Ett skepp, några skott, en humanitär hjälpinsats och politisk provokation som accelererar till fullskalig tragedi blir dagens och förmodligen de kommande dagarnas stora nyhet världen över.

Ombord på de där skeppen på väg till Gaza fanns en del av det som ofta finns på hjälpsändningar.

Mat. Mediciner. Benskydd och bollar.

Therese McDermott från Edinburgh och Free Gaza-Scotland hade fått Hibernian att skicka med en last fotbollsprylar, tröjor och bollar och allt möjligt, och är nu en av alla dem som hamnat mitt i en dödsskjutning.

Ni har läst om Palestinas landslag – vi har ju haft en del svenskar i det där laget, Imad Zatara är väl den mest framgångsrike – och fått höra berättelserna om ett lags kamp för att få vara en del av världen (den om legendariske förbundskaptenen Azmi Nasser är värd att läsa igen), mitt bland sönderbombade planer (så sent som i fjol dog landslagsspelarna Ayman al-Kurd och Wajih Mushtahi under en bombräd) och vägspärrar som omöjliggör normala liv.

Fotbollens dubbelhet är att den alltid bara är fotboll, samtidigt som den nästan aldrig bara är fotboll. Att spelet är så universellt enkelt att det blir så mänskligt att det sedan kan användas till vad som helst.

I Gaza är fotbollen en oerhört viktig del av det vardagliga livet. Häromveckan arrangerades ett pseudo-VM i Gaza, med sexton lag döpta efter riktiga landslag. Supportrar vevade amerikanska flaggor (!) när ”USA” mötte ”Serbien”, ”Frankrike” slog ”Jordanien” och tog emot en VM-pokal inför en jublande publik på 20 000 åskådare.

Alla som önskar palestinier ett värdigt, fritt liv såg ett hål i vardagen, fotbollen som frihetstanke.
Israel såg, antar jag, något annat.

De noterade att VM-pokalen var symboliskt gjord av bråte från ett Israel-bombat hus, och att den delades ut av Hamas-ledaren Ismail Haniya (som själv ska ha varit en lovande back när han var ung).

I samband med den palestinska cupfinalen i fjol gjorde CNN ett nedslag, och ett inslag om politiseringen av fotbollen i Gaza.
– Som idrottsfolk vill vi föra sporten bort från politiken, men politiker på båda sidor, Hamas och Fatah, spelar på det här, försöker få in politiken i sporten, sa Ibrahim Abu Saleem, vice ordförande i palestinska fotbollsförbundet.

Från Israel-håll har man riktat kritik mot hur fotbollsturneringar och fotbollslag i Gaza döpts efter martyrer/självmordsbombare, att idrotten används för att glorifiera bombdåd.

Fartygen styrs nu in mot Ashdod, men igår, långt före bordningen, hälsades de välkomna av Fatah-ledaren Jibril Rajoub. Rajoub bad sina anhängare välkomna skeppen, i vilka han såg ett bevis för ”ett internationellt erkännande av Palestinas rättfärdighet”.
Och Rajoub är förstås inte bara ett av de tunga, historiska namnen i palestinsk säkerhetspolitik.
Han är dessutom ordförande i Palestinas Fotbollsförbund.

/Simon Bank

PS. Fördjupning, från två håll, för den som vill: svenska Palestinagruppernas rapport om palestinsk idrott och israeliska Palestinian Media Watchs rapport om idrottshyllningar av terrorister.

Som ni alla vet är jag ju en anspråkslös jäkel, men nu när det gått två dygn kan jag ju i all stillsamhet ändå passa på att upplysa de mer råbarkade av er om att jag förärades ett fint porträtt på självaste DN Kultur i lördags. Det var roligt att skribenten Niklas Wahlöf verkligen fattat grejen med det jag försöker göra.

Är ni modigare än vad jag själv är kan ni dessutom höra mig orera kring moderna fotbollsspelares liv i P1-programmet ”Godmorgon, Världen” från igår.

Så. Tillbaka till VM-allvaret. Mundial Moment IV. 

