Från det ena till det andra, från den ene till den andre, från José Mourinho till Louis van Gaal.

Det är, det har säkert framgått, varmt som i en isländsk vulkan här nere, vilket får mig att undra lite lätt vad FC Bayern haft för sig just den här dagen. Jo, jag vet ju att de hängt vid sitt hotell – jag har sett liverapporterna på spansk tv – och att de druckit och ätit som de ska, men jag är nyfiken på vad som hade hänt om någon fått för sig att gå lite utanför de kritade linjerna.

Jag tänker helt enkelt på Ryan Donk.

Donk var en talangfull men lite krånglig mittback som gick från Ajax till AZ för ett par år sen. När säsongen 2007 just hade börjat skulle AZ åka till Vitesse för en sen bortamatch, och lite tidigare samma dag hade deras juniorer match mot Ajax. Ryan Donks polare. Donk tyckte att det var en fin dag, med fina förutsättningar för att få sig lite fotboll, så han knallade ner till planen och ställde sig vid sidlinjen med solen i ansiktet.

AZ-fansen noterade det gillande. Fint att en av stjärnorna kollade in vad småkillarna hade för sig.

Problemet var att van Gaal också noterade det.

Och han tyckte jävlar i mig inte att det var fint.

– Du står med solen i ansiktet, ett par timmar före match? undrade han.

AZ-juniorerna hann inte spela klart innan Donk hade stängts av från matchspel. Disciplinär åtgärd.

Om någon av Bayern-stjärnorna sitter på bänken i kväll med en misstänkt färsk solbränna så vet ni varför.

/Simon Bank

Efter att FC Bayern säkrat årets ligatitel firade de traditionsenligt på Marienplatz i centrala München.
– Ich bin ein Feier-Biest, utlovade Louis van Gaal. Jag är ett partydjur.

Att utlova en sådan sak inför ett tyskt mästarfirande kräver att man sedan står för sina ord – men vi får lov att erkänna att Louis van Gaal klarade testet, hoppade över den ribba han själv lagt upp.

Såhär såg det alltså ut nere på Marienplatz.

/Erik Niva

Das Feier-Biest.

Och så har då startelvorna anlänt.

Mina damer och herrar:

FC Bayern:

Butt
—
Lahm
van Buijten
Demichelis
Badstruber
—
Robben
Schweinsteiger
van Bommel
Altintop
—
Müller
Olic

Internazionale:
Julio César
—
Maicon
Lucio
Samuel
Chivu
—
Cambiaso
Zanetti
—
Eto’o
Sneijder
Pandev
—
Milito

Getting ready to rumble yet?

/Simon Bank

Inför den här finalen gav José Mourinho två exklusiva intervjuer. Den ena till spanska Marca, då han ville kratta mattan inför sin landning i Madrid. Den andra till brittiska Sunday Times, då han vet att han en dag kommer att jobba i England igen.

Ingen enda aspekt av den här mannens tränargärning är slumpmässig.

Men i alla fall, i den där Sunday Times-intervjun fick han frågan om hur han lyckats förändra det Inter som i fjol åkte upp till Old Trafford och kapitulerade till det Inter som numera triumferande intar Stamford Bridge och Camp Nou. Han svarade genom att prata i mer än fem minuter utan uppehåll. Det här är sammanfattningen.
– Inters historia gick ut på att åka ut i åttondelsfinal och sedan grina över förlusten. Efter förlusten i Manchester blev jag kritiserad i italiensk press, och jag kände även att mina kommentarer på Old Trafford inte var särskilt välkomna inom klubben. Jag sa på ett väldigt objektivt och pragmatiskt sätt: ”Jag vet varför vi är ute ur Champions League, och det är för att de är bättre än oss”. Varför är de bättre än oss? Varför kunde inte Inter gå vidare? Varför kunde inte Inter uträtta något i Champions League på så många år? Varför kan Inter nå framgång i Italien, men inte i Europa? Vad kan vi göra för att förbättra laget och komma på svaret på de frågorna?

– Jag gick steg för steg. Jag kan inte spela i Champions League utan två väldigt starka mittbackar. Vi kan inte spela i Champions League utan en expert på fasta situationer, eftersom matcherna är väldigt, väldigt tajta och ibland behöver du den mannen för att göra skillnaden. Vi behövde ett mittfält kapabelt att kontrollera bollen under större delen av matchern. Och vi kunde inte lyckas i Champions League utan en forward gjord för de stora ögonblicken. Inte en anfallare som gör tre mål på femton chanser, en anfallare som kan göra ett mål på två chanser.

– Vi arbetade för att besvara de frågorna. Klubben var väldigt öppen för mina idéer, det måste jag säga. Efter det behövde vi bara klättra över den psykologiska muren; det stora ögonblicket, den stora motståndaren. Det ögonblicket kom mot Chelsea i åttondelsfinalen. När vi slog Chelsea – i synnerhet på det sätt som vi gjorde det, i synnerhet för att vi gjorde det välförtjänt genom två segrar. Det var vad laget behövde, i synnerhet som vissa spelare gått igenom år efter år av besvikelser i Inter. Efter att ha slagit Chelsea kunde de slå vem som helst.

