Att skriva om supporterrörelsens utkanter är alltid komplicerat, och det har sannerligen inte blivit enklare sedan jag sammanställde ett lättviktigt inlägg om proffsspelande ultras i fredags.

Alla har ni ju sett bilderna från lördagens avbrutna match på Tele 2 Arena, och är ni som jag har de förmodligen mest bara fyllt er med en frustrerad känsla av sjaskig meningslöshet. Det finns överhuvudtaget inget nobelt i att kapa en träningsmatch i januari.

Men de där bilderna är inte de enda vi tar med oss från helgens supportervärld – och de är sannerligen inte de mest relevanta.

Både i turkiska Trabzon och i indonesiska Jakarta har tiotusentals fans gått ut på gatorna för att demonstrera mot korrupta och dysfunktionella fotbollsförbund. I Brasilien arrangerades protestmarscher mot det uppsvällda VM-arrangemanget i drygt 30 olika städer.

Trabzon.

Jakarta.

São Paulo.

Och då har vi alltså inte ens kommit till Ukraina.

Jag vet inte hur begriplig utvecklingen på Kievs gator är för den fotbollsintresserade genomsnittssvensken, men förmodligen har ni koll på att det mesta alltid utgått från en politisk dragkamp mellan Ukrainas östra och västra halvor.

Den bakgrunden gäller inte längre. Nu handlar det snarare om att en alltmer isolerad skurkregim försöker klamra sig fast vid makten till varje pris – och att folket i allt högre utsträckning enar sig mot den.

Längst fram i frontlinjen, högst upp på barrikaderna? Fotbollsfansen.

Det var verkligen inte självklart att det skulle bli så. Den ukrainska fotbollen har alltid varit splittrad enligt samma linjer som den ukrainska politiken, och i utgångsläget var det därför mer sannolikt att Sjaktar Donetsk-fans från öst skulle stå emot Karpaty Lviv-ultras från väst. Men den senaste veckan har spelplanen ritats om.

Om ni ingick i de blågula horder som reste till Ukraina sommaren 2012 har ni kanske egna minnen från Dynamo Kievs lilla arena inne i stadens centrala delar. Det var där landslaget höll en öppen träning mellan de två första matcherna, då flera tusen svenskar dök upp för att stötta dem.

För några dagar kablades dessvärre en helt annan typ av bilder ut därifrån. Några råskinn från regimens militärpolis släpade upp en hjälplös demonstrant på taket till arenaområdets ingång – och misshandlade  honom halvt till döds inför rullande kameror. Sedan räckte de upp ett provokativt långfinger till folkmassan nedanför.

Det var en oerhört obehaglig skräckväldesmarkering – och en av händelserna som verkligen fick de folkliga vredesdammarna att svämma över. Politiska meningsskillnader och regionalt käbbel lades åt sidan. Kampen kom istället att handla om att gemensamt resa sig mot en tyrann som sanktionerade brutalt våld mot sitt eget folk.

Egentligen är ju Sjaktar Donetsk den nuvarande regimens klubb, men den har nu förlorat stödet från de som brukade vara dess fotsoldater. Häromdagen deklarerade Sjaktars ultras att de tänkte skydda de regeringskritiska demonstranterna framöver. Inte för att de egentligen sympatiserade med dem – men för att de vägrade stå bredvid och titta på när vanliga ukrainare blev sönderslagna.
– Vi har bestämt oss att ta personligt ansvar för att skydda människorna som demonstrerar mot anarki och laglöshet. Vi avskyr den politiska oppositionen och vi stödjer verkligen inte dess strävan för EU-medlemsskap, men vi vill skydda vårt eget folk i deras kamp för sina mänskliga rättigheter. Bröder! Tänk med era hjärnor och värdera er heder!

Effekten blev lavinartad. Även i de ryssvänliga delarna av Ukraina – de delar där dagens regering alltid haft ett självklart stöd – ställde sig nu supportergrupp efter supportergrupp nu på andra sidan av slagfältet. Charkiv, Simferopol, Odessa, Sevastopol, Zaporizjzja… I Dnipropetrovsk gav sig ett par hundra ultras ut för att blockera regimens hejdukar från att ge sig av mot Kiev. Flera av dem blev skjutna. Som konsekvens tilltog mobiliseringen ytterligare i fart och styrka.