Det är förmodligen det mest berömda VM-ögonblicket genom alla tider – numera kanske i konkurrens med den där nicken från järnskallen Zidane – så det är befogat att ni ifrågasätter värdet i att visa Geoff Hursts klassiska mål från 1966.

Han ska väl inte traggla sig igenom ännu ett teoretiserande kring huruvida bollen var inne eller inte?! Nej, det ska han inte, för det var den inte. Men då ska han väl ändå inte dra den där gamla skrönan om hur linjemannen som godkände målet blev en sorts nationalhjälte hemma i Azerbajdzjan, och till och med fick nationalarenan i Baku uppkallad efter sig?! Nä, inte igen, även om historien i sig är ganska fantastisk i dessa Martin Hansson-tider.

Jag tänkte istället komma med shoppingtips.

Om bara några dagar blir en rätt speciell tröja till salu på Harrods. Den är helt röd, har nummer 10 på ryggen – och bars såklart av Geoff Hurst när han blev den enda mannen i mänsklighetens historia att göra hattrick i en VM-final.

Utgångspris? 2,3 miljoner pund, drygt 25 miljoner kronor.

Ifall säljaren Andrew Leslau får ut så mycket – vilket rätt många tvivlar på – skulle Hursts tröja bli den allra dyraste idrottsmemorabilian i historien. Just nu är det den baseball som Mark McGwire slog sin 70:e homerun med, som såldes för 3 miljoner dollar för drygt 10 år sedan. Inom fotbollen? Den äldsta kvarvarande FA Cup-bucklan, som West Hams nyblivne ägare David Gold köpte för 478 000 pund, 2005.

Men försäljningen av Hursts tröja är egentligen bara ett nytt sorts kapitel i berättelsen om artefakterna från 1966, en story som tidigare mest handlat om skillnaderna mellan fotbollens då och nu. Hade England vunnit VM i Sydafrika vore det ju en fantastisk bonus för de spelarna som deltog, men det skulle inte innebära någon ekonomisk skillnad för liven som Terry, Gerrard och Rooney lever. De har redan tjänat ihop mer pengar än de någonsin kommer att kunna kasta på bort på löjliga lyxbilar, ostiga Phil Collins-skivor och allmänt usla investeringar.

För flera av lejonen från 1966 har VM-guldet – bokstavligt talat – visat sig vara räddningen från rena fattigdomen. 2001 sålde målvaktslegendaren Gordon Banks sin vinnarmedalj för 124 750 pund, trots att han beskrev det som ”ett väldigt svårt beslut”. Han gjorde det inte för att han ville, utan för att hjälpa sin familj. Fyra år senare gjorde mittfältsterriern Alan Ball samma sak, fick 164 800 pund för sin. Hans tre söner hade alla stött på problem av olika slag, och han gjorde det för att ge dem ett bättre liv.

Redan 1998 kände sig ytterbacken George Cohen nödgad att göra sig av med sin medalj. Han hade drabbats av cancer, och ville ge sin fru Daphne en ordentlig grundplåt att försörja sig utifrån. Men det blev aldrig någon försäljning. Cohen fick inget enda bud som motsvarade hans minimipris på 60 000 pund.

Till slut förbarmade sig Cohens förra klubb Fulham, och betalade 80 000 pund för medaljen.

På den lite mer lättsamma sidan av alla de här 66-auktionerna hittar vi den tyske försvararen Wolfgang Weber. Han bytte tröja med Roger Hunt den där dagen Wembley – bara för att drygt 30 år senare kränga den vidare. Kanske tyckte till och med den så kallade marknaden att tilltaget var lite väl fräckt; Weber fick bara ut 17 250 pund för sitt krigsbyte.

Själv har jag bara deltagit i en liknande budgivning en enda gång i mitt liv. Det måste ha varit hösten 2003 som jag – av någon anledning – fick för mig att buda på en matchtröja som burits av Gif Sundsvalls gnetige ytterback Magnus ”Fimpen” Svensson.

Jag bjöd 1500 spänn. Och än idag är jag uppriktigt förbryllad över att jag inte fick tröjan, att någon faktiskt bjöd över.