/Erik Niva

(short for Saturday Night’s Allright for Fighting, to all you hooligans out there)

På plats på Bernabéu, efter att ha baxat oss förbi staket, hästar och ett dussintal tusen italiani som är ute på fest.

En banderoll värd att notera?

”Ibra noi ci siam, eto’o?” (Ibra, vi är här, och du?).

Ska man generalisera så är de blåsvarta mer för banderoller, de röda mer för upplåsbara pokaler och lederhosen. Men det är en generalisering. Med en och en halv timma till avspark kan det vara på sin plats att dessutom upprepa den allemand-italienska prestigefajten som pågår parallellt i koefficient-katalogerna.

Ni vet det säkert, men det tål att upprepa:

Om Inter vinner inom 120 minuter behåller Italien/Serie A sin fjärde plats i Champions League. Om de misslyckas med det går platsen över till Tyskland/Bundesliga. Det är i så fall första gången på mer än 25 år som italiensk fotboll inte rankas topp-tre i Europa.

Men det är bara en bisats i den här bisvärmen. Watch this space for more.

/Simon Bank

Estadio Santiago Bernabéu, Madrid.
22 maj, 2010.

Too bad if you can’t keep up with the pace. Step on it.

/Erik Niva

Ja, sepåfan. Blackpool it is.

Ni ska förstås ta det med en nypa salt, eftersom vi inte bara hamnade i en mörk irländsk pub utan dessutom framför en Sky-sändning som i bästa fall var pointillistisk och i sämsta fall helt jävla osebar. Men det kändes som att Blackpool jobbade upp ett övertag i första halvlek som de rätt rättvist kunde surfa hela vägen till det heliga landet på.

Och nu? Ja, nu är Blackpools viktigaste spelare varken Charlie Adam (and his left foot) eller Superstar DJ, utan en lettisk tjockis som heter Valerij Belokon. När han tog över klubben lovade han Premier League om fem år, och här är han nu. Hittills har han spelat rollen som den ansvarskännande och generöse ägare till punkt och pricka. Nu är det, som det heter, en helt annan bollsport.

Belokon är knappast rik nog för att tokspendera Blackpool kvar i ligan, det lutar åt en moderat men klok satsning. Gör de allt rätt igen kan de kanske jobba sig upp till en 17:e plats 2010/11. Gör de det inte får de nöja sig med ett par minnesvärda lördagar en säsong då de med raka ryggar kan be Preston North End se och lära.

Och det är väl rätt bra det också.

/Simon Bank

At last, lite ordnung på torpet.

Förhoppningsvis minns ni inte hur den här bloggen inledde den europeiska cupsäsongen, men oavsett om ni vill eller inte så ska ni få en påminnelse här.

Det var Supercupfinal, det var Monaco – och det var så jävla fullbelagt överallt att det var delat hotellrum. Men det var okej, det var trots allt balkong och utsikt över Medelhavsmarinan.

Tio månader senare.

Det är Champions League-final, det är Madrid – och det är så jävla fullbelagt överallt att det är delat hotellrum. Och den här gången är det minsann inga soldränkta terasser, den här lördagen är det murriga Sovjetkorridorer och igenmurade fönster.

Tyck synd om oss.

Nu ska vi ignorera den här infernaliskt stekande 35-graderssolen fullständigt, och istället ägna våra två fria eftermiddagstimmar åt att krypa in i det mörkaste hörnet på den mörka irländska puben för att se ett walesiskt lag bli klart för den högsta engelska ligan.

Champions League-upptrappningen pumpar vi igång igen sådär vid sjutiden.

/Erik Niva

Okej då, en snabbrapport från en soldränkt, feberhet stad innan Erik Niva gör sin sedvanliga in-på-en-räkmacka-entré och ställer en massa märkliga frågor (”var är mitt playstation?”, ”vafan ska inte jag ha den högra sängen?!”, ”varför är minibaren så högt upp?”).

En kvicktur genom gator och torg ger vid handen att Bayern-fansen är i knapp men klar majoritet, skulle säga 65-35, men det kan ju jämna ut sig. Många har åkt över dan, det är ovanligt nyktert och städat och varmt och trevligt. Det ska också noteras att gli interisti har återupptäckt sin supersarkastiska ”Non si vende Kaka”-ramsa, vilken ju faktiskt får en extra dimension just i den här stan. När lusten faller på kör de vidare med Per vedere segnare Kaka. Having their day in the sun, they are.

Vi har visst jobbat en del också. Erik har berättat storyn om holländarna som var tvungna att åka härifrån för att komma hit. Jag har skrivit uppjabbningskrönika och gett mig på det mer konkreta taktiska spelet.

En dimension känner jag dock att jag missat, och det är att det är en final mellan fotbollsvärldens två mest arroganta uppsyner vi kommer att få se. Jag ser det som en livsnödvändig kvalité hos en tränare. Frågan är vem som vinner, där också.

