Det finns stunder då jag undrar ifall det är jag som är den konstiga och dom som är normala.

Häromdagen blev jag uppringd av ett par killar som skrev någon sorts universitetsuppsats om svensk fotbolls publikutveckling. De hade utgått från allsvenskans sviktande publiksiffror, och frågan om vad som gick för att motverka dem. Det var ambitiösa grabbar som pratat runt bland en hel del folk i fotbollens Sverige och fått ett ganska samstämmigt svar.

Nyckeln till den svenska fotbollspublikens framtid låg i kringarrangemangen.

En rad olika journalister och beslutsfattare hade uttalat sig – bland dem flera som gjort en poäng av att de minsann hade varit nere i Tyskland och studerat publikfenomenet där – och de hade alltså en och samma tolkning och framtidsanalys.

Kringarrangemang.

Alltså… Jag är visserligen en enkel grabb som aldrig studerat marknadsföringsmodeller på akademisk nivå, men jag har i alla fall varit på rätt många tusen fotbollsmatcher i mitt liv. Jag kan ärligt och uppriktigt säga att jag aldrig någonsin haft glädje av något enda kringarrangemang, och de har definitivt aldrig varit en faktor som påverkat beslutet att gå på matchen eller inte.

Inte heller tror jag att jag är ensam om det här.

Jag har ingen som helst aning om vad andra sett när de varit på fotboll i Tyskland, men själv har jag sett en publik som gått till Westfalenstadion, Volksparkstadion eller Rheinstadion just för att se på fotboll.

Gärna en bier och en bratwurst, givetvis, men inga hoppborgar, ingen ansiktsmålning och inga kändisar som drar fräckisar i en uppimpad konferenslokal halvtimmen före avspark.

I mina ögon är kringarrangemang faktiskt något som åstadkommer större skada än nytta, och som är en del av ett större och grundläggande feltänk.

I takt med att mindre ligor och fotbollsstäder i Europa utsatts för konkurrens från HDTV:ns alla Champions League- och Premier League-sändningar verkar folk som bestämmer fått för sig att lösningen ligger i att försöka återskapa soffupplevelsen på arenorna.

Bekvämare sittplatser. Närmare till snacksen. Fler och större storbildsskärmar. Mer tingel, mer tangel.

Jag tror verkligen att det är helt fel väg att gå. Ska vi lyckas locka folk till svenska arenor även i framtiden tror jag tvärtom på att särskilja livekonceptet från tv-upplevelsen. I det nakna allsvenska livet blir fotbollen aldrig mer högkvalitativ, stolstoppningen aldrig mjukare och popcornen aldrig mer microvarma än hemma i vardagsrummet – däremot kan stämningen bli högre, gemenskapen starkare och känslan av ett här och ett nu långt mycket mer påtaglig.

Anledningarna till att tiotusentals människor fortfarande går och ser på undermålig fotboll i Sverige eller Slovakien går inte att förstå genom att använda krass marknadslogik. De bottnar oftast i en högst irrationell och emotionell sak som stavas klubblojalitet.

Man går till Vallen och hejar på Brage eftersom det var det farmor och pappa gjorde, eftersom att man på ena eller andra sättet identifierar sig med klubben.

Det enda effektiva sättet jag känner till för att öka publiksiffror på sikt är att förstå den lojaliteten, att utgå ifrån den och uppmuntra den.

Sänk biljettpriset för barn och ungdomar så långt ner mot noll som det bara är möjligt. Gör allt som någonsin går för att skapa en bra stämning på arenorna. Bevara ståplats. Fokusera på fotbollen, och glöm den här vanföreställningen om att kringarrangemang på något sätt skulle leda mot frälsning.

Jag vägrar gå med på den här bilden av fotboll som en underhållningsindustri i mängden. De 35 000 människor som går och tittar på Fortuna Düsseldorfs hemmamatcher gör det inte av samma skäl som de som åker ut till Heron City en fredagskväll. Om de blir besvikna ena veckan väljer de ändå inte att se VfL Bochum helgen därefter.

Men – om vi nu får för oss att behandla fotbollspubliken som en biopublik finns naturligtvis risken att den på sikt börjar bete sig därefter. Och då lär alla som försöker märka hur lätt det är att locka med lågbudgetrullen från Trollhättan samtidigt som den nya blockbusterfilmen från Hollywood har premiär.

/Erik Niva

Lite politik, såhär på vårkanten?!

Om ni har missat det kan jag ju berätta att det stormar rätt kraftigt ute i Europa. Det blåser hårt, det blåser kallt. Ekonomier backar och regeringar faller.

Jag ska bespara er mina egna ideologiska tirader, men tänkte likafullt redogöra för två olika fotbollspolitiska linjer som aktualiserats de senaste dagarna.

I söndags var det ju partiledardebatt här hemma i Sverige. Folkpartiets Jan Björklund lyfte då fram möjligheten att sänka skatten för olika typer av specialister – däribland fotbollsspelare.
– I kunskapsekonomin är det så otroligt viktigt att duktiga människor väljer att vara i Sverige, att vi inte driver dem utomlands och att duktiga människor från andra länder vill flytta hit.

Samtidigt valdes François Hollande till president för Frankrike. Ett av hans mest uppmärksammade utspel under valrörelsen har handlat om att tvinga alla med en årslön över en miljon euro att betala 75 procent av inkomsten i skatt – vilket inte riktigt är den sifferkalkyl nyrika Paris Saint-Germain använt när de räknat på hur de ska värva sig mot Europatoppen.