Utvecklingen var allt annat än obetydlig. Dels påverkade tusentals kamplystna fotbollsfans de konkreta styrkeförhållandena på gatorna, men framförallt signalerade deras vägval hur regimen nu fullständigt tappat kontrollen över folkdjupet. De officiella politiska analyskartorna tar är i nuläget inte enbart färgade i rött eller blått – de innehåller dessutom särskilda prickar för varje stad där fotbollsfansen vänt sig emot det politiska styret.

”Fotbollsultras försvarar lag och ordning, medan polisen regelmässigt bryter lagar och begår brott. Det är dagens Ukraina”, konstaterar en herre som heter Vyachik Kubik lakoniskt på Twitter.
Man ska verkligen akta sig noga för att romantisera de här våldsbenägna supportergrupperna, och deras vilja att upphöja sig själva till medborgargarden. Många av de ukrainska ultrasfalangerna är tätt förknippade med den högerextremistiska rörelsen, och jag skulle verkligen inte vilja ha en värld där deras politiska inflytande blev betydande och bestående.

Men med det sagt går det liksom inte att säga sig vara intresserad av fotbollens samhälleliga inflytande, och samtidigt ignorera hur ultrasrörelsen faktiskt påverkat hela världsutvecklingen på ett högst påtagligt sätt under de senaste åren. Oavsett om man gillar det eller inte så rymmer den en högst verklig realpolitisk maktfaktor.

Unga, arga, organiserade fotbollsmän var pådrivande genom stora delar av den så kallade arabiska våren – Egypten, Libyen, Tunisien – och förra sommaren fick den marken att darra rejält under fötterna på makthavarna i både Brasilien och Turkiet.

Nu har de anslutit sig till revolutionsrörelsen i Ukraina.

Som en konsekvens av den senaste veckan tror jag faktiskt att spelet snart är slut för Viktor Janukovytj och hans hantlangare. Jag tror att den ukrainska regimen kommer att falla – och jag tror återigen att fotbollsfans kommer att ha en betydande del i skeendet.

/Erik Niva

Man måste ju tänka på sin streetcred också.

Häromdagen skrev jag ett inlägg om den nya tidens vägar in i fotbollsindustrin, hur det numera är fullt möjligt att plugga sig in i Premier League, att ta en riktad universitetsexamen med syftet att till exempel bli ekonomiassistent i Manchester City.

Och ja, det är ju så vägen in i toppidrotten kommer se ut för de allra flesta av oss framöver – men så värst mycket rock’n’roll är det ju uppriktigt sagt inte. Så värst många läktarmyter genereras inte den vägen.

För att väga tillbaka vågskålarna i rätt riktning behöver nu bloggen gå hela vägen till den andra änden av karriärsvägsskalan, och lista en rad killar som gått hela vägen från kortsidornas ultrasgrupper till proffsfotbollen och miljonkontrakten.

Som alltid måste såklart kriterierna klargöras för att undvika misstolkningar. Det här handlar alltså om spelare som själva ingått i regelrätta ultrasgrupper, och inkluderar följaktligen inte alla de som ”bara” representerar klubben de höll på som barn. Inte heller är det tillräckligt att ta tag i en megafon och sjunga en segersång nere i kurvan efter någon slutsignal för att kvalificera sig. Och givetvis, enbart nu aktiva spelare kommer på fråga, vilket exkluderar självklara namn som Cristiano Lucarelli eller Paolo di Canio.

En sån här sammanställning blir ju inte riktigt fotbollskulturellt rättvisande i och med att de brittiska klubbarna inte befattar sig med ultraskonceptet i någon större utsträckning, men det är ju helt enkelt bara som det är.

I alla fall – ultras på planen.

Kevin Grosskreutz
På andra sidan av Maldini, Xavi, Totti, Gerrard, Casillas, Terry och de andra håller ju Kevin Grosskreutz på att etablera sig som den nya spelargenerationens allra främsta banerbärare. Ni har ju redan hört tonvis historier om hans bakgrund på Südtribune, så den här gången nöjer vi oss med att redovisa hans färska inlägg i den supporterkulturella debatt som stormar i Tyskland just nu. ”Jag tycker verkligen att det är synd att ultras ständigt buntas ihop med våldsamma huliganer. Det är inte så verkligen ser ut. För mig är ultras en stor del av fotbollen. De lever verkligen för sina klubbar, och det är de som skapar stämningen. Du behöver bara titta på hur mycket tid och pengar de här killarna lägger ner på att skapa tifon. Jag har själv såna affischer hemma på väggarna. Själv vill jag ju spela i några år till, men sedan vill jag återvända dit där jag kom ifrån. Jag har inte glömt att jag hör hemma på Südtribune”.