/Erik Niva

Stade Camille Fournier, Évian-les Bains, 30/5
Elfenbenskusten-Paraguay
Genève-sjön, Didier Drogba och kanske 1000 åskådare. 

Random ivorian intervjuas.
Benny Lenartsson jobbar i kulisserna.

The office.

/Erik Niva

Kort konstaterande från Italien:

Ett avstannande Lecce och – otroligt nog – Cesena är tillbaka i Serie A, efter ett respektive 20 år.

Lite längre konstaterande från Italien:

Det kommer att firas en del, kan vi anta, men det finns en lite speciell aspekt med den här sista omgången. Ni vet den välutvecklade del av supporterkulturen som tyskarna kallar Fanfreundschaften, som italienarna kallar gemellagio och som svenskarna inte kallar något eftersom vi inte uppfunnit det än? Jo, alltså att supportrar till olika klubbar i samma land knyter vänskapsband till varandra och odlar dem.

Ibland testas de där banden också.

Inför den sista omgången i Serie B låg Brescia på uppflyttningsplats, en poäng före Cesena. De där två klubbarna har ett av de starkaste band som finns i Italien, när de möts kan ultrásgrupperna till och med sjunga det andra lagets namn. De gillar varandra, de står upp för varandra, de önskar varandra allt gott.

Nu är ju den svenska Serie B-bevakningen vad den är – och det är inget konstigt med det – men det är inte utan att jag undrar hur stämningen är i Brescia just idag.

Brescia förlorade mot Padova.
Cesena slog Piacenza.

För ett år sen gick Cesena upp i Serie B, idag gick de upp i Serie A – och de gjorde det på sina Brescia-bröders bekostnad.

Håller familjen ihop efter det?

/Simon Bank

Vad är det första du behöver om du är en lätt pressad förbundskapten med två veckors arbete kvar till ett VM?

Rätt svar: Ett bra resultat mot en klassmotståndare som England.

Vad är det sista du behöver om du är en lätt pressad förbundskapten med två veckors arbete kvar till ett VM?

Rätt svar: Två mittbackar som gör självmål mot en klassmotståndare som England.

Takeshi Okada glömde dra de där förutsättningarna i sitt peptalk inför England–Japan i Graz idag.

Det var lite synd, för det var annars lättare att hitta positiva saker i Japan än i Fabio Capellos England. Japan, som haft problem i det fysiska spelet i tidigare matcher klev in mot ett av världens normalt starkaste fotbollslag, och klarade sig väldigt, väldigt bra. Capello skickade, för första gången, in Theo Walcott och Aaron Lennon på varsin kant, och det är en uppställning som borde ställa oerhört hårda krav på motståndarens organisation.

Japan klarade det väldigt, väldigt bra. Centrerade backlinjen, litade på att mittfältet skulle hinna flytta över i defensiven – och de gjorde det. England spelade samma sorts oengelskt kontrollerade fotboll som de gjort de senaste matcherna, och den klär dem väldigt illa.

Vad vi noterade annars:

•Japan skjuter bra, det vet vi. Honda visade det igen idag.
•Två fenomenala målvakter: Kawashima för Japan, Joe Hart i andra halvlek för England.
•England släpper in mål på fast situation igen. En pojklagshörna rullades in i straffområdet, Tulio dyngade dit den, Glen Johnson spelade osynlig.
•Rooney var Rooney. Magisk ofta, sinnesslöa stämplingar ibland.
•Japan hade 1–0 i 71 minuter, sen gjorde båda mittbackarna (Tulio, Nakazuma) självmål på inspel från varsin kant. De var inte ens särskilt pressade.
•Theo Walcott är snabb. Och… snabb. Det är väl mest det.
•Frank Lampard missade en straff igen. Han borde testa ett annat hörn än det här nästa gång.
•Chocolate might make you fat.

/Simon Bank

Det ser rätt roligt ut.

En ensam man springer runt på en fotbollsplan, i en lagtröja som inte existerar längre, och gör våldsamma rusher, utfall, hopp, och alltihop utan att en fotboll är i närheten. Han gör det i 90 minuter, inför ett par tusen människor som jublar, skriker, tjoar och tjimmar, allt ackompagnerat av en radioröst som refererar en match som spelats exakt på pricken 34 år tidigare.