Visserligen har Hollande mjukat upp sitt löfte ju närmare verkligheten han kommit – nu pratar han om en ”utslätningsmekanism” för just fotbollsspelare – men principen har likafullt kommit att diskuteras flitigt i diskuterandes Frankrike.

Mest intressant? Att det faktiskt varit några välbetalda fotbollsspelare som själva uttryckt sitt stöd. Sidney Govou – som spelade för Panathinaikos fram till och med förra sommaren – är en av dem.
–  Jag bodde visserligen i min egen bubbla utanför centrala Aten, men jag insåg ju ändå att den ekonomiska situationen var på väg att bli otroligt problematisk. När folk inte betalar skatt – hur ska staten kunna bli ekonomiskt hållbar? Nu bor jag i Frankrike igen, och jag lever ett gott liv här. Om det beslutas att jag ska betala 75 procent i skatt är jag redo att göra det. Jag hoppas bara att det inte är ett utspel som mest gjorts för att väcka uppmärksamhet. Ska den här sortens åtgärder fungera måste pengarna som tjänas in omfördelas på ett effektivt sätt. Och det är viktigt att inte stigmatisera folk som tjänar pengar enbart för att de tjänar pengar. Det går inte att dra fotbollsspelare och direktörer med guldfallskärmar över samma kam.

Nu bör det såklart nämnas att Sidney Govou fyller 33 i sommar, och numera representerar Evian Thonon Gaillard. Så värst många miljoneurokontrakt återstår inte på hans karriär. Jag hoppas att han hade sagt samma saker ifall ett motsvarande förslag lagts då han var vice-världsmästare och lagkapten i Lyon.

Och så undrar jag såklart vad Harry Redknapp hade sagt om någon bett om hans syn på saken.

/Erik Niva

Det ska flängas runt i Europa och det ska fixas det tredje med det fjärde och det ska göras allt annat förutom att blogga.

Men nä, det där ursäktandet duger ju inte när Juventus tar sig tillbaka till tronen efter sex år.

Antonio Conte hade aldrig accepterat det.

Men Antonio Conte får likafullt nöja sig med en kompromiss. Jag låser upp en Plus-text jag skrev av honom i vintras och uppdaterar den så att den fungerar även en dag som denna. Han firar vidare, och jag kämpar framåt mot en bättre bloggbalans.

Grattis, Juventus.

••• 

Neapel i vintras. Läget var bistert, matchen mer eller mindre förlorad. Det var pausvila, och Juventus låg under med 2-0 på en av de mest svårspelade arenorna i hela världen.

Napoli hade manglat de svartvita under första halvlek. Sprungit sönder dem, kämpat ner dem. Hade verkligen något förändrats sedan förra säsongen eller var Juventus fortfarande ett lag som kapitulerade när det sattes under press? Antonio Conte kom in i omklädningsrummet och krävde svar.

Exakt vad han sa därinne vet vi inte, men när han mötte pressen efter matchen hade han knappt någon röst kvar överhuvudtaget. Han viskade fram sin belåtenhet med hesa stötar.
– Ställningen, spelet, stämningen här på San Paolo… Situationen i paus hade knäckt vilket lag som helst, men vi visade ödmjukhet, passion och tro och kämpade oss tillbaka.
Juventus hade klöst till sig ett meriterande 3-3-resultat, försvarat positionen som serieledare. Conte hade fått sina svar.
– Jag är otroligt lycklig över att se de inre kvaliteterna som finns i det här laget. Jag är stolt att leda dem.

Förra våren slutade Juventus sjua i Serie A, för andra säsongen i rad. Det var naturligtvis inte bra nog för en klubb som alltid sett sig själv som både störst och bäst i Italien. Presidenten Andrea Agnelli var bekymrad. Hans familj hade styrt Juventus i nästan 90 år, men han kände inte längre igen det han såg.
– Det har framgått med all önskvärd tydlighet att en hel rad av nya spelare inte förstått vad den här klubben representerar – och att de som tidigare kände till det nu har glömt.

Enligt den egna traditionen går Lo Stile Juve att sammanfatta i de tre s:en semplicità, serietà och sobrietà. Enkelhet, pålitlighet och återhållsamhet. För att bli komplett måste bilden kompletteras med ytterligare ett grundvärde: vinnandet. Som klubblegendaren Giampiero Boniperti uttryckte det:
– Att vinna är inte viktigt här. Det är snarare det enda som betyder något.

Medan Juventus snubblade sig fram mot sin unkna slutplacering slogs Siena för uppflyttning nerifrån Serie B. Inför en avgörande match mot Novara häpnade Siena-tränaren Antonio Conte då han konstaterade att hundratals Juventus-fans slutit upp vid träningsplanen. De sjöng, smällde av fyrverkerier och räckte över en specialtillverkad hedersplakett till Conte.
– När du har givit så mycket av dig själv på planen så glömmer inte supportrarna dig. Och jag kommer aldrig någonsin att glömma Juventus. 

Antonio Conte föddes långt nere i södra Italien – i Lecce – men Juventus dragningskraft nådde hela vägen dit. Hans pappa Cosimino var coach för en lokal klubb med namnet Juventina Lecce, komplett med svartvit dräkt, och de ränderna gick aldrig ur familjen.

När Giampiero Boniperti väl ringde sitt värvningssamtal behövde han aldrig ens öppna sin övertalningsväska. Han fick prata med en lovande spelare som knappt ens fyllt 20, men som redan drömt om Juventus i 15 år. Den enda utmaningen var att övertyga en mamma som var orolig för flytten till andra änden av landet.
– Signora, oroa dig inte. Antonio kommer att hitta en ny familj i Turin. Vi ska hjälpa honom att växa.