Manuel Neuer
En av de mer komplicerade historierna runt det här med ultrasmentalitet och elitfotboll. Den tyska landslagsmålvakten hade levt hela sitt liv med Schalke 04, och hade i stort sett hela sin umgängeskrets i klubbens olika ultrasfalanger. Han hade själv stått på de där läktarna, åkt i de där bussarna, druckit i de där barerna och sjungit de där sångerna – men sommaren 2011 valde han ändå sin egen karriär framför allt det andra. Han lämnade Schalke 04, och skrev på för det Bayern München hans kamrater avskydde så innerligt. Beslutet ledde inte bara till uteslutning ur Ultras Gelsenkirchen – det väckte också en stor skepsis bland ultrasgrupperna runt hans nya klubb. Innan Manuel Neuer blev accepterad i Bayern München tvingades han acceptera en kravlista som innebar att han aldrig skulle få kyssa sitt nya klubbmärke, delta i segerdanser, kasta sin tröja till fansen i Südkurve eller ens närma sig dem. Han gick med på villkoren.

Dennis Eilhoff
Passar på att skjuta in ett uppsamlingsheat redan här. Ska man skriva om vidareflyttade tyska ultrasmålvakter måste man även skjuta in Dennis Eilhoff som efter 15 år med Arminia Bielefeld visserligen har dragit till Dynamo Dresden – men som alltjämt ändå har kvar sitt medlemsskap i Boys Bielefeld. Och är man ändå inne på tyska andradivisionsultras så bör Union Berlins högerytter Christopher Quiring också vara med, han som har ultrasgruppen Wuhlesyndikats märke tatuerat på vaden. Och nu när vi pratar om tatuerade andradivisionsspelare tar jag även chansen att visa bilden på Andrei Preda, reservmålvakt för klassiska Universitatea Craiova i rumänska tvåan. Han har haft besöksförbud från rumänska arenor efter olika läktarbråk, och under Craiova-derbyt i höstas drog han runt nere på innerplan och försökte få till slagsmål med motståndarspelarna. Hans överkropp är fullproppad med tatueringar dedicerade till ultrasscenen och unken högerextremism.

Fabrizio Miccoli
I februari 2011 spelade Palermo borta mot Lecce, och Fabrizio Miccoli var lagkapten för gästerna. Det var ingen alldeles enkel situation för honom. Hans kaptensbindel var nämligen specialtillverkat i röd-gul-gröna färger, för att hedra Lecces ledande ultrasgruppering. Han spelade mot sin egen klubb, i sin egen stad – och när han satte en frispark strax före pausvilan blev det för mycket för honom. ”Jag började gråta, och jag kunde inte sluta. Jag grät på planen, jag grät i omklädningsrummet. Lecce är min klubb, och att skada dem var som att skada en gammal vän”. Palermo-ledningen hade inget val – de var tvungna att byta ut sin emotionella lagkapten redan i paus. ”Det är mitt eget fel att det blir såhär varje gång jag spelar här hemma. Det är något personligt som jag egentligen önskar att jag bara kunde hålla för mig själv”. När kontraktet med Palermo gick ut förra sommaren fanns bara en sak att göra. Trots att han var tvungen att sänka sin lön markant och trots att laget sjunkit ända ner i tredjedivisionen skrev Fabrizio Miccoli på för Lecce.

Artur Boruc
”The Holy Goalie” är ju inte bara förstamålvakt i Premier League-sensationen Southampton – han är dessutom komplett bindgalen. Hela hans karriär är kantad av bråk, kontroverser, intermezzon och en lojalitet till Legia Warszawas ultragrupper. Det gjorde liksom ingen skillnad när Boruc blev Champions League-målvakt för Celtic – han skulle likafullt resa på de där bortamatcherna och klättra upp på de där stängslen för att leda sångerna. I Polen har ultrasbegreppet en mer våldsam innebörd än i stora delar av Västeuropa. Det har inte Artur Boruc minsta problem med. Han har själv pratat om fajterna han var med om som yngre, och poserade så sent i somras offentligt med en t-shirt med texten: ”Football without hooligans is nothing”.

