)

Nu ska jag jobba precis hela natten och sedan sitta i möten precis hela dagen imorgon. Men eftersom det här sker i Sverige känns det paradoxalt nog som rena semestern.

Apripå detta tema lämnar jag er med ett klipp om att beskriva ett land för dess egna invånare – och passande nog är det inte vilket land som helst det handlar om.

Mannen framför mig går med ett klistrigt klafsande ljud, som om hans skosulor börjat smälta mot den glödheta asfalten.

Själv tar jag upp en handduk ur ryggsäcken och torkar min dyblöta panna ren från svett innan jag, med vad som känns som fem sekunder kvar att leva, duckar in i ett elektronikvaruhus för att njuta av den arktiska ac-luften.

Medan ni hemma i Sverige mest får uppjagade rapporter om rekordtyfonen som just nu sveper in över Japan har vi som är på plats fullt sjå med att överleva ett annat väderfenomen: den jämerliga juli-hettan.

Jag är på många sätt överlycklig över att jag hunnit hem till Tokyo en sväng efter min USA-resa. Vädret är inte en av anledningarna till det. Och då kommer jag ändå precis från Las Vegas, där det var uppemot 45 grader varmt under min vistelse. Vilket på riktigt bara kändes varmt och skönt eftersom det rörde sig om torr, frisk ökenhetta istället för den ångande växthusvärme som just nu penslar hela Tokyo med svett.

Men lika överlycklig för det är jag, för nu när jag sprungit alla mina ärenden hemma i Shinjuku återstår inte många minuter av lidande innan jag på nytt flyr landet. Och det är, som ni kanske anat av det här inlägget, ingen slump att jag planerat in två månadslånga utflykter alldeles intill varandra, precis när den värsta sommarhettan överlappar regnsäsongen med sina dånande skyfall.

Vi ses i Sverige.

Förutsatt att den där rekordtyfonen är beredd att ge mig mer än fem sekunder till att leva, vill säga.

DAG 6

(mer…)

DAG 0

(mer…)

Jag sitter vid gate E8 på McCarran International Airport när det sprakar till i högtalarna.

”Grupp A, välkommen ombord. Grupp B, välkommen ombord. Om du har tequila att ge mig, välkommen ombord.”

Samtidigt, i korridoren intill oss, vinglar en skallig man omkring och ylar ”I was just gambling!”, som om han står åtalad i en osynlig domstol.

Till och med ute på flygplatsen fortsätter Las Vegas vara en stad som högljutt och plumpt gör sitt bästa för att stöta bort mig.

Trots det önskar jag att jag kunde stanna.

Bland annat av dessa anledningar:

Tillbringade mina dagar i Vegas med min lillasyster Beata (till vänster), och delvis med det gäng kursdeltagare hon var ute och reste i västra USA med. Jag träffar ju nästan aldrig min familj eftersom jag bor på andra sidan jorden, så det var både en fröjd och minst sagt surrealistiskt att kunna åtgärda det i Las Vegas, av alla städer.

Bellagios fontänshow.

Vacker hotellvägg.

The Venetian, ett av den handfull obegripligt enorma resort-komplex som dominerar området kring huvudgatan (The Strip kallad) i Las Vegas. Känns mer som att vara tillbaka på ultrakitschiga Venus Fort i Tokyo än i Venedig.

Min gata.

Mitt hus.

Igår åkte jag och Beata till Stratosphere, ett svinhögt torn med observatorier och några svinläskiga ”thrill rides” svinhögst upp.

Något slags slänggunga som hängde utanför Stratosphere-tornets kant, 350 meter upp i luften.

Bigshot, en Uppskjutet-variant för folk som tycker att dödsångest är det bästa som finns. Ännu värre var dock Xscream.

Utsikten från inomhusobservatoriet.

Stratosphere från marken.

Beata och hennes gäng hade bokat limo från New York New York (hotell, casino, resort, precis som varenda annan byggnad i Las Vegas) till Caesars Palace. Jag hakade på..

Limo-selfie.

Limo-utsikt.

Buffén på Caesars Palace (ja, utan apostrof) är den flådigaste jag sett, med över 500 rätter. Dessa felstavningar av mitt namn hör också till de konstigare jag sett.

Chandelier, en av barerna i Cosmopolitan-skrapan, gör skäl för sitt namn. Den är nämligen omsluten av vad som liknar en enorm kristallkrona. Extremt goda drinkar har de också.

Excalibur är ännu ett svintacky temahotell (gissa på vilket tema) med casino och restauranger och barer och skit på bottenvåningen. Som europé är det (som jag eventuellt redan sagt) svårt att bli särskilt impad av alla dessa plastiga imitationer av europeisk arkitektur, men det blir inte mindre fascinerande för det, bara lite deppigare.

Detta erbjudande gör mig extremt besvärad.

Flighten hit var full.

Det var jag också.

Och mitt dimmiga första intryck är nog också förklaringen till att jag sedan ägnade Las Vegas-bloggens första inlägg åt att slentriandissa föremålet för Las Vegas-bloggen.

Nu när jag varit ute och grillat skosulorna på The Strips glödheta asfalt i några timmar är jag kanske inte riktigt euforisk, men ändå oväntat förtjust i Nevada-öknens skitiga kronjuvel.

Egentligen har vi – jag, syster, systers kollegor samt deras kursdeltagare (de är alltså här för att arrangera fotokurs) – inte ägnat kvällen åt annat än att vingla fram och tillbaka mellan, samt bli väldigt besvikna på, olika barer. Men bara DET är ett rätt hisnande äventyr i Las Vegas, som verkligen ÄR ett Disneyland för vuxna, jag har inte fattat förrän nu – mitt i den kokande smeten av temarestauranger, videobillboards stora som parkeringsplatser och romerska palats i plywood – att det inte bara är en klyscha, utan sanningen. Och eftersom jag älskar Disneyland är det väl ganska naturligt att jag trivs rätt bra i Vegas också.

Imorgon ska vi bada i hotellpoolen, åka berg och dal-bana ovanpå Beatas (systerns) sinnessjuka tivoli-komplex till hotell och äta buffé med ”över 500 rätter” på Caesars Palace, en temapark som äter upp typ halva stan, så stor att den får Beatas hotell att likna en skokartong inuti en lite större skokartong.

Och någonstans mitt i allt det där ska vi väl se om vi inte kan klämma in lite eufori också.