Den schweiziske danskonstnären Massimo Furlan – det är han som springer runt nere på planen – gör inget slumpartat. De 90 minuterna är en exakt koreograferad kopia av varje rörelse Jürgen Sparwasser gjorde på Volksparkstadion i Hamburg den 22 juni 1974.

Föreställningens klimax kommer efter 77 minuter: VM-historiens politiskt mest laddade mål.

Jürgen Sparwassers 1–0 för Östtyskland mot Västtyskland betydde tillräckligt mycket för att man ska sätta upp teaterföreställningar om det ett kvartssekel senare. Bakgrunden sa egentligen allt om målet. Den 5 januari 1974 hände två saker med nyhetsvärde i det delade Tyskland. Den första var att den 23-årige östtyske gränsvakten Burkhard Niehring försökte fly över till väst, men sköts ihjäl vid Checkpoint Charlie när han tog en annan soldat gisslan.

Den andra ägde rum i Frankfurt bara ett par timmar senare. Elvaårige Detlef Lange, handplockad ur kören Schöneberger Sängerknaben, hade fått uppdraget att hjälpa till med lottningen inför VM i Västtyskland. Han hade scenvana och skötte sig utmärkt, allt gick som på räls tills Västtysklands motståndare skulle dras. Lille Detlef, blond och vattenkammad och uppklädd i fin vit skjorta, lämnade över en lapp där det stod tre bokstäver:

D D R.

Det gick en chockvåg genom salen, innan alla började applådera. Broderfolken skulle mötas, väst mot öst, marknaden mot kommunismen.
– Det var på en söndag. När jag kom till skolan på måndag så applåderade alla. Dom var stolta över mig, har Lange berättat.

– Framgång i fotboll kommer bara ytterligare att visa socialismens överlägsenhet när det kommer till sport, förklarade ministern och Stasi-basen Erich Mielke.

VM:et var Östtysklands enda, och Sparwassers segermål mot de regerande europamästarna och blivande världsmästarna användes förstås som en spelpjäs i det kalla kriget. Västtyskland hann aldrig komma tillbaka, maoisten Paul Breitner bytte till sig Sparwassers tröja i spelargången efteråt.

Och Sparwasser själv?

2008 fyllde han 60, och berättade i en intervju med DPA:
– Det är sant att målet inte enbart var positivt för mig.

Ryktesspridningen hade tagit fart hemma i öst, han skulle ha fått förmåner hans landsmän bara kunde drömma om:
– Jag skulle ha fått en bil, ett hus och en sanslös bonus.

I själva verket hade han fått samma sak som de övriga spelarna: En bonus på 2500 D-mark, väst-mark. Vilket var oerhört mycket, men inte ett hus eller en bil. Väl hemma på andra sidan muren satt Sparwasser hemma i sin tvårummare med ett gäng kompisar och såg Västtyskland vinna finalen.

Efter karriären jobbade han som idrottslärare hemma i Magdeburg. När han vägrade ta jobbet som tränare i klubben blev han utfryst av regimen.
– Jag var inte längre den jag varit. Jag kunde inte längre se mig själv i spegeln och säga ”där är jag”. När det blir så tar man chansen att fly.

Sparwasser hoppade av till väst 1988, i samband med en veteranturnering.
– Det var en svår tid. Jag var 40 år och tvungen att börja om från början.

DDR-regimen spred ut rykten om att hjälten blivit köpt av väst. Han fick stöd av Eintracht Frankfurt, och klarade att bygga ett nytt liv. Häromåret gav han ut sin självbiografi Ich, Jürgen Sparwasser, och han har fortfarande aldrig begärt ut sina Stasi-filer. Han vill inte veta vilka av hans vänner som var spioner.

– Någon gång måste man dra ett streck, har han förklarat.

Väst och Öst möttes aldrig mer. De var lottade mot varandra i kvalet till Sverige-EM 1992, men innan matchen hann spelas hade muren fallit. Franz Beckenbauer spådde att ett enat Tyskland enkelt skulle dominera fotbollsvärlden, men det har inte blivit så.