Patryk Malecki
När vi ändå är i Polen kan vi lika gärna stanna till vid den här snubben också. Som 13-åring flyttade Patryk Malecki ensam till Krakow från Suwalki högst uppe i nordöstra Polen. Han skulle satsa på ett fotbollsliv som snabbt fick flera olika nyanser. Vid sidan av ungdomslagen började Malecki hänga med ett gäng från huliganfirman ”Sharks”. Under flera års tid delade han lägenhet med en kille som blev dömd till sex års fängelse för att ha kastat en kniv mot Dino Baggio under en Uefa Cup-match mot Parma. Själv blev Malecki både a-lagsspelare, flerfaldig ligamästare och landslagsman – men för den sakens skull bröt han aldrig kontakten med kompisarna från förr. När han fick en fråga om den problematiska polska läktarsituationen fräste han bara tillbaka: ”Alla fans borde bete sig som ultras. De som uppför sig som picknickturister borde inte ens komma till arenan”.

Hugo Mallo
Förra våren spelade Celta Vigo bortaderby mot de galiciska ärkerivalerna från Deportivo La Coruña för första gången på sex år. Hugo Mallo åkte till matchen med ultrasbussen, och var sedan nära att både hamna i bråk och bli gripen under matchen. Tv-kamerorna fångade honom där han stod och hetsade över polisens segregationsbarriärer, halvt maskerad med halsduk och huva. ”Du och du”, vrålade han mot två Depor-fans. Mallo förolämpade dem och deras mödrar, pekade mot sitt eget skrev, uppmanade dem att komma över och göra upp. Och det var väl sannerligen inget man inte sett förut på ett derby – det var bara det att Hugo Mallo egentligen var ytterback i Celta Vigo. Hade det inte varit för hans knäskada hade han varit nere på planen snarare än vid kravallstaketen.

Alexy Bosetti
I slutet av november föregicks Ligue 1-matchen mellan Nice och St Etienne av kraftiga läktarkravaller. Nio skadade, sju gripna. Nerifrån innerplan följde Nice-anfallaren Alexy Bosetti utvecklingen. Det var hans egna som var inblandade i oroligheterna. Bosetti har inte bara vunnit U20-VM med Frankrike – han har dessutom varit medlem i Brigade Sud under hela sin ungdom. Han har tre olika ultrastatueringar, och drar sig inte för att visa upp dem. Några dagar efter läktarbråken twittrade han ordet ”Liberta!!!” och länkade till en sida som kampanjade för att de fängslade fansen skulle släppas. Ingen var överraskad. För Bosetti är det mer regel än undantag att använda sitt twitterkonto som ultrasmegafon, och han lägger ofta ut spydigheter riktade mot rivaliserande grupper. I tisdags spelade Nice cupmatch borta mot rivierarivalerna från Olympique Marseille. Alexy Bosetti gjorde 1-1-målet, och firade genom att springa ut till OM-fansen och peka på den vänstra armens ultrastatuering.

Pablo Migliore
Den sydamerikanska fotbollen är så full av såna här kopplingar att det är omöjligt att redogöra för alla, men ska jag nu välja ut en så passar jag på att berätta om Pablo Migliore. Förra våren blev Migliore gripen av polis ute på planen, omedelbart efter slutsignalen i en match i den argentinska högstaligan. Han var anklagad för skyddande av brottsling, för att ha hjälpt Maxiliano Mazzaro att hålla sig undan rättvisan. Den sistnämnda var andreman i Boca Juniors största barra brava, La 12, och var efterlyst för mord. Ändå vägrade Migliore att vittna mot honom eller att hjälpa polisen i sina efterforskningar. Målvakten fick därför tillbringa 40 dagar i fängelse, innan han släpptes mot borgen.

/Erik Niva

Den som inte är tillräckligt bra på gitarr blir musikkritiker. Den som inte blir fotbollsproffs blir Media Content Planner hos Manchester United.

Jag är ju normalt sett inte killen som skriver positivt lutade inlägg om det som numera refereras till som – marschtakt – The Football Industry.  När allt är sammanvägt och utvärderat tycker jag rätt och slätt att ekonomiseringen av fotboll för med sig fler nackdelar än fördelar – men för den sakens skull behöver jag ju inte bli så felaktigt förenklande att jag låtsas som att fördelarna överhuvudtaget inte existerar.

Något av värde går faktiskt att få ut ur detta ensidiga fokus på svällande omsättningar och ständig tillväxt.

Ute i den stora fotbollsvärlden finns det numera någonstans att ta vägen för alla de som saknar den nödvändiga talangen, men som ändå vill leva sina liv med och för fotbollen.

