Efter tolv dagar lämnar vi nu Sotji.

Vår ambition har varit att ge er en bild av OS-arrangemanget som inte synts i sportsändningarna och vi hoppats att vi lyckats uppmärksamma åtminstone en del av det som försiggår bakom kulisserna.

På väg i taxin till flygplatsen återvände jag till de första tankarna som snurrade genom huvudet när vi landade här förra måndagen. Det var sent på kvällen och OS-byn Adler kändes öde, alldeles tomt och tyst på gatorna. När bussen körde in på hotellområdet var det som att kliva av i en spökvariant av Hammarby sjöstad. Allt var nytt, men helt utan liv. OS-festen jag hade föreställt mig föll platt direkt.

Aftonbladets chef på plats hade besökt hotellet tidigare under dagen och dubbelkollat att hotellrummen faktiskt existerade, och efter någon timmes tjafsande låg nyckeln äntligen i min hand. Resten av min hotellupplevelse i Sotji blev en kamp för att få rummet städat, glödlampor till lamporna och någorlunda klart vatten. Natten efter invigningen hade jag lämnat in nyckeln till städpersonalen – som tappat bort den. Hotellpersonalen föreslog en sovplats i lobbyn. Men efter många om och men gick de med på att bryta upp låset.

Vårt största problem med att jobba i Sotji har framför handlat om att vi som nyhetsjournalister inte arbetat i det system som är uppbyggt för sportjournalister som åker mellan arenor, presscentrum och hotell. Vår uppgift har ju varit en annan. Att skildra allt mellan det. Och det har blivit många timmar i bilkö, tjafs med poliser, plötsligt avstängda vägar, byråkrati, dokument som ska granskas, intyg som ska kollas och till slut en bortforslad bil.

En stor del av vår rapportering härifrån har också genomsyrats av rädsla. Både besökare och arrangörer har uttryckt rädsla för terrorhot och attacker. De ryssar vi träffat har uttryckt rädsla för omvärldens syn på Ryssland i allmänhet och OS i synnerhet. De anser att medierna bara fokuserat på allt som är negativt, och de flesta blev mycket obekväma när vi ställde kritiska frågor. Andra öppnade upp först när de förstod att vi var öppet inställda till dem, och inte ställde frågor i syfte att sätta dit dem.

Rädsla har också varit närvarande i våra kontakter med personer som på olika sätt drabbats negativt av OS. Arbetare som inte fått någon lön, Sotjibor som tvingats lämna sina bostäder, är två exempel. Vissa har ställt in intervjuer i sista stund, andra menar att de ändrat inställning sedan vi talades vid senast.

Av den anledningen har vi blivit extra glada för dem som vågat ställa upp och berätta. Advokaten Alexander Popkov är ett exempel. Han hjälper aktivister från hela Krasnodar-regionen när de behandlats illa av polisen och har själv anklagats för terrorism just på grund av det. Jag tänker också på Batrbi Atchejego och hans fru Tamara som utan problem avsatte sin lediga söndag till att förklara sin folkgrupp, tjerkessernas, historia.

Tack till dem, och tack till er som läst.

Josefin och Filip