Juventus höll sitt löfte. Antonio Conte gick från att vara en strävsam och slitstark Serie A-mittfältare till  att bli den självklare ledaren för ett av Europas allra bästa lag. Han gjorde 419 matcher för klubben under 13 år. Han vann scudetton fem gånger, han vann Champions League och Uefa-cupen.

Inte för att han var bättre tekniskt eller mer briljant än sina konkurrenter – snarare tvärtom – utan eftersom ingen annan ville vinna lika mycket som Antonio Conte.
– Eftersom jag varit Juventus-supporter i hela mitt liv så hade jag nog lättare att passa in i klubben. Jag kände till hur man förväntades bete mig, vilka uppoffringar som förväntades – och att segrar i slutändan är det enda som räknas.

En sekvens har blivit mer klassisk än andra som illustration över den glittrande karriären. Juventus låg under i en viktig Champions League-match borta mot Olympiakos, och behövde minst ett kryss för att inte åka ur turneringen.
– Jag hade spräckt läppen, och var tvungen att spela med en sorts näsduk i munnen för att stoppa blodflödet. Med en kvart kvar så gjorde jag kvitteringsmålet. Jag minns hur jag försökte jubla med en nerblodad tygtrasa i munnen. 

Spelarkarriären tog slut sommaren 2004. Antonio Conte sadlade om till tränare, skrev in sig på universitet i Foggia, där han skrev en avhandling med titeln ”Tränarens personlighet”. Ambitionen med den nya karriären var klart formulerad.
– Vid ett tillfälle sa jag att om jag inte är tränare för Juventus inom fem år, då lägger jag av. Då har jag misslyckats. Det är så jag fungerar – jag sätter ett mål och gör sedan allt som står i min makt för att uppnå det.

Tidigt stod det klart att även tränaren Antonio Conte hade den där speciella förmågan att inspirera fotbollsspelare, att dra dem med sig mot ett gemensamt mål. I Bari fick han laget att vinna fler matcher i rad än någonsin tidigare under klubbens 101-åriga historia. I Siena ledde han ett nynedflyttat lag tillbaka till Serie A.
– Mitt bästa sätt att övertyga spelarna är därute på träningsplanen. Om de märker att du pratar skit kommer de aldrig att följa dig. Men nu tror mina spelare på det här projektet, och de tror också mer och mer på sig själva.

Juventus har alltid haft en fixering vid att klubben på alla plan ska företrädas av campioni, mästare.
– En mästare är någon som leder genom exempel i alla områden av livet. På planen, visst, men ännu mer utanför planen. Den sanna mästaren är en mästare i allt: uppträdande, artighet, viljan att prata respektfullt med alla på alla nivåer inom klubben. 

Med Antonio Conte som nyutnämnd tränare har fjolårssäsongens mediokra mittenlag blivit ett mästarlag som överhuvudtaget inte förlorat på 37 ligamatcher. Han har lyckats med sitt uppdrag – att göra Juventus till Juventus igen, att återinföra Lo Stile Juve.

Mycket har förändrats sedan tiden då Antonio Conte var lagkaptenen som lyfte bucklor, men vägen till framgång ser alltjämt likadan ut. Ska man nå hela vägen fram krävs det att man jobbar hårdare än andra, att man gör större uppoffringar än konkurrenterna, att man lever hela sitt liv för att vinna. Att man följer Antonio Contes exempel.
– Just nu går mitt liv ut på att coacha. Det är det jag gör. När jag inte coachar så tänker jag på vad jag skulle kunna göra för att coacha bättre.
Inga andra intressen? Nja.
– Jag gillar att läsa. Men då mest bara biografier om livets vinnare och böcker om segerpsykologi.

Conte är en familjeman, men han hymlar ändå inte med att en del av hans uppoffring för Juventus har varit att han försakat sina nära och kära.
– För mig innebär arbete total och fullständig närvaro. Jag kan inte tolka det på något annat sätt. Jag vet att jag straffar min familj genom att jobba på det här sättet – och det är något jag säger med stor ånger och dåligt samvete – men jag försöker tillbringa den tid som arbetet tillåter med min dotter.

Vad dottern heter? Vittoria. Seger.

/Erik Niva

Felet med fotbollen? Det är såna som jag som är felet med fotbollen. I alla fall om vi ska ägna ett ögonblick åt det eviga filmande som blivit ganska outhärdligt.

För en knapp vecka sedan vann ju Chelsea över Barcelona. Didier Drogba gjorde målet, och en fantastisk match i övrigt. Han stod även för en av de mest omfattande teaterföreställningarna jag någonsin sett på en fotbollsplan, oberoende av om han därefter ansåg sig vara knäskadad över lördagsmatchen mot Arsenal.

Han filmade och han förstärkte, han rullade och tumlade. Han tillbringade nästan tre och en halv minut liggande i gräset, och var under behandling under ytterligare drygt tre minuter.

Chelsea-fansen stod upp och applåderade.

Det är här någonstans jag tycker att det blir verkligt intressant, för det har ju inte alltid varit på det här sättet. Och det är inte Didier Drogba som har ändrat sig.

När ivorianen först kom till England så gillade inte Chelsea-fansen alls det han visade upp. De såg visserligen en målfarlig och kraftfull targetspelare, men de såg samtidigt också en fuskande dramaqueen. Och då spelade det faktiskt ingen större roll att han råkade spela i blå tröja – supportrarna vädrade sitt missnöje ändå.

I sin självbiografi beskriver Drogba själv ”a major crisis” när han skildrar sin relation till Chelsea-fansen, och berättar om hur allt kulminerade våren 2006.