Några år har nu gått sedan konsultfirman McKinsey gjorde sin stora genomlysning, men de kom då fram till att fotbollsindustrin i Tyskland stod för ungefär 110 000 arbetstillfällen och att den sysselsatte uppemot 150 000 människor i Storbritannien. Siffrorna har inte blivit lägre sedan dess.

Som en haltande jämförelse kan nämnas att Volvo, Ericsson, Saab, Scania, Peab och Sandvik tillsammans har ungefär 100 000 anställda i Sverige.

Nu verkar ju visserligen en hel del av de där fotbollsjobben vara precis lika själadödande tråkiga som vilka corporate kontorskneg som helst, men det kan ändå vara kul att veta att vägarna finns. Både England och Tyskland har drösvis av universitetsutbildningar inriktade på just fotbollsindustrin, och det verkar faktiskt som att flera av dem leder fram till arbeten.

Man blir knappast andretränare i Liverpool för att man tar en MBA i Football Industries på universitetet nere i centrum, men du hade kunnat bli klubbens Head of Content vad gäller digital media och broadcasting. Som ett förtydligande exempel har ni här de lediga jobb som de olika Premier League-klubbarna har ute på annons precis i detta nu – och nej, i många fall begriper inte jag heller vad som egentligen ligger under de olika mumbotitlarna.

Arsenal
Lead Physiotherapist – Arsenal Ladies FC
Executive Box Account Analyst

Chelsea
Duty Manager – Chelsea FC Hotels
Shift Engineer – Chelsea FC Hotels

Crystal Palace
Matchday Hospitality – various positions (deltid)

Fulham
Head groundsperson
Web editor
Matchday Opportunities – various positions (deltid)

Liverpool
Head of Content (Digital Media & Broadcasting)

Manchester City
Head Chef
Payroll Clerk

Manchester United
Business Development Executive
Media Content Planner
Casual Steward

Norwich City
Coach Development Officer
Digital Media Assistant
Disability Coach
Disability Coordinator
NCS Assistant Team Leader

Southampton
Sales & New Business Manager
Chef du Partie

Stoke City
Sales Manager
Turnstile Operators & Matchday Sellers (deltid)

Sunderland
Trainee Duty Manager

Tottenham Hotspur
Coaching Programmes Administrator
Retail Assistant
Global Coaching Apprentice
Business Administration Apprentice
Finance Apprentice

West Ham United
Queen Elizabeth Olympic Park Activator

En sak till innan vi slutar för förmiddagen. Kostnaderna som den tyska staten lägger på polisbevakning och säkerhet runt matcherna uppgick enligt McKinsey till ungefär 0,2 miljarder euro häromåret. Mot de bör då vägas ungefär 1,7 miljarder euro som den nationella fotbollsindustrin betalade i skatt.

Fotbollen har alltjämt sina baksidor, visst, men utifrån den krassa ekonomiska logik som gäller nuförtiden är den samtidigt också – typ – det som hindrar hela jävla Eurozonen från att sjunka.

/Erik Niva

Så stod Clarence Seedorf där med sitt eleganta världsvana sätt, och så hade en av de riktigt stora europeiska klubbarna en holländsk manager igen.

Ordningen var på så sätt återställd. Cruyff, Hiddink, van Gaal, Beenhakker, van Basten, Advocaat och många andra befinner sig i andra skeden av sina fotbollsliv, och det skulle kännas helt fel med ytterligare ett Champions League-slutspel helt utan holländska tränare.

Ändå var det inte den nyutnämnde Milan-managern som symboliserade kärnan i den holländska fotbollens bildningstradition på San Siro igår. Det var istället killen som satt på läktaren för att titta på, Clarence Seedorfs gamle vapendragare.

I lördags lämnade Edgar Davids sitt jobb som tränare för den engelska femtedivisionsklubben Barnet. Det var visserligen trist att den episoden skulle sluta på det sättet, men det får lov att vara okej. Vi vet ju att Edgar Davids snart kommer att vara tillbaka vid sidlinjen igen. Han klarar helt enkelt inte av att hålla sig borta.

Officiellt slutade Edgar Davids att spela redan sommaren 2010, då han var 37 år gammal. Ändå kunde han inte slita sig. Under några års tid såg han till att tjata sig in i så många välgörenhetsmatcher han bara kunde, men även om han uppskattade lattjolirandet med Zidane, Figo, Ronaldo och de andra så var det liksom inte tillräckligt.
– Det var som att jag hade ett hål i hjärtat, en enorm tomhet. Jag älskar att träna, jag älskar att spela matcher och min vilja att spela fotboll försvann aldrig.  Jag minns när vi hade spelat en sån där uppvisningsmatch, och åkt hem till Zidane efteråt. Alla andra satt inne runt middagsbordet och drack vin, men jag var ute i trädgården och kickade boll. Jag ropade: ”Hey, Zizou, kom igen. Vi kör en match”. Han stirrade bara på mig. ”C’est fou, c’est fou”. Du är galen. Nej. Spela, spela, spela.

