Scouser Riot, that was.

Tre jävla noll, Carlitos skadad. Tung De Jong-saknad. Kaos och katastrof. Om vi fått för oss att City fått något slags islossning av den på alla plan fantastiska Sunderland-kölhalningen så hade vi fel. De har spelat tio raka utan att vinna borta nu, och även om jag fortfarande tror att de har trupp och spelprogram nog för att dra hem den där CL-platsen så… ja, så är väl marginalerna borta nu.

Hur som helst.

Om ni undrar varför det varit lite tyst från den här halvan av bloggkollektivet Goda Viljan så beror det på att jag dragit på mig någon svårbotad form av antingen mul- och klövsjuka (från någon fyrfotad kollega) eller spansk sjuka (från Lerdala). Jag kunde faktiskt ha dött.

Men nu har det gått ett par dagar av nedbäddad självömkan, då jag kunnat – eller inte kunnat annat än att – fundera över ett och annat framför tv-matcherna.

Matchen ikväll inleddes ju med en (knäpp)tyst minut för att hedra minnet av Hillsborough. Vi har sett det förut, det är mer än en gest för Anfield och kommer alltid att vara det. Jag och Erik upptäckte, i samband med att vi klippte ihop urvalet till bokifieringen av bloggen, att vi tenderar att skriva väldigt mycket om sorg och död, men det här var en helg då de stora gesterna tog mycket plats överallt.

Vi skrev ju om Valencia-målvakten Vicente Guatia förra helgen, om hur hans pappa Francisco – själv gammal målvakt – avlidit precis före bortamatchen mot Getafe och hur medspelarna visade sitt stöd. Under derbyt igår var det klubbens tur, och supportrarnas. Vicente satt på bänken, medan curvan höll upp bilder av hans pappa och Ultra Yomus höll upp två banderoller med texten ”Muere un portero – Nace una leyenda”, ”En målvakt dör – en legend föds”. Sedan gick Valencia ut och vann derbyt med 5–0.

Om ni läst nyhetssidorna i veckan så har ni annars läst om torsdagens massaker i en skola i Rio. En 24-årig ex-elev gick in och sköt vilt: tio flickor dog, två pojkar. Regeringen utlyste tre dagars landssorg. I går spelade de fotboll igen.

Corinthians spelade sin match med andra namn på ryggarna, startelvan och en avbytare bar offrens namn på sina dräkter. Över hela landet hölls tysta minuter på arenorna. Och när Ronaldinho ledde Flamengo in till derbyt mot Botafogo gjorde han det med Iago Dias, en av skolpojkarna som överlevde massakern, bredvid sig.
Patricia Amorim, Flamengos presidenta, lämnar en Fla-tröja till tolvårige Alan, en av de skottskadade i massakern.

Man kan tycka vad man vill om den här sortens stora gester, men allra oftast tycker jag om dem, och tycker att vi är svaga på det i Sverige. När en arena håller en tyst minut för en gammal spelare som försvunnit ger man sina nya spelare och sin nya publik en plats i en historia, och ett ansvar för den historien. När en arena tar in en samhällshändelse på fotbollsplanen ger man klubben och spelarna en plats, ett ansvar och en funktion i samma samhälle. Det blir inte alltid rätt, men det blir sällan fel.

I Europa har vi ju också sett andra sorters demonstrationer från fans. På Gärdet i Stockholm protesterade olika grupper Hammarby-ultras utanför TV4, i en fortsättning på den relevanta, internationella ultra-kampen Our Game, Our Time. Samma veckor som publikidrotten fotboll gjort stenstark comeback i både superetta och allsvenska förde de fram samma budskap i Sverige: Tv-bolagen dikterar för mycket, läktarpubliken (som på många sätt skapar mervärdet, intresset och tv-fonden) kommer i kläm.

Just samma dag arrangerades också en supporterdemo i Frankrike. Jag har skrivit en del (här, här och här) om den franska fotbollens val av en engelskt repressiv modell för att få bort våldet från fotbollen (och om varför vi inte ska önska oss godtyckliga regelverk i Sverige), och i veckan kom en konkretisering från ligaförening och regering.

Kampanjen Sortons la Violence du Stade (Få bort våldet från arenan) handlar om att det är dags för den hårda sortens kärlek. De räknar upp fakta: 2009 portade England 3000 supportrar från arenorna, medan Frankrike räknade in 200 avstängningar. Och de visar en ny prislista för dem som missköter sig: Hat- eller våldsinitiativ på arenan? Ett år i fängelse, 150 000 kronor i böter. Tar du in bengaler eller rökbomber? Tre års fängelse, 150 000 i böter.

I söndags möttes Montpellier och OGC Nice på La Mosson (1–1). Derby sudiste. Heta känslor. Le Gyms största supportergrupp BSN var en av dem som upplöstes av regeringen i fjol. Vad de gjorde igår? De slog sällskap med sina derbyfiender – det är fullt jämförbart med att se MFF och HIF gå sida vid sida – och demonstrerade mot de nya regelverken. En av supporterkulturens viktigaste ödesfrågor att bli vuxen nog att kunna göra politik av sina protester istället för att göra protester av sin politik. Här, och på annat håll.

/Simon Bank