När Michael Ballack lämnade återbud till årets VM innebar det att bara en spelare i den tyska truppen (Toni Kroos) fått sin fotbollsbildning i gamla öst.

/Simon Bank

Jag sa ju att det här skulle bli kul.

Och hur kul det än var att Martin Olsson, Emir Bajrami och Behrang Safari blåste nytt vänsterkantsliv i det svenska landslaget – vilket verkligen, verkligen var jätteroligt – kommer det likafullt inte vara mitt starkaste minne från den här kvällen.

När den svenska nationalsången spelades, och den bosniska klacken först kvävde de enstaka buropen från den egna sidan för att därefter mangrant börja applådera… Det har gått ofantlig inflation att överdriva läktarögonblickens styrka och betydelse – men jösses… Det var verkligen något av de vackraste, starkaste, mest positivt symbolladdade jag sett på en svensk fotbollsarena.

Jag hade kunnat gå hem där och då och ändå fått med mig ett minne för livet.

Men det gjorde jag ju inte, och tur var väl det. Inramningen gjorde sitt, lyfte matchen till höjder långt över den vanliga träningsmatchslunken.

Sverige hade det svårt i stora stycken av första halvlek. Bosnien sydde sina små, nätta passningstrianglar, och det tog nästan en halvtimme innan Sverige vågade, klarade göra samma sak.

Men ju längre matchen pågick, desto mer tillförsikt kunde vi stapla på hög. Först satte Bajrami och Safari fart ute på vänsterkanten, därefter fick Källström, Svensson och Wernbloom tag på innermittfältet. Efter 2-1-målet var det inte längre särskilt mycket snack – Sverige var helt enkelt det bättre laget. 

Allra mest positivt är givetvis att den där U21-generationen som dansade en sommar verkar vara sugna på att göra det igen. Mohawk-Martin snattade (offside)mål, Wernbloom vann sina små mentala krig och Toivonen och Berg väckte liv i den där frekvensen som bara de två kan lyssna på.

Skäl att hoppas, skäl att tro.

Andreas Isaksson ++

Sebastian Larsson ++
Olof Mellberg +++
Daniel Majstorovic ++
Behrang Safari +++

Anders Svensson +++
Pontus Wernbloom +++

Christian Wilhelmsson (75) ++
Kim Källström (75) +++
Emir Bajrami (66) +++ 

Ola Toivonen +++

Avbytare:
Martin Olsson (66) ++++
Marcus Berg (75) +++
Mikael Lustig (75) ++ 

Men vatusan, vi ska väl ha en snabbgenomgång av våra gäster också. Publiksiffran stannade vid 22 589, och när Råsunda reagerade på Sejad Salihovics vänstermissil syntes det tydligt att 70, 75 procent av dem hade sympatierna med bortalaget.

Bosnien led av att playmakern Zvejzdan Misimovic inte kände för att spela fotboll, och att Edin Dzeko hade en av de där dagarna då bollarna studsade ifrån honom. Men ur deras synvinkel avgjordes matchen i samma ögonblick som kaptenen Emir Spahic knallade av. Det här har alltid varit ett lag med kraftig offensiv slagsida, fullständigt beroende av att mittbacken Spahic håller ihop helheten med sin spelförståelse. 2-1-målet kom i stort sett omedelbart efter att han klivit av, och därefter hade inte länge Bosnien något försvar överhuvudtaget.

Bosnien har fortfarande skickligare bollspelare än Sverige – tro inget annat – men de saknar de grunder och det kollektiva spel som förblir vårt kännetecken och vår styrka. Safet Susic har mycket jobb att göra, men oändligt mycket potential att arbeta utifrån.