Att Edgar Davids skulle återvända till fotbollen var inte oväntat, men platserna där han gjorde det överraskade däremot många. Det blev inga pengasvullna säsonger i någon Gulfliga, eller för den delen ett glamouröst tränarjobb i någon europeisk storklubb.

Edgar Davids började istället coacha Brixton United, en amatörklubb från ett problemområde i södra London  som deltog i en sorts korpserie snarare än i den vanliga seriepyramiden. Själv såg han inget konstigt med det.
– För mig är det normalt. När man har lagt av så fortsätter man spela gatufotboll, man går tillbaka till rötterna, försöker ge något tillbaka. Du har ett ansvar gentemot både fotbollen och samhället, och det är inte okej att bara sitta hemma och göra ingenting. Du måste delta, och bidra så att ungdomar fortsätter spela fotboll.
Det var inte så att det saknades andra anbud. Tvärtom, de strömmade in från Kina, Ryssland och Dubai – men Edgar Davids hade inget intresse av att utnyttja dem. Fotbollen som spelades där var inte hans fotboll.
– Jag är mycket hellre på en lerig plan i Brixton en kylig söndagsmorgon och hjälper unga spelare att utvecklas.

När Edgar Davids väl tog steget tillbaka in i proffsfotbollen så gjorde han det alltså som spelande tränare för Barnet FC, en förvuxen kvartersklubb som i det skedet låg sist i fjärdedivisionen. Han kände sig hemma där, omgiven av människor som hade samma sorts relation till fotbollen som han själv.
– På den nivån handlar det fortfarande om ren passion för många. Jag älskar när det kommer från hjärtat, när du ser ett gäng amatörer spela både på lördagen och söndagen – bara för att de älskar det. Jag applåderar sånt.
Efter en förlorad bortamatch mot Accrington Stanley var laget på väg tillbaka till London då de passerade en supporterbuss som fått motorstopp. Davids tömde då den egna bussen på spelare vid nästa vägkrog, och kommenderade därefter chauffören att åka tillbaka och hämta upp fansen.
– Det var det minsta jag kunde göra, att skicka bussen så att de slapp stå ute i kylan och frysa. Jag är glad att jag gjorde det, för strax därefter började det regna. Inga ska lämnas kvar på egen hand.

Barnet blev ändå nedflyttade, ramlade ur hela ligasystemet – men Edgar Davids hoppade inte av för det. Så sent som för tre veckor sedan spelade den gamle Champions League-vinnaren mot Salisbury City borta inför 1 343 åskådare. Han gjorde det med samma entusiasm och inlevelse som någonsin tidigare, och blev givetvis även utvisad med knappt tio minuter kvar.

I ren frustration deklarerade han att domarna drivit honom till punkten där han tänkte sluta spela, och i förrgår så avslutades alltså Edgar Davids-eran i Barnet definitivt. Det förringar inte betydelsen av hans tid i klubben – i synnerhet inte som den funkar så bra som förklaring till varför Holland förblir fotbollsvärldens minsta stormakt.

Holländska fotbollsspelare har nämligen ett smått unikt förhållningssätt till sin idrott. Det spelar ingen roll om de vunnit allt de någonsin kunnat vinna, om de tjänat så mycket pengar att de aldrig behöver lyfta ett enda finger igen – de tar sig tillbaka ner till sidlinjen. De känner en så stark respekt och vördnad för sin sport att de vill fortsätta bidra till den. De vill försäkra sig om att det idéarv de själva fått ta del av inte går förlorade, utan istället lärs ut till kommande generationer.

Både Clarence Seedorf och Edgar Davids kommer ju från den generation som spelade VM-semifinal 1998. Av de 22 man som ingick i den truppen arbetade 21 stycken med fotboll, fram till och med att Edgar Davids lämnade Barnet. Och då handlar det alltså inte om oregelbundet tyckande i någon tv-studio eller någon lukrativ agentverksamhet – utan om jobb som är omedelbart knutna till fotbollens vardag. Allra vanligast är att ägna sig åt någon form av ungdomsutveckling, någon sorts investering i fotbollens själva framtid.