Chelsea mötte Manchester City, och Richard Dunne viftade med armen mot Drogbas ansikte. Själv insisterar Drogba att han fick ett finger i ögat, men när han dråsade i marken såg de flesta åskådarna bara ytterligare ett tröttsamt filmningsförsök.
– Plötsligt mullrade ett öronbedövande ljud ner från läktarna. Vissa Chelsea-fans buade ut mig. Mina egna supportrar! De hade inte sett fingret i ögat, utan utgick från den attityd de hade gentemot mig. I deras ögon uppförde jag mig som en fuskare.

Drogba fortsätter:
– Fem minuter från slutet ropades det ut att jag utsetts till Man of the Match. Även då buade en hel del Chelsea-fans.
I omklädningsrummet efter matchen var Drogba rasande.
– Jag exploderade på ett sätt jag väldigt sällan gör. Jag skrek: ”Om folk inte är nöjda så flyttar jag. I’m out of here. I’m off”. Jag höll på att sprängas.

Konflikten fortsatte under hela ligaspurten. Drogba beskriver en situation då han ”blev förolämpad av fansen varenda gång jag fick bollen”, och en ilska som höll i sig.
– De där reaktionerna från mina egna fans irriterade mig. Jag sa till och med till Chelseas egen tv-station: ”Det är inga problem. Om de vill att jag ska flytta behöver de bara ordna en namninsamling. Och då drar jag. Allt de behöver göra är att skicka den till Abramovitj”.

Men det kom ju aldrig någon namninsamling. I takt med att hans betydelse för laget växte minskade den interna kritiken mot Drogba. Han fortsatte falla och förstärka – i sin bok skriver han öppet om hur han ”lägger på lite extra” – men med tiden slöts likafullt Chelsea-leden runt honom.

Han var en filmare, okej, men han var i alla fall deras egen filmare.

Och för att komma med det där förebyggande förtydligandet som alltid tycks behövas när man skriver om något som berör FC Barcelona – det här är alltså inte ett inlägg om vem eller vilka som filmar mest eller värst.

Jag skriver om Drogba och hans förhållande till Chelsea, eftersom det så tydligt illustrerar poängen jag är ute efter att göra.

I den brittiska fotbollstraditionen har det som bekant funnits en grundmurad fientlighet gentemot filmningar. Den sortens fuskare har blivit uppläxade av sina egna lagkamrater i omklädningsrummet, och de har blivit utbuad av sina egna fans.

No more. Renhårighetens och sportslighetens tidevarv är förbi.

Numera tolereras och försvaras simhopparna i det egna laget, eftersom det ju minsann finns såna i andra klubbar som är ännu värre. Numera får framgångarna komma till vilket moraliskt pris som helst, och det är ju också därför som fotbollen har så förtvivlat svårt att komma till rätta med det här problemet.

Och det är här som det blir lite extra smärtsamt att vända blicken inåt och faktiskt rannsaka mig själv. Jag är likadan själv i alldeles för hög utsträckning för att det ska kännas bekvämt.

Ur ett större perspektiv har jag inga problem med att tänka solidariskt för att säkra fotbollens framtid. Trots att Tottenham är en av världens 20 rikaste klubbar skulle jag gladeligen ställa mig bakom alla förslag som på sikt skulle leda mot en ekonomiskt jämnare idrott.

Det är i det där enskilda, överhettade, hyperviktiga matchögonblicket det blir ideologiskt komplicerat. Om Spurs spelade Champions League-semi på Camp Nou och Gareth Bale föll efter en närkamp i offensivt straffområde i den 89:e minuten… Skulle jag då vilja att han stod upp som en Håkan Mild – eller skulle jag vilja att han utnyttjade all sin teatraliska förmåga att förstärka fallet på ett sätt som gav oss en orättfärdig och avgörande straff?

Dessvärre finns det bara ett ärligt svar på den frågan, och det är ju inte det jag önskar att det vore.

20.45. Camp Nou, Barcelona.

Det kommer att ramlas och rullas och pekas och klagas och fallas och förstärkas. Miljoner neutrala tittare kommer att stöna uppgivet framför tv-apparaterna – medan de som verkligen håller på något av lagen desperat kommer att drömma om en rättdömd straff eller en feldömd straff eller vilken jävla straff som helst.

Och det är såna som oss som får den här filmen att fortsätta rulla.

/Erik Niva

But can they do it on a wet and windy night in SW6?

I ett hyggligt färska nummer av 11 Freunde pratar Tysklands förbundskapten Jogi Löw om sina intryck av den här fenomenala katalanspanska spelargenerationen och om det numera smått omöjliga uppdraget att besegra dem.
– Svaret är väldigt enkelt. Man måste spela bättre fotboll än vad de gör. Enbart aggressivitet och tuffhet räcker inte. Att utveckla sitt spel är den enda lösningen om man inte vill lita på tur. Tur kan man ha i en enskild match, men inte mer.

Själv hoppas jag ju att Jogi Löw har fel.

Jag vill inte tro att vi har nått historiens ände, att idén om ”bra fotboll” är den enda vägen mot framtidens framgångar.

En spelare som Xavi gör ju gärna sig själv till överstepräst för en tydlig fotbollsideologisk idé, men även om jag uppriktigt uppskattar att de här killarna står fast vid en vision kan jag ju tycka att deras spelsyn blir lite väl fundamentalistisk ibland. Spelar man inte på deras sätt så spelar man minsann ”anti-fotboll”.

Jag vill verkligen inte se en fotboll där envetet bollrullande är det enda accepterade spelsättet. Jag vill till exempel att det fortfarande ska gå att vinna stora matcher genom att spela som Chelsea gjorde ikväll.