Asmir Begovic ++

Boris Panda (45) +
Adnan Mravac ++
Emir Spahic (66) +++
Sejad Salihovic +++

Samir Muratovic (45) ++
Miralem Pjanic ++
Zvejzdan Misimovic +
Haris Medunjanin (77) ++

Zlatan Muslimovic (64) ++
Edin Dzeko (81) +

Avbytare:
Safet Nadarevic (45) ++
Mehmet Alispahich (45) ++
Vedad Ibisevic (64) +
Sanel Jahic (66) +
Senijad Ibricic (77)
Ermin Zec (81) 

Nu tar bosnierna sina liljor, åker ner till Tyskland och sätter igång ett minst lika stort party där. Tack för festen. Tack för att ni kom.

/Erik Niva

PS. Förresten har tydligen Simon Bank gått och blivit rejält febersjuk – och trots att han mycket väl visste att han förväntades bjuda på dagens VM-ögonblick hade han inte ens vett att meddela mig att han inte skulle leverera.

The Mundial Moment utgår därför temporärt, för att återkomma med förnyad kraft i morgon någongång.

Ja, om vi nu rullat igång de här två bollarna –och Erik Niva har verkligen gjort det med den äran – så är det väl bara att se till att lägga dem i samma nät och se vad vi kan göra av det.

Alltså: Bosnien OCH fotbolls-VM.

När nu transfermarknades absolut hetaste landslag just nu (Misimovic till Atléti? Dzeko till Premier League? Ibisevic till Lazio?) har tagit mark i Stockholm så känns det ännu lite tråkigare att vi inte får se dem spela i VM. Det är en fantastisk generation fotbollsspelare som kommer att hyllas på Råsunda imorgon, men vill vi hitta en VM-berättelse så får vi leta på bänken.

Då får vi titta på Safet Sušić.

Sušić, 55, är ett fotbollsgeni av en annan sort än sin företrädare Ćiro Blažević. Det är inte bara det att han är ganska exakt hälften så gammal. Om Ćiro blivit en ikon för det nya jugoslaviska arvet, den självständiga stoltheten i ett Kroatien eller ett Bosnien, så är Sušić en representant för den fotbollsmässiga kluvenhet som alltid följer med tanken på Jugoslavien.

Å ena sidan: euforin.
Å andra sidan: ukronin.

Ukroni är tanken på om-inte-om, Sliding Doors-hypoteserna. Den alternativa historieskrivningen. Idag är Safet Sušić förbundskapten i det BiH han aldrig själv fick spela för – ”Pape” har själv sagt att det är det enda han sörjer i sin karriär. För 20 år sedan spelade han för ett enat Jugoslavien, som pappa åt en ung generation som tveklöst var bra nog för att kunna vinna VM-guld (och som ju vann JVM-guld). Italien-VM var det sista mästerskapet det enade Jugoslavien spelade, och det var det sista mästerskap Safet Sušić spelade.

Känner ni inte till hans karriär så kan vi snabbspola den. Det gjorde han ju själv. Bosnienfödd mittfältsmagiker (tänk Balkan-Platini så är ni nära) som flyttade från FK Sarajevo till Frankrike när det blev tillåtet och blev en ikon i Paris Saint-Germain under hela 80-talet. När France Football satte sig ner för att fira PSG:s 40-årsjubileum i vintras utsågs han till den bäste som någonsin spelat för klubben.

Pape fick aldrig spela för BiH, men han gjorde förmodligen det bästa debutår i ett landslag som gjorts.

I sin första landskamp (5 oktober 1977) gjorde han två mål mot Ungern. I sin andra landskamp gjorde han tre mål mot Rumänien. På sina första tio matcher gjorde han elva mål, och sommaren 1979 gjorde han hat-trick mot både de regerande världsmästarna Argentina och de blivande världsmästarna Italien.

Och det var jävlar i mig inte vilka mål som helst heller.

Safet Sušić hade varit med i det jugoslaviska lag som blev skandalöst bortdömt av dansken Lund-Sørensen i Spanien-VM 1982 (de förlorade mot Spanien med 2–1 efter ett av VM-historiens märkligaste straffdomslut). 1990 var han gammal, men skulle ta papparollen bland den nya generationens alla genier. Han gjorde VM:ets snabbaste mål, efter tre minuter mot Förenade Arabemiraten, men om det är ett ögonblick vi ska stanna vid så är det från den sista match Jugoslavien någonsin skulle vinna i ett mästerskap (de åkte ut mot Maradonas Argentina i kvartsfinal, på straffar).