Såhär:
Clarence Seedorf (manager, Milan), Frank de Boer (manager, Ajax), Philipp Cocu (manager, PSV), Jimmy Floyd Hasselbaink (manager, Royal Antwerpen), Edgar Davids (ex manager, Barnet), Patrick Kluivert (asstränare, holländska landslaget), Jaap Stam (asstränare, Ajax), Dennis Bergkamp (asstränare, Ajax), Giovanni van Bronckhorst (asstränare, Feyenoord), Aron Winter (ungdomstränarutbildning, holländska förbundet), Wim Jonk (akademichef, Ajax), Michael Reiziger (ungdomstränare, Sparta Rotterdam), Ronald de Boer (ungdomstränare, Ajax), Boudewijn Zenden (ungdomstränare, PSV), André Ooijer (ungdomstränare, PSV), Pierre van Hooijdonk (ungdomstränare, Feyenoord), Artur Numan (talangscout, AZ), Ed de Goey (målvaktstränare, RKC Waalwijk), Ruud Hesp (målvaktstränare, PSV), Edwin van der Sar (marknadschef, Ajax),  Marc Overmars (sportchef, Ajax).

Undantaget som bekräftar den holländska regeln utgörs givetvis av Winston Bogarde, men som bekant hade han ett ganska atypiskt förhållande till sin idrott. Det var ju han som hellre satt av hela sitt fyraårskontrakt på Chelseas bänk snarare än att acceptera en lönesänkning för att spela någon annanstans.

Men motsvarande siffra för den engelska 98-truppen, som en sorts exempel? 4. Gareth Southgate har hand om U21-landslaget, Les Ferdinand är asstränare för Tottenham, Paul Scholes har börjat utbilda sig till tränare inom Man Uniteds organisation och Paul Ince är på väg att få sparken från Blackpool. Eventuellt kan Gary Neville också få vara med på nåder, då han vid sidan om sina mediala åtaganden ingår i a-landslagsstaben med oregelbundna mellanrum.

Och Sverige då? Tja, om vi tar 94-truppen som jämförelseobjekt så är det så vitt jag vet bara Henrik Larsson (Falkenberg), Klas Ingesson (Elfsborg), Teddy Lucic (Holmalund) och Stefan Rehn (Göteborgs FC) som är heltidstränare. Håkan Mild ska såklart också nämnas, som sportchef för IFK Göteborg. Därutöver har Lasse Eriksson sitt uppdrag som målvaktstränare för landslaget, flera andra är ”mellan jobb” och både Jonas Thern och Patrik Andersson är inblandade i olika talangutvecklingsprojekt.

Bra eller dåligt?

Förmodligen ganska normalt. Det är inte England och Sverige som är undantagen här – det är istället Holland som är en alldeles extraordinär fotbollsnation.

När Edgar Davids siktades på San Siro fick han såklart frågan om huruvida det betydde att han var på väg in i Clarence Seedorfs tränarstab. Nej, i alla fall inte i nuläget. Det var inte därför han var där.
– Jag åkte ner för att se Juventus, och när jag ändå var i Italien ville jag gärna se Milan också. Jag tycker om att gå på matcher, jag gillar fotboll.

Han gör ju det, Edgar Davids.

/Erik Niva

Positionen som familjefar medför även rätten att vara charterresenär, och jag har precis kommit hem efter en vecka på Teneriffa. Behagligt nog hände ju ingenting av större värde där, men jag passade i alla fall på att ta med mig 4-årige Hugo på hans första riktiga fotbollsmatch.

Teneriffa-Sporting Gijón. Spanska andraligan. 0-0.

Hugo höll tappert skenet uppe. Även om han tappade intresset för själva spelet efter sisådär sju minuter så höll han ut till slutsignalen; åt chips, studerade ljustavlan och fascinerades av domargnällande gubbar. Han påstod sig gilla upplevelsen – men när jag sedan försökte bredda erfarenheten med en drygt 20 år gammal berättelse fick det faktiskt räcka.

Hugo ville leka Star Wars. Han ville inte höra om ”Los Robos En Tenerife”.

Där stod jag med mina dammiga anekdoter och undrade vem jag skulle dra dem för – då det slog mig att jag faktiskt har en avsomnad blogg för precis det syftet.