Chelsea var ju Stoke. Ett lite mer defensivt Stoke än vanligt, förvisso, men med samma tydliga grundidé. Stå tätt, stå kompakt, gå in hårt i duellerna, spela rakt efter bollvinst. Inga som helst ambitioner att gå fram mer fler spelare än nödvändigt i öppet spel. Men satsa allt på att utnyttja den fysiska överlägsenheten vid fasta situationer.

Det ligger ingen värdering i den beskrivningen, eftersom det inte finns något som helst moraliskt fel med den matchplanen.

En fantastisk kväll på Stamford Bridge. En afton då Chelseas gamla garde än en gång ritade om årsringarna och överträffade sig själva.

Barcelona är och förblir världens bästa fotbollslag. Barcelona skulle och ”borde” fått med sig minst ett oavgjort resultat ikväll. Barcelona är och förblir rejäla favoriter att återigen avancera till Champions League-final.

Men – de måste faktiskt inse och acceptera att vissa motståndare inte bara tänker lägga sig ner och dö på grund av att de inte är lika skickliga på att skrädda passningstrianglar.

Det finns fortfarande olika sätt att vinna stora matcher – och det ska hela fotbollsvärlden vara väldigt tacksam för.

/Erik Niva

Det var inte första chansen. Det var inte andra chansen. Det var väl någonstans mellan den tredje och den fjärde chansen då Mario Gomez till sist gjorde mål.

Det var välförtjänt – det viktigaste för en anfallare är inte att sätta alla chanser, utan att fortsätta sätta sig själv i lägen – och det var samtidigt också ganska logiskt.

FC Bayern München och Real Madrid är på många sätt spegelbilder av varandra. De är uppbyggda på ungefär samma sätt, de spelar på ungefär samma sätt, de har styrkor och svagheter på ungefär samma ställen.

Men det ena laget har en riktig straffområdesspelare – en uppdaterad gammal centertank – och det har inte det andra.

Ändå blev jag lite överraskad av att utslaget blev så stort. Matchen var ju så jämn att det knappt ens rymdes ett sandpapper mellan lagen – men vid fasta situationer och inläggsspel var det uppenbart att ett Gomez-anfört Bayern München var det större, tyngre laget.

Matchen i övrigt handlade så ofantligt mycket om att vinna bollar centralt i rätt lägen, för att sedan omedelbart fördela ut dem på respektive kanter i just de ögonblick då kanonerna där ute hade fått upp farten.

Xabi Alonso och Khedira spelade stora stycken av matchen i numerärt underläge mot Luiz Gustavo, Schweinsteiger och Kroos – men det gjorde så att Real Madrid kunde sticka iväg med fyra offensiva spelare när lägena uppstod.

En sådan omställning ledde också fram till det kvitteringsmål som länge såg ut att bli matchdefinierande, och det var typiskt att det var Mesut Özil som gjorde det.

Han fick sitt definitiva genombrott här på Allianz Arena som 19-åring – med ett drömmål och två ass ledde han sitt Werder Bremen till en 5-0-ledning – och han har nu gjort mål i sina tre senaste framträdanden här.

Petningen ikväll var ju inte det svåraste han gjort i sin karriär, men den förstärkte hans rykte som Bayern-dödare. Och Real Madrid behöver alla sådana de kan hitta nu.

Jag håller dem fortfarande som favoriter att nå final, men om deras chanser att gå vidare var 75 procent i matchminut 88 är de nog nere på 55 nu.

De kan fortfarande vinna allt  – nåja – den här säsongen. Men risken att de ska sluta helt tomhänta växer just nu för varje vecka.

José Mourinho. Cristiano Ronaldo. Och för den delen Florentino Pérez. Det är en rätt stor vecka som ligger framför er.

/Erik Niva

You can run, but you can not hide.

Åkte en vända till Kalifornien mitt i allt. I första hand för att lyssna på lite rock’n’roll, men i någon mån även för att komma bort från de delar av fotbollsvåren som nötte ner mig. Tottenham Hotspurs kollaps. Den diaboliska domslutsdebatten.

Läget skulle hinna förändras under den veckan jag var borta, tänkte jag, och så skulle allt kännas mycket bättre på andra sidan.

Det gick väl sådär.

Men vafan… Även om det finns en rätt stor del av mig som vill dra täcket över huvudet och stanna kvar i det där surfarsåsandet där allt bara är awesome dude så är det ju hög tid att svinga sig upp i sadeln igen. Champions League, för satan. Och följaktigen ett utmärkt tillfälle att rida en vända på en annan av mina käpphästar.

Ekonomiseringen av toppfotbollen. Förutsägbarheten den för med sig.

För när allting kommer kring är det ju såhär med Champions League – Barcelona och Real Madrid är helt enkelt större, tyngre och bättre än alla andra.

Inte på gräsplanen, inte i just detta ögonblick. På alla plan, under hela den överskådliga framtiden.

Bayern-bossen Uli Hoeness gav en underhållande intervju till AS, där han än en gång raljerade över orättvisan i att de spanska toppklubbarna kommit undan med att bygga upp enorma skuldberg samtidigt som det nationella budgetunderskottet skenar.
– Jag kan inte acceptera hur den spanska regeringen tillåter att deras klubbar har en totalskuld på 750 miljoner euro, samtidigt som vi tyskar hjälper den spanska staten att överleva. Jag hjälper gärna era unga, fattiga och arbetslösa – men jag vill inte hjälpa till att betala för Cristiano eller Benzema.

Hoeness pekade även på hur fotbollsspelare i Spanien tidigare betalade futtiga 25 procent i skatt, han ondgjorde sig över hur de spanska tv-avtalen gynnar deras storklubbar – men han snabbspolade förbi det absolut viktigaste.