Bentegodistadion, Verona, den 26 juni 1990. Sex veckor efter det här. Mot Spanien igen.
Safet Sušić är i särklass äldst i laget, men han spelar 120 minuter bredvid Stojković och Katanec på mittfältet. Stojković gör 2–1 i början av förlängningen, det står sig hela vägen in till slutsekunderna, och vill ni ha en sista bild av Jugoslaviens fotbollslandslag så står Pape Sušić mitt i den.

Jugoslavien väntar bara på en slutsignal, på att en revansch de längtat efter i åtta år ska konfirmeras, och den legendariske tv-kommentatorn Milorad Djurkovic spårar ur framför sin mikrofon.

Dejan Savicević får bollen.
– Ajde Dejo! Kao da si u Podgorici!
– Kom igen, Dejo! Gör som om du vore hemma i Podgorica!

Bollen hamnar hos Sušić.
– I Sušić! Sušić, Sušić, Sušić… i svi su on i Sušići!
– Och Sušić! Sušić, Sušić, Sušić… Alla är dom Sušić!

Allt är möjligt för geniet, Djurkovic hyllar en unik generation, förmodligen världens bästa. Men de skulle aldrig spela ett mästerskap igen, och idag ser världen annorlunda ut.

Dejan Savicević hyllades alltid extra av Djurkovic eftersom de båda var montenegriner. Savicević blev förbundsbas i Montenegro och drev fotbollspolitik mot det han upplevde som serbisk diskriminering, och var en av dem som drev på självständighetsprocessen. När folkomröstningen väl hölls var det Djurkovic som skötte tv-sändningen.

Och i morgon kväll leder Pape Sušić, han som aldrig fick spela för Bosnien, sitt eget land in på Råsunda, som förbundskapten.

/Simon Bank

En dag våren ’93 stod det fyra mörkhåriga killar vid sidan av planen där vi skulle träna med Malmbergets AIF:s P78-lag. En hette Arben, en annan Florin och en tredje Denis. Den fjärde förstod vi aldrig exakt vad han hette, men det lät ungefär som det finska ordet för snus – Nuuska – och så fick det bli.

De var från Bosnien, fick vi veta. Flyktingar.

Vad det innebar var vi inte tillräckligt gamla för att begripa, men vi förstod i alla fall att de skulle spela med oss framöver. De kunde ingen engelska, jag pratade inte deras språk – men jag visste åtminstone att Faruk Hadžibegić var från Sarajevo.

Vi kommunicerade på fotbollska. Vänner blev vi väl aldrig, men vi blev lagkamrater. På många sätt är det betydligt finare.

***

Sommaren 2003 semestrade jag och min sambo i Sarajevo, besökte gamla krigsmonument, gjorde utflykter upp på gamla OS-berget Bjelašnica och häpnade över att det fanns någon som förstod svenska på i stort sett varenda restaurang.

En eftermiddag gjorde jag sådär som jag brukar, och släpade med henne till stadsdelen Grbavica. Inte för att titta på alla de fasader där kulhålen fortfarande satt kvar – striderna här på frontlinjen var så intensiva att Grabvica till och med förärades en egen film – utan för att kolla in en fotbollsarena.

Anna var sådär lagom road, till att börja med. Hon hade ingen som helst relation till FK Željezničar – järnvägsarbetarnas klubb – och såg inte det arkitektoniska värdet i ståplatsläktare av betong. Men hon kände igen vanlig, ovanlig vänlig gästfrihet när hon mötte den. Vi hamnade i något undangömt klubbkafé, där gubbarna spelade tärning, drack turkiskt kaffe och delade minnen.

Jag åkte hem med en blåvit Željezničar-tröja. En äkta, en sådan där som knappt gick att få tag på bland nasarna nere på Baščaršija-marknaden. Jag har fortfarande kvar den i garderoben, bär den minst någon gång varje sommar.

