Det trodde jag jävlar i mig inte.

Att Inter var riktigt bra visste jag ju såklart. Att de vuxit sedan i höstas har varit uppenbart för alla. Men att de hunnit såhär långt? Att de skulle vara såhär överjordiskt bra mot det här motståndet?

Nä. Jag är rejält överraskad, ohyggligt imponerad.

Matchens emblematiska sekvens såg jag i den 55:e minuten. José Mourinho var i färd med att göra ett tidigt byte, och gav sina slutinstruktioner tilll Dejan Stanković. Vad han sa har jag ingen aning om – vad han menade var fullständigt uppenbart ändå. Gång på gång på gång bultade Mourinho knytnäven i handflatan. Smäll. Smäll. Smäll. Säkert tio gånger klappade han till. Bang. Bang. Bang.

I åratal har jag tjatat om hur jag upplevt att de italienska klubblagen generellt gått ner i tempo och tappat i intensitet. Det har varit min patentförklaring när jag givit mig på att förklara varför deras internationella resultat försämrats så mycket, så snabbt.

No more. Ikväll såg jag ett hyperaggressivt Inter som flög ur blocken på ett sätt som jag inte sett ett italienskt lag göra sedan Juventus pumpat sig fulla med medicinförråd i mitten av 90-talet. Bang. Bang. Bang. Det José Mourinho gjort med det här laget är framförallt att han pumpat in en smått vanvettig kraft och energi i sitt lag. Ett Inter som tidigare sett trögt och slött ut i internationell konkurrens har den här Champions League-våren varit ett kompakt högtempolag som varit så gott som omöjligt att spela emot.

Fotboll är en lagsport, men matcherna är samtidigt också summan av elva individuella dueller. Det lag som vinner flest matcher-i-matchen vinner i stort sett alltid också matcherna. Ikväll besegrade varenda interista sin direkta motståndare. Zanetti plockade ner Messi. Maicon visade varför det är han snarare än Dani Alves som spelar högerback för Brasilien. Sneijder dirigerade mittfältet mot Xavi. Lúcio hade en fullständigt, fullständigt iskall Zlatan Ibrahimović i bröstfickan. Milito, Pandev, Motta, Cambiasso och alla de andra jagade sönder Barcelona likt rabiessmittade vinthundar.

Och det är klart att det inte är avgjort och det är klart att Barcelona tog över spelet när ett allt tröttare Inter föll djupare och det är absolut så att den portugisiske domaren Benquerença totalt sett gjorde en rätt märklig insats – men ändå.

Vilken jävla kölhalning. Vilken brutal fotbollsmangling av hybrisgeniet José Mourinhos nya hästkraftsmonster.

Fenomenalt.

/Erik Niva