Numera har Real Madrid och Barcelona klart mycket högre omsättning än alla andra. Och i fotbollsvärlden år 2012 – and beyond – är storleken på omsättning den alla mest avgörande framgångsfaktorn.

Jag skrev om det här efter kvartsfinallottningen, men i en Plus-låst artikel som förhållandevis få människor läste. I korthet är i alla fall grejen den här: Real Madrid och Barcelona börjar båda närma sig fem miljarder kronor i årlig omsättning. Och det ger dem en fullständig särställning i hela fotbollsvärlden.

Formellt sett är Manchester United tredje störst, ekonomiskt sett, men de har ju en ägarstruktur som dränerar dem på uppemot en miljard kronor om året. I praktiken innebär det att de faller tillbaka bland den handfull klubbar från England och Italien som ligger runt två miljarder i omsättning – vilket alltså är mindre än hälften jämfört med de spanska bjässarna.

Den chanslösa gruppen, om ni så vill.

Mellan de två utbrytarna och den alltmer distanserade klungan finns egentligen bara Bayern München, med sin omsättning på tre runda miljarder och sitt väloljade kommersiella maskineri. De är den klubben som har möjlighet att stöka till det lite för ett Real Madrid någongång ibland, säg i en semifinal eller så.

Jag hoppas att ni ser fram emot en final mellan Barcelona och Real Madrid, för om vi nu får en sådan redan i maj kommer det inte att bli sista gången. Min gissning är att någon av de här klubbarna vinner Champions League… typ åtta år av tio.

Tycker ni att det varit lite träligt att den spanska högstadivisionen blivit en tvålagsliga under det senaste årtiondet? Well, vi är nu på väg in i en period då precis samma sak lär hända med Champions League.

Surf’s up.

***

Deloitte Money League, 2012
1. Real Madrid – 479,5 miljoner euro i årlig omsättning
2. Barcelona – 450,7
3. Manchester United – 367
4. Bayern München – 321,4
5. Arsenal – 251,1
6. Chelsea – 249,8
7. Milan – 235,1
8. Inter – 211,4
9. Liverpool – 203,3
10. Schalke 04 – 202,4 

/Erik Niva

Vi har ett problem och det är stort och det går liksom inte att låtsas som ingenting längre.

Det är helt enkelt något fundamentalt fel med en idrott där domarnas insatser diskuteras mer än spelarnas. Om det blev så någongång ibland vore det väl en sak – men gång efter gång, vecka efter månad, år efter år?!

Såhär kan vi faktiskt inte ha det.

Ingen annan fotbollsideologisk fråga har fått mig att totalt byta åsikt på samma sätt som jag har svängt angående teknologiska hjälpmedel för domarna. Idag kan jag knappt ens förstå hur jag tänkte tidigare.

Jag hade väl den där grundhållningen om att fotboll ska vara en mänsklig sport, med domarbedömningar av kött och blod. Jag inbillade väl mig dessutom att det bara var bra för sporten med lite olika åsikter, att diskussionerna om kontroversiella situationer gjorde gott för fotbollsintresset.

Obegripligt.

Nuförtiden finns det inget annat som jag upplever som så tröttsamt nednötande som de här ändlösa domardiskussionerna som följer på i stort sett varenda stormatch. Bra för fotbollsintresset? Snarare tvärtom. För det kan väl ändå inte finnas folk som på allvar tycker att det här rabiata käbblet är intressant, givande och stimulerande?!

Problemet är ju att jag samtidigt förstår varför det blir som det blir. Jag är mycket väl medveten om att jag själv är en betydande del av ett mediemaskineri som eldar på bålbrännandet, med alla våra frysta stillbilder och dussintals reprisvinklar. Men det är samtidigt väldigt svårt att komma ifrån när det fungerar som det gör. Stora domarbeslut ÄR avgörande – tro inget annat – och det vore idiotiskt att utelämna dem ur någon form av trovärdig matchanalys.

Ur i stort sett alla andra aspekter vill jag ha en fotboll som utgårt från känslor. Vad gäller domslut vill jag framöver göra dem så kliniskt könlöst obestridbara som det någonsin är möjligt. Skulle jag aldrig behöva diskutera ett domslut igen i mitt liv skulle jag dö som en lyckligare människa.

Målkameror är en fullständig självklarhet i de stora sammanhangen, gärna kompletterade med några såna här positionssäkra sensorer som helt eliminerar betydelsen av det mänskliga ögat. Och vad gäller straffsparkar skulle jag på fullaste allvar kunna ställa mig bakom en reform där det blev förbjudet att döma straff utan att först konsultera ett reprismaskineri vid sidlinjen.

Det skulle stoppa upp spelet, ja, men hellre ett trettiosekundersavbrott en eller två gånger per match än poänglösa pajkastningar som pågår i en eller två veckor.

Visserligen skulle inte det heller döda diskussionerna – även efter alla dessa repriser är vi fortfarande inte överens om huruvida Zlatan skulle haft straff eller inte igår – men det skulle i alla fall göra så att de viktigaste domsluten togs utifrån en gemensam utgångspunkt.

Idag är det alldeles för mycket nyckfull subjektivitet inblandad. Hur påverkad är domaren av tidigare matchsituationer? Hur är han positionerad? Vad ser han och vad missar han?

Hans jobb är så gott som omöjligt, och försöket med straffområdesdomare verkar snarast ha gjort det ännu mer komplicerat. Det minsta vi kan göra för domarna är att åtminstone ge dem samma resurser som vi själva har hemma i tv-sofforna.

