Ja, om vi nu rullat igång de här två bollarna –och Erik Niva har verkligen gjort det med den äran – så är det väl bara att se till att lägga dem i samma nät och se vad vi kan göra av det.

Alltså: Bosnien OCH fotbolls-VM.

När nu transfermarknades absolut hetaste landslag just nu (Misimovic till Atléti? Dzeko till Premier League? Ibisevic till Lazio?) har tagit mark i Stockholm så känns det ännu lite tråkigare att vi inte får se dem spela i VM. Det är en fantastisk generation fotbollsspelare som kommer att hyllas på Råsunda imorgon, men vill vi hitta en VM-berättelse så får vi leta på bänken.

Då får vi titta på Safet Sušić.

Sušić, 55, är ett fotbollsgeni av en annan sort än sin företrädare Ćiro Blažević. Det är inte bara det att han är ganska exakt hälften så gammal. Om Ćiro blivit en ikon för det nya jugoslaviska arvet, den självständiga stoltheten i ett Kroatien eller ett Bosnien, så är Sušić en representant för den fotbollsmässiga kluvenhet som alltid följer med tanken på Jugoslavien.

Å ena sidan: euforin.
Å andra sidan: ukronin.

Ukroni är tanken på om-inte-om, Sliding Doors-hypoteserna. Den alternativa historieskrivningen. Idag är Safet Sušić förbundskapten i det BiH han aldrig själv fick spela för – ”Pape” har själv sagt att det är det enda han sörjer i sin karriär. För 20 år sedan spelade han för ett enat Jugoslavien, som pappa åt en ung generation som tveklöst var bra nog för att kunna vinna VM-guld (och som ju vann JVM-guld). Italien-VM var det sista mästerskapet det enade Jugoslavien spelade, och det var det sista mästerskap Safet Sušić spelade.

Känner ni inte till hans karriär så kan vi snabbspola den. Det gjorde han ju själv. Bosnienfödd mittfältsmagiker (tänk Balkan-Platini så är ni nära) som flyttade från FK Sarajevo till Frankrike när det blev tillåtet och blev en ikon i Paris Saint-Germain under hela 80-talet. När France Football satte sig ner för att fira PSG:s 40-årsjubileum i vintras utsågs han till den bäste som någonsin spelat för klubben.

Pape fick aldrig spela för BiH, men han gjorde förmodligen det bästa debutår i ett landslag som gjorts.

I sin första landskamp (5 oktober 1977) gjorde han två mål mot Ungern. I sin andra landskamp gjorde han tre mål mot Rumänien. På sina första tio matcher gjorde han elva mål, och sommaren 1979 gjorde han hat-trick mot både de regerande världsmästarna Argentina och de blivande världsmästarna Italien.

Och det var jävlar i mig inte vilka mål som helst heller.

Safet Sušić hade varit med i det jugoslaviska lag som blev skandalöst bortdömt av dansken Lund-Sørensen i Spanien-VM 1982 (de förlorade mot Spanien med 2–1 efter ett av VM-historiens märkligaste straffdomslut). 1990 var han gammal, men skulle ta papparollen bland den nya generationens alla genier. Han gjorde VM:ets snabbaste mål, efter tre minuter mot Förenade Arabemiraten, men om det är ett ögonblick vi ska stanna vid så är det från den sista match Jugoslavien någonsin skulle vinna i ett mästerskap (de åkte ut mot Maradonas Argentina i kvartsfinal, på straffar).

Bentegodistadion, Verona, den 26 juni 1990. Sex veckor efter det här. Mot Spanien igen.
Safet Sušić är i särklass äldst i laget, men han spelar 120 minuter bredvid Stojković och Katanec på mittfältet. Stojković gör 2–1 i början av förlängningen, det står sig hela vägen in till slutsekunderna, och vill ni ha en sista bild av Jugoslaviens fotbollslandslag så står Pape Sušić mitt i den.

Jugoslavien väntar bara på en slutsignal, på att en revansch de längtat efter i åtta år ska konfirmeras, och den legendariske tv-kommentatorn Milorad Djurkovic spårar ur framför sin mikrofon.

Dejan Savicević får bollen.
– Ajde Dejo! Kao da si u Podgorici!
– Kom igen, Dejo! Gör som om du vore hemma i Podgorica!

Bollen hamnar hos Sušić.
– I Sušić! Sušić, Sušić, Sušić… i svi su on i Sušići!
– Och Sušić! Sušić, Sušić, Sušić… Alla är dom Sušić!

Allt är möjligt för geniet, Djurkovic hyllar en unik generation, förmodligen världens bästa. Men de skulle aldrig spela ett mästerskap igen, och idag ser världen annorlunda ut.

Dejan Savicević hyllades alltid extra av Djurkovic eftersom de båda var montenegriner. Savicević blev förbundsbas i Montenegro och drev fotbollspolitik mot det han upplevde som serbisk diskriminering, och var en av dem som drev på självständighetsprocessen. När folkomröstningen väl hölls var det Djurkovic som skötte tv-sändningen.

Och i morgon kväll leder Pape Sušić, han som aldrig fick spela för Bosnien, sitt eget land in på Råsunda, som förbundskapten.

/Simon Bank