Talkin to me?

Talkin to Mou?

/Simon Bank

Jag var på väg att skriva att bara en Champions League-final hade fått mig att ställa väckarklockan på 04.40, men efter ett ögonblicks besinning konstaterade jag att det vore ett påstående ganska långt från sanningen.

Det finns rätt många fotbollsmatcher som skulle kunna få mig att gå upp 04.40. När jag rannsakar mig själv inser jag att gränsen nog går någonstans mellan den engelska tvåan och den engelska trean. I stort sett varenda Championship-match vore värd den arla uppoffringen; ska jag däremot släpa mig upp ur sängen för att se League One så får det nog lov att vara typ Millwall-Leeds.

Jaja, tidigt var det, men framme i Spanien är jag.

Alla resor har sin utgångspunkt, och när jag nu ändå hade kopplingen tyckte jag att det kunde vara värt ett minifokus på två gamla starter som båda haft avgörande betydelse för dagens Champions League-final.

Vet ni till exempel vilken tränare Louis van Gaal ställdes emot i sin allra första match som huvudtränare för ett elitlag? Det var hösten 1991. Leo Beenhakker hade precis lämnat Ajax och en djupt oenig styrelse beslutade sig för att ge jobbet till hans 40-åriga assistent, Louis van Gaal.

Hans första match som huvudansvarig var en Uefa Cup-match borta mot Örebro på Eyravallen. På andra bänken: Roffe Zetterlund. Van Gaal satsade högt; han flyttade Stefan Pettersson längre ner i planen, och ställde upp med ett 4-4-2-system på tvärs med Ajax traditioner. Hur Roffe Z reagerade på den taktikchock vet vi dessvärre inte säkert, men vi vet att han ställde upp med ett lag som bland annat innehöll Pär Millqvist, Lennart Sjögren, Magnus Sköldmark, Tommy Ståhl, Hasse Holmqvist, Pelle Blohm, Magnus Erlingmark, Christer Fursth och Miroslaw Kubisztal.

Det här var alltså Louis van Gaals första match som Ajax-manager. Ändå fruktade han redan för sitt jobb. Han var övertygad om att starka krafter inom klubben var ute efter honom, och att han levde på lånad tid från första dagen. Ett mål av Aaron Winter på Eyravallen gav honom lite manöverutrymme.
– Jag visste att mitt jobb var säkert så länge vi kvar i Uefa-cupen. Men jag spelade högt när jag satsade på två anfallare. Hade vi inte vunnit i Örebro hade min tränarkarriär varit över innan den börjat.

•••

Sex år senare kom Louis van Gaal till Barcelona för att ta över som manager. Det första som mötte honom när han kom in på presidentens kontor var en ursinnig, ung man som stod och skrek. Det var José Mourinho – assisten till avskedade Bobby Robson, som inte kunde begripa varför de fått sparken.
– Vi har vunnit tre bucklor, och nu blir vi bortskickade. Vad handlar det om?

Mourinho eldade på mot president Núñez. Han tänkte inte finna sig i den här behandlingen. Louis van Gaal var imponerad.
– Jag gillade hans reaktion. Jag tycker om folk som gör motstånd.
 José Mourinho behövde inte alls lämna Barcelona. Louis van Gaal gjorde istället honom till sin assistent.

Van Gaal och Mourinho hade tre säsonger ihop i Barcelona, vann två ligan två gånger, cupen en gång.
– Snabbt märktes det att han hade en väldigt hög förståelsenivå för sporten, säger Van Gaal.
Holländske försvararen Winston Bogarde spelade i det här Barcelona-laget, och beskriver arbetsfördelningen mellan huvudtränaren och hans assistent.
– Mourinho gav alltid sin åsikt. Det fanns lägen då Louis ville spela man-man-markering, medan han föredrog zon. Då sa han det.
Lagkamraten Patrick Kluivert fyller i:
– I matcherna i Copa Catalunya så lämnade Van Gaal helt över laget till Mourinho. Med hans färdigheter, karisma och kunskap om alla spelare så kunde han rättfärdiga det.

Relationen var lycklig fram till den tredje och sista säsongen. Då var det så tydligt att Mourinho vuxit ur assistentkostymen att han själv kände hur den klämde.
– Jag kom ofta hem till min fru och uppförde mig mer som en kritiker än en assisterande tränare. Under dagen arbetade jag på Camp Nou, som den seriösa och trogna assistent jag alltid varit. Hemma var jag mycket mer kritisk, och tänkte på hur Van Gaal hade bytt honom ut och tagit in honom, medan jag skulle ha gjort så och så. Jag var en plågad assistent, ibland barsk och överkritisk.

Sommaren 2000 skiljdes de två tränarnas vägar. Louis van Gaal återvände till Holland för att träna landslaget. José Mourinho åkte hem till Portugal för att ta över Benfica och sjösätta sin egen managerkarriär.

Tio år senare möts de två nu igen.

Undrar var Roffe Z ser matchen.

/Erik Niva