För deras skull, för vår skull och för fotbollens skull.

När jag föreställer mig Champions League-våren vi har framför oss ser jag inte någon färgsprakande fotbollsfiesta framför mig – snarare bävar jag redan nu för det apokalyptiska domarkriget som med sorgligt stor säkerhet kommer att rama in en potentiell final mellan Real Madrid och Barcelona.

Såhär kan vi faktiskt inte ha det.

/Erik Niva

På förekommen anledning – för nytillkomna läsare kan jag bara passa på att poängtera att den här bloggen är ett forum där vi värdesätter nivån på kommentarsfältet. Vi släpper kort och gott inte igenom kommentarer som grundar sig på förolämpningar mot domare, spelare eller klubbar.

I underhållande fall kan vi göra undantag för förolämpningar som gäller oss själva.

Bara en dryg månad sedan jag var i Milano, men det känns som att det hunnit gå flera fotbollsår sedan dess. Det var snö och minusgrader då. Arsenal var en klubb i spillror, efter att en lång skåning med nummer elva på ryggen pulveriserat dem med en av sina bästa internationella insatser någonsin.

Vet ni förresten var den hamnade, den där rödsvarta tröjan som Zlatan Ibrahimovic hade på sig när han sköt sönder Arsenal?

Jo, idag ska den finnas i utkanterna av belgiska Liege. En kille som heter Jean-Marc Bosman fick med sig den hem.

Ni känner garanterat till namnet, och kanske har ni också hört delar av historien. Jean-Marc Bosman var ju den halvdana fotbollsspelaren som blev juridisk pionjär. I mitten av 1990-talet gick han till EU-domstolen och vann rätten för fotbollsspelare att byta klubb utan övergångssumma så snart deras kontrakt gått ut.

Fotbollsvärlden förändrades i grunden och Jean-Marc Bosmans eget liv blev aldrig mer detsamma igen.

De pengar som tidigare gått till en säljande klubb gick istället till fotbollsspelarna och deras agenter. Själv såg dock aldrig Jean-Marc Bosman till särskilt stora slantar, och det som fanns åts upp av rättegångskostnader och advokatarvoden. Han hamnade i en negativ spiral av alkoholism, depression och fattigdom.

Personligen håller jag inte honom som min favoritmänniska. Dels var hans kamp aldrig min, men framförallt tycker jag att han valt att spela offerrollen lite väl ofta under lite väl lång tid.

Det innebär ändå inte att jag tycker att han förtjänar den livssituation han nu hamnat i. Jean-Marc Bosman har hunnit bli 47 år gammal nu. Ändå bor han hemma hos sin mamma, eftersom han helt enkelt inte har råd med något annat. Hans enda inkomst är ungefär 7000 bidragskronor i månaden, och med dem ska han försörja sina tre barn.

Han säger själv att barnen är anledningen att han överhuvudtaget fortfarande är i livet. Kampen mot alkoholismen och depressionen har varit svår, och än har Jean-Marc Bosman inte vunnit den.
– Jag går fortfarande på antidepressiv medicin, men jag har i alla fall varit nykter sedan den 27 december, 2007. Egentligen är det otroligt att jag inte är död. Hade jag fortsatt dricka några dagar till hade jag dött av mina leverskador, och hade jag inte haft min mentala styrka hade jag begått självmord för länge sedan.

Generellt sett är Bosman väldigt bitter på den så kallade fotbollsfamiljen – han menar att den vände honom ryggen efter att han utmanat dess konventioner – men i kölvattnet av hans tragiska historia har det nu uppstått en märklig sorts solidaritet runt honom.

Världens rikaste fotbollsspelare står ju nämligen i en sorts tacksamhetsskuld till Jean-Marc Bosman. Utan honom hade de inte kunnat tjäna riktigt så groteska fantasisummor som de drar in idag, och vissa av dem har tänkt efter tillräckligt för att inse det.

Mark van Bommel är ett av belgarens allra största fans. Två gånger om har han gått som Bosman-fall till ett par av Europas allra största klubbar – just Barcelona och Milan – och som en konsekvens kommer han också att vara en förmögen man så länge han lever.

Och i förra månaden bjöd han alltså in sin osannolike polare som hedersgäst i samband med åttondelen mot Arsenal.

– Van Bommel har alltid varit tacksam mot mig. Redan 2005 betalade han en semesterresa till mig, efter att hans övergång från PSV till Barcelona blivit klar. Och han har inte glömt mig.

Några få minuter efter slutsignalen räckte Van Bommel över sin svettiga matchtröja till Bosman. Sedan gick han in i omklädningsrummet, och återvände med Zlatan Ibrahimovics tröja.

Jean-Marc Bosman behandlades som en kung nere i San Siros katakomber. Självaste Silvio Berlusconi skakade hand med honom, och Gennaro Gattuso betygade sin respekt. Clarence Seedorf vände sig mot en grupp italienska journalister:
– Ni måste skriva om den här mannen. Bosman har gjort mycket för fotbollen.

Exakt vad det är Bosman egentligen har gjort för fotbollen tål att diskuteras, men det finns ändå en sorts logik i att hans öde engagerar den här sportens allra lyckligast lottade.

Nu pratas det till och med om att Milan ska spela en välgörenhetsmatch, där intäkterna doneras till Jean-Marc Bosman.

En av fotbollskapitalismens allra krångligaste kullerbyttor skulle på så sätt bli komplett, med sitt eget bakvända slut.

/Erik Niva

När Europacupfinalen 1990 tagit slut återstod en sak för Marco van Basten att uträtta. Han hade blivit Europamästare ännu en gång – Milan hade slagit Benfica med 1-0 – men den holländske skyttekungen var ändå inte helt färdig för dagen. Precis som han sagt på förhand sökte han nu upp centern i motståndarlaget.