Såhär var det ju. Den 7 juni 1992 åkte Real Madrid ner till Teneriffa för att spela hem ligatiteln. De behövde bara besegra ett svagt och omotiverat motståndarlag, och gick planenligt upp i 2-0-ledning efter mindre än en halvtimme (om inte annat måste ni faktiskt titta på Gica Hagis 2-0-frispark).

Men sedan hände något. Sedan hände en hel massa.

Först reducerade Teneriffa. Sedan fick Madrid ett regelrätt mål obegripligt bortdömt för offside. Därefter fick de en spelare utvisad. Och till sist inföll ”El Minuto Mágico”, den magiska minuten då Real Madrid gjorde ett självmål, sjabblade in ytterligare ett baklängesmål och såg ligabucklan segla iväg till Barcelona.

Michel grät. Alla grät. Men Teneriffa-tränaren Jorge Valdano inledde presskonferensen efter matchen med orden:
– Viva el fútbol limpio. Leve den rena fotbollen.

Egentligen refererade Valdano till debatten som föregått matchen. Själv var han ju en gammal Real Madrid-legendar, och hans lag innehöll dessutom både Fernando Hierros bror och Paco Gentos son. Det hette att Teneriffa därför skulle skänka bort matchen till Real Madrid – en farhåga som Valdano nu såg som bortborstad. Hade inte hans spelare i själva verket kämpat som lejon, firat varje mål som om det var de själva som jagade seriesegern?

Men leve den rena fotbollen?! Nja, kanske inte riktigt. Några månader efter matchen erkände Teneriffas lagkapten Toño att han och hans lagkamrater fått dela på ungefär 20 miljoner pesetas (en dryg miljon kronor) som en sorts inofficiell segerbonus. Ett par veckor efter matchen hade en okänd välgörare mött upp utanför Heliodoro-stadion med kontanter i en plastkasse.
– Han var mellan 30 och 40 år, klädd i jeans och skjorta. Han presenterade sig aldrig eller förklarade vilka han representerade. Han sa bara: ”Det här är pengarna för att ni slog Madrid”. Jag frågade inte mer.
Toño säger sig fortfarande inte veta om pengarna kom från FC Barcelona eller inte. Själv tycker han inte att det spelar någon roll.
– Jag förstår inte vad problemet skulle vara. Det var pengar för att vinna, inte för att förlora. Den här sortens bonusar är vanliga inom spansk fotboll, och det händer ofta att företagare här på ön belönar oss efter en stor seger.

Ytterligare några månader senare nådde en ännu mer graverande incident ljuset. Luis Milla – en Barcelona-fostrad mittfältare som tagit det ovanliga klivet till Real Madrid – påstod sig ha fått ett telefonsamtal från en av sina gamla lagkamrater kvällen före matchen. Han skulle då ha erbjudits 40 miljoner pesetas för att bli utvisad, orsaka en straffspark eller på något sätt orsaka en Madrid-förlust. Det spanska förbundet tillsatte en resultatlös utredning, och där någonstans hade väl historien kunnat nå någon form av slutpunkt.

Istället skulle den upprepas.

Den 20 juni 1993 återvände Real Madrid till Teneriffa. Förutsättningarna var otroligt nog identiska. Återigen behövde de bara en seger i slutomgången för att säkra ligatiteln. ”Nada será igual”, löd förstasidesrubriken på Madrid-trogna tidningen As. ”Ingenting kommer att bli likadant”. Men om något blev det värre. Återigen förlorade Real Madrid – och återigen såg de sig som utsatta för en konspiration.

Efter att Teneriffa tagit ledningen genom den skalliga argentinska anfallaren Oscar Dertycia – han som blev så deprimerad av en skada att han tappade håret – försökte Real Madrid slå tillbaka. Själva tyckte de att de skulle haft tre straffar. De fick inte en enda. Så sent som 2010 refererade As fortfarande till rättsskiparen  Gracia Redondo som ”domaren som snodde titeln”.

En stor del av FC Barcelonas moderna identitet och historia vilar sig mot Johan Cruyff och hans ”Dream Team”, 90-talslaget med Guardiola, Stoitjkov, Laudrup, Koeman som vann fyra raka ligatitlar och förändrade den spanska fotbollens maktbalans. Lyssnar du på de Madrid-färgade ekona från Teneriffa skulle de aldrig ha fått två av de där bucklorna.

Det var bara det jag ville berätta för någon, där jag själv stod utanför Heliodoro drygt 20 år senare. Hugo var inte det minsta intresserad, och jag klandrar honom sannerligen inte. Men kanske någon annan var det.

/Erik Niva