*** 

Drygt två år senare tog jag själv med mig en svensk landslagströja till Bosnien. Jag hade åkt till Bijeljina, en stad som hamnat i den serbiska delen av landet efter Dayton-avtalet. Nästan inga bosniaker bodde kvar där, men av dem som gjorde det hette Ibrahimović i efternamn.

Ibrahim Ibrahimović var en pensionerad brevbärare med sympatier för Tito och fina fotbollsfötter. Han hade fått anbud från Zeljeznicar i sin ungdom, men aldrig vågat satsa på åka ner till storstan. Enligt honom själv var det han som burit på talangen som hans brorson – Zlatan Ibrahimović – hade ärvt.

Han skojade bort mig nere på fotbollsplanen han själv varit med om att anlägga, bjöd på saft och baklava i sin trädgård. I hans sovrum hängde en Sportbladet-affisch på den svenska EM-truppen från 2004. Jag fortsatte att skicka ner Zlatan-klipp till honom i några år, innan det blev sådär att det aldrig längre blev av

*** 

Förra hösten åkte jag ner från Sverige till Portugal för att se en av play off-matcherna inför VM. Vi var många hundra som gjorde samma resa. Nere i Lissabon var barerna runt Rosso-torget överfulla av folk som föddes i Tuzla, men växte upp i Malmö. Det blågula bosniska laget var på tröskeln till ett VM-mirakel, och snubblade inte förrän Zlatan Muslimović från Banja Luka och Habo satte bollen i stolpen när han stod fem meter framför ett öppet mål.

I morgon spelas en match på Råsunda som i svensk press konsekvent beskrivs som en av de kallaste på årtionden. Jag kan bara inte begripa den inställningen. Själv tror jag inte att jag har sett fram emot en vänskapslandskamp så här mycket i hela mitt liv. Jag är visserligen inte heller överladdad inför att se Olof Mellbergs 101:a a-landskamp – men jag ser väldigt mycket fram emot en alldeles unik, extraordinär publikfest. 

Bosnien kom aldrig till Sydafrika, de kom hit istället. Senaste siffran jag hörde var att knappt 23 000 biljetter var sålda till matchen. Hur många av dem har köpts av bosnier? 10 000? 15 000? I alla fall tillräckligt många för att skapa det största bortafölje Råsunda någonsin sett för en landskamp.

Och de som kommer, de kommer som vänner. Jag vet att det fanns en del tidiga diskussioner i de bosniska supporterleden om att bua åt den svenska nationalsången, men jag vet också att de kvävdes innan de ens hunnit börja. En väldigt, väldigt stor del av bosnien-svenskarna är djupt tacksamma mot ett land som på många sätt givit dem ett andra liv.

Själv har jag aldrig varit någon stolt-över-mitt-land-typ – jag har bara inte den relationen till de här frågorna kring identitet och nation – men i morgon kväll går jag till Råsunda, tänker tillbaka på 1990-talet och känner mig lite mer som svensk än jag brukar göra.

Jag är väldigt glad över att bo i ett land som haft plats för mina kompisar från Balkan.

/Erik Niva

Men fy fan.

Vad finns det egentligen som talar för en begränsad generations Danmark i ett VM-slutspel? En avig Kahlenberg? En konstig vinnarskalle som Bendtner? En Christian Poulsen i Sevilla-form?

Jo, ja.

Men mest av allt har de haft ett mittförsvar som skulle kunna växa ut till hjältar. Precis lagom fysiska, galna och övertygade om sin egen förträfflighet. Jag hade verkligen hoppats på Daniel Agger och den underbare Palemmo-keruben Simon Kjær. Kjær är hjärnan av de där två, en genomsympatisk och intelligent mittbackstyp som skulle få spela sitt första VM, på väg mot en status som en av världens absolut mest lovande backar.

Och vad händer? En meningslös täcktackling i en träningsmatch mot Senegal. En kollision, ett vridet knä, en sträckning, något vad som helst som ser otäckt ut och slutar på en bår med händerna över ansiktet.

2–0 mot Senegal, men vem bryr sig? Jag vill se Simon Kjær i VM. Jag vill verkligen inte att det slutar så här.

/Simon Bank