Marco van Basten bad om att få byta tröja med Mats Magnusson, sådär två av Europas allra bästa anfallare emellan.

Senast jag var i Lissabon skrev jag lite om åren då Benfica rasade samman under skotske tjurgubben Graeme Souness. När jag nu är tillbaka känner jag att situationen kräver några rader om perioden som föregick fallet, den senaste storhetsepoken.

Svensktiden. Os anos dos suecos.

Och här får Jonas Thern, Stefan Schwarz och Glenn Strömberg ursäkta. Till och med Sven-Göran Eriksson får faktiskt stå åt sidan. I inrökta taxibilar och trånga Bairro Alto-gränder är det fortfarande legenden om ”Rato Branco” som de lite äldre mustaschgubbarna oftast berättar.

Den vita råttan. Mats Magnusson.

Och det är ju inte så konstigt. I Portugal är det såklart en jättegrej att Benfica står på tröskeln mot en Champions League-semi, och hemma hos oss gör vi ju ofta ett stort nummer av den handfull svenskar som någon gång spelat en Europacupfinal.

Mats Magnusson ledde Benfica till två Europacupfinaler på tre säsonger.

Egentligen skulle han aldrig ens ha kommit hit. Efter ett ganska misslyckat försök i schweiziska Servette hade Mats Magnusson flyttat hem till Skåne och var i full färd med att bygga bo och bilda familj. Han stod och tapetserade i sin nya Malmö-lägenhet när dåtidens demonagent Börje Lantz ringde och insisterade på att ”Masse” skulle pallra sig ner till Hotell Savoy för att diskutera igenom en sak.

En dryg månad senare landade Mats Magnusson i Lissabon. När han åkte därifrån fem år senare hade han gjort 84 mål på 122 matcher för Benfica.

Han var en sorts förlaga till Andrij Sjevtjenko, en blond bombare som spelade klokt, löpte rätt och som vräkte in mål på alla tänkbara sätt. Höger fot, vänster fot, huvudet. Hårda skott, listiga lyftningar, välplacerade nickar.

1988 borde han ha blivit europeisk mästare. Det var innan den andra vågen av svenskar kommit till Portugal, och Magnusson var ensam nordbo i ett Benfica som dominerade finalen mot PSV, men till sist ändå förlorade på straffar.

1990 borde han ha vunnit Guldskon. Han gjorde 33 mål på 31 ligamatcher, och passerades bara när Hristo Stoitjkov öste in sex mål mot ett misstänkt omotiverat motstånd i den sista bulgariska ligaomgången.

Tyvärr blev även Europacupfinalen samma vår en besvikelse. Magnusson gjorde vad han kunde mot Franco Baresi, men Milans holländska drömlag var helt enkelt lite för starkt för Benfica och deras svenskkoloni. 1-0 blev det. Frank Rijkaard gjorde målet.

Kanske är det för att den där sista fullträffen saknades som Mats Magnusson aldrig riktigt fått den status han förtjänat i Sverige. Kanske är det för att han aldrig riktigt fick ut sin fulla kapacitet i landslaget.

Jag vet inte säkert, men jag vet i alla fall att jag blev illa berörd av reaktionerna då han spelade den där välgörenhetsmatchen med Zinedine Zidane och hans kompisar häromåret.

Visst var han kraftigt överviktig och visst var det lite sorglustigt att se hur han ramlade omkring på planen – men i mina ögon kan Mats Magnusson ändå aldrig reduceras till en figur man skrattar åt.

Själv har han berättat för Offside om hur den kvällen innebar en vändpunkt i hans liv, om hur han i ganska rask takt GI-bantade bort 20 kilo efteråt.

Själv var jag nyss nere på en kaffebar, där innehavaren givetvis ville snacka Magnusson när han fick höra att jag var från Sverige.
– Vad gör han nuförtiden? Är han tränare i någon av de stora svenska klubbarna.
– Nä, han jobbar på fabrik, svarade jag. Tillverkar någon sorts ventilationstrummor.

Kafégubben trodde att jag skojade, men det gjorde jag ju inte. Så vitt jag vet jobbar ”Den vita råttan” – Europas mest fruktade målskytt i skarven mellan 1980- och 1990-tal – fortfarande kvar på Sydtotal i Malmö.

Här i Lissabon är det 25 grader varmt och fotbollsfeber, men i morse gick Mats Magnusson som vanligt upp klockan kvart över fem. Han kokade sig en kopp kaffe, och hoppade sedan på 5.56-bussen till jobbet. Linje 31 mot Fosie.

Ibland åker han fortfarande ner till den varma staden som älskar honom så mycket. För Kvällsposten har han berättat om hur han tog med sig hela jobbargänget för att se Benfica-Porto i samband med att verkstan firade tio årsjubileum i fjol.
– Det var kul att resa dit med arbetskompisarna. De fattade nog inte hur stort det är där nere. Det började redan på flygplatsen, det är fortfarande något speciellt med Magnusson i Lissabon. Helt sjukt.

I stort sett alla jobbarkompisarna är sportintresserade, och det händer att ”Masse” och de andra ägnar en rast på verkstaden till att prata om gamla tider.
– Jag berättar om det är någon som vill höra och jag har tagit med gamla filmer och visat för dom som vill se.

Fler än jobbargänget på Sydtotal borde titta. Hela den svenska fotbollsfamiljen borde tamigtusan samlas i fikarummet och minnas en av de allra främsta målskyttar vi någonsin producerat.